Till byaskolans försvar

Det går ett spöke genom den norrländska landsbygden. Skolnedläggningens spöke. I röd efter röd kommun aviseras nedläggning av mindre skolor på landsbygden och i mindre samhällen till förmån för stora centraliserade skolor i den kommunala centralorten. Barn så små som sex år förväntas dagligen pendla miltals för sin skolgång. Med de avstånd som de glesare norra delarna av vårt rike uppvisar, är pendlingsavstånd på tre till fem mil, enkel resa, inte helt ovanligt, och då pratar vi inte från avkrokar med enstaka gårdar, utan från orter med hundratals, ibland uppemot tusen invånare.

Visst kan det finnas fördelar med att samla undervisningen till ett fåtal skolor. Ett kan vara att öka den ämnesmässiga valfriheten för eleverna, en annan att spara pengar. Valfrihetsargumentet har viss relevans åtminstone i de högre årskurserna. Under de första 5-7 åren av en elevs skolgång är dock alternativen så få att man ändå inte kan tala om valfrihet. Besparingarna är också i många fall illusoriska. Transporterna kostar pengar. Ofta tvingas man till dyra investeringar i centralortens skola för att kunna ta emot de ditkommenderade nya eleverna, samtidigt som de gamla lokaler man lämnar i byarna oftast inte har någon alternativ användning, vilket innebär att man får välja mellan att låta lokalen förfalla, eller att i alla fall ta kostnader för drift och underhåll. Förvisso flyttas kostnaden från en kommunal (skolan) till en annan (fastigheter), men för skattebetalaren är ju det sak samma.

GRSMYR~1

Byaskolan - Bäst för barnen

För eleverna, särskilt de minsta, finns betydande nackdelar. Långa restider är uppenbart en. Än värre, och kanske mindre uppenbart är bytet av en trygg välbekant miljö, och en liten familjär skola där alla känner alla, mot en anonym tillvaro på en stor skola långt från hemmet. En liten skola har mycket lättare än en stor att fånga upp elever med problem, både sociala och studiemässiga, har lättare att upptäcka och bekämpa mobbning, och att rent generellt främja en anda av ansvarstagande och gott uppförande. Det handlar helt enkelt om att det är svårare att falla mellan stolarna, eller att undvika den sociala kontrollens nät, när man inte är anonym, utan är känd som individ av all personal.

Mot den bakgrunden vore det förnuftigare att inte bara behålla byaskolorna, åtminstone i de lägre årskurserna, utan även sträva efter att ha fler mindre skolor istället för få stora på de orter där elevunderlaget är stort. Min erfarenhet är att en skola kan behålla sin familjära karaktär upp till en storlek om ca 200-300 elever, men snabbt tappar den om skolan blir mycket större.

Inte ens gymnasieskolor behöver egentligen vara större än så, om man bara frångår dagens ambition att allehanda program skall husera under samma tak. Då kan man t.ex. ha industriella utbildningar på en skola, vårdutbildningar på en annan, naturvetenskapliga på en tredje o.s.v. Däremot faller det sig logiskt att alla dessa skolor placeras i en centralort så att det blir praktiskt för en elev att ta sig till sin skola oavsett vilken utbildningsinriktning och var i distriktet man bor.

Egentligen är väl detta ingen ny företeelse. Landsbygden har länge fått stryka på foten på en rad områden. Desto mer underligt är det att befolkningen i dessa områden val efter val röstar fram en socialdemokratisk kommunledning, för att sedan skriva på protestlistor när deras skola faller offer för de socialdemokratiska politikerna, och sedan i nästa val återvälja dem igen.

Förvisso är det så att i många Norrlandskommuner finner man störst stöd för sossarna i centralorten, medan landsbygden har en betydligt mer borgerlig, främst centerpartistisk, prägel, men även bland de rena landsbygdsvaldistrikten är det sällan det blå laget klår det röda. Även om de borgerliga skulle segra i landsbygden skulle det dock knappast få några större konsekvenser. Den minoritet som bor där skulle ändå bli överkörda av centralortens röda majoritet.

Faktum är att man i många fall kan ifrågasätta med vilken legitimitet kommunerna företräder sina medborgare på landsbygden. Kommunen tar en stor del av befolkningens inkomster i skatt, men ger mycket lite tillbaka i form av service som befolkningen kan nyttja på sina villkor. Det blir lite som barnomsorgen där massor med skattepengar pumpas ut till medborgarna, men bara vissa medborgare, de som behagar leva livet enligt de pekpinnar som politikerna tillhandahåller.

Som tur är finns fortfarande möjligheten att starta friskolor. I många byar har skolan räddats undan politikernas klåfingrighet genom att de omvandlats till friskolor. I förra valet drev sossarna linjen att friskolorna skulle bort. Detta föll inte i god jord hos väljarna och nu har man delvis bytt fot. Förhållandena för friskolorna skall försämras om sossarna får bestämma, men i allt väsentligt blir de kvar.

Återigen tillstöter dock problemet med Kamrat Ohly. Vad tycker han om friskolor, tror ni? Hur mycket inflytande kommer han att få på en rödgrön regerings politik? Vilka områden, för några kommer det att bli, kommer Sahlin att kompromissa bort? Skatterna är ett favorittips hos många. Friskolor kan mycket väl vara en annan. Det handlar ju trots allt om en fråga där en stor del av sossarna i själ och hjärta tycker som vänstern, även om man av taktiska skäl antagit en annan linje.

Patrik Magnusson

5 Responses to “Till byaskolans försvar”


  1. 1 Allianspartisten november 7, 2009 kl. 16:47

    ”Återigen tillstöter dock problemet med Kamrat Ohly. Vad tycker han om friskolor, tror ni? Hur mycket inflytande kommer han att få på en rödgrön regerings politik? Vilka områden, för några kommer det att bli, kommer Sahlin att kompromissa bort?”

    Som man bäddar får man ligga. Partledare Sahlin sitter i en rävsax och visst kommer det att kosta att hålla den illröde kommunistledaren, kamrat Ohly, nöjd.

    Min gissning är att detta främst kommer att ske på skatternas område. Både kommunistparti och miljöparti vill ta i mer än socialdemokraterna enligt budgetfrågorna. Konfiskativa skatter i from av förmögenehtsskat och arvsskatt är givetvis också något som säkert fungerar för att behålla kommunistledarens gunst.

    En annan fråga som kan användas för att behålla såväl kommunistledarens som de miljöpartistiska taltrattarnas gunst är givetvis fortsatt nedskärning av försvaret.

    Friskolorna är nog ändå värre att ge sig på. Miljöpartiet är för dem och det finns säkert också en och annan socialdemokrat som fått ”praktisk erfarenhet” och ser värdet.

  2. 2 Patrik Magnusson november 7, 2009 kl. 18:06

    Allianspartisten,

    Jag tror nog att du har rätt i att både skatterna och försvaret ligger risigare till än friskolorna om Team Sahlin får ta över, och det finns ju tusen och åter tusen skäl att önska att så inte blir fallet, varav friskolefrågan är en.

    Jag konstaterar bara att om man är mån om att ha kvar systemet med friskolorna, så är inte det smartaste att rösta rött. Det är möjligt att Miljöpartiet och sossarnas högerflygel lyckas hålla emot så att försämringarna endast blir begränsade, men säker kan man ju inte vara.

  3. 3 Allianspartisten november 7, 2009 kl. 18:59

    Patrik,

    Att det finns ”tusen och åter tusen skäl” att önska att vi inte får en rödgrön majoritet efter nästa val är jag den förste att hålla med om.

    Sedan är det är det också så att det aldrig är smart att rösta rött om man har någon liten tilltro till ett samhälle som sätter den enskildes ”väl och ve” framför det gråa kollektivets.

    Risken är väl också den att den illröde kommunistledaren skulle komma att sitta i en bra förhandlingsposition om, Gud förbjude, det skulle bli tal om regringssamtal. Med all den prestige som lagts på att få till den rödgröna röran och efter det debackel och den offentliga förnedring som partiledare Sahlin fick utstå i samband med bildandet, då illröde Ohly först inte skulle få vara med, kommer kommunistledaren bara behöva knysta om att han hoppar av för att partiledare Sahlin och taltrattarna ska få ”stora skälvan” och ge med sig.

  4. 4 FredrikN november 7, 2009 kl. 21:58

    Det finns dock en nedre gräns för hur liten skolan kan vara. Alla lärare kan inte kunna allt. Jag tror inte att man kan driva en skola med bara två heltidslärare. Det blir för besvärligt för speciallärare och annat. Det är min erfarenhet. Om man nu bedriver undervisning istället för förvaring alltså.

  5. 5 Patrik Magnusson november 8, 2009 kl. 0:25

    ”Det finns dock en nedre gräns för hur liten skolan kan vara”

    Jo, visst är det så, och denna gräns torde flyttas något vartefter eleverna blir större. Ju högre upp i årskurserna de kommer desto större krav ställs på specialisering hos den pedagogiska personalen.

    En fingervising om detta kan man få genom att granska hur Skolinspektionen ser på friskoleansökningar. Planerar man att starta en skola för färre än 20 elever skall man ange särskilda skäl till varför detta bör tillåtas. Kanske går den undre gränsen där någonstans (vilket med ca 8 lärare per 100 elever skulle ge 1,6 lärartjänster)

    Hur som helst handlar de exempel jag har sett om betydligt större skolor, från ungefär 40 till långt över 100 elever.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar