Omfördelningspolitik i dödsriket

DEBATT | De senaste turerna kring succéförfattaren Stieg Larssons miljonarv har resulterat i en förnyad debatt om arvslagstiftningen. Det är en debatt jag välkomnar, även om det beklagansvärt nästan uteslutande verkar vara stolleförslag som läggs fram. Här om veckan skrev den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Josefin Brink i Expressen om att sammanboende par automatiskt bör ha samma arvsregler som gifta par. Och i måndags skrev en nationalekonom vid namn Robert Östling en artikel i samma tidning där han kräver att ett arv automatiskt ska tillfalla statskassan i händelse av att testamente saknas.

samtalsmattaBeträffande Brinks förslag om att likställa samboskap med äktenskap är det naturligtvis endast ett av raden försök att försvaga och urholka äktenskapsbegreppet. Ett äkta par som svurit varandra livslång trohet och lojalitet skall alltså huxflux anses juridiskt likvärdigt med vilket annat par som helst som delar bostad. Och Robert Östlings absurda förslag om att staten ska ha automatisk arvsrätt om inget testamente finns är så dumt att det knappt behöver argumenteras mot. Tidigare har den helgalne gamla VPK-ideologen och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö föreslagit att man helt avskaffar arvsrätten – staten ska alltid ärva. Allt.

Det naturliga vore givetvis att gå i motsatt riktning – minimera statens arvsrätt till ett maximum. Allmänna arvsfonden, som förvaltar statens arv från enskilda, får idag överta arvet om testamente saknas och det inte finns en nära släkting i livet. Allmänna arvsfonden i sin tur delar helt godtyckligt ut pengarna till allehanda trams. Exempelvis har fonden tilldelat miljontals kronor till en RFSL-kampanj om HBT-frågor i Norrland. Ett annat miljonbidrag har gått åt till att sponsra uppbyggandet av ett ”icke-kommersiellt lunarstorm”. För att nämna ett mer aktuellt exempel så har 600 000 kr beviljats för ett projekt som syftar till ”att stärka transpersoner i deras identitet”. Det är inte enstaka exempel ryckta ur sitt sammanhang – det är såhär det ser ut. Det är tydligt att allmänna arvsfonden helt enkelt inte har en aning om vad de ska göra av alla pengarna. Det minsta man kunde begära är tydligare riktlinjer från regeringshåll.

Min slutsats är att grundprinciperna för den svenska arvslagstiftningen är rimliga och bra. Emellertid med den stora reservationen att närmaste blodssläkting alltid bör ha förtur jämte staten och Allmänna arvsfonden. Och att en sambo, som varit sambo under en längre tid tillika partner till den avlidne, bör ha förtur jämte allmänna arvsfonden och släktingar på kusinnivå eller längre bort. Men om det nu mot förmodan verkligen inte finns några släktingar – vilket det i stort sett alltid finns – eller någon sammanboende partner så kan gott pengarna hjälpa till att betala av statsskulden istället för att finansiera transpersoners högst eventuella behov av identitetsförstärkning.

Dag Elfström

22 Responses to “Omfördelningspolitik i dödsriket”


  1. 1 FredrikN november 13, 2009 kl. 6:46

    Jag håller med i mycket. I synnerhet att det inte ska finnas några begränsningar för släkten. I dagens värld är det nog så enkelt att ta reda på om det finns avlägsna släktingar. Givetvis finns det praktiska problem, hur ska man förfara om det finns 37 kusiner i femte led som alla är närmaste släktingar?

  2. 2 Dag Elfström november 13, 2009 kl. 6:50

    Fredrik:

    Givetvis finns det praktiska problem, hur ska man förfara om det finns 37 kusiner i femte led som alla är närmaste släktingar?

    Så länge den avlidne lämnar mer än 37 kr att fördela(50 öringen avskaffas ju som bekant snart) så är väl det inga problem🙂

  3. 3 Populisten november 13, 2009 kl. 11:56

    Allmänna arvsfonden är en styggelse helt klart, men fallet Stieg Larsson stäåmmer till eftertanke på flera sätt. Samboskapet var ju synnerligen genomtänkt eftersom Larsson sades vara rädd att dra olycka över en offentligt erkänd partner pga de hot han ådrog sig som nazigranskare #1 i svensk vänsterpress. Man måste dock fråga sig varför han i så fall inte upprättade ett testamente? Kanske gick han runt och trodde sig odödlig som så många av oss, men kanske ville han inte alls att sambon skulle ärva. Även med dina föreslagna ändringar är det långt ifrån självklart att en sambo går före en far och en bror.

    Slutligen: Varför ska staten alls ha pengarna i något enda fall? Varför inte stödja lokalsamhället och låta den avlidnes hemkommun få pengarna?

  4. 4 Daniel Bergström november 13, 2009 kl. 16:51

    Bra och rimligt förslag. Det kan väl i och för sig uppstå vissa praktiska svårigheter med att avgöra vilka samboende som ska tillerkännas arvsrätt. Det bästa är nog ändå att folk helt enkelt gifter sig eller, om de är av de radikala slaget som prompt vägrar av ideologiska skäl, upprättar inbördes testamente.

    Även om arvsfonden i sin nuvarande tappning är ett skämt så finns det faktiskt en rimlig tanke från början. Tanken när arvsfonden upprättades på 20-talet var att pengarna skulle gå till den typen av ändamål och organisationer som männisor typiskt sett testamenterade egendom till, dvs. ideella organisationer som bedriver välgörande eller smhällsutvecklande verksamhet i någon form. På grund av begränsningarna i kapital som fonden förfogades över snävades snart arvsfondens syfte till att främja ideella organisationer som vände sig till unga. Tanken då var att det skulle ligga i linje med det allmänna rättspolitiska ändamålet med arvsrätten, att sörja för det uppväxande släktet. Ser man det i dessa termer är egentligen arvsfonden en ganska sympatisk skapelse (med reservationen att kusiner och deras arvkomlingar borde ges arvsrätt). Att idén har perverterats är en annan sak.

  5. 5 Fältmarskalken november 13, 2009 kl. 17:20

    Arvsrätten är en av de mest fundamentala principer som finns och är hävdvunnen sedan urminnes tid.

    Att den röde satans lakejer nu på olika sätt vill urholka denna för våra släkter och för vårt samhälles fortbestånd är helt oacceptabelt och måste på varje sätt bekämpas.

  6. 6 Jag november 13, 2009 kl. 17:33

    ”Tidigare har den helgalne gamla VPK-ideologen och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö föreslagit att man helt avskaffar arvsrätten – staten ska alltid ärva. Allt.”

    Vilken idioti. Vilken statssocialism.

  7. 7 Allianspartisten november 13, 2009 kl. 17:56

    Det finns ingen egentlig anledning att förändra arvsrätten vad gäller samboskap. Människor väljer själva under vilken relation de vill leva och måste ta ansvar för detta.

    Då inte samboskap är klar definierat skulle det leda till ökad rättosäkerhet om det skulle utgöra grund för arv.

    Om samboskapet skall definieras kommer det att kräva aktiv registering eller motsvarande varför det i praktiken, ur ett juridiskt perspektiv, skulle vara samma sak som äktenskap varför lika gärna äktenskapet kan användas.

    För sambor finns också alltid alternativet att upprätta testamente. Det finns alltså ingen som helst anledning att ge sambo arvsrätt.

    Sedan ligger det mycket i att släktens arvsrätt bör stärkas i det fall bröstarvingar inte finns. I detta fall är det rimligt att närmste blodsfrände d.v.s. kusin, tremänning, fyrmänning o.s.v. bör ärva. Praktiskt torde inte detta vara något större problem då de allra flesta har kusiner eller åtminstone tremänningar.

  8. 8 Dag Elfström november 13, 2009 kl. 20:41

    Bergström:

    Det kan väl i och för sig uppstå vissa praktiska svårigheter med att avgöra vilka samboende som ska tillerkännas arvsrätt.

    Nja.. visst kommer det innehålla ett visst mått av godtycke, men redan idag görs sådana bedömningar. Kammarkollegiet tillerkänner ofta sammanboende pengar från dödsbon om det inte finns några släktingar, men bara en del av pengarna.

    Se exempelvis: Sambo snuvad på miljonarv

  9. 9 Allianspartisten november 13, 2009 kl. 20:51

    ”Det kan väl i och för sig uppstå vissa praktiska svårigheter med att avgöra vilka samboende som ska tillerkännas arvsrätt.”

    Det är precis det som skulle göra ett system med arvsrätt rättsosäkert. Här måste de sammanboende ta sitt egna ansvar och välja mellan alternativen:
    – Äktenskap
    – Testamente

    Väljer man ingetdera av dessa, ja då är det väl inte så mycket att säga om det, blodsfränderna ärver istället och det kanske är just det som de sammanboende vill.

    Vi har tillräckligt med godtycklig lagstiftning och har inget som helst behov av att komplettera godtycklighetne ytterligare.

  10. 10 Dag Elfström november 13, 2009 kl. 20:53

    Allianspartisten: Godtyckligheten i allmänna arvsfonden är ju oändligt mycket större.

  11. 11 Allianspartisten november 13, 2009 kl. 22:09

    Dag:
    Att godtyckligheten i allmänna arvsfonden är stor motiverar inte att man också skall göra en annan lagstiftning mer godtycklig.

    Om att släkten alltid skall ha företräde framför staten, oavsett släktled, därom tror jag vi är överens.

  12. 12 Dag Elfström november 13, 2009 kl. 22:16

    Jag håller i grunden med. Men idag har vi redan en situation där Kammarkollegiet har rätt att tilldela sambos pengar om de anser att deras relation var sådant och om det inte finns testamente eller nära släktingar. Vad jag föreslår är alltså att om det inte finns nära släktingar så ska sambos alltid ha företräde framför staten. Man får helt enkelt definiera samboskapet i lagen. Typ: Någon som haft en monogam sexuell relation med den avlidne och bott i samma hushåll i minst ett år. Det borde inte vara så svårt att lösa lagstiftningsmässigt.

    Lagen om vårdnaden av barn innehåller ju betydligt större godtycke, för att ta ett exempel – och dess existens är väl de flesta överens om.

    Men jag erkänner att det inte är helt lätt. Men att en livskamrat har en närmare relation med personen i fråga än allmänna arvsfonden verkar faktiskt rätt rimligt.

  13. 13 Fältmarskalen november 13, 2009 kl. 22:30

    Om den i inlägget nämnde filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö kan nämnas att denne är en odemokratisk kommunist av stora mått. Att han därför förespråkar fullständig konfiskation av privat egendom är bara följdrikigt.

    Denne odemokratiske kommunist gav 1977 ut en bok ”Istället för yttrandefrihet och tryckfrihet”. I denna beskriver han sitt idealsamhälle ”Utopia”.

    Bland klokheterna i denna bok kan nämnas:

    ”Ingen lag i Utopia stadgar något om en individuell rätt för var och en att fritt uttrycka sina åsikter”.

    ”Allt meningsutbyte står istället under de folkliga rådens förvaltning”

    ”Känner sig någon individ kränkt av att en artikel ej blivit publicerad finns ingen rätt att uttrycka sig fritt att hänvisa till”.

    Intressant är också att Tännsjö, som gick med i VPK 1970, tillhörde författarna av Vänsterpartiets partiprogram i samband med namnbytet 1990.

  14. 14 Olof november 13, 2009 kl. 23:06

    Det är bra att det uppmärksammas vad Allmänna arvsfonden gör med de pengar som fonden förvaltar. Att RFSL har tilldelats medel ur fonden är faktiskt ingenting mindre än en ren skandal. Många tror att RFSL är en förhållandevis okontroversiell organisation, utan andra punkter på agendan än att homosexuella skall åtnjuta samma rättigheter som andra människor. Så är emellertid inte fallet. RFSL har bedrivit lobbyingarbete för att pedofili skall tillåtas. Organisationen anser också att HIV-smittade skall ha rätt att ha sex utan att informera sina partners om att de riskerar att smittas. Här är länkar till två artiklar som redovisar vissa fakta som RFSL hellre skulle sopa under mattan:

    http://solguru.motpol.nu/?p=71
    http://solguru.motpol.nu/?p=121

  15. 15 Allianspartisten november 14, 2009 kl. 9:23

    Dag,
    ”Man får helt enkelt definiera samboskapet i lagen. Typ: Någon som haft en monogam sexuell relation med den avlidne och bott i samma hushåll i minst ett år. Det borde inte vara så svårt att lösa lagstiftningsmässigt.”

    Jo, det är nog här det börjar bli svårt.

    Med ”minst ett år” blir det en trappstegseffekt och denna typ av effekter är alltid problematiska. En efterlevande, som varit sambo i 364 dagar, får inget ärva medan den som varit det i 365 dagar får ärva.

    Och hur skall det kunna utredas om de sammanboende ”haft en monogam sexuell relation”? Det finns säkert sådana som sammanbor, inte av sexuella skäl, utan mer av rent ”praktiska” skäl. Vem avgör då om relationen varit ”sexuell”?

    Det motsatta förhållanden finns också att personer kan ha en mycket nära (…och sexuell) relation men att de av rent praktiska skäl (…kanske arbete på olika platser) inte bor i samma hushåll.

    Utöver detta finns det en mängd mellanvarianter.

    Att försöka lagstifta inom detta innebär godtycke och då det finns modeller, äktenskap och testamente, med vilken problematiken kan lösas saknas skäl för lagstiftning. De enskilda måste kunna ta ett ansvar för denna typ av frågor och också stå för konsekvenserna.

    Sedan bör alltid blodsfränder, oavsett släktled, ärva. Det är först om det, mot förmodan, skulle vara så att ingen blodsfrände kan identiferas som staten kan komma in som arvinge. Om detta senare skall hanteras via arvsfonden eller på något annat sätt kan också diskuteras.

  16. 16 Staffan Andersson november 15, 2009 kl. 0:04

    ”Sedan ligger det mycket i att släktens arvsrätt bör stärkas i det fall bröstarvingar inte finns. I detta fall är det rimligt att närmste blodsfrände d.v.s. kusin, tremänning, fyrmänning o.s.v. bör ärva. Praktiskt torde inte detta vara något större problem då de allra flesta har kusiner eller åtminstone tremänningar.”

    Jo ,det kan faktiskt var stora problem. När släkten är bosatt i flera länder kan det bli ett rent helvete att utreda. Jag har själv sett komplikationerna då det rört ganska nära släktingar. Det kan kräva ett mycket omfattande arbete från berörd myndighets sida.
    Någonstans måste man också sätta stopp, myndigheter kan inte ägna sig åt släktforskning.

    Att arvsfondens pengar används på ett mer tvivelaktigt sätt är ju en följd av att värderingarna i samhället ändras och därmed vad som anses allmännyttigt. Goda förslag förekommer ovan, låt det gå till kommunen, landstinget eller dylikt, eller för att betala av på statsskulden. Kulturvård, kyrkobyggnadernas bevarande?

    Det kan kanske vara rimligt att kusiner kan ärva men absolut inte därutöver. (Redan detta kan dock medföra problem varför kusinbarn i så fall inte bör omfattas där kusiner är döda.)
    En alltför omfattande arvsrätt skulle dessutom kunna leda till mycket släkttvister.

    Sambor som vill ärva har har jag ingen förståelse för. Då får de skriva testamente. Hur svårt kan det vara?

  17. 17 Allianspartisten november 15, 2009 kl. 0:26

    Staffan Andersson:
    Om vi bortser från det praktiska, vad finns för skäl att staten skulle ha arvsrätt framför släkten?

  18. 18 FredrikN november 15, 2009 kl. 10:29

    De praktiska svårigheterna kan inte bortses ifrån. Men man kan tänka sig att personerna utanför landet och mer avlägsna än tremänningar själva ska bevaka sina rättigheter. Varför ska myndigheterna göra det?

  19. 19 Allianspartisten november 15, 2009 kl. 10:38

    FredikN.
    Visst kan man tänka sig någon form av bevakningsförfarande.

    Det som också skall noteras är att vår statsmakt (där kyrkan ju var en del) sedan 1600-talet nitiskt hållit reda på oss medborgare. Ju längre fram i tiden vi kommer ju mer heltäckande blir materialet. Av egen erfarenhet vet jag att det t.ex. inte är särskilt komplicerat att leta upp sina fyrmänningar är.

    Det viktiga i detta är grundfrågan, varför skulle staten ha en ”överäganderätt”?

  20. 20 Stoller november 15, 2009 kl. 18:08

    Man skulle kunna ha ett förfarande där mer avlägsna släktingar ska höra av sig inom en viss tid. Gör de inte det tillfaller arvet staten och går direkt in i statsbudgeten (alltså inte direkt till RFSL…).

  21. 21 MartinE november 16, 2009 kl. 13:41

    Ur Andreas Norléns motion i Riksdagen 09/10.

    ”1734 års ärvdabalk stadgade en oinskränkt släktarvsrätt, dvs. man följde släktbanden hur långt som helst för att hitta en arvinge. Tredje arvsklassen omfattade då alla övriga släktingar. Detta förändrades 1928. Genom beslut 1928 begränsades tredje arvsklassen genom att den kom att omfatta endast en del av den tredje parentelen, noga räknat far- och morföräldrar samt deras barn (mostrar och morbröder, fastrar och farbröder). Har man inga släktingar i någon av arvsklasserna och har underlåtit att förfoga över sin kvarlåtenskap genom testamente tillfaller kvarlåtenskapen Allmänna arvsfonden.

    Det framstår som självklart att det är bättre att egendom stannar i enskilda händer, än att den tillförs en statligt kontrollerad fond, låt vara att fonden stödjer behjärtansvärda projekt. Privat ägande är en viktig grundval för vår ekonomi och vårt samhälle och att kollektivisera egendom enbart av det skälet att ägaren avlider framstår som svårt att motivera. Därför bör släktarvsrätten utökas.

    Ett argument mot oinskränkt släktarvsrätt är att det kan vara svårt och kostsamt att forska efter avlägsna släktingar. Någonstans kan det därför trots allt vara lämpligt att dra en gräns. De fall då man måste söka arvingen längre bort än i kusinernas krets, torde bli tämligen fåtaliga. Den avgjort viktigaste förändringen av arvsrättsreglerna skulle därför vara att ge kusiner och deras avkomlingar rätt att ta arv.”

    http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2009/10&bet=C386

  22. 22 Allianspartisten november 16, 2009 kl. 18:39

    ”Ett argument mot oinskränkt släktarvsrätt är att det kan vara svårt och kostsamt att forska efter avlägsna släktingar. Någonstans kan det därför trots allt vara lämpligt att dra en gräns.”

    Att efterforska fyrmänningar är, som jag nämnt ovan, inte alls särskilt komplicerat och inte heller särskilt kostsamt om vi håller oss i Sverige.

    Har gjort detta, i egenskap av privatperson, och inte myndighet. Med utnyttjande av följande uppgifter:
    – Kyrkobokföring äldre än 70 år (direkt via nätet)
    – Förstasida bouppteckning där arvingar finns (beställs via nätet)
    – Personbilder från skatteverket för uppgifter yngre än 70 år (beställs från skatteverket med utgångspunt från personnummer)

    Jag kanske i ”effektiv tid” lagt 2-3 dagar på att på detta sätt leta fyrmänningar och fann ett 80-tal på den gren jag undersökte.

    En tjänsteman med direkt tillgång till alla data skulle sannolikt kunna göra jobbet på kortare tid.

    Kostnadsargumentet ser jag således inte som särskilt relevant, i alla fall om vi håller oss till 4 generationer, längre bak kan ta mer tid. Dock torde det finnas endast ett fåtal personer som inte har tremänningar och ett förmodligen försumbart antal som inte har fyrmänningar.

    Det man möjligen kan invända med att gå långt tillbaka är att varje arvslott kommer att bli mycket liten. Från ett principiellt synsätt, där utgångspunkten är att staten inte har rätt till enskilda medborgares egendom, är dock inte heller detta relevant.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar