GÄSTKRÖNIKA: Bertil Häggman

EDMUND BURKES STRATEGISKA TÄNKANDE PÅ 1790-TALET

Edmund Burke (1729-1797)

Edmund Burke (1729-1797)

Den relativt nyutkomna bok om Burke, som presenterats på T & F under oktober 2009, är ett värdefullt bidrag till den konservativa idélitteraturen i Sverige. Det är betydelsefullt att erinra sig att Reflektioner om franska revolutionen (1790) inte utkom i svensk översättning förrän 1982 (Contra Förlag), och orsaken till denna lucka kan ha många förklaringar. Förordet till denna första svenska utgåva hade professor Gunnar Heckscher skrivit, en gång ordförande i Högerpartiet. Han skrev inledningsvis:

    ”Edmund Burkes Reflections on the Revolution in France är en skrift som utövat ett långvarigt och bestående inflytande på västerländskt tänkande. Utan överdrift kan sägas att det är från den som den politiska konservatismen leder sitt ursprung. För dagens läsare kan detta vara svårt att förstå. Det blir begripligt bara om man ställer in boken i dess sammanhang – med Burkes tidigare författarskap med hans politiska verksamhet som parlamentariker i 1700-talets England och med vad som hände i Europa åren närmast före och efter 1790, då boken kom ut.”

Men förordet innehåller en mening, som är missvisande: ”Vad som intresserade honom var hans eget land, inte omvärlden.”

Revolutionen sprids med våld

Att professor Heckscher formulerade sig så kan bero på att han inte var så intresserad av Burkes senare skrifter. Det finns därför ett behov av att i Sverige studera främst Burkes Letters on a Regicide Peace (1796, men ett av breven publicerades inte förrän 1812 efter Burkes död). Att dessa har en koppling till Sverige och Gustav III (mera härom längre fram) är förstås ännu ett gott skäl.

Det känns kanske inte så bra i det fredliga Sverige att behandla Burkes krav från 1790 att de kontinentaleuropeiska revolutionärerna skulle bekämpas till det yttersta. Det fanns inte något alternativ till krig. Här kan det vara på sin plats att något beröra bakgrunden. Det tilltagande revolutionera våldet i Frankrike hade redan 1791 börjat oroa monarkierna. Det var emellertid Frankrike som först förklarade krig mot Österrike. Man förberedde ett krig mot Nederländerna, som då var i habsburgsk hand. Som svar invaderade nu en preussisk armé Frankrike, som dock lyckades slå tillbaka invasionen.

Edmund Burke (1729-1797)

Ett ofta återgivet motiv från Franska revolutionen är avrättningen av kungen Ludvig XVI.

Avrättningen av Ludvig XVI den 21 januari 1793. Nu enades det kristna Europa och en första koalition kom till stånd med bland annat Storbritannien, Spanien och Kungariket Neapel. Revolutionsarméerna hade nu gått in i Italien och Tyskland och var på offensiven i Belgien. Hela landet ockuperades snart. Det är denna händelseutveckling som besannade Burkes varningar. Framgångarna för revolutionshärarna fortsatte under 1794. Nu invaderades Spanien och Nederländerna erövrades liksom Belgien och Rhenlandet. Nu sökte Spanien och Preussen fred något som måste ha varit mycket oroande för Burke.

Under 1796 genomförde revolutionsarmén offensiver i Tyskland och Italien. Tre arméer skulle sedan gå samman i Tyrolen och angripa Österrike och erövra Wien. Planen misslyckades dock. Bonaparte, som opererade i Italien hade dock stora framgångar. Samma år försökte Frankrike förgäves landsätta en armé på Irland.
Österrike sökte fred sedan Napoleon erövrat Tyrolen. Nu fick Parisregimen behålla Belgien och Rhenlandet samt stora delar av Italien. England var nu ensamt kvar i kampen mot den revolution, som blev alltmer internationell.

Kampen måste fortsätta och det var nödvändigt att triumfera över de jakobinska revolutionärerna annars skulle anarki och kaos inträda. Den väpnade jakobinska doktrinen krävde upprättandet av världsherravälde med sekulära dogmer. Deras instrument, skriver Russell Kirk i sin briljanta Burkebiografi Edmund Burke: A Genius Reconsidered (1967), var erövring och subversion. Man kan inte sluta fred med revolutionärer som har gränslösa ambitioner och vill sprida sin vilja med våld. Denna Burkes viktiga strategiska doktrin är ofta bortglömd och det är väsentligt att den uppmärksammas.

Militäranalytikern Burke

I Heads for Consideration on the Present State of Affairs (1793) framstår Burke som en militäranalytiker av rang och utformaren av en global strategi mot revolutionen. Han krävde att en offensiv allians med motståndare till det revolutionära Frankrike skulle bildas. Europas nationer måste befrias från jakobinerna och den franska monarkin återupprättas. De franska rojalisterna var villiga till militära ingripanden mot Parisregimen och den kunde bli en förtrupp. Bakom dessa borde hellre England än Österrike spela en huvudroll. Med hänsyn till vad som kom att hända 1809 hade det varit ett klokt drag. Partisankriget mot Napoleons väpnade styrkor pågick för fullt. I Tyrolen reste sig invånarna samma år under Andreas Hofer (200-årsjubileum i år med många utställningar både i Österrike och det nu till stor del italienska Alto Adige). I Svenska Pommern stod slutstriden i ett tyskt revoltförsök mot fransmännen. Stralsund var då ockuperat av Napoleons styrkor och där nedkämpades den preussiske majoren von Schill och hans förband som gjorde uppror mot den preussiske kungens vilja.

År 1793 hade den franske kungen avrättats. Burkes profetia om revolutionärernas vildhet hade besannats. Nu närmade sig Robespierres diktatur och i Remarks on the Policy of the Allies with respect to France krävde Burke intet mindre än ett korståg och återupprättande av ordningen i Europa. Man kunde inte förhandla med jakobinerna (det viskades att det fanns krafter i den brittiska regeringen som var beredda på det). Jakobinerna, svarade Burke, skulle aldrig kompromissa. Det här var ett religiöst krig från fransk sida för att krossa all kristen religion, både katolsk och protestantisk.

Burkes plan

Den plan Burke nu lade fram för att återställa ordningen i Frankrike och resten av Europa efter seger underströk att Frankrike måste ges en stark röst i det framtida Europa. Det kunde inte bara vara ett krig för att de som drabbats av revolution skulle få ersättning eller att Frankrike skulle betala krigsskadestånd till England. Nu kämpade de franska rojalisterna tappert i Bretagne och de behövde brittisk hjälp.

Hade Burkes råd följts så hade jakobinerna kunnat besegras 1793 eller 1794 och det hade gått att undvika ett europeiskt storkrig, Napoleonkrigen, under de kommande två årtiondena – Frankrike hade bara börjat erövringståget. Nya offensiver förbereddes för erövring av de tyska staterna, Holland och Spanien. Litet hindrade nu revolutionärerna på kontinenten.

Själv hade Burke stora skulder och drog sig tillbaka till Beaconsfield men lämnade inte politiken. Han fortsatte att använda sin penna mot jakobinerna och deras motståndare vallfärdade till den konservative statsmannens bostad. Den jakobinska människosynen beskrev Burke så här: ”No more than…mice in an air pump, or in a recipient of mephitick gas.”

Det var i Beaconsfield som Burke skrev sina fyra Letters on a Regicide Peace. Hans förutsägelser hade nästan ordagrant uppfyllts: Marie Antoinette avrättades, revolutionen härjade det kontinentala Europa. Skulle England verkligen förhandla med dessa mördare som betjänade sig av erövring och subversion? Temat i de fyra breven är att regimen i Frankrike måste krossas. Revolutionärerna i Paris eftersträvade att skapa slaveri för andra européer. Nu krävdes ett rättvist krig (”just war”). Det var som om en granne hotade med våld och alla boende i närheten hade rätt att avlägsna den som hotade. Det kan vara fel med krig och våld men ”they may be the sole means of justice among nations.”

Jakobinerna ville förstöra det kristna samväldet i Europa, som enligt Burke i realiteten var en kristen stat. Här kanske Burke kan beskrivas som en tidig talesman för ett enat Europa. Revolutionärerna var en allmän ondska, inte bara en lokal. Den europeiska civilisationen hotades och England måste slå till i hjärtat av Frankrike. Risken var att revoltörerna skulle hota även de brittiska öarna. Ett europeiskt inbördeskrig hotade, vilket också blev verklighet. Det kom att bli kärnan till våra dagars ”världsinbördeskrig” mellan revolution och demokrati (se bland annat Världsinbördeskriget och extremisterna den 27 april 2009 på min blogg).

Antirevolutionära ledare

Till sist några rader om de dåtida europeiska ledare som bekämpade franska revolutionen i Burkes anda. Främst bör nämnas Karl Vilhelm, hertig av Braunschweig som ledde kampen mot de franska revolutionshärarna. Baron Karl Mack von Leiberich var österrikisk-ungersk stabschef 1794-1795. Han kapitulerade visserligen mot fransmännen och ställdes inför krigsrätt. Det ådömda straffet avtjänade han enbart delar av och blev senare benådad år 1819.

Sveriges kung Gustav III tillhörde de ledande europeiska motståndarna till franska revolutionen. Ett outforskat område synes vara Burkes syn på Sveriges roll i kampen mot revolutionsregimen. Kungen förhandlade med den ryska kejsarinnan Katarina II om ett militärt svenskt-ryskt ingripande mot Frankrike bland annat för att rädda den franske kungen och drottningen. Den svensk-ryska styrkan skulle landstiga i Normandie och sedan med franska rojalister marschera mot Paris. Det s.k. Drottningholmsfördraget slöts mellan Sverige och Ryssland. Det blev aldrig något militärt ingripande, men den svenske kungen var aktiv mot den franska revolutionen. Gustav III betraktade jakobinerna med avsmak: ”Vilka förskräckliga människor! De är Europas orangutanger”. En av kungens främsta rådgivare var Evert Taube, som var den som från början år 1789 informerade kungen om revolutionen i Frankrike. Som generallöjtnant deltog han med kungen i Aachen i planeringen av den franske kungens flykt. Finansministern Anders Håkansson fick i uppdrag att utarbeta en plan. På plats i Frankrike arbetade friherre G.M. Armfelt för kungens räkning. Tanken var att Sverige skulle delta med 16 000 man i koalitionen, och Gustav III ville att mot Frankrike allierade stater, främst Österrike och Preussen, skulle angripa i ett preventivkrig. Operationerna mot revolutionärerna inställdes emellertid på grund av den annalkande vintern 1791 och hela företaget avlystes på våren 1792.

Kopplingen mellan Burke och Gustav III är intressant. Den strategiska planen var att tidigt kväva revolutionen i sin linda. 1791 sändes de två svenska officerarna König och von Fieandt till Frankrike för att utspionera området mellan Paris och Le Havre. Här var det meningen att den svensk-ryska invasionshären skulle angripa. Det primära målet var att erövra Paris. (se Torsten Sandberg, Gustav III:s spioner: historien om när Sverige skulle slå tillbaka franska revolutionen, Historiska media, 2006).

I bekämpandet av 1848 års revolution (samma år som det kommunistiska manifestet) spelade prins Felix Ludwig Schwarzenberg en viktig roll. Han var först österrikisk diplomat och sändebud i Neapel 1844-848 och kom sedan att leda en ministär i Wien. Schwarzenberg motarbetade långsiktigt de jakobinska krafterna, och de revolutionära rörelserna i Ungern och Italien bekämpades. Fältmarskalken och fursten Alfred Windischgrätz bekämpade också med framgång revolutionärerna i Wien.

Vikten av Letters on a Regicide Peace

Ofta glöms Burke som strategisk tänkare bort, särskilt i Sverige. I vårt land uppmärksammar man främst hans religiösa tänkande och avståndstagandet från de franska upplysnings-filosoferna. Också Burkes syn på frihetens oskattbara värde betraktas här som en väsentlig del av hans idéer med det engelska arvet från Magna Charta och Declaration of Right.

I dag anser inte bara konservativa utan faktiskt de flesta parlamentariska partier att reform är bättre än revolution. Även här är Burkes inflytande stort:

    ”Rage and frenzy will pull down more in half an hour, than prudence, deliberation, and foresight can build up in an hundred years…At once to preserve and to reform is quite another thing. When the useful part of an establishment are kept, and what is superadded is to be fitted to what is retained, a vigorous mind, steady persevering attention, various powers of comparison and combination, and the resources of an understanding fruitful in expedients are to be exercised…” (Reflections on the Revolution in France).

Den engelske statsmannens tankar om krig har inte heller tillräckligt uppmärksammats. Burke hävdade att ett nödvändigt krig är också ett rättvist krig. Här går gränsen. Var tar plikten till undersåtlig lydnad slut och börjar rätten till motstånd? Det kan inte enkelt definieras, som Gunnar Heckscher också skriver i sitt förord till den svenska upplagan av Burkes monumentalverk.

Reflections har nu under århundraden varit ett rättesnöre för konservativa: Benjamin Disraeli, Randolph Churchill, Winston Churchill men också svenskar som Hans Järta och Erik Gustaf Geijer, även om de senare förvisso inte accepterade Burke utan invändningar. Min förhoppning är att också att Letters on a Regicide Peace skall finnas med bland de skrifter som läses i Sverige. En första åtgärd borde vara en översättning av breven till svenska.

Sedan 1789 (och 1793) års totalitarism har nya grenar från samma träd växt fram: revolutionerna 1830, 1848, 1917 och Hitlers ”legala” revolution (som genomfördes med parlamentariskt stöd) 1933. Nu rasar en kamp mot en jihadism – islamsk imperialism – som vill skapa ett världskalifat. Dessa revolutioner har alla olika idémässiga grunder . Burke var den som först gav strategiska anvisningar för bekämpandet av totalitära revolutionärer med ambitioner att nå världsherravälde.

Burke var den som först formulerade en genomgripande kritik av revolutionen som metod för samhällsförändring. Hans ståndpunkt att man inte bör sluta fred med revolutionärer som har gränslösa ambitioner och har för avsikt att sprida sin vilja med våld, är lika aktuell idag som när den formulerades i en tid av ett första modernt totalitärt hot mot den europeiska civilisationen. De stora hoten mot Väst har under 1900-talet varit kommunism och nazism. Professor Richard Pipes, expert på Ryssland och president Reagans rådgivare, har beskrivit dessa totalitarismer som tvillingkätterier i förhållande till marxismen. Det var Maxmilien Robespierre och hans jakobiner som grundade den politiska extremismen. Den är ett socialt faktum, enligt sociologen Emile Durkheim, liksom alkoholism och kriminalitet.

    Bertil Häggman är jur. kand. och författare. Sedan debuten 1971 har han publicerat över 150 böcker och tidskriftsartiklar på varjehanda språk. Hans senaste bok är Geopolitik – en introduktion (Recito 2009). Häggman bloggar på: varldsinbordeskriget.wordpress.com .
Annonser

45 Responses to “GÄSTKRÖNIKA: Bertil Häggman”


  1. 1 Allianspartisten november 1, 2009 kl. 18:34

    ”Sedan 1789 (och 1793) års totalitarism har nya grenar från samma träd växt fram: revolutionerna 1830, 1848, 1917 och Hitlers ”legala” revolution (som genomfördes med parlamentariskt stöd) 1933”.

    Detta är mycket tänkvärt. Genom en revolution förloras all fast mark under fötterna och revolutionärerna tror att man kan bygga något helt nytt utan att nyttja de erfarenheter som finns. Erfarenheterna av detta är entydiga, samhället bringas i obalans och följden blir alltid förtryck, krig och kaos.

    Världshistorien rymmer knappast ett enda exempel på en revolution som lyckats.

    Revolutionen i Ryssland 1917 bäddade för det sovjetiska förtryck som kom att vara i över 70 år. Revolutionerna i Tyskland 1918 resulterade i den svaga Weimarrepubliken som lade grogrunden till Hitlerregimen. Den kinesiska revolutionen, eller inbördeskriget, har fortfarande sitt grepp över det kinesiska med ett hårt förtryck av oliktänkande även om man på det ekonomiska området dragit slutsatsen att den socialistiska planekonomin är helt dödfött projekt.

    Trots alla erfarenheter som visar revolutionens blodiga konsekvenser finns det fortfarande revolutionärer på vänsterkanten som med ”skygglappar och hörselproppar” på något outgrundligt sätt inte kan ta till sig historiens otvetydiga lärdommar. En del av dessa revolutionsromantiker finns i vänsterpartiet, det parti som tillsammans med socialdemokrater och miljöpartister aspirerar på regeringsmakten efter nästa val.

  2. 2 gautic01 november 1, 2009 kl. 22:09

    ”Världshistorien rymmer knappast ett enda exempel på en revolution som lyckats.”

    Det beror naturligtvis på hur man definierar ”revolution”. Vi kallar den amerikanska segern över engelsmännen för ”revolution”. Vi kan uppskatta den ”revolutionen” på andra sidan Atlanten därför att vi kan jämföra utveckling och resultat med den franskar revolutionen (och dess efterföljare). Burke stödde kolonisternas kamp i Amerika. Genom hans kritik av franska revolutionen förstår vi bättre. Som konservativa har vi liten förståelse för Voltaires kritik av kyrkan och Diderots hyllande av materialismen.

    När man använder termen ”revolutionär krigföring” vet vi att det inte var kolonisternas krigföring i Amerika som avsågs utan Khmer Rouge, Viet Cong och andra kommunstiska gerillarörelser. IAmerika på slutet av 1700-talet rörde det sig i stor utsträckning om reguljär krigföring även om gerillaoperationer förekom.

    Den kinesiska revolutionen utmynnade i ett inbördeskrig sedan japanerna besegrats. Den senaste biografin över Chiang kai-shek hävdar att det egentligen var Chiang som segrade. Han ville ha fri företagsamhet i Kina. Den nuvarande statskapitalismen i Kina måste med nödvändighet efter hand övergå i privatkapitalism. Det är bara en tidsfråga.

    Jag hävdar att inför 2010 års val är det mycket viktigt att beskriva vänsterpartiets revolutionära bakgrund. Problemet är bara som vanligt att när (v) närmar sig fyraprocentspärren finns det direktiv inom (s) att garantera platser i riksdagen för samarbetspartiet. (s)-medlemmar röstar på instruktion för (v). Tyvärr tycks det vara så att man kan avslöja (v):s totalitära och revolutionära bakgrund hur mycket som helst. Partiet tycks aldrig kunna hamna under fyra procent i Sverige. Vad man bör kunna gör är möjligen att kritisera (s) samarbetet med (v). Bakom den flinande vänsterledaren och en leende Sahlin kan man skymta både Lenin och Stalin.

  3. 3 Olof november 2, 2009 kl. 1:18

    När ropen börjar skalla på en storskandinavisk nation är det väl inte utan att man ångrar Gustav Vasas våldsamma revolution mot danskarna. Vi hade varit i en bättre ekonomiskt situation idag om man hade sökt en fredlig lösning istället.

  4. 4 Allianspartisten november 2, 2009 kl. 1:21

    gautic01:
    Även om jag inte har några detaljkunskaper i den amerikanska historien har jag aldrig uppfattat den amerikanska frihetskampen som en revolution. Syftet var ju inte att förändra hela grunden för samhället utan mer att få bestämma över sig själva. Frihetskamp och frihetskrig är något annat än revolution.

    Revolutionen, som jag ser den, är att man ovillkorligt förkastar grunden för hela samhällsbygget och ger sig på det omöjliga konststycket att försöka bygga upp allt igen efter någon, mer eller mindre genomtänkt, ideologi eller teori. Det är i dessa fall det ofelbart går fel.

    Utifrån denna ”definition” kanske man kan ifrågasätta om revolutionen i Tyskland verkligen var någon revolution då det hela, när det väl lugnat ned sig, inskränkte sig till att byta statsskick. Det man här ändå gjorde var att bryta med en närmast tusenårig tradition. Ett problem med detta var att man skapade ett tomrum som sedan kunde utnyttjas av nazisterna.

    Kina däremot tycker jag uppfyller alla kriterier på ”revolution”. Här försökte Mao på det mest förskräckande sätt genom ”det stora språnget” och ”kulturrevolutionen” rasera hela grunden. Något som visade sig var ödesdigert både vad gäller rent mänskligt lidande men också när det gäller det ekonomiska resultatet.

    Inskränker man däremot revolutionsbegreppet till att få bort en despot eller diktator kan man givetvis hitta exempel där resultatet på sikt kan sägas ha blivit lyckat. Den portugisiska ”revolutionen” 1974 kan vara ett exempel på detta.

    Sedan är jag helt enig med dig att det är viktigt att beskriva vänsterpartiets revolutionära bakgrund. Jag har sett Ohly i TV, med ett leende, förklara att partiet har en historia från 1917. Denna historia inrymmer såväl kryperi för Lenin och Stalin som en ofattbar undfallenhet under 70- och 80-tal för de östeuropesika förtryckarstaterna.

    I debatten och upplysningen måste det på alla sätt framhållas att vänsterpartiet har en mycket solkig historia och att man knappast gjort upp med denna ännu.

  5. 5 Michaël Lehman november 2, 2009 kl. 11:19

    När ropen börjar skalla på en storskandinavisk nation är det väl inte utan att man ångrar Gustav Vasas våldsamma revolution mot danskarna.

    Gustav Erikssons (Vasa) kamp emot dansken var knappast en revolution. Vid tiden för Kristians uppstigande å den dansk-norska tronen, hade Sverige redan utträtt ur unionen och förklarat sig suveränt (det skedde alltså år 1501 efter långdragna inbördesstrider mellan unionsvänliga och suveränitetssträvande rådspartier under Sturetiden — eller om man skall vara än petigare, kunde riksföreståndaren Sten Sture den äldre redan med segern i slaget vid Brunkeberg hålla Sverige utanför unionen, men sedan kung Kristian I i Danmark och Norge hade efterträtts av sin son kung Hans år 1481, markerade det svenska rådet sin uppslutning bakom unionens förnyelse år 1483). Kristian försökte »återerövra» Sverige både 1517 och 1518. Det lyckades honom först år 1520, då han också (8-9 september) genom Stockholms blodbad lät dekapitera stora delar av det ledande frälset, bland andra Gustav Erikssons (Vasa) fader riksrådet Erik Johansson (Vasa) och Gustavs sedermera svärfader den på senare tid Kristian-trogne Erik Abrahamsson (Leijonhufvud).

    Kristians politik gick dock ut på, att danskarna skulle vara den ledande nationen inom unionen, och därföre gynnade han danska städer och deras borgerskap med särskilda privilegier. Gustav Eriksson (Vasa) reste upprorsfanan i årsskiftet 1520/1521 och nådde med tiden så betydande framgångar, att han fick hanseaterna med sig på sin sida. Sedan Kristian förlorat en allt större del av sitt stöd och det mesta av sin makt, flydde han till Nederländernas.

    Så Gustav Eriksson (Vasa) må ha varit en upprorsledare, som försvarade riksens suveränitet gent emot Kristian »Tyrann», men någon revolutionär var han icke.

    Vi hade varit i en bättre ekonomiskt situation idag om man hade sökt en fredlig lösning istället.

    Det kan vi icke veta. Kontrafaktisk historia är blott och bart spekulationer. Det är nämligen orimligt, att alla historiens variabler utom en konstanthålles, ty en variabel är just en variabel, och de historiska variablerna råder vi icke över. Om Kristian hade kunnat befästa sin makt i Sverige, kunde lika gärna ett upprors emot dansken ha rests år 1657 eller år 1725, eller år 1833, eller år… Eller så kunde något annat, för oss helt okänt ha inträffat. Kristian kunde ha lessnat på svenskarna och lämnat dem åt sitt eget öde; ryssen kunde ha invaderat och tagit hela den nordiska stormakten i besittning; unionen kunde ha rämnat genom att Norge förklarade sig suveränt; Kristian kunde ha blivit tvungen att pantsätta Sverige till England på grund av ekonomiska svårigheter efter kostsamma krig… Ja, möjlighetern är oändliga. Så… Det där är bara spekulationer.

  6. 6 S. O. Pettersson november 2, 2009 kl. 17:44

    Intressant läsning. Burkes tänkande förtjänar att bli mer allsidigt belyst än vad som oftast sker.

    Jag är emellertid mycket skeptisk till att Burke hade varit glad åt den amerikanska neokonservativa doktrinen. (Om nu den frågan alls är meningsfull att ställa sig). Det finns en avgörande skillnad emellan den hypotetisks interventionen som Burke föreslår, och den neokonservativa agendan. Där rörde det sig om en restuaration av något som störtats, inte om att upprätta en utopisk liberal-demokratisk regim som ännu inte uppträtt. Häri ligger den avgörande skillnaden emellan konservatism och utopism.

  7. 7 gautic01 november 3, 2009 kl. 16:15

    ”Intressant läsning. Burkes tänkande förtjänar att bli mer allsidigt belyst än vad som oftast sker.”

    Intressant bidrag. Det var nog inte ett hypotetiskt ingripande Burke diskuterar. Han var i högsta grad inblandad i brittisk politik. Man kan säga att Burke förde sin egen utriespolitik. Han var känd i Europa som franska revolutionens störste motståndare. Det franka statsmannen Calonne (i exil) begärde och fick besök av Burkes son Richard i Koblenz vid Rhen och höll konsutationer med franska landsflyktingar. Burke korresponderade med två kommande kungar av Frankrike.
    Jag kan inte gå in på detaljer här men läs gärna Kirks Burkebiografi, som jag nämner i min krönika.

    Med konservativa hälsningar

    Bertil Häggman

  8. 8 gautic01 november 3, 2009 kl. 16:16

    Det skall naturligtvis vara ”utrikespolitik” och ”konsultationer” ovan.

    Mkh

    Bertil Häggman

  9. 9 gautic01 november 3, 2009 kl. 16:23

    ”Utopisk liberal-demokratisk regim”? Vad menas med detta? Att regeringarna i Irak och Afghanistan är ”liberal-demokratiska”? Talibanerna i Afghanistan störtades av USA efter det att deras regim tillåtit Al Qaeda att operera i landet under planeringen av 9/11. Samma dag som angreppet på USA,förresten, mördade en talibansk självmordsbomare Norra alliansens ledare. Bomben var dold i en TV-kamera och självmordsbombaren hade utgivit sig för att vara journalist.

    Vad är en lämplig ”regim” i Irak. Som jag i en lång rad bidrag framhävt: de neokonservativa är konservativa, inte ”liberal-demokrater”.

    Mkh

    Bertil Häggman

  10. 10 S. O. Pettersson november 3, 2009 kl. 17:35

    ”Det var nog inte ett hypotetiskt ingripande Burke diskuterar. Han var i högsta grad inblandad i brittisk politik.”
    Möjligen var det ett slarvigt sätt att uttrycka sig på; vad jag menade var att den aldrig genomfördes, men om den hade gjort det, så skulle det innebära en restauration. Interventionen i Irak innebar inte en restuaration, utan tanken var att skapa något som överhuvudtaget inte hade med irakiska traditioner att skaffa — utefter ideal som jag skulle vilja kalla liberal-demokratiska. Just vad man kallar det är förvisso inte det väsentliga, men poängen är att det speglar en utopistisk världsbild som var Burke främmande. En idealisk regim för Irak är inte upp till västerlandet att definera, utan måste växa fram inifrån.

  11. 11 AnteBragd november 3, 2009 kl. 17:51

    Känns det inte som om de neo-konservativa är mer besläktade med de franska revolutionärerna än med olika revolutionsmotståndare genom tiderna? De neo-konservativas ideér allrådande demokrati som den högsta styrelseform som existerar, som utan vidare kan tillämpas på alla folk och alla platser känns mer som det utopiska tänkandet som revolutionärer brukar hänge sig åt. Framförallt de neo-konservativas angreppskrig mot främst Irak påminner mer om ett ”revolution utifrån” tänkande av sovjetisk stil snarare än om en rättmätig respons på en våldsam revolution. Att plötsligt införa ”demokrati” i länder där man inte alls har den traditionen och kräva att befolkningen accepterar ett antal grundpremisser som de säkerligen har svårt att förhålla sig till är ju att kullkasta tradition och erfarenhet snarare än att grunda förändringen på dem.

  12. 12 Michaël Lehman november 3, 2009 kl. 18:01

    Som jag i en lång rad bidrag framhävt: de neokonservativa är konservativa, inte ”liberal-demokrater”.

    Att framhäva och att leda i bevis är icke samma sak, och jag finner stöden för påståendet, att neokonservatismen icke har med europeisk konservatism att göra vara starkare, än stöden för påståendet, att neokonservatismen och europeisk konservatism är två grenar på samma träd.

  13. 13 gautic01 november 3, 2009 kl. 19:11

    Till S.O. Pettersson

    Naturligtvis genomfördes Burkes politik til sin yttersta konsekvens. Frankrike och Napoleon besegrades fullständigt och därmed arvet efter den franska revolutionen. Monarkin återupprättades i Frankrike.

    Hade man följt Burkes råd under 1790-talet hade det kanske inte behövts ett förödande europeiskt inbördeskrig.

    Huvudvikten bör inte läggas på restauration utan på kamp mot en revolutionär regim in Frankrike som sökte herravälde över hela Europa.

    Frågan är var man står o man avvisar den nuvarande regeringen i Baghdad som bygger på allmänna och demokratiska val. Man vill väl inte ha ett återupprättande av monarkin i Irak?

    Mkh

    Bertil Häggman

  14. 14 gautic01 november 3, 2009 kl. 19:18

    Till AnteBragd

    Man är möjligen ute på hal is om man inte accepterar parlamentarisk demokrati. Att jämföra neokonservatismen med jakobinismen trodde jag bara förekom i paleokonservativa kretsar (Buchanan går ett steg längre och kallar de neokonservativa för bolsjeviker).

    Faran med att kritisera den demokratiskt valda regeringen i Baghdad är att man lätt hamnar i samma sällskap som Saddam Hussein, för det är väl inte det som är önskan när man jämför de neokonservativa med sovjetregimen i Moskva.

    Mkh

    Bertil Häggman

  15. 15 Michaël Lehman november 3, 2009 kl. 19:38

    Frågan är var man står o man avvisar den nuvarande regeringen i Baghdad som bygger på allmänna och demokratiska val. Man vill väl inte ha ett återupprättande av monarkin i Irak?

    Jo, det kan man mycket väl vilja. Jag förespråkar en restauration av monarkien i bland annat Irak.

    Faran med att kritisera den demokratiskt valda regeringen i Baghdad är att man lätt hamnar i samma sällskap som Saddam Hussein, för det är väl inte det som är önskan när man jämför de neokonservativa med sovjetregimen i Moskva.

    Ah, ständigt denna guilt by association. Den intellektuella nivåen synes aldrig nå högre i dessa diskussioner.

  16. 16 S. O. Pettersson november 3, 2009 kl. 19:50

    ”Naturligtvis genomfördes Burkes politik til sin yttersta konsekvens. Frankrike och Napoleon besegrades fullständigt och därmed arvet efter den franska revolutionen. Monarkin återupprättades i Frankrike.”
    Det är något helt annat och berodde väl knappast på Burke, som dessutom var död sedan närmare tjugo år.

    Detta är för övrigt att haka upp sig på detaljer i mitt sätt att formulera mig.

    ”Frågan är var man står o man avvisar den nuvarande regeringen i Baghdad som bygger på allmänna och demokratiska val. Man vill väl inte ha ett återupprättande av monarkin i Irak?”

    Det bästa vore väl om man kunde låta bli att lägga sig i irakiernas interna angelägenheter. Men ett återupprättande av monarkin är helt uppenbart ett mer konservativt alternativ än att inrätta ett styrelseskick som inte alls har med inhemska traditioner att göra. Att göra detta är en extrem utopism som väl snarast överträffar jakobinerna, som inte tänkt medelst intervention sprida sina idéer till mellanöstern.

  17. 17 gautic01 november 3, 2009 kl. 20:11

    Tja, det är tydligt att det finns monarkister på T & F. Själv föredrar jag monarki i Sverige. Men att man vill ha en monark i Irak är minst sagt förvånansvärt. Man saknar ett monarkistiskt parti i Irak som har stort folkligt stöd. Men folkstöd kanske inte behövs?

    ”Extrem utopism”, ja, överträffar jakobinerna. Det är ett stort problem när man jämför neokonservativa med jakobiner: var finns det totalitära tänkandet hos de förra. Är det så att man vill införa folkets diktatur i USA om man är neokonsevativ? Kanske följa jakobinexemplet med litet avrättningar? Att söka efter diktaturanhängare i den konservativa rörelsen på andra sidan Atlanten är nog något långsökt.

    Reglerna för kommentarer här tillåter inte längre utläggningar. Försöker hålla mig till mindre än tio rader.

  18. 18 Fältmarskalken november 3, 2009 kl. 20:24

    ”Jo, det kan man mycket väl vilja. Jag förespråkar en restauration av monarkien i bland annat Irak.”

    Kan bara hålla med om denna klokhet. Republiken är inget naturligt statsskick. Under historien har republiken endast förekommit på ett lyckosamt sätt i så kallade ”stadsrepubliker” d.v.s. självstyrande städer.

    Republiken är oftast en följd av våldsam och illasinnad samhällsomstörtning som inte lett till något gott.

    Endast med ett återupprättande av monarkin kan harmoni återskapas i vår värld. Detta gäller såväl Europa som Asien.

    Det är hög tid att återskapa och återupprätta monarkierna.

  19. 19 S. O. Pettersson november 3, 2009 kl. 20:47

    Jag har i vart fall inte hävdat, att neokonservatismen på alla punkter delar jakobinernas övertygelser. (En sådan uppfattning skulle jag kalla felaktig). Men de delar samma extrema utopism, och vilja att sprida sina idéer med svärdet snarare än pennan. Detta kan man naturligtvis säga om alltifrån Sovjetkommunismen till Cromwells puritanism.

    Det är lätt att glida ifrån grundfrågan, som väl ändå är: på vilket sätt är det konservativt att med våld inrätta en regim utan historiska rötter? Så länge den frågan inte besvarats tillfredställande tycker jag det inte är orimligt att tala om liberal-demokratisk utopism.

    Man kan förstås argumentera för radikala lösningar, men då bör man stå för detta och inte gömma sig bakom någon förment konservatism.

  20. 20 Staffan Andersson november 3, 2009 kl. 21:59

    Monarkin i länder som Irak och Jordanien är ju västliga påfund det också. Även Afghanistan hade en kung en gång. Han levde fortfarande när talibanregimen störtades. Det är ändå en rätt akademisk fråga om monarkin borde ha återinförts. Det är helt enkelt inte politiskt korrekt i den västliga hemmaopinionen.
    Jag håller annars med S.O.Pettersson, man skulle hållit vantarna borta från Irak. Långsiktigt är det ytterst osäkert vad det kan bli av det. Några kristna finns det knappt kvar redan nu.

  21. 21 Michaël Lehman november 3, 2009 kl. 22:25

    Tja, det är tydligt att det finns monarkister på T & F. Själv föredrar jag monarki i Sverige. Men att man vill ha en monark i Irak är minst sagt förvånansvärt. Man saknar ett monarkistiskt parti i Irak som har stort folkligt stöd. Men folkstöd kanske inte behövs?

    Nu är vi där igen. Jag återupprepar mig för en oräknelig gång i ordningen: majoriteten har icke nödvändigtvis rätt. Det enda giltiga är ett arguments intellektuella styrka. Men herr Häggman synes i många fall (när det passar honom) snarast vara en relativistisk populist.

    Monarkin i länder som Irak och Jordanien är ju västliga påfund det också.

    Det är en sanning med modifikation. I Mesopotamien har regerat konungar redan under sumerisk och akkadisk tid, id est långt innan nuvarande Sverige ens har inträtt i historisk tid.

  22. 22 Fältmarskalken november 3, 2009 kl. 22:39

    Att icke återinföra monarkin i Afghanistan var ett historiskt misstag. Här om någonstans hade den enande kraft som monarkin ger behövts.

    Det tragiska är att möjligheterna till en restauration var mycket goda när talibanregimen störtats var mycket goda. Den nuvarande presidenten Hamid Karzai var enligt uppgift monarkist dock var det, korttänkta och republikanska, Förenta Staternas motstånd som förhindrade en restauration.

    Hans Majestät Zahir Shah, Konung av Afghanistan, regerande sådan 1933-1973, innan han störtades av sin svekfulle svåger Mohammed Daoud Khan, deltog dock aktivt i övergången från talibanregimen till det nuvarande Afghanistan. Det var Hans Majestät som år 2002 öppnade rådsförsamlingen, Loya jirga, som drog upp riktlinjerna för det nya Afghanistan. Hans Majestät erhöll titeln ”Nationens Fader” och framlevde till sin död 2007 i det Kungliga Palatset i Kabul.

    Tronpretendent i Afghanistan är Hans Kunglig Höghet Ahmad Shah Khan, Kronprins av Afghanistan och son till Hans Majestät Zahir Shah, Konung av Afghanistan.

    Det finns oerhört mycket som talar för att en restauration av monarkin även i Irak skulle ha en mycket lungnade och harmonisk verkan. Även här behövs en enande kraft som står över politikernas dagliga käbbel.

    Tronpretendent i Irak är Hans Kunglig Höghet Prins Sharif Ali Bin al-Hussein, kusin till framlidne Hans Majestät Faisal II, Konung av Irak.

  23. 23 Fältmarskalken november 3, 2009 kl. 22:53

    Och för de på denna sida uppenbart historiskt mycket okunniga skribenterna kan meddelas att det Irakiska Konungahuset tillhör den Hashemitiska ätten som leder sitt ursprung till 500-talet. Från 1000-talet innehade ätten ämbetet som Sharif av Mecka.

  24. 24 Staffan Andersson november 3, 2009 kl. 23:11

    Det har hänt mycket i Irak sedan Mesopotamiens dagar. Bl.a har man fått, inte en utan två nya religioner, och helt andra förutsättningar för den politiska kulturen.
    De konungar som blivit insatta i dessa länder, kom ju dit p.g.a. Storbritanien, om än monarkin som sådan har djupare rötter.
    Jag tror inte en icke-demokratisk monarki hade haft förutsättningar att samla folket, var sig i Aghanistan eller i Irak. Demokratin fungerar heller inte.

  25. 25 Staffan Andersson november 4, 2009 kl. 0:02

    Fältmarsalken:
    Det är klädsamt att inte dra alltför snabba slutsatser om meddebattörers historiska kunskaper utan istället hålla sig till argumentation i sak.

    Jag må ha uttryckt mig slarvigt om monarkin men okunnig om den hashemitiska ätten är jag inte. Det var britterna som fixade att Faisal I kom till tronen (visserligen med folkets stöd).

    Grundproblemet var och är dessutom fortfarande framförallt att Irak inte är en naturlig enhet. Det råder ingen kung i världen bot på.

  26. 26 Staffan Andersson november 4, 2009 kl. 0:03

    …eller för den delen en av USA införd demokrati.

  27. 27 Fältmarskalken november 4, 2009 kl. 0:49

    Staffan Andersson:
    Uttrycker man sig slarvigt må man också stå för konsekvenserna.

    Sedan är det de facto så att det beständigaste hos en monarki utgöres av de furstliga ätterna och icke alltid av de landbesittningar man innehar. Den europeiska historien innehåller ett flertal exempel på detta.

    En av de mera betydande fursteätterna i Europa har varit ätten Sachsen-Coburg och Gotha (av huset Wettin, den ernestinska ättegrenen), vår egen Konungs möderneätt. Denna ätt hade som eget landområde ett hertigdöme i Thüringen som 1826 fick formen av hertigdömet Sachsen-Coburg och Gotha. Icke dessto mindre sitter denna ätt idag på såväl de brittiska som belgiska tronerna och har även suttit på tronerna i Bulgarien och Portugal.

    I fallen Storbrittanien och Portugal har det varit frågan om giftermål medan det i fallen Belgien och Bulgarien varit så att ätten tillsatts genom val av därtill utsedd församling.

    Att en fursteätt sätts att regera över ett land man ursprungligen icke kommer ifrån är således icke ovanligt. Således är det icke märkligare att den Hashemitiska ätten tillsattes i Irak än att ätten Sachsen-Coburg och Gotha tillsattes i Belgien och Bulgarien. Lika lite som Irak historiskt varit en ”naturlig enhet” lite hade Belgien varit det.

  28. 28 AnteBragd november 4, 2009 kl. 0:58

    Jag kände på redan innan jag skrev inlägget att Häggman skulle dra till med argument liknande
    ”Man är möjligen ute på hal is om man inte accepterar parlamentarisk demokrati.”
    eller
    ”Faran med att kritisera den demokratiskt valda regeringen i Baghdad är att man lätt hamnar i samma sällskap som Saddam Hussein …,”
    Som Lehman redan påpekat känns guilt by association ganska uttjatade vid det här laget. Jag känner mig inte kompetent nog att avgöra vilket som är det bäst lämpade styrelseskicket för Irak. Kanske är det någon form av parlamentarisk demokrati, kanske en slags federal-republik med autonoma provinser eller kanske en total delning av landet i sunnitiska, shiitiska och kurdiska områden. Bäst vore det väl om det fick växa fram genom irakierna själva.
    Det var dock inte detta som var poängen med inlägget. Poängen var att genom angreppskrig upprätta ett styrelseskick som bryter mot ett lands tradition och kultur knappast kan kallas för konservativt, utan är snarare dess revolutionära motsats.
    Jag beklagar att Häggman inte ens försöker ta till sig argumentet.

  29. 29 Michaël Lehman november 4, 2009 kl. 9:01

    Det har hänt mycket i Irak sedan Mesopotamiens dagar.

    För visso. Det mest uppseendeväckande, som har hänt i Mesopotamien sedan dess, och som Staffan har glömt att påtala, är, att de där historielösa amerikanerna har bombarderat kulturskatter från den mänskliga civilisationens vagga till grus. Amerikanernas krigföring har också i övrigt fört med sig en anarkistisk utplundring av museiföremål. En kort sammanställning över amerikanernas kulturmord kan läsas här. Fina, konservativa, kämpar, de där jänkarna…

  30. 30 gautic01 november 4, 2009 kl. 15:23

    Till Fältmarskalken

    ”Republiken är oftast en följd av våldsam och illasinnad samhällsomstörtning som inte lett till något gott.”

    Ofta men inte alltid. I Frankrike ja, men inte i en rad andra länder (se nedan).

    Själv är jag inte någon expert på monarki men vill särskilt försvara två republikanska statsbildningar: Island, som den första i Väst samt Förenta Staterna. Det vore enligt min uppfattning inte naturligt med monarki som statsform i dessa länder.

    Monarki har med historiska rötter att göra, som i Danmark (den äldsta i Skandinavien), den svenska (den näst äldsta) och den norska (den historiskt senaste monarkin i Skandinavien).

    Tsardömet i Ryssland hade gamla aor medan det tyska kejsardömet var en nybildning. Italien bytte från monarki till republik efter andra världskriget.
    Det framstår som historiskt riktigare med monarki i Ryssland än i Tyskland.

    Mkh

    Bertil Häggman

  31. 31 gautic01 november 4, 2009 kl. 15:28

    Till S.O. Pettersson

    ”…de delar samma extrema utopism”

    Det kanske är dags att erbjuda litet citat och fakta kring påståendena. Det krävs kanske jämförande material som styrker påstående att jakobiner och neokonservativa (en del av den konservativa rörelsen i USA) har samma åsikter.

    Mkh

    Bertil Häggman

  32. 32 gautic01 november 4, 2009 kl. 15:34

    Till AnteBragd

    ”Poängen var att genom angreppskrig upprätta ett styrelseskick som bryter mot ett lands tradition och kultur knappast kan kallas för konservativt, utan är snarare dess revolutionära motsats.”

    Det blir inte riktigare för var gång hur länge man än upprepar felaktiga påståenden. Talibanregimen störtades i Afghanistan för att den gav stöd och träningsläger åt Al Qaeda. Saddam Hussein störtades för att Västs samtliga underrättelsetjänster var eniga om att regimen i Baghdad utvecklade massförstörelsevapen. Därmed var regimen ett hot mot USA, som är huvudfiende för islamisterna precis som landet var Sovjetunionens huvudfiende under det kalla kriget.

    Mkh

    Bertil Häggman

  33. 33 AnteBragd november 4, 2009 kl. 18:07

    Häggman
    Har du någon källa för påståendet ”Västs samtliga underrättelsetjänster var eniga om att regimen i Baghdad utvecklade massförstörelsevapen”? Länka gärna den isåfall.
    För övrigt är det ytterst diskutabelt viken hotbild ett land som Irak kan utgöra mot USA, med eller utan massförstörelsevapen. Sen är det ju faktsikt så att när ingen av dessa vapen stod att finna så omformulerade de neo-konservativa snabbt den moraliska grunden för kriget. Plötsligt blev det för att befria irakierna och för bygga demokrati.
    Om kriget kan man ju diskutera om hur mycket som helst.
    Frågan är dock om tex Burke skulle ge sitt stöd för neo-konservativa interventioner av detta slag om han hade levt idag, något som det känns som din krönika vill ge bilden av att det skulle han minsann. Vilket jag tycker känns tveksamt.

    MVH Andreas Bragd

  34. 34 Fältmarskalken november 4, 2009 kl. 18:28

    Till Bertil Häggman:
    Jag kan väl vara benägen att hålla med om att monarki icke är en lösning för Förenta Staterna. Här saknas såväl historiska som hävdvunna skäl för ett införande av monarki.

    För Island däremot finns det skäl att hävda monarki. Detta land är att betrakta som en monarki åtminstone från 1262 då en union med Norge grundades intill dess att republikien utropades 1944. Utropandet av republiken, som får anses som svekfult gentemot det danska konungajuset, var här snarast ett sätt att minska risken för tysk ockupation. Den isländska republiken kan således icke betraktas som hävdvunnen.

    När det gäller Tyskland finns här en synnerligen stark monarkistisk tradition med furstehus som har en uppemot tusenårig historia. Ett återupprättande av monarkin i Tyskland är av denna anledning högst angelägen. Har ägnat en del uppmärksamhet kring detta ämne och resultatet så långt finns publicerat på http://fieldmarchal.blogspot.com/2009/10/den-tyska-monarkiska-fragan-del-1.html. Av detta framgår att en tysk restauration otvivelaktigt är möjlig.

  35. 35 S. O. Pettersson november 4, 2009 kl. 19:34

    ”Det kanske är dags att erbjuda litet citat och fakta kring påståendena. Det krävs kanske jämförande material som styrker påstående att jakobiner och neokonservativa (en del av den konservativa rörelsen i USA) har samma åsikter.”
    Det är dumt att tillskriva personer åsikter som de inte uttryckt. Jag tog direkt avstånd från det påståendet. Vad jag menar är att det finns vissa gemensamma nämnare, och jag förklarade varför. Att de neokonservativa skulle förespråkat, att med våld införa demokrati i Irak behöver väl knappast styrkas. (Det tycker väl Du själv också?). Det räcker för mig.

  36. 36 gautic01 november 4, 2009 kl. 20:09

    Till Andreas Bragd

    ”Har du någon källa för påståendet ”Västs samtliga underrättelsetjänster var eniga om att regimen i Baghdad utvecklade massförstörelsevapen”? Länka gärna den isåfall.”

    Det tar litet tid att ta fram det ur arkivet. Det var några år sedan men det kommer.

    När det gäller ABC-vapen kan de smugglas tämligen enkelt över gränser.

    Det praktiska resultatet i Irak är att det nu finns en regerig som är vald i fria val av en folkmajoritet i stället för en av Mellanösterns värsta diktaturer. Eftersom det finns en majoritet shiamuslimer i Irak är det naturligt att regeringen kommer från den gruppen. Vill man ha monarki kan det ju läggas förslag om det i parlamentet.

    Jakobinerna var betydligt farligare än Saddam. De ville skapa totalitära revolutionära regimer i de flesta europeiska stater. Genom Napoleons erövringskrig tvingades de allierade att kämpa i närmare 20 år för att betvinga fransmännen. När det gäller Irak rör det sig om en mycket kortare period av krig.
    Krig är alltid en tragedi för ett folk. Hitlers krig blev en tragedi för det tyska folket. Men det var nödvändigt att kämpa ner det nazistiska hotet. Liksom det japanska. Liksom det sovjetiska under det kalla kriget.

    Ett framgångsrikt fritt Irak kan bli en förebild i Mellanöstern liksom Kuwait blev det efter Gulfkriget. Men det är väl viktigt för vissa att hålla den antiamerikanska flamman vid liv även om Din kritik är tämligen mild jämfört med andras.

    Mkh

    Bertil Häggman

  37. 37 gautic01 november 4, 2009 kl. 20:16

    Till Fältmarskalken

    Då är vi överens om USA. När det gäller Island var avsmaken nog rätt stark på Island för monarki efter många århundraden av danska monarker. Man ville tillbaka till landnamperioden med Västs äldsta riksdag. Finns det något belägg för någon stark monarkistisk riktning inom det isländska folket?

    Naturligtvis finns det en monarkistisk opinion i Tysland. Men med jämförelse med Ryssland är Tyskland en yngre monarki även om man räknar in Preussen (som skapades 1701).

    Mkh

    Bertil Häggman

  38. 38 gautic01 november 4, 2009 kl. 20:31

    ”Vad jag menar är att det finns vissa gemensamma nämnare, och jag förklarade varför. Att de neokonservativa skulle förespråkat, att med våld införa demokrati i Irak behöver väl knappast styrkas. (Det tycker väl Du själv också?). Det räcker för mig.”

    Jaha, nu är det ”vissa gemensamma nämnare”. Irakkriget var ett krig mot en regim som ansågs utveckla massförstörelsevapen. Det är enligt min uppfattning inte möjligt att jämföra de totalitära jakobinerna med en del av den konservativa rörelsen i Förenta Staterna. Man måste som vissa använda tricket att stämpla alla konservativa som inte är paleokonservativa som ”jakobiner”, men det är ju ett retoriskt knep. Det har upprepade gånger visats att det fanns mycket få om några neokonservativa i Bushadministrationen. Det konspirativa resonemanget om hur de neokonservativa ”infiltrerade” administrationen uppvisar många likheter med vänsterns tro på sammansvärjningar.

    Valnederlaget år 2008 fösvagade möjligen den neokonservativa delen av rörelsen men Obamas missgrepp har stärkt den. Dessutom vann häromdagen GOP stora segrar i Virginia och New Jersey. I den förra delstaten rörde det sig om 58 procent av rösterna. Konsevatismen är på väg tillbaka i USA. Mer härom finns i mina två senaste inlägg på varldsinbordeskriget.wordpress.com.

    Mkh

    Bertil Häggman

  39. 39 Fältmarskalken november 4, 2009 kl. 21:08

    Till Bertil Häggman:
    Island har varit republik i 65 år och monarki i åtminstone 747 år. Detta gör att republiken inte kan anses hävdvunnen och i synnerhet inte som den tillkom under någon form av ”hotsituation” under andra världskriget. Denna fråga måste därför ses utifrån hela det historiska perspektivet.

    ”Naturligtvis finns det en monarkistisk opinion i Tysland. Men med jämförelse med Ryssland är Tyskland en yngre monarki även om man räknar in Preussen (som skapades 1701).”

    Förvisso, men de tyska monarkierna har knappast sin grund i Preussen. Preussen hade sin föregångare i kurfurstendömmet Brandenburg som blev kurfurstendöme genom den ”gyllen bullan” 1356 och den förste kurfursten av huset Hohenzollern var Fredrik I av Brandenburg som regerade mellan 1415 och 1440.

    Kurfurstendömet Brandenburg hade sin företrädare i markgrevskapet Brandenburg vars förste markgreve Albrekt Björnen som grundade markgrevskapet 1157.

    Nu är det heller inte så att Preussen och Brandenburg var de enda monarkierna i Tyskland utan här fanns ett stort antal av vilka många var mycket små. Till de större hörde dock Bayern där huset Wittelsbach satt på tronen, som Hertigar, Kurfurstar och Konungar, mellan 1180 och 1918, alltså i 738 år.

    Motsvarande exempel på Furstehus som regerat under motsvarande tidsperioder är t.ex. husen Wettin, Welf och Zähringen.

    Att icke säga att Tyskland har en mycket lång tradtion av monarki vore att göra våld på den historiska sanningen.

    Förvisso har även Ryssland en lång historia av monarki som kanske kan sägas ha tagit sin början år 1462 då Ivan III frigjorde storfurstendömet Moskva från det mongoliska väldet. Expanderade gjorde väl först detta rike under Ivan III:s sonson Ivan IV (”den förskräcklige”) som regerade 1533-1584. Denne utropade sig som Rysslands förste tsar 1547.

    Som framgår av ovanstående är det knappast relevant att säga att monarkin skulle ha en äldre tradition i Ryssland än vad den har i Tyskland.

    Givevis är det dock högst angeläget att monarkin återupprättas både i Ryssland och Tyskland.

    Vänligen
    Fältmarskalken

  40. 40 gautic01 november 5, 2009 kl. 9:21

    ”Island har varit republik i 65 år och monarki i åtminstone 747 år. Detta gör att republiken inte kan anses hävdvunnen och i synnerhet inte som den tillkom under någon form av ”hotsituation” under andra världskriget. Denna fråga måste därför ses utifrån hela det historiska perspektivet.”

    Det är viktigt att teckna en kort bild av den isländska fristaten och kolonialtiden. I mitt tycke var fristaten en närmast idealisk, frihetlig decentraliserad styresform

    Den systematiska koloniseringen av Island inleddes 870 – 930.

    930 grundades Alltinget, Islands högsta förvaltningsorgan med lagstiftande och dömande befogenheter. Lagarna finns bevarade i de germanska folkens mest omfattande lagsamling Grågås (Grágás). Vad som är viktigt är att det var isländska lagar inte den danska kolonialmaktens lagar. 39 godar ledde Islands administration. Godarna var de högsta hövdingarna inom sitt respektive område.

    Från 930 fanns det således ett unikt decentraliserat styre på Island. Detta är det isländska arvet och står så långt man kan komma från en enväldig monark.
    Inre stridigheter gav Norge möjlighet att göra Island till ett ofritt lydrike.

    Sedermera uppgick Norge i kolonialmakten Danmark (jag har i övrigt en mycket positiv syn på Danmark, men den danska politiken på Island är ett undantag).

    Den danske kungen beordrade avrättning av den katolske biskopen i Hólar, Jón Arason och hans två söner år 1550. Kyrkans egendom konfiskerades av den danska kronan, som också lade under sig handeln. All handel med danskarna själva förbjöds. Medan Europas folk ökade sitt välstånd tynade Island bort. Handelsmonopolet var i kraft ända till 1787. Resultatet blev en kraftig minskning av invånarna. Antalet islänningar var då endast 50 000 och sjönk till 35 000 efter epidemier. Senare under 1700-talet sjönk det två gånger under 40 000. Man kan säga att islänningarnas hela existens som folk stod på spel under det danska kolonialstyret. På 1660-talet hade det danska enväldet förstärkts.

    En mycket tragisk händelse var att danske kungen lät lägga ner Alltinget år 1800 efter en 870 års obruten tradition men återupprättades några decennier senare. Det tilläts då att verka som rådgivande församling i Reykjavík.

    Till 1000-årsjubileet år 1874 fick faktiskt de tålmodiga islänningarna en författning men den högsta verkställande makten låg hos den danska kronan.

    År 1918 fick landet självbestämmanderätt i inre angelägenheter, men den danska kungen fungerade som statsöverhuvud fram till år 1944. Han fattade beslut i utrikespolitiken och landets försvar, och den högsta dömande makten var hos honom.

    Sammanfattningsvis kan man säga att islänningarna är stolta över sin republik. De har under den ekonomiska krisen under 2008 drabbats hårt och man har nog önskat att man varit medlem i EU. Snabbförhandlingar för ett medlemskap pågår.
    Den danska monarkin är populär i Danmark, med rätta, men inte på Island. Varje folk skall ha rätt att bestämma sitt eget styrelseskick.

    Att bestrida att det tyska kejsarrikets viktigaste del är det fora Preussen är helt ohistoriskt. Visst fanns det andra monarkier i Tyskland men Brandenburg-Preussen kom att bli starkast. Det är också så att Berlin (Brandenburg-Preussens huvudort) är huvudstad i det enade Tyskland, inte Muenchen.

    Jag har inte hävdat att Tyskland inte har en lång monarkisk tradition men den ryska är äldre med Rurik (från Roslagen?).

    Mkh

    Bertil Häggman

  41. 41 Michaël Lehman november 5, 2009 kl. 9:28

    Själv är jag inte någon expert på monarki men vill särskilt försvara två republikanska statsbildningar: Island, som den första i Väst samt Förenta Staterna. Det vore enligt min uppfattning inte naturligt med monarki som statsform i dessa länder.

    »Förenta Staterna» är alltså kolonier under brittiskz och franska kronorna. Revoke the independence!

    Det kanske är dags att erbjuda litet citat och fakta kring påståendena.

    Jaså, nu kräver herr Häggman belägg från andra, trots att han själv ännu icke har kunnat presentera några övertygande belägg för, att neokonservatismen är en gren av (den europeiska) konservatismen…

  42. 42 gautic01 november 5, 2009 kl. 10:09

    Till AnteBragd

    Bidraget EN HISTORISK TILLBAKABLICK – DET FANNS MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN I IRAK VID 2003 ÅRS BEFRIELSE finns nu tillgängligt på varldsinbordeskriget.wordpress.com
    Det behandlar bland annat hur Västs underrättelsetjänster såg på massförstörelsevapen i Irak under 2003 och tidigare.

    Mkh

    Bertil Häggman

  43. 43 gautic01 november 5, 2009 kl. 12:08

    Vill gärna uppmärksamma på mitt bidrag THE IRAQI PERSPECTIVES PROJECT på bloggen varldsinbordeskriget.wordpress.com främst för de som tvivlar på att det fanns förbindelser mellan Saddam Husseins regim och terrorister. Det rör sig om ett Pentagonproject och är inte ett neokonservativt projekt. I en rapport 2008 presenterades en genomgång av 600,000 regimdokument påträffade av koalitionstrupper efter 2003 i Irak.

    Mkh

    Bertil Häggman

  44. 44 AnteBragd november 5, 2009 kl. 23:30

    Häggman
    Jag har inte läst igenom allt du länkade ännu, men bra att du la upp det.

    ”Men det är väl viktigt för vissa att hålla den antiamerikanska flamman vid liv även om Din kritik är tämligen mild jämfört med andras.”
    Hehe, jag skulle inte påstå att jag är särskilt anti-amerikansk, jag var faktiskt där för bara en månad sen 🙂
    Det är vissa aspekter jag är kritisk till, vissa delar av utrikespolitiken tex.
    Vi lär dock inte kunna övertyga varandra om något så det är kanske dags att sätta punkt för diskussionen för den här gången.

    MVH
    Andreas Bragd

  45. 45 เบอร์สวย ราคาถูก juli 23, 2017 kl. 12:11

    Wow, fantastic weblog structure! How long have you been running a blog for?
    you make blogging glance easy. The full glance of your site is wonderful,
    let alone the content material!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 954,941 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar