En mardrömsstudie i matematik

Om man som jag kombinerar en sjuklig böjelse för statistik med ett lika ohälsosamt intresse för politik, är det lätt hänt att man börjar laborera med alla de siffror i form av opinionsundersökningar som ständigt sköljer in över oss. Därifrån är steget inte långt till att börja spekulera i vilka resultat som skulle kunna vara möjliga i det val som nu är mindre än ett år bort, och vad de skulle kunna få för politiska konsekvenser.

nightmare2010b

Så skulle det kunna gå 2010

Ovan ser ni ett tänkbart resultat. Det är helt fiktivt, men bygger på verkliga opinionsundersökningar från hösten som bara ytterst marginellt friserats till vad jag skulle kalla ett ultimat mardrömsresultat (ja, att Lars Ohly skulle få egen majoritet är förvisso en oändligt större mardröm, men om vi håller oss till hyfsat realistiska resultat…)

 Entusiastiska Sverigedemokrater, och deras lika entusiastiska belackare, noterar säkert att jag med 3,5% av valmanskåren placerat detta parti utanför Riksdagen. Det är en utsikt som med tanke på opinionsläget nog får betraktas som lite av önsketänkande. Min gissning är att partiet faktiskt tar sig in med sisådär 4-5% av väljarna bakom sig. Min pedagogiska poäng, där dynamiken mellan de två blocken är den väsentliga, underlättas dock om jag gör detta antagande.

 I mitt resultat ser vi en liten uppryckning för alliansen jämfört med dagens opinionsläge. De fyra partierna samlar gemensamt 50,0% av rösterna, medan det utmanande vänsterblocket får 45,5%, inte så långt från 2006 års resultat således. Reinfeldt kan dock glädja sig med att denna gång faktiskt ha en majoritet av väljarna bakom sig. En glädje som dock blir kortvarig. Den varar faktiskt inte längre än till den traditionella fördelningen av riksdagsplatser är avklarad.

utfall

Valets grymma matematik

Som ovanstående diagram visar så torde skrattet på den moderata valvakan fastna i halsen, samtidigt som deppade kommunister och sossar plötsligt finner anledning att jubla och genast börja drömma om stora skattehöjningar. Eftersom varken centern eller kris(t)demokraterna lyckas kravla sig över 4%-spärren, så vänds ett svidande nederlag i en betryggande parlamentarisk majoritet för de röda.

 Ok, detta kanske inte är så sannolikt. När det väl kommer till val brukar de mindre partierna göra bättre ifrån sig. Strålkastaren, och därmed sympatierna, fördelas i valtider jämnare, och inslag av stödröstning brukar rädda de som ligger illa till. Men det är heller inte en orimlighet. För de båda borgerliga förlorarna i denna svarta saga har jag bara justerat centern med några decimaler jämfört med dagens opinionsläge. Hägglunds siffror har jag inte ens behövt frisera, och egentligen räcker det ju att ett alliansparti åker ur för att fortsatt alliansregering skall vara en omöjlig ekvation.

 Vad vill jag säga med detta då? Ja, t.o.m. den som inte är den allra ljusaste fyren i hamnen torde nog redan ha räknat ut vart jag vill komma. Det börjar vara hög tid för allianspartierna att sjösätta en valallians. Det mest uppenbara argumentet för detta har ni i mina färgglada grafer ovan. Med en valallians minimeras risken för att en seger i valmanskåren skall förbytas i nederlag i Riksdagen.

alliansensedel

Så ska valsedeln se ut

Det finns dock andra argument också. Aldrig någonsin har de fyra partierna som utgör dagens regering stått så nära varandra politiskt. Faktum är att det finns betydligt större sprickor inom respektive alliansparti, än mellan partierna. När Centern var landsbygdens parti, Kristdemokraterna värnade kristna värderingar och Moderaterna stod upp för försvar och radikala skattesänkningar, då hade dessa partier ett existensberättigande. Men när de nu alla blivit folkpartister i Bengt Westerbergs anda (ja, utom möjligen batongliberalerna i Folkpartiet då) finns det egentligen ingen anledning att upprätthålla gamla partigränser.

 Ett enat alliansparti skulle också ha alla förutsättningar att ha en vital och levande intern debatt. Istället för fyra partipiskor, skulle vi få en uppsjö av nätverk i olika frågor, och individer som står för sin åsikt. Väljarna skulle få möjlighet att med sina personröster påverka inriktningen på alliansens politik. Så, gör slag i saken. Nu. Innan ett mardrömsresultat ändå tvingar fram den lösningen, till priset av fyra år med Ohly som finansminister.

Patrik Magnusson

42 Responses to “En mardrömsstudie i matematik”


  1. 1 Populisten november 16, 2009 kl. 21:23

    Tankeväckande exmpel. Fast V kanske också hamnar på 3,9% varpå över 15% av rösterna är bortkastade. Egentligen visar exemplet mest på orimligheten i procentspärrar i parlamentsval.

    Nej ta bort både 4%-spärren och utjämningsmandaten så skulle vi få en mer lokalt förankrad riksdag.

  2. 2 Patrik Magnusson november 16, 2009 kl. 21:27

    ”…Fast V kanske också hamnar på 3,9%…”

    Mmm, vacker tanke! Tack, du har räddat min kväll.🙂

  3. 3 FredrikN november 17, 2009 kl. 7:18

    Understödjes.

    Men ditt resonemang pekar åter på nödvändigheten av ett konservativt parti. Det tänker jag rösta på.

  4. 4 Patrik Magnusson november 17, 2009 kl. 18:26

    FredrikN:

    Jag håller med dig om att det behövs ett konservativt parti. På kort sikt tror jag dock att konservatismens enda chans till parlamentarisk representation ligger i att kandidera inom ramen för Allians för Sverige. Jag tror det skulle bli betydligt lättare för konservativa kandidater att profilera sig inom ramen för ett brett allmänborgerligt parti, än i dagens fyra.

    Sedan är jag förvisso pessimistisk till att detta kommer att visa sig en framkomlig väg, vilket åter för oss till ett nytt konservativt parti. Om allianspartierna först slagit sig samman ökar dock möjligheterna att ett sådant konservativt parti skulle få bärkraft. Då skulle vi få två borgerliga partier, ett konservativt och ett liberalt. Skulle samma konservativa parti försöka slå sig in idag skulle vi få fem borgerliga partier, varav sannolikt åtminstone ett, i värsta fall två skulle hamna utanför Riksdagen.

    Jag är säker på att vi när valet närmar sig kommer att få se ett antal analyser på denna blogg, där skribenterna kommer att lyfta fram ett antal olika kandidater med konservativa drag som man kan kryssa, och som har en realistisk chans att nå Riksdagen. Detta sista villkor innebär med nödvändighet att de torde vara allianskandidater. Knappast särskilt entusiasmerande för en konservativ, jag vet, men det är det bästa som bjuds.

  5. 5 Allianspartisten november 17, 2009 kl. 18:39

    Patrik,
    Jag vill till fullo instämma i vad du skriver. Det är verkligen dags att sjösätta valalliansen Allians för Sverige.

    Vad det är frågan om är att säkra fortsättningen på den mödosamma resa som började 2004 och som genom valsegern 2006 tog ett nästa steg och som sedan dess fortsatt med många små steg i rätt riktning. Vad det är frågan om är att komma bort ifrån 70 år av socialistiskt inriktad samhällsutveckling och att skapa ett samhälle där åter individen myndigförklaras och ges rätt att verka under frihet med ansvar.

    Ett viktigt steg i detta är den förändrade inriktningen på skattepolitiken där det uttalade syftet är att det skall löna sig att arbeta. Egentligen en självklarhet men uppenbart oförståligt för den rödgröna alliansen.

    Alliansregeringen har också visat en stor kompetens i hanteringen av finanskrisen. Man vågra knappt tänka på hur statsfinanserna hade sett ut med socialdemokraterna vid makten och det notoriskt ekonomiskt oansvariga och inkompetenta vänsterpartiet som påtryckare från vänster.

    Allians för Sverige resa har bara börjat och nu måste vi alla ställa upp för att säkra fortsättningen. En valallians verkar i dagsläget vara näst intill en nödvändighet.

  6. 6 Alex Birch november 17, 2009 kl. 18:40

    Idén om ett enat Alliansparti är inte alls en dum idé. Det skulle vara en logisk uppföljning på den nuvarande Alliansen.

    Vem i Sverige skulle rösta på ett konservativt parti? Den bittra sanningen är att högerpolitik i Sverige klingar negativt och det är bland annat därför som traditionella högerkonservativa partier som Moderaterna (f.d. Högerpartiet) idag är liberala och socialkonservativa. Och då blir de ändå utpekade som hänsynslösa kapitalister i debatt. Ja, ni kan resten..

  7. 7 Erik november 20, 2009 kl. 11:09

    De ni missar är att det inte är möjligt för allianspartierna att gå fram med gemensam överbeteckning på listan. Alltså att det står Allians för Sverige – Moderaterna, Allians för Sverige – Kristdemokraterna etc.

    Detta kallas kartellbeteckning och förbjuds i samband med införandet av enkammarriksdagen. De borgerliga partierna byte bort det mot införande av enkammarriksdag i förhandlingarna.

    Innan dess gick de borgerliga alltid fram under gemensam kartellbeteckning.

    Att bara ha Allians för Sverige och inget mer stödjer inte jag. Människor kommer inte förstå varför det finns fyra Allianslistor och många kommer bara ta första bästa.

  8. 8 Patrik Magnusson november 22, 2009 kl. 11:08

    Erik,

    ”Att bara ha Allians för Sverige och inget mer stödjer inte jag.”

    Nej, men det gör jag.

    ”Människor kommer inte förstå varför det finns fyra Allianslistor och många kommer bara ta första bästa.”

    Jo, det ligger nog en del i det, precis som många idag står frågande inför varför det finns fyra allianspartier när alla tycker lika, och därför tar moderaternas valsedel för att de är det parti som dominerar alliansen och håller statsministerposten.

    Jag inser att det finns problem med att gå till val gemensamt. Inte minst alla partifunktionärer som under åratal byggt upp sin politiska karriär på att lojalt stödja ”sitt” parti, och i ett slag riskerar att få sin ställning hotad, torde motsätta sig en sådan idé.

    Jag kan också tänka mig att moderaterna (och i vissa områden i Sverige centern) skulle vara rädd att bli förlorare med en sådan lösning.

    För mig som borgerlig sympatisör utan direkta partilojaliteter och utan karriärambitioner är detta dock oviktiga argument. För mig spelar det ingen större roll och det är m, c, kd, eller fp som vinner på en allianslösning, det viktiga är att jag slipper Mona Sahlin som statsminister.

    På grund av de identifierade hindren tror inte jag att vi kommer att få se en sådan valsedel som jag förordar 2010, tyvärr. Men jag tycker definitivt allianspartierna ska fortsätta att diskutera detta. Kanske kan man hitta en formel för att varva kandidater med olika partibakgrund på EN gemensam lista till 2014, vilket jag gott tycker man kunde göra redan nu, men som man troligtvis inte hinner med.

  9. 9 Allianspartisten november 22, 2009 kl. 14:55

    Alliansen bör absolut ta nästa steg och gå fram under beteckningen ”Allians för Sverige”.

    Det är i denna Allians framtiden kommer att formas och det finns då ingen egentlig anledning att ge sig in i en mass hårklyverier om att det ena partiet är bättre än det andra. Bättre är då att välja lista efter kandidater och att kryssa för de som man bäst uppfattar överensstämmer med ens egen åsikt.

    Med den åsiktsförskjutning som ägt rum på den borgerliga sidan i svensk politik är det näst intill omöjligt att välja parti, då varje parti har sin styrka respektive svaghet utan att detta egentligen hänger ihop med ett ”helt paket”.

    Det vi också ska komma ihåg är nog att åsiktsskillnaderna inom socialdemokratin är betydligt större än den som finns inom Alliansen. Hos socialdemokraterna rymms allt ifråm dogmatisk fackföreningsvänster till sådana som är beredda att sitta i styrelser för privata företag inom välfärdsområdet. Ser man sedan på hela den rödgröna rörans allians är åsiktskillnaderna gigantiska med allt från kommunister, som likt Ohly fällde en tår när Berlinmuren revs, till miljöpartister med en borgerlig övertygelse när det kommer till ett sådant område som fri företagsamhet.

    Nu gäller det att sluta leden och fortsätta kämpa för ett fortsatt Alliansstyre.

  10. 10 essenonvideri januari 15, 2010 kl. 19:57

    En kommentar som inte hade med artikelns inehåll att göra har avlägsnats

  11. 11 essenonvideri januari 15, 2010 kl. 20:08

    En ny opinionsmätning publicerad i Expressen ger ny aktualitet åt mitt mardrömsscenario ovan

    http://www.expressen.se/Nyheter/1.1845553/mauds-misstag-hotar-alliansen

    m 27,4%
    fp 7,4%
    c 3,1% (Bye, Bye Riksdagen)
    kd 3,9% (Bye, Bye Riksdagen)
    Alliansen 41,8% (utan c+kd: 34,8%)

    s 37,1%
    v 3,8% (Bye, Bye Riksdagen)
    mp 10,3%
    Röran 51,2% (utan v 47,4% men klar egen majoritet i Riksdagen)

    SD 5,0%
    Övr 2,0%

    Detta är ju total katastrof. Rikspolitiken skulle med detta resultat få rent Norrländska proportioner.

    Personligen tror jag inte att det kommer att se riktigt så här illa ut på valdagen, men nog börjar man att fundera på en enkel biljett till varmare breddgrader.

  12. 12 Populisten januari 16, 2010 kl. 13:46

    Patrik M, det gäller ju att se det positiva. Det är värt mycket att få en regering utan kommunister.

  13. 13 Patrik Magnusson januari 16, 2010 kl. 21:30

    ”Patrik M, det gäller ju att se det positiva. Det är värt mycket att få en regering utan kommunister.”

    Jo, det vore förvisso glädjande. Jag tror dock att ”Kamrat 4%” kommer att rädda bolsjevikerna även denna gång.

    Skall jag vara helt ärlig skulle jag bli förvånad om kd eller c åker ut heller när det kommer till kritan, men lite oroande är det allt att de har så svårt att locka väljare när nu alliansen valt att inte slå sig samman.

    Sedan är ju det största problemet, om man som jag vill få en regering även utan sossar, att det orangea blocket även med de två ”sjuka allianspartierna” inräknade, är så förtvivlat långt efter det rödgröna.

  14. 14 Populisten januari 16, 2010 kl. 22:05

    ”Sedan är ju det största problemet, om man som jag vill få en regering även utan sossar, att det orangea blocket även med de två ”sjuka allianspartierna” inräknade, är så förtvivlat långt efter det rödgröna.”

    Jo så är det ju. Jag tror faktiskt att det är kört för Alliansen. Undrar om inte mycket av deras problem ändå låg i regeringsovana, särskilt i ovana att driva opinion från regeringsställning.

    Att C bestraffas för Olofssons dålighet är föresten tråkigt men välförtjänt. Jag tycker hon bara kacklar.

  15. 15 Patrik Magnusson januari 16, 2010 kl. 22:38

    Jo, Maud Olofsson har ju med tiden visat sig vara ett tämligen svagt kort för centern, och det är väl ingen vågad gissning att hon byts ut efter valet.

    Sedan tror jag centern överges av sina traditionella väljare, lantbrukare och boende på landsbygd generellt, därför att partiet övergav dessa väljare.

    I sin jakt på nya väljare i storstäderna så förlorade centern sin själ, och blev nyliberalt och urbant. Inte känner de gamla centerpartister som bl.a. finns i drivor i min norrländska hembygd igen sig i detta. Beroende på vart man lutar söker man sig till s, mp, kd, eller SD, d.v.s. i huvudsak till partier utom alliansen.

    Samtidigt torde centern ha mycket svårt att göra några större inbrytningar i storstäderna. Visst har man tvättat bort lite av lantis-stämpeln, men varför skall en poppig storstadsliberal välja centern när man redan har både fp och m att välja på som ju ändå är ungefär samma sak, och med betydligt anrikare meriter på området.

    Hade centern hållit fast vid sin jordnära och lantliga profil a la Fälldin tror jag man i kommande val hade haft goda chanser att vinna många nya väljare på landsbygden i Norrland. Där är folk av hävd sossar eller kommunister, men det bubblar och jäser ute i byarna. Den våg av skolnedläggningar som sossarna har släppt lös över landsbygden får folk som i generationer varit röda att på allvar ompröva detta. Centern hade varit det naturliga alternativet för de flesta av dessa, men frågan är om Olofssons ”Nya centerparti” klarar att locka en enda fd sosse.

  16. 16 Allianspartisten januari 17, 2010 kl. 9:45

    Min fortsatta slutsats är att vi inte behöver fyra borgerliga partier, utan ett. Jämför vi de inbördes åsikterna inom Allians för Sverige med de inbördes åsikterna inom den rödgröna rörans allians är skillnaden gigantisk.

    Det naturliga första steget är att i valet ställa upp som ett valförbund (om detta är tidsmässigt möjligt vet jag dessvärre inte).

    Nästa steg är sedan en partibildning ”Allians för Sverige”. Olika åsiktsriktningar får sedan hanteras inom ramen för personval och ett varierat utbud med listor.

    Vad det ytterst gäller är kampen för ett samhälle där dess grundläggande beståndsdelar, individerna och familjerna, sätts framför det grå kollektivet. Upp till kamp!

  17. 17 Populisten januari 17, 2010 kl. 19:42

    Patrik M:

    Instämmer i C-analysen, med två kommentarer.

    1) I min hemsocken i Bergslagen har C dominerat, men det har hjälp föga i kommunen i stort eftersom den domineras av en bruksort. Detta är ju en beskrivning på många landsortskommuner och för att bli verkligt stora skulle alltså C behövt bryta sig in i bruksorterna. Kanske inte omöjligt, men det har inte alls hänt. Möjligen har det faktum att C ofta varit sossarnas knähundar hämmat dem från att bli deras huvudrivaler.

    2) Det är faktiskt inte otroligt att en mer landsbygdsorienterad politik lockat fler i storstäderna än ännu ett ”liberalt” parti. Jag kan ju inte vara den enda som sitter i förorten och drömmer mig tillbaka till landet…

    Allianspartisten:

    Det ”borgerliga” parti man skulle få vid en fusion idag betackar åtminstone jag mig för. Därmed vore Reinfeldtismen cementerad som den enda ”borgerliga” politiken och socialismen skulle stå som slutsegrare.

  18. 18 Allianspartisten januari 17, 2010 kl. 21:02

    Populisten:
    Med all respekt måste jag protestera mot att du kallar Reinfelt för socialist.

    Jag lyssnade på det radions telefonväkteri med Reinfelt före jul och här återvände han flera gånger till att han hade en grundläggande tro på den enskilde och den enskildes fårmåga och vilja att ta ett eget ansvar. Detta är inte socialism.

    Snälla, lämna flosklerna och för ned debatten på en rimlig nivå, en nivå där socialistanklagelser mot Reinfelt knappast hör hemma.

  19. 19 Populisten januari 17, 2010 kl. 21:10

    Ja snacka går ju, men den politik hans excellens statsministern driver i praktiken är för mig intill förväxling lik den politik jag förväntar mig av en s-regering.

  20. 20 Populisten januari 17, 2010 kl. 21:18

    Tillägg: Det jag menar med att socialisterna skulle ha vunnit är främst att valet i framtiden kommer att stå mellan socialism och ”socialism-ligth”, dvs inget verkligt borgerligt alternativ kommer längre att finnas varken i val eller idédebatt. Det torde väl stå klart för alla att Reinfeldts taktik varit att flytta Moderaterna mycket närmnare sossarna.

  21. 21 Allianspartisten januari 17, 2010 kl. 22:44

    Populisten:
    Förklara konkret vad du menar med att du anser att Reinfelt är socialist.

    Som en ”hjälp på traven” citeras här hur socialism definieras av Wikipedia:

    (1) ”Socialism är en politisk och ekonomisk ideologi som syftar till att skapa det klasslösa samhället, där produktionsmedlen styrs eller ägs av folket”.

    (2) ”Socialister förespråkar samhällslösningar som strävar efter största möjliga jämlikhet mellan individer och grupper av människor; klasser, könen, olika sexualiteter och etniska grupper.”

    (3) ”Demokratiskt beslutsfattande, betoning av politisk organisering, internationalism och solidaritet är centrala begrepp.”

    (4) ”Socialism kännetecknas av tilltron till att gruppen, kollektivet eller staten ska lösa politiska och ekonomiska problem.”

    (5) ”Begreppet används ofta om samhällssystem där egendom och inkomst står under social kontroll istället för att vara beroende av individuella beslut och marknadsmekanismer.”

  22. 22 Populisten januari 17, 2010 kl. 23:02

    Allianspartisten, låt mig gå igenom dina ”hjälppunkter”.

    (1) Sålunda borde en antisocialist sträva efter att skapa ett skatte- och bidragssystem som saknar inslag av utjämnings- och omfördelningskaraktär. Jag noterar att ministären Reinfeldt inte gjort något för att minska progressiviteten i skatteskalan; värnskatten finns t.ex. alltjämt kvar trots att ekonomisk expertis menar att staten snarast skulle vinna på att ta bort den.

    (2) Jag säger bara homoäktenskap på denna punkt.

    (3) Synen på EU som frälsarmakt passar utmärkt väl in på detta.

    (4) Detta är ju den grundsyn som Alliansens politik genomsyras av. Observera att jag skriver detta på absolut fullaste allvar.

    (5) Även när ”borgerliga” politiker i vårt land pratar om skatter verkar utgångspunkten vara att alla pengar är statens och att staten sedan kan avvara lite grann till individen. Märk att de skattesänkningar som alliansen genomfört ingalunda motiverats med att individens frihet ska öka utan med samhällsnyttan av att fler lockas ut i arbete.

    Slutligen: Att alliansens politik alls anses som borgerlig i Sverige visar endast på hur fattig vår debatt är på sant borgerliga tankar.

  23. 23 essenonvideri januari 18, 2010 kl. 1:27

    ”Det ”borgerliga” parti man skulle få vid en fusion idag betackar åtminstone jag mig för.”

    Jag tror du underskattar potentialen i en sådan skapelse. Visst är alliansen av idag många gånger en besvikelse, och visst torde tyngdpunkten i ett gemensamt alliansparti ligga snarare åt det socialliberala än det liberalkonservativa eller socialkonservativa hållet.

    Men, en sammanslagning skulle också kunna låsa upp ett antal spärrar, och skapa ett parti med svagare partipiska och mer utrymme för enskilda att profilera sig inom ramen för ett brett borgerligt parti.

    Skulle ett sådant alliansparti försöka stöpa alla medlemmar och väljare i samma orangegrå form som dagens moderater kommer ett nytt äkta borgerligt parti att uppstå till höger, något som vore praktiskt taget omöjligt i dagens partisystem med ett gytter av små partier.

    Jag tror således att sådan lösning vore bra. Sedan får man nog tyvärr inte vänta sig allt för mycket. Sverige kan inte få en bättre regering än dess folk är beredda att stödja. Däri ligger nog en stor del av problemet för dagens regering. Det går inte både föra en hederligt borgerlig politik och vinna nästa val.

    Sedan är jag inte så säker på att man valt rätt. Som de ser ut nu så får vi ju varken borgerlig politik nu, eller alliansregering efter valet. Kanske hade det varit bättre att driva en mera utpräglat borgerlig politik, i syfte att förflytta hela det politiska landskapet åt höger, med full vetskap om att man därigenom offrar nästa val. Det hade i vart fall varit mera rakryggat.

  24. 24 Populisten januari 18, 2010 kl. 10:21

    ”[…] en sammanslagning skulle också kunna låsa upp ett antal spärrar, och skapa ett parti med svagare partipiska och mer utrymme för enskilda att profilera sig inom ramen för ett brett borgerligt parti.”

    Kanske, men jag tror att det ligger mycket stora hinder för detta i vårt valsystem samt hur resurser fördelas för våra förtroendevalda. För att få bort partipiskan vore enmansvalkretsar viktigt, kombineras detta med det system som finns i EU-parlamentet där den enskilde ledamoten får pengar för att anställa assistenter och beställa utredningar och inte partigruppen så skulle ledamöterna bli mycket starkare.

    ”Sverige kan inte få en bättre regering än dess folk är beredda att stödja.”

    Jag tror att ett av alliansens grundläggande misstag var att tro detta. Var inte valresultatet 2006 en ganska tydlig önskan om förändring? När man sedan inte får det går man tillbaka till vänstern, för varför rösta på en kopia då originalet finns kvar? Torbjörn Tännsjö skrev nyligen debattartikel där han argumenterade för att politiker med klara ståndpunkter och budskap belönas av väljarna oavsett om väljarna delar ståndpunkterna. Jag tror att han har rätt i detta.

    ”Kanske hade det varit bättre att driva en mera utpräglat borgerlig politik, i syfte att förflytta hela det politiska landskapet åt höger, med full vetskap om att man därigenom offrar nästa val.”

    Absolut! Nu har man varit valhänt och senfärdig också med det man genomfört. Ta frågan om kårobligatorium för studenter. Varför i hela fridens namn avskaffade man inte detta dag ett? Vad fanns det att utreda, i opposition ville man ju genomföra reformen? Nu väntade och väntade och väntade Leijonborg, med stor risk att vänstern kommer att kunna återställa hela reformen så snart de är tillbaka vid makten. Hade obligatoriet varit borta i 2-3 år så hade det varit svårt att återinföra. Det finns fler exempel på hur man inte insett att det är viktigt att genomföra reformer snabbt och på ett sådant sätt att de blir svåra att återställa.

  25. 25 Allianspartisten januari 18, 2010 kl. 21:03

    Populisten,
    Med all respekt men jag finner den argumentation något enkelspårig

    (1) ”Socialism är en politisk och ekonomisk ideologi som syftar till att skapa det klasslösa samhället, där produktionsmedlen styrs eller ägs av folket”.

    Såsom argument för Reinfelts socialism anför du här:

    ”Sålunda borde en antisocialist sträva efter att skapa ett skatte- och bidragssystem som saknar inslag av utjämnings- och omfördelningskaraktär. Jag noterar att ministären Reinfeldt inte gjort något för att minska progressiviteten i skatteskalan; värnskatten finns t.ex. alltjämt kvar trots att ekonomisk expertis menar att staten snarast skulle vinna på att ta bort den.”

    Nu gäller denna fråga ägandet av produktionsmedlen och här råder inget som helst tvivel om att Reinfelt förespråkar ett enskilt ägande. I denna del saknar du argument.

    Under mandatperioden har regeringen inlett avyttrande av statligt ägenade genom att 2008 försälja Vin & Sprit samt andelen i OMX. Under 2009 har försäljningen av Apoteket inletts. Fler företag står på tur när rätt affärsmässiga förutsättningar föreligger.

    Ser vi på den socialistiska oppositionen är Socialdemokraterna ganska motsträviga till försäljningar medan Kommunistpartiet är helt emot. Kommunistpartiet strävar tvärtemot mot ett ökat statligt ägande.

    Sedan har du ändå en poäng som relaterar skatterna till denna fråga.

    Den främsta metoden för socialisering för Socialdemokraterna är just skattepolitiken. Tanken att socialisera näringslivet på ett traditionellt sätt har man lagt på is sedan lång tid tillbaka. Senaste allvarligt menade försöket var löntagarfonderna som säkrade två valförluster.

    Den socialdemokratiska formen av socialism, där Gunnar Sträng var en av de ledande arkitekterna, gick ut på att istället beröva människor dess inkomster genom höga skatter för att sedan med den ”välsignade” fördelningspolitiken och dess sociala ingenjörskonst. Även här gick man för långt vilket resulterade i skatteuppgörelser som delvis förändrade bilden. Här har dock socialdemokraterna inte alls på samma sätt givit upp som när det gäller socialiseringen av näringslivet.

    Vad har då Alliansregeringen gjort här?

    Jo, genom jobbskattepolitiken har förfoganderätten över inkomsten förstärkts för en mycket stor andel av inkomsttagarna. Jag är ingen vän av värnskatt men med tanke på att statsfinanserna inte får äventyras och med bakgrund av den djupa finanskris som inträffat är det helt rätt att prioritera jobbskattesänkningar före värnskattesäkningar. Vi som betalar värnskatt får utifrån detta perspektiv vänta på sänkningen.

    Vidare har Alliansregeringen från och med den 1 januari 2007 avskattat den konfiskativa och djupt skadliga förmögenhetsskatten, en skatt som den socialistisk oppositionen lovat att återinföra.

    Dessutom har fastighetsskatten avskaffats och ersatts med en kommunal fastighetsavgift som innehåller kraftiga begränsningar genetemot tidigare skatt som tvingade männsikor från hus och hem. Även här har den socialistiska oppositionen utlovat förändringar (…och då givetvis innebärande mindre begränsningar och högre skatteuttag).

    (2) ”Socialister förespråkar samhällslösningar som strävar efter största möjliga jämlikhet mellan individer och grupper av människor; klasser, könen, olika sexualiteter och etniska grupper.”

    Här är ditt argument:

    ”Jag säger bara homoäktenskap på denna punkt.”

    Även om jag anser att människors läggning inte är en politisk fråga kan jag hålla med om att detta är ett olyckligt beslut (…märk dock att enskilda borgerliga riksdagsmän röstade emot). I denna fråga är dock min besvikelse större när det gäller kyrkomötet som borde vetat bättre.

    Inom likriktningens område skulle jag vilja framhålla utbildningspolitiken. Här har Alliansregeringen tagit betydelsefulla steg dels genom den förestående gymnasiereformen och dels genom återupprättandet av yrkesutbildningen. I detta finns ett erkännade av människors olikhet (…som inte är ett problem utan en stor tillgång).

    Ser vi var den socialistiska oppositionen står inom detta område så förespråkas behållen och ökad likriktning.

    (3) ”Demokratiskt beslutsfattande, betoning av politisk organisering, internationalism och solidaritet är centrala begrepp.”

    Här är ditt bärande argument:

    ”Synen på EU som frälsarmakt passar utmärkt väl in på detta.”

    Europafrågan är något som länge drivits av borgerliga politiker. EU’s föregångare Kol och Stålunionen var i mångt och mycket ett verk av borgerliga politiker som Tysklands förbundskansler Konrad Audenaur och den franske utrikesministern Robert Schauman. Redan 1961 föreslog dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarsson och folkpartiledaren Bertil Ohlin att ett svenskt medlemskap i EEC skulle utredas. Inte kan du väl på allvar mena att dessa borgerliga föregrundsgestalter skulle vara socialister?

    Ser vi var den socialistiska oppositionen står i denna fråga är bilden minst sagt splittrad Socialdemokraterna är i huvudsak för EU (även om det finns en stark EU-kritisk falang), Miljöpartiet har nu gjort ”omvändelse under galgen” och förespråkar inte längre ett utträde medan Kommunistpartiet fortsatt förespråkar utträde.

    Internationalism och solidaritet för socialister innebär traditionellt att man ”för den goda sakens skull (d.v.s. socialismen)” stödjer diverse mer eller mindre obskyra regimer. Kommunistpartiet ägnade sig på senaste kongressen åt en lång och hjärtslitande debatt för att avgöra huruvida Kuba var en diktatur eller inte. En titt på diverse bloggar som står Kommunistpartiet nära visar att man ser Venezuleas högst tvivelaktige president Hugo Chavez som en förgrundsfigur.

    När det gäller socialdemokraterna har även dessa en mycket solkig historia relaterad till ”internationalism och solidaritet” innehållande bl.a. exempellösa uttalanden om Pol Pot och en helt okritisk biståndspolitik där stora summor östes över diverse socialistiska regimer.

    (4) ”Socialism kännetecknas av tilltron till att gruppen, kollektivet eller staten ska lösa politiska och ekonomiska problem.”

    Här säger du:

    ”Detta är ju den grundsyn som Alliansens politik genomsyras av. Observera att jag skriver detta på absolut fullaste allvar.”

    Här tycker jag att du är ute på mycket tunn is. Jobbskattepolitiken är här ett medel att återge ansvaret till individen.

    (5) ”Begreppet används ofta om samhällssystem där egendom och inkomst står under social kontroll istället för att vara beroende av individuella beslut och marknadsmekanismer.”

    Här menar du:

    ”Även när ”borgerliga” politiker i vårt land pratar om skatter verkar utgångspunkten vara att alla pengar är statens och att staten sedan kan avvara lite grann till individen. Märk att de skattesänkningar som alliansen genomfört ingalunda motiverats med att individens frihet ska öka utan med samhällsnyttan av att fler lockas ut i arbete.”

    Se här min kommentar under (1).

    Man kan visst kritisera regeringen men att påstå att de är socialister och för en socialistisk politik ja då har man, som jag ser det, lämnat verkligheten.

  26. 26 Populisten januari 21, 2010 kl. 22:11

    Allianspartisten, vi står för långt ifrån varandra i detta för att en fortsatt debatt ska leda någon vart tror jag. Två saker vill jag dock peka på avslutningsvis.

    1) Den skattesänkning du själv anför ser jag tvärtom som bevis på bristande borgerlig övertygelse. Varför sänktes skatten? För att öka människor frihet och självbestämmande? Nej! För att man inte ska ta ut mer skatt än vad som är nödvändigt? Nej. Jobbskatteavdraget genomfördes för att få ut fler i arbete och därigenom sänka statens kostnader. Detta var den uttalade avsikten, inte att äka medborgarnas frihet. I fråga efter fråga ser jag detta perspektiv genomsyra Alliansen, medborgarna ska passas in i statens mall.

    2) Den som på allvar anser att Alliansen är ett borgerligt alternativ till socialdemokratin har blivit hemmablind och tappat blicken för vad sant borgerlig politik skulle innebära.

  27. 27 Patrik Magnusson januari 22, 2010 kl. 9:46

    Allianspartisten och pupulisten,

    Jag har med intresse följt er debatt om alliansens förtjänster/ brist på detsamma. Jag är inte alls övertygad om att ni i sak är så oense som ni tycks tro. Jag tror snarare det handlar om temperament och tålamod.

    I vart fall kan jag känna igen mig i det ni båda skriver. Jag förstår och delar populistens besvikelse över vad alliansen åstadkommit. Det är miltals från de ideal jag ser som mina och som förtjänar att kallas borgerliga.

    Samtidigt får man inte låta sin besvikelse gå så långt att man blir blind för skillnaderna mellan alliansen och den rödgröna axeln. Främst på det ekonomiska området är det betydande ideologiska skillnader, även om alliansen inte fullt ut vågat/orkat omsätta dessa i praktisk politik.

    Jag är inte helt övertygad om att det rent taktiskt var klokt att gå så försiktigt fram som alliansen gjort, och jag är definitivt övertygad om att det är ett misstag att inte stolt stå för sin samhällsmodell och försvara sina idéer, utan att huka sig för kritiken, och försöka klä sin politik i folkhemska termer.

    En stor del av den borgerliga besvikelsen över vad regeringen uppnått (och nu menar jag på det ekonomiska området) tror jag kommer mindre av den faktiska politiken, än hur den förklaras och motiveras. Jag läste t.ex. någonstans att mindre än hälften av svenskarna kände till jobbskatteavdragen.

    Jag har också som populisten noterat att skattesänkningar enbart motiveras utifrån jobblinjen. Det luktar helt klart socialdemokrati. Jag tror dock inte att det speglar den verkliga motiveringen. Hos alliansen finns nog en utbredd insikt om värdet att öka medborgarnas frihet genom att mindre andel av deras pengar tas av det offentliga i skatt, men man har intalat sig att det ”säljer” bättre att klä förslagen i social-demokratisk språkdräkt. Återigen – dåligt självförtroende. Och det säljer inte!

    På stora delar av det icke-ekonomiska området, t.ex. försvar och familj är det svårare att se något positivt med alliansen. Där har man ju inte ens försiktigt gått åt rätt håll, utan fortsatt i fel riktning. Låt vara att vänstern vill går fortare mot avgrunden, men här imponerar alliansen verkligen inte.

    Däremot bör alliansen ha beröm för sin positiva ansats på utbildningens område. Mer behöver göras, och det kommer att ta tid innan effekterna märks av ökade satsningar på ordning, reda och kunskap, men visst går det i rätt riktning.

    Brottsbekämpning tycker jag väl inte är ett område där alliansen utmärkt sig särskilt (på annat sätt än att de rödgröna är flummigare), men det verkar som om Reinfeldt här har insett vikten av detta och kommer att göra det till en valfråga. Det vore i så fall välkommet.

  28. 28 Populisten januari 22, 2010 kl. 16:08

    Patrik och Allianspartisten

    Kanhända är vi mer överens än man kan tro, vi delar nog ändå samma grundsyn på samhället (i stort i alla fall).

    Man kanske kan dela Alliansens agerande i tre delar.

    I Ekonomisk politik (i vid bemärkelse).
    Här har det avgjort blivit skillnad. Jag gillar varken motivering eller genomförande av jobbskatteavdraget, men faktum är ju att vanliga arbetande människor fått mer i plånboken. Det statliga företagsägandet har också minskats vilket är bra. Staten är en dålig ägare vilket bl.a. syns i hur valhänt Vattenfall har hanterats. Dessutom har ett statligt monopol fått stryka på foten, också det positivt.

    II Regeringsduglighet
    Tyvärr har mycket hänt för sent och hanterats dåligt. Varför fick inte Leijonborg tummen ur för att ta bort kårobligatoriet förrän så sent att det riskerar att återinföras omedelbart igen efter valet? Man lät också ekonomisterna på finansen sätta alldeles för mycket av agendan vad gäller t.ex. fastighetsskatten, mig lurar de inte genom att begränsa och byta namn på den. Den skulle tagits bort rakt av! Så uppfattade väljarna löftet. Likaså är Tsunamibands-, FRA- och IPRED-frågorna uselt hanterade (jag menar att man borde hålla med om detta oavsett vad man anser i sak). Kanhända hade inte en vänsterregering hanterat saker bättre, men Alliansens närmast totala avsaknad av erfarenhet av exekutiv makt lyser igenom nåt väldigt. Egentligen är det samma läge som Obama befinner sig i. Med all respekt men både Obama och Reinfeldt visade sig vara betydligt skickligare som pratmakare än som regeringschefer. Det borde inte förvåna: ingen av dem hade ju så mycket som förestått en korvkiosk innan (som nån sa om Obama på radion). Egentligen är väl detta ytterst att uppfatta som kritik mot ett politiskt system som inte kan vaska fram ”doers” till de positioner där de behövs.

    III Grundläggande värderingar
    Tyvärr tycker jag att det brister rejält här. Kanske har du rätt Patrik i att de inte vågar säga vad de tycker, men risken är också stor att hela vår kader av ledande politiker anammat ett synsätt som i grunden är socialdemokratiskt. Jag ser inte en Allians som verkligen propagerar för ett samhälle byggt av och för dess medborgare. Kan det inte vara så att det är alltför lätt att börja älska det jättemaskineri som man är beroende av för sin försörjning? Alla allianspartier har också sätt till att köra över sina kärnväljare riktigt ordentligt. Moderaterna avskaffar försvarsförmågan, KD inför abortturism och viker sig för homoäktenskap, FP röstar för övervakningslagar och C säger ja till kärnkraft. Nödvändiga kompromisser? Ja kanske, men om man inte kan lite på ”sitt” parti ens i de verkliga profilfrågorna kan man då lita på dem alls? Notera att samtliga dessa frågor INTE hanterades innan valet (vilket varit OK) utan istället smögs in bakvägen.

    Nu blev det långt igen fast jag inte alls tänkte det.

  29. 29 Stoller januari 22, 2010 kl. 20:05

    Populisten har en viktig poäng i att allt fler frågor tycks undvikas i valdebatter och istället tas beslut av sittande regering utan debatt. Debatt blir det endast om (den vänsterdominerade) pressen vaknar i någon fråga. Kan detta vara en delförklaring till att även borgerliga regeringar för vänsterpolitik? (radikalfeminism, genusideologi, försvaret, abort, arbetsrätt, kriminalpolitik mm.). Det kanske är enda sättet för den demokratiskt valda regeringen att inte bli avsatt av den tredje statsmakten som rasar samt förföljer personer och partier om de ej får som de vill?

  30. 30 Allianspartisten januari 22, 2010 kl. 20:09

    Patrik och Populisten,
    Jag förstår inte riktigt vari era betänkligheter kring jobbskattepolitikens motivering har sin grund. För mig är detta en djupt ideologisk fråga som har att göra med att människor skall ha en möjlighet att påverka sin egen situation.

    Jag tycker faktiskt att statsministern sammanfattar detta ganska bra i sin introduktionstext på moderaternas hemsida:

    ”Moderaterna bärs av värden som frihet och ansvar. Vi tror på människans inneboende kraft och vilja att ta ansvar. På var människas rätt till sina egna livsval. Vi tar vår utgångspunkt i de problem och möjligheter människor upplever i sin vardag.

    Vi vill att fler människor ska kunna stå på egna ben och känna glädjen i att försörja sig genom eget arbete. Att fler ska känna att de kan göra en insats och få lön för mödan. Det skapar möjligheter till makt över den egna vardagen åt var och en, men också resurser till en bättre välfärd.”

    (se vidare http://www.moderat.se/web/Fredrik.aspx)

    Jag har ett antal gånger hört statsministern föra resonemang kring de tankar som formuleras i texten. För mig är detta en kärna i en borgerlig politik som är mycket långt ifrån socialisternas kollektiva likformning.

    Vad som är orsak och verkan kan alltid diskuteras men för mig är denna fråga fundamental. Än mer har jag stärkts i denna syn efter att ha lyssnat på partiledardebatten i onsdags. Här är var det uppenbart att den socialistiska opposionen, om den, Gud förbjude, kommer till makten raskt kommer att föra utvecklingen tillbaka till en politik som går ut på bidrag, arbetsmarknaspolitiska åtgärder (i syfte att ”fiffla” med statistiken) och ett ökat antal sjukpensioneringar.

    Rom byggdes inte på en dag och det kommer också ta betydligt mycket längre tid att bygga ett borgeligt Sverige. För mig är det också något av en konservativ dygd att ta ett steg i taget och att inte förhasta sig. Bara för att det finns en stor mängd brister i samhället som bör åtgärdas innebär inte det att vi, utan att se på omedelbara konsekvenser, kan rycka undan allt.

    Att hastigt rycka undan allt, hur bristfälligt det än vara må, är ett revolutionärt angreppsätt. Om historien har lärt oss något så är det att revolutionära angreppsätt aldrig varit särskilt lyckosamma. Varje steg framåt måste säkras genom att det finns fast mark under foten innan nästa steg tas.

    Vi måste förstå att det är allvar nu. Vi måste alla sluta upp kring Alliansen för att förhindra att den rödgröna rörans allians, där det ingår ett tvättäkta kommunistparti, får makten. Upp till kamp!

  31. 31 Patrik Magnusson januari 23, 2010 kl. 18:16

    Populisten:

    ”Nu blev det långt igen fast jag inte alls tänkte det.”

    Haha, jag vet hur det känns😉

    Vi lämnar den ekonomiska politiken eftersom den är minst problematisk. Vad gäller regeringsduglighet är jag mindre kritisk än vad du är. Som helhet tycker jag regeringen får godkänt på den punkten, om man med det menar förmåga att regera landet, t.ex. den ekonomiska krishanteringen och EU-ordförandeskapet.

    Vad som däremot brister är förmågan att hantera lagstiftningsprocessen och dess koppling till opinionsbildningen. Jag håller med om att fastighetsskatten blev en katastrof, och jag har också tidigare kritiserat hanteringen av både FRA-lagen och Sjukföräkringen, trots att jag i sak är för båda.

    Det kanske är en klen tröst, men sina brister till trots, ligger alliansen hästlängder före de rödgröna på denna punkt. Sahlin är ju bevisligen oförmögen att hantera exekutiv makt på individnivå, och samspelheten i den röda orkestern skulle ju få t.o.m. den tondöv att rysa.

    Den av dina punkter som alliansen har svårast att nå godkänt i mina ögon är din nr III – värderingar. Med tre partier som i någon form anser sig liberala och inget konservativt borde det dock inte förvåna att man som konservativ finner brister här. Många allianspolitiker brinner helt enkelt inte för ”våra” frågor, eller tycker t.o.m. tvärtom.

    Sedan finns nog inslag av både försiktig taktik och rent utav försäljning av ideologisk själ för maktens skull.

    Jag håller med om att borgerliga kärnväljare behandlats på ett märkligt sätt av sina partier. Sannolikt är detta en effekt dels av enighetssträvandena, dels av de allt vildare försöken att profilera sig inom ett allt smalare politiskt spektrum. Just detta tycker dock jag är ett argument för min huvudtes i artikeln, att allianspartierna borde slås samman.

  32. 32 Patrik Magnusson januari 23, 2010 kl. 18:47

    Allianspartisten:

    ”Jag förstår inte riktigt vari era betänkligheter kring jobbskattepolitikens motivering har sin grund. För mig är detta en djupt ideologisk fråga som har att göra med att människor skall ha en möjlighet att påverka sin egen situation. ”

    Där är vi överens. Av precis samma skäl som dig ser jag detta som en viktig ideologisk fråga. Jag är nog till och med beredd att sträcka mig så långt att många allianspolitiker också skulle hålla med.

    Däremot vidhåller jag att regeringen är dålig på förklara detta för väljarna, dålig på att presentera en egen vision om hur ett borgerligt samhälle skall se ut. Det känns som man smusslar med denna vision, som om den vore något att skämmas för, och istället försöker framstå som bättre än originalet på att finjustera folkhemsstaten.

    ”För mig är det också något av en konservativ dygd att ta ett steg i taget och att inte förhasta sig.”

    Jodå, jag förstår den poängen, och köper den vad gäller den ekonomiska politiken som ju i alla fall går åt rätt håll. Sedan är det ju alltid så att det kommer att finnas de som är ivriga och vill gå fortare fram, och de som vill bromsa eller t.om. backa. Dessa krafter utövar en dragkamp. För att vi skall komma långsamt framåt krävs det att det finns några entusister som driver på framåt, för att balansera alla bakåtsträvare. Den rollen, som ideologisk blåslampa, är den jag åtagit mig.

    ”Vi måste förstå att det är allvar nu. Vi måste alla sluta upp kring Alliansen…”

    Jajamensan. Där är vi överens. Även om jag har svårt att hålla inne mina åsikter även då de är kritiska mot alliansen, så vill jag tydligt göra klart att jag till 100% står bakom denna allians försök att bli omvalda.

    Med tanke på den besvikelse som ändå finns bland de ”högborgerliga” väljarna kan det vara en nog så viktig positionering som att försöka hävda att allt alliansen gör är rätt och riktigt.

    Jag säger i stället så här. Alliansen har gjort både bra och dåligt. En del är så dåligt att jag skäms över det. Ändå vill jag uppmana alla besvikna borgare att stödja alliansen, ja att slita som djur för att de skall vinna valet. Trots allt finns det inget dåligt som alliansen gjort som inte de rödgröna skulle gjort ännu sämre, och inget av det bra alliansen gjort skulle de rödgröna ha gjort.

    Vi må sörja att det inte finns något riktigt bra konservativt alternativ, och får ta detta sorgliga faktum som en uppmaning att göra något åt det under kommande mandatperiod. På kort sikt finns ändå bara två realistiska alternativ – antingen får vi fyra år till med en halvhyfsad regering som förhoppningsvis går att påverka något ininfrån, eller så får vi fyra år under en inkompetent fifflare i täten för ett arrogant maktparti och understödd av en lätt förklädd anhängare av totalitärt förtryck, d.v.s. en total dj**a katastrof.

  33. 33 Allianspartisten januari 23, 2010 kl. 21:46

    Patrik,
    Ingen är fullständig och så inte heller vår Alliansregering. Själv ger jag underbetyg vad gäller försvarspolitiken och kan också konstatera att regeringen i vissa lägen saknat den praktiska regeringsrutinen vilket lett till en del problem med teknikaliteter t.ex. i samband med sjukförsäkringen. I sak är dock regringens hållning i den sistnämnda frågan konsekvent.

    Jag vill nog mena att denna regering, som helhet, är den mest borgerliga vi haft sedan början på 30-talet.

    De borgerliga regeringarna 1976 till 1982 var visserligen oerhört viktiga genom att de gjorde slut på tankarna om fondsocialism och visade att socialdemokratisak regeringar inte var någon naturlag. Detta var dock en tid då både folkparti och centerparti var bra mycket mer vänsterorienterade. Under den ”underbara natten” vågade man inte göra rent hus med socialdemokratisk skattepolitik utan valde denna farmför fortsatt regringssamarbete med Moderaterna. På många områden blev det därför inte tal om att bryta de socialdemokratiska tänkesätten.

    Även Bildts regering 1991-1994 hade goda ambitioner men den förlamades av dåtidens finanskris och den var dessutom ingen majoritetsregering på grund av det populistiska Ny Demokrati.

    Det är först under den senaste perioden en mer konsekvent utveckling bort från de socialdemokratiska tänkesätten har kunnat inledas. Här är en av de mest centrala delarna att åter ge medborgarna större förfoganderätt till sin inkomst. Till detta förtjänar regering stort beröm för det sätt på vilket finanskrisen hanterats.

  34. 34 Populisten januari 25, 2010 kl. 22:55

    Allianspartisten:

    Om jag nu hade börjat vackla i min uppfattning om att Alliansen lämnat den borgerliga planhalvan så rättar ”strategerna” hos moderaterna genast sådana villfarelser.

    ”Barnskötare, lärare och vårdpersonal ska till exempel i framtiden få bättre kunskaper om genusfrågor i sin utbildning, enligt Moderaternas nya jämställdhetspolitik.”
    (http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=3395940)

    Jag trodde jag skulle svimma när jag hörde Ekonyheterna. Alliansen i övrigt kan vi diskutera vidare, men att påstå att moderaterna är ett borgerligt parti efter sådana utspel finner jag inte trovärdigt.

    Patrik M: ”Den av dina punkter som alliansen har svårast att nå godkänt i mina ögon är din nr III – värderingar”. Bingo idag alltså.

  35. 35 Allianspartisten januari 26, 2010 kl. 21:58

    Populisten,
    I sig är det inget problem att moderaterna tar upp frågan om jämställdhet mellan könen så länge detta har med verkliga problem att göra. Här finns otvivelaktigt ett problem när det gäller löner.

    Istället för att som du citera en artikel som någon journalist på ekot skrivet vill jag istället referera till en text där moderaterna själva beskriver jämnställdhet:

    http://www.moderat.se/web/Jamstalldhet.aspx

    Notera här att ordet genus inte förekommer i denna beskrivning. Av det som står i denna text ställer jag upp på det mesta, dock inte ”Jämställt föräldraskap”, som enligt min mening helt och hållet bör vara en fråga för familjen. I detta gissar jag att vi är rörande överens.

    Om sedan det finns moderater och andra borgerliga som börjar resonera i termer av ”könsmaktsordning” och andra ”genusbuzzwords”, ja då skall vi som borgeligt sinnade personer givetvis reagera inom ramen för våra respektive partier. Detta har jag också gjort.

  36. 36 Patrik Magnusson januari 26, 2010 kl. 23:22

    Den dag moderaterna antog denna problembeskrivning (hämtad från allianspartistens länk):

    ”Kvinnor tjänar, äger och bestämmer mindre än män”

    Var den dag då moderaternas jämställdshetpolitik havererade. Då köpte man nämligen vänsterns problemformulering och kollektivistiska syn på människor. Då upphörde Sven och Lisa att vara individer och blev en del av de homogena kollektiven ”man” och ”kvinna”, av vilka det ena förtycker den andra i en könsmaktsordning.

    Det finns säkert många kvinnor som tjänar sämre än de skulle förtjänat givet de insatser de gör, inte minst de stackare som är hänvisad till en offentlig arbetsgivare utan några alternativ.

    Men för kvinnor som kollektiv finns ingen ”rättvis” lön. Det finns inget som säger att givet olika yrken, utbildningar, erfarenhet, intresse och personliga egenskaper så måste snittet bli lika när man jämför stora kollektiv. Långa människor tjänar t.ex. mycket mer än kortväxta, utan att det ses som särskilt uppseendeväckande.

    Moderaterna har givit sig in på en mycket farlig väg. Man har nu öppnat dörren för att politiker skall bestämma vem som skall vara föräldraledig i mitt hem, vem jag skall anställa i mitt företag och till vilken lön. Vem som skall sitta i mitt bolags styrelse. Vem som skall stå på vilken plats på mitt partis valsedel o.s.v.

    Jämställdhet har kommit att bli den moderna totalitära demokratins främsta vapen i att bekämpa individens frihet och det civila samhällets oberoende. Och den fällan har moderaterna kvlit rätt in i.

    Ynkligt.

  37. 37 Patrik Magnusson januari 27, 2010 kl. 0:00

    ”Även Bildts regering 1991-1994 hade goda ambitioner men den förlamades av dåtidens finanskris och den var dessutom ingen majoritetsregering på grund av det populistiska Ny Demokrati.”

    Jag skulle nog säga att Bildts regering var den mest borgerliga vi haft i modern tid. Även om den på grund av sin korta tid vid makten och de yttre omständigheter du nämner inte kunde genomföra så mycket som man kunnat hoppas fick den en bestående effekt som inte kan överskattas.

    Den borgerliga regeringen 1991-94 flyttade den politiska spelplanen miltals åt höger. Politiska lösningar som även för de borgerliga regeringarna på 70-talet framstod som rimliga, skulle betraktats som suspekta vänsteravvikelser av 90-talets socialdemokrati.

    Visst kom det en del socialdemokratiska återställare från slutet av 90-talet och framåt, men trots 12 år vid makten var man ju långt ifrån att ha återvänt till Sverige som det såg ut på 80-talet.

    Exakt vilket som kommer att bli historiens dom över denna regering dröjer nog innan vi får se. Det beror lite på vilket bestående arv den lämnar efter sig. Kanske kommer vissa reformer att bli bestående. Jag tror att sossarna innerst inne inser att många av reformerna av det ekonomiska systemet som Reinfeldt & co gjort var nödvändiga, är tacksamma för att de genomförts utan att sossarna får skulden för dem, och att de i tysthet kommer att behålla 90% av dem, medan de under buller och bång rullar tillbaka 10%.

    Blir det så kommer nog även denna regering att betraktas som en ur ekonomisk synvinkel framgångsrik liberal regering, men hur man än vänder och vrider på det kan den aldrig som helhet, när annat än ekonomin beaktats, ses som en borgerlig regering, bara som en smula mindre radikal än alternativet.

    Men som sagt, jag vidhåller att alliansen, sina fel och brister till trots, ändå är det minst dåliga regeringsalterativ vi kommer att erbjudas i det kommande valet, och att det är viktigt att alla borgerligt sinnade ger dem sin röst.

  38. 38 Stoller januari 27, 2010 kl. 21:23

    Patrik Magnusson:

    ”Ynkligt”

    Ja, minst sagt. Mina tankar går till T.S. Eliot. Många känner att borgerligheten har tömts på sitt innehåll, att den blivit dränerats på sin ideologi och blivit tom.

    Eliot skrev dikten ”The Hollow Men” med det mycket kända slutet.

    ”This is the way the world ends
    This is the way the world ends
    This is the way the world ends
    Not with a bang but a whimper”.

    Nu går väl inte världen som sådan under av detta. Men med ett pinsamt och inställsamt gnäll tillkännagives vulgärsocialismens seger av att den predikas av ledande företrädare för ”borgerliga” partier. Stackars marxister, det finns inte någon att göra revolution mot längre.

  39. 39 Allianspartisten januari 28, 2010 kl. 21:41

    Patrik,
    Om regeringen Bildt, ja kanske är det den mest borgerliga regeringen MEN tyvärr fick den inte göra färdigt sitt verk och var i vissa avseende ”vingklippt” efter krisuppgörelsen med socialdemokraterna.

  40. 40 Allianspartisten januari 28, 2010 kl. 21:55

    Patrik,
    ”””Kvinnor tjänar, äger och bestämmer mindre än män”

    Var den dag då moderaternas jämställdshetpolitik havererade. Då köpte man nämligen vänsterns problemformulering och kollektivistiska syn på människor. Då upphörde Sven och Lisa att vara individer och blev en del av de homogena kollektiven ”man” och ”kvinna”, av vilka det ena förtycker den andra i en könsmaktsordning.”

    Nej, det är inte att ställa upp på vänsterns problemformulering att konstatera fakta (se t.ex. http://www.scb.se/statistik/AM/AM9902/2004A01/AM9902_2004A01_BR_AM78ST0402.pdf).

    För mig är det kompetens som skall avgöra lön och egentligen inget annat. Så är uppenbarligen inte fallet och då har vi ett problem. Kvinnor i kommer ofta efter i löneutvecklingen genom barnledigheter. Deltidsarbete straffas också av ”lönesättarna” vilket jag har mycket konkreta och nära bevis på.

    Vidare, en grundläggande orsak till låga kvinnolöner är att många kvinnor arbetar inom vård- och omsorgsyrken, till stora delar offentliga verksamheter där det inte finns några alternativ. Orsaken till detta är att socialister likriktar samhället och mer eller mindre ser det som rena ”parian” om någon inom detta område kommer med alternativ.

    En av de grupper som har det allra sämst i vårt samhälle är änkor med låg pension. De som särskilt drabbas är de som satt familjen före yrkeslivet och därigenom inte fått ihop så många ”pensionspoäng”. Även detta är en följd av en socialistisk politik där de som velat vara hemma har straffats.

    Problemet med kvinnors ekonomiska ställning har inte med könsmaktsordning att göra utan är ett resultat av socialistisk politik.

  41. 41 Patrik Magnusson januari 29, 2010 kl. 8:44

    ”Nej, det är inte att ställa upp på vänsterns problemformulering att konstatera fakta”

    Jag ifrågasätter inte faktauppgiften. Det jag ifrågasätter är valet att göra just den uppgiften till grund för en problemformulering. För mig signalerar det att man köpt antagandet:

    ”Om gruppen män och gruppen kvinnor i snitt tjänar, äger och bestämmer exakt lika mycket, då är det rättvist. Annars inte.”

    Denna superaggregerade, kollektivistiska, syn på rättvisa tycker inte jag stämmer överens med moderaternas stolta liberalkonservativa traditioner, och definitivt inte med min uppfattning.

    ”För mig är det kompetens som skall avgöra lön och egentligen inget annat.”

    Där är vi helt överens. Problemet är att kompetens inte är helt enkelt att kvantifiera och reducera ned till den enda dimensionen kronor. Även om vi tar två individer med exakt samma examen, som har samma befattning och har jobbat lika länge, så kan den ene vara oerhört mycket mer värdefull för sitt företag än den andre, på grund av en rad olika egenskaper och förmågor, av vilka många helt enkelt inte går mäta.

    Av den anledningen vill jag hävda att vi aldrig kommer att nå fram till en situation där vi får löner som helt baseras på kompetens. Vad vi kan få är löner som baseras på det värde en arbetsgivare tycker att en anställd tillför verksamheten, vilket väl får ses som en subjektiv helhetsbedömning av kompetens.

    Säkert finns det arbetsgivare som brister i denna subjektiva bedömning, och väger in irrelevanta kriterier, såsom kön, längd, personkemi, och skicklighet att löneförhandla. Detta torde missgynna individer av alla möjliga grupptillhörigheter, och säkert oftare kvinnor än män.

    På sikt tror jag ändå att de arbetsgivare som är skickligast på att korrekt identifiera och belöna prestationer kommer att bli mera framgångsrika i att locka den bästa personalen, och att göra vinst. I takt med att de mindre duktiga arbetsgivarna lär sig, eller går under, så kommer problemet med dålig lönesättning att minska, men aldrig helt försvinna.

    Kan vi inte acceptera att det alltid kommer att finnas ett mått av orättvisa i lönesättningen, då måste vi hitta en annan modell än individuella löner. Då kanske man får återgå till ett tariffbaserat system där befattning och tjänsteår helt styr lönen, oberoende av prestation, eller så tar man steget fullt ut och ger alla i samhället exakt samma lön. Frågan är om det skulle vara mer rättvist?

    Däremot kan jag hålla med dig om att det finns systemfel i samhället som i mycket hög grad straffar just kvinnor, t.ex. det offentliga monopolet inom många branscher där huvuddelen av de anställda är kvinnor, främst vården, och missgynnandet av föräldrar, återigen oftast kvinnor, som väljer att själva ta hand om sina barn när de är små.

    Låt oss hoppas att alliansen, med moderaterna i spetsen, är beredda att göra något åt dessa systemfel. Kan vi få en politik som öppnar för mer privata alternativ i vården, sambeskattning, likadelning av pensionspoäng mellan makar, och ett rejält vårdnadsbidrag, så skall jag applådera.

    Om sedan moderata företrädare kunde sluta använda fula ord som genuspedagogik, kvotering och feminism i andra sammnahang än när man skäller på socialisterna, så vore det också trevligt.

  42. 42 Populisten januari 29, 2010 kl. 22:55

    Patrik M:

    I jämställdhetsfrågan är vi helt överens. Jag tror f.ö. att det är helt nödvändigt att man halkar efter i lön vid längre frånvaro vid individuell lön. Om man helt vill avskaffa löneskillnaderna mellan män och kvinnor inom samma yrke har man därför att välja på att avskaffa den individuella lönesättningen eller införande tvingande lika delning av föräldraförsäkringen. Ingen av reformerna känns särskilt frihetlig i mina ögon.

    Jag är gammaldags nog att tycka att det är naturligt att mamman är hemma längre tid, men det finns ju också en ekonomisk sida. Inkomstbortfallet blir i allmänhet större om pappan är hemma, helt enkelt eftersom han i allmänhet är äldre.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar