Folkpartiet – på gott och på ont

Jan Björklund - En anledning att gilla Folkpartiet

ANALYS | Med knappt ett år fram till valet börjar partierna nu ladda upp för den kommande bataljen. I dagarna är det Folkpartiet som haft landsmöte(SvD1, SvD2, DN, SMP, ), och snickrat på sin profil inför valet. Jag tillhör den generation som är uppväxt med Bengt Westerberg som Folkpartiledare, och som således har som utgångspunkt att folkpartister är vänsterpack.

Den senaste mandatperioden har jag delvis tvingats ompröva denna inställning, dels för att Folkpartiet under Jan Björklund, och egentligen redan under Lars Leijonborg, i vissa avseenden vässat sin politik, dels för att de andra allianspartierna i sin kapplöpning mot mitten i vissa avseenden lagt Folkpartiet bakom sig och blivit än mer vänsteranstrukna.

Jag tänkte försöka mig på en bedömning av var Folkpartiet står idag, och ge partiet lite ris och ros. Under den gångna mandatperioden är det främst på tre områden som man utmärkt sig positivt inom alliansfamiljen. Det gäller skolan, försvaret och integrationsfrågor. Skolan är ju ett gammalt folkpartistiskt paradnummer. Under Björklunds tid har man definitivt kommit ur flumpedagogikens mörka årtionden, och står nu tydligt för en politik med lärande och med ordning och reda i centrum.

När det gäller alliansens sorgebarn, försvarspolitiken, så vore det väl fel att hävda att Folkpartiet står för något positivt, men om det är något parti inom alliansen som verkar försöka bromsa avrustningen av vårt land så är det Folkpartiet. För en så uttalat västvänlig person som jag är även Folkpartiets uttalade stöd för ett svenskt NATO-medlemskap en pluspoäng. Däremot ställer jag mig lite mer tvivlande inför partiets naivt optimistiska syn på demokratiframtvingande användning av militär styrka.

Integration är också en fråga där Folkpartiet framstår som mera realistiska än sina allianspartners. Björklund vågar faktiskt både ställa krav på invandrarna att de skall anpassa sig till det svenska samhället, och på hårda tag mot pöbelväldet i betongförorterna. Detta samtidigt som man vidhåller sin traditionellt humana syn på flyktingarnas situation, och behov av hjälp. Denna fråga verkar även i kommande val bli en profilfråga. Som sådan tycks den få sällskap av två andra frågor där partiet också har en klok linje.

Det handlar för det första om kärnkraften, där Folkpartiet är det mest kärnkraftsvänliga av Riksdagens partier. Kärnkraft är ingen idealisk lösning, men ställer man det i relation till kol- och oljekraft som medför både stora utsläpp och importkostnader, vattenkraft vars utbyggnad skulle skövla känslig natur, och den ekonomiska kräftgång som en kraftig minskning i energitillgången skulle medföra, så ser det inte så illa ut. På kort sikt känns ett bevarande eller t.o.m. en vidareutveckling av svensk kärnkraft som det enda realistiska alternativet.

Det handlar vidare om en mjuk fråga, nämligen en reform av äldreomsorgen så att äkta makar skall erbjudas gemensam plats istället för att som idag tvingas leva åtskilda. En djupt sympatisk tanke för alla som hyllar kärnfamiljen, och livskvalitet i allmänhet.

Mitt i allt detta positiva finns dock även en rad betydligt mindre sympatiska drag i Folkpartiets politik, vilket gör att man som konservativ fortfarande känner starka tvivel att lägga sin röst på Folkpartiet. En uppenbar invändning som kanske är av mer principiell än praktisk betydelse är ju partiets syn på monarkin. Denna traditionstyngda institution vill ju Folkpartiet enligt sitt partiprogram kasta ut och ersätta med republik. I realiteten har man ju precis som sossarna accepterat den föga inspirerande kompromiss som gjordes när den senaste grundlagen kom till.

Lite mera problematiskt är partiets ofta moralradikala och modernistiska prägel. Nu tillhör jag inte de mest utpräglat moralkonservativa förespråkarna, men även jag kan ha svårt för partiets vurmande för hbt-lobbyn, aborter samt obligatorisk sexualliberal fostran i skolorna.

Rent generellt finns hos Folkpartiet fortfarande en väldigt stark ådra av radikalism, anti-traditionalism, anti-klerikalism och modernism som för en konservativ känns främmande, för att inte säga motbjudande. Folkpartiet är och förblir den franska revolutionens banerförare. Det är mot den bakgrunden man måste se både partiets utrikespolitiska aktivism och inrikespolitiska assimilationskrav. Det är också därför man som konservativ har svårt att fullt ut sympatisera med Folkpartiets politik i dessa frågor.

De värden man vill tvinga invandrare att acceptera, och som man vill att andra länder skall bibringas är inte i första hand de klassiska västerländska från Aten, Rom och Jerusalem, utan de modernistiska västerländska ideal, från Paris och Philadelphia, som växte fram i slutet av 1700-talet och som delvis stod i motsatsställning till de förstnämnda.

Birgitta Ohlsson - Ett skäl att ogilla Folkpartiet

Det drag hos partiet jag har allra svårast att försonas med är familjepolitiken. Folkpartiet har nämligen, sitt liberala namn till trots, sedan länge stått för en statsinterventionistisk familjepolitik. Här skall minsann inte enskilda familjer ha rätt att avgöra vilka lösningar som passar bäst för dem, det skall politiker avgöra. Så har man t.ex. noll och intet förståelse för de föräldrar som hellre tar hand om sina egna barn än sätter dem på någon offentlig institution, och med kvoteringar försöker styra hur föräldraledighet skall fördelas inom familjen.

Denna feministiska avart har inom partiet en del särskilt ivriga tillskyndare. Det mest uppenbara exemplet är Birgitta Ohlsson som på sistone oroat sig för att vänstersidan ”gått om” Folkpartiet i vilja att i jämställdhetens namn peta i folks privatliv, och därför vill att alliansen skall gå ännu längre för att på så sätt ta upp kampen om de radikalfeministiska väljarna. Det senaste förslaget är att öka de öronmärkta månaderna från fyra till i trakten av åtta till nio.

De väljare Ohlsson kan locka med sådana förslag torde nog vara få. De som tycker att detta är en bra idé kommer nog att förbli Fi trogna. Där får de ju ännu mer av det goda. För Folkpartiets skull får man hoppas att Ohlsson inser att det med hennes åsikter vore logiskt att hon också anslöt sig till Schymans radikalfeminister, för jag tror att det finns fler än jag som lekt med tanken på att rösta folkpartistiskt, men som slår bort den tanken varje gång Birgitta Ohlsson uttalar sig.

Patrik Magnusson

21 Responses to “Folkpartiet – på gott och på ont”


  1. 1 Fältmarskalen november 22, 2009 kl. 12:05

    Patrik:

    En uppenbar invändning som kanske är av mer principiell än praktisk betydelse är ju partiets syn på monarkin. Denna traditionstyngda institution vill ju Folkpartiet enligt sitt partiprogram kasta ut och ersätta med republik.

    Om detta stämmer är det högst anmärkningsvärt och i sanning förfärande. Jag känner mången sann liberal som står upp för vår monarki och alla de värden denna står inför. Om dessa visste att dessa omstörterliga tankar finns i partiprogramet skulle det för dessa icke komma på tal att rösta på folkpartiet.

    På den samhällsomstörterliga organisationen republikanska föreningens hemsida finns förfärande information. I styrelsen för dessa vederstyggliga samhällomstörtare finns myckt riktigt åtminstone en folkpartist, nämligen Magnus Simonsson, Enskede Gård, 33 år, ombudsman och politisk sekreterare inom Folkpartiet liberalerna.

    Det allra mest förfärande är dock att den kristdemokrat, advokaten Peter Althin, lånat sig till ordförande för samhällsomstörtaran. Såvitt jag vet står Kristdemokraterna för monarkin. En fråga som måste ställas är vilka mått som kristdemokraterna nu tar för att utesluta advokaten Althin från partiet.

    Monarkins roll måste stärkas och icke försvagas. Om detta se min deklaration.

    Gud bevare Konungen och Fädeneslandet.

  2. 2 Allianspartisten november 22, 2009 kl. 12:22

    Patrik,
    Är det verkligen så att folkpartiet i partiprogrammet har kravet på republik? I så fall är det något man fått in vid årets landsmöte.

    Har kollat i det partiprogram som ligger ute på nätet från landsmötet 2007. Här ger varken sökning på ”republik” eller ”monarki” någon träff. Det känns därför lite som att man ”flummar” i frågan.

  3. 3 Holm november 22, 2009 kl. 16:57

    Det är väl många idag,ibland partier och organisationer av alla slag och namn, som vill få oss och se ut som Amerika eller överförmyndarprojektet EU(dvs ha president istället)..

    Dessvärre för dom gillar folket fortfarande denna härliga institution så nått sånt blir det inte tal om,demokratin kan tydligen skydda emot radikala dumheter ibland=)..

    Mvh

  4. 4 Patrik Magnusson november 22, 2009 kl. 21:52

    Allianspartisten och Fältmarskalken,

    Jag tvingas be Folkpartiet om ursäkt. Det är helt riktigt att partiet inte har republik på sitt program, utan faktiskt uttalat stödjer Torekovkompromissen, vilken stipulerar att monarkin består, men i dagens stympade form.

    Jag levde faktiskt i villfarelsen att Folkpartiet var republikanskt. Kanske har de tidigare varit det, eller så är det bara så att det finns namnkunniga Folkpartister som gjort sig kända som förespråkare för republik.

    Det senare torde kanske utgöra en varningsklocka för Kd, som ju nu har en framträdande medlem som ordförande för republikanska föreningen. Om inte Kd vill riskera att misstas för ett republikanskt parti borde man nog skyndsamt ompröva Althins roll i partiet.

    Jag vet inte om jag skulle gå så långt som att hävda att han borde uteslutas, men inte tycker jag att han borde tillåtas att spela någon ledande roll, och definitivt inte få kandidera till Riksdagen, eller på annat sätt inneha någon befattning där han kan ha påverkan på vårt statsskick.

  5. 5 Allianspartisten november 23, 2009 kl. 0:17

    Patrik,

    Jag tillhör den generation som är uppväxt med Bengt Westerberg som Folkpartiledare, och som således har som utgångspunkt att folkpartister är vänsterpack.

    Själv blev jag faktiskt politiskt intresserad när Ola Ullsten var partiledare och det var väl inte särdeles mycket roligare än Bengt Westerberg. Jag minns hur Ullsten, efter den första borgerliga regeringen spruckit 1978, inte kunde tänka sig att regera med moderaterna utan ville ”köra eget”. Ullsten var ju också partiledare 1981 när den andra borgerliga trepartiregeringen sprack på grund av folkpartiets och centerns skatteuppgörelse med socialdemokraterna. Betänk också att den sådan person som Per Garthon var folkpartist under denna period.

    Under 70-talets sista år hade jag också tillfälle att lite från sidan se nuvarande partiledarens tidiga karriär. Han var nog radikalare då, men redan då insåg man att det skulle bli något.

    Precis som du säger har Folkpartiet genom Lejonborg och Björklund blivit ofantligt mycket bättre. Nu är trots allt Folkpartiet ett ”fullfjättrat” borgerligt parti, även om det precis som alla partier har svagheter. Den svaghet jag har svårast med är ”pekpinneriet” inom familjepolitiken, som nämns i inlägget.

    Hur som helst är inte skillnaderna större mellan de borgerliga partiern än att man nu borde ta steget och bilda en valallians.

  6. 6 Patrik Magnusson november 23, 2009 kl. 8:44

    Hur som helst är inte skillnaderna större mellan de borgerliga partiern än att man nu borde ta steget och bilda en valallians.

    Som du vet är vi ju helt överens i denna fråga🙂

  7. 7 Markus Jonsson november 23, 2009 kl. 23:36

    Glöm heller inte bort att en person som Carl Tham varit folkpartist under det mörka 70-talet. Och att (fp) under samma årtionde propagerade för en ”socialliberal ramhushållning”.

  8. 8 FredrikN november 24, 2009 kl. 7:26

    Här ser vi fördelen med personval. Vilken borgerlig väljare hade själv röstat på Birgitta Ohlsson?

  9. 9 Dag Elfström november 24, 2009 kl. 9:21

    FredrikN:

    Här ser vi fördelen med personval. Vilken borgerlig väljare hade själv röstat på Birgitta Ohlsson?

    Vill inte göra dig besviken men hon var faktiskt den personen på folkpartiets valsedel i stockholms stad som fick flest kryss. Fler kryss än Jan Björklund, exempelvis.

  10. 10 Michaël Lehman november 25, 2009 kl. 13:11

    Vill inte göra dig besviken men hon var faktiskt den personen på folkpartiets valsedel i stockholms stad som fick flest kryss. Fler kryss än Jan Björklund, exempelvis.

    Men har du några belägg för, att dessa är borgerliga väljare? Att man röstar på ett (förment) borgerligt parti, betyder icke nödvändigtvis, att man är en borgerlig väljare…

  11. 11 Patrik Magnusson november 25, 2009 kl. 19:44

    Ah, jag tror vi fått en liten sidodebatt i semantik. Hur definierar man en borgerlig väljare?

    Den smala definitionen skulle ju kunna vara: De som röstar på ett borgerligt parti. Den tragiska sanningen är att vi då inte skulle få några borgerliga väljare alls i Sverige, eftersom det inte längre finns några borgerliga partier att rösta på.

    En lite vidare definition skulle kunna innefatta alla väljare som hyser borgerliga åsikter. Då skulle vi åtminstone få in huvuddelen av de som röstade på alliansen, men inte alla, i definitionen.

    Vad gäller kryssandet av Ohlsson så kan man tänka sig två förklaringar till att detta skett. Den som kryssat henne är antingen:

    a) Galopperande okunnig
    b) Inte alls borgerlig

    Med tanke på att kryssande av enskild kandidat är en aktiv handling, får man nog förmoda att huvuddelen av hennes väljare är att hänföra till kategori b.

    Att Ohlsson fått många kryss tror jag delvis kan förklaras med att ledande folkpartister med hennes profil lyckligt nog är ganska ovanliga, så de som drömmer sig tillbaka till Ullstens och Wänsterbergs dagar har ganska få att välja på, medan ”Nya Folkpartister” har desto fler.

  12. 12 Allianspartisten november 25, 2009 kl. 20:29

    Patrik,
    ”Den tragiska sanningen är att vi då inte skulle få några borgerliga väljare alls i Sverige, eftersom det inte längre finns några borgerliga partier att rösta på.”

    Nu tar du väl ändå i lite i överkant.

    Som jag ser det finns det en grundläggande ideologisk skillnad utifrån synen på ägande, som duger hyfsat bra som definition av borgerlig respektive icke-borgerlig.

    Borgerliga partier står konsekvent upp för inställningen att ägandet i allt väsentligt skall grunda sig på enskilt ägande. Några årtionden tillbaka i tiden var detta alls inte lika självklart då begreppet ”blandekonomi” på vissa håll trängde långt in i vissa ”borgerliga” partier. Här har utvecklingen otvivelaktigt gått i rätt riktning. (När det gäller begreppet ”blandekonomi” är det förövrigt intressant att notera att detta används av Sverigedemokraterna, vilket gör partiet till ett icke-borgerligt parti).

    En annan grundläggande skillnad är också trots allt ”jobbfrågan”. Här är de ”borgerliga” partierna tydliga med att det måste finnas en ekonomisk skillnad mellan att arbeta och att inte arbeta. Denna fråga är nära kopplad den enskildes ansvar.

    Sedan finns givetvis frågor som är svårare att definiera var skillanden mellan ”borgerlig” och ”icke-borgerlig” går. Här är det mycket frågan var gränsen för samhällets uppgifter går och i vilken mån samhället skall komma med ”pekpinnar” om allt möjligt och omöjligt.

  13. 13 Patrik Magnusson november 25, 2009 kl. 22:53

    Allianspartisten: ”Nu tar du väl ändå i lite i överkant.”

    Jo, det kanske jag gör. Det hela faller naturligtvis återigen tillbaka på hur man definierar borgerlig.

    För mig betecknar borgerlig en kombination av marknadsekonomisk orientering, uppslutning kring yttre och inre försvar, civilsamhället och familjen, samt traditioner och traditionella värderingar, och ett motstånd mot social ingenjörskonst.

    Vad gäller den marknadsekonomiska orienteringen tycker jag att regeringen uppfyller kriteriet. Vad gäller de övriga är resultatet i bästa fall blandat. Det finns helt klart enskilda alliansföreträdare som har en borgerlig profil, och det finns inslag i samtliga allianspartier som är borgerliga, men också inslag hos samtliga som är avgjort icke-borgerliga.

    Sedan kan man ju betrakta det från en relativ ståndpunkt, och då är det klart att alliansen i de allra flesta fall är mera borgerliga än det röda alternativet, och knappast i något fall sämre, så för den borgerlige väljaren återstår fortfarande det faktum att alliansen är det minst dåliga alternativet. Sd är ju som du mycket riktigt påpekar, bl.a. på grund av sin ekonomiska vänsterprofil, definitivt att betrakta som icke-borgerligt.

  14. 14 Allianspartisten november 26, 2009 kl. 0:04

    ”…civilsamhället och familjen, samt traditioner och traditionella värderingar, och ett motstånd mot social ingenjörskonst.”

    Detta är ju områden där socialdemokraterna under sitt långa regeringsinnehav faktiskt lyckats bäst med sin ”socialisering”. Näringslivet har man trots försök med statliga företag och löntagar fonder inte lyckats bryta ned på samma sätt.

    För de områden du nämner är den enskildes ansvar för sig själv, för sin familj och för sina medmänniskor centralt. Det är detta ansvar som socialdemokraterna genom högskattepolitik och social ingenjörskonst allvarligt skadat. En central del i att återge den enskilde ansvaret är skattepolitiken och här har Alliansen genom jobbskattepolitiken och genom avskaffandet av konfiskativa skatter tagit principiellt mycket viktiga steg i en borgerlig riktning. Detta är en del i något som är mer än endast skattepolitik.

  15. 15 Stoller november 26, 2009 kl. 10:48

    Patrik Magnusson och Allianspartisten.
    Jag är intresserad av begreppet ”social ingenjörskonst”. För mig är det ett fult ord och jag är i ett annat forum inne i en debatt som anknyter till begreppet. Hur ser ni på begreppet och hur skulle ni definiera det?

  16. 16 Michaël Lehman november 26, 2009 kl. 10:55

    social ingenjörskonst, planerad samhällelig förändring och förbättring, jämförlig med förbättringar av tekniska system. Tanken är att samhällen – allt från övergripande förhållanden till familjers och individers situation – kan förbättras genom noggrann planering och rationella åtgärder. Politiken skall byggas på vetenskaplig grund, varvid en social teknologi erhålls. En skiljelinje går mellan utopisk och reformistisk social ingenjörskonst. Medan den förra ställer ett allmänt ideal mot vilket samhällets delar skall styras förordar den senare en ”bit-för-bit” strategi (piecemeal engineering), där strävan efter förbättringar begränsas till själva det problem som är för handen. […] I Sverige var Alva och Gunnar Myrdal förespråkare för den sociala ingenjörskonsten, och den ligger naturligtvis även till grund för modernismens och välfärdsstatens politik. — Nationalencyklopedin, uppslagsord ‘social ingenjörskonst’

    Se också Wikipedias artikel om samma uppslagsord.

  17. 17 Allianspartisten november 26, 2009 kl. 17:43

    Stoller:
    Definitionen framgår bra i Michaels citat från Nationalencylopedin.

    Hela problematiken, som jag ser den, är att ”social ingenjörskonst” ofta drivs utifrån vällovliga,eller förment vällovliga syften, men att den fullständigt ignorerar att den enskilde individen och enskilda familjen måste ha ett reellt inflytande över sin egen livssituation. Genom regelverk och ”incitament” i form av skattesystem har stora delar av detta inflytande tillintetgjorts.

  18. 18 Stoller november 27, 2009 kl. 19:23

    Tack för hjälpen med begreppsanalys! Uppslagsverk och ordböcker i all ära, men det var mer er syn på och tankar om begreppet och den praktik det föder som intresserar mig.

  19. 19 Stoller november 27, 2009 kl. 19:32

    Från NE via Michael:
    ”Politiken skall byggas på vetenskaplig grund…”

    Här ligger ju ett stort problem. Detta måste vara en våldsamt naiv syn på vetenskap och på människan som fenomen som ligger bakom. Det finns väl inte vetenskapligt bevisat att en viss reglering, via incitament, skatter eller lagar kommer att leda till lycka för alla eller ens för flertalet? Undantaget är givetvis grundläggande lagstiftning om t.ex. mord. Men delad föräldrapenning t.ex.?

    Här inför man, i en demokrati lagar och regleringar för att det styrande skiktet vill förändra människors värderingar och levnadssätt efter sina egna preferenser (vilka utgörs av personliga värderingar som inte har ett dyft med verklig vetenskap att göra).

    Är social ingenjörskonst över huvud taget förenligt med demokrati?

  20. 20 Michaël Lehman november 27, 2009 kl. 19:52

    Minnes, att marxismen är materialistisk. Den talar i termer av produktion, produktionsmedel, och produktionsförhållanden. Och utifrån ett marxistiskt perspektiv kan man medelst den vetenskapliga marxismen fastställa grunderna för Det Goda Samhället.

  21. 21 Allianspartisten november 29, 2009 kl. 18:47

    ”Och utifrån ett marxistiskt perspektiv kan man medelst den vetenskapliga marxismen fastställa grunderna för Det Goda Samhället.”

    Jo, så resonerar marxisterna, men här finns ett problem, nämligen begreppet vetenskap. För att något skall klassas som vetenskap kräver man, enligt de flesta synsätt, att det vetande som vetenskapen beskriver skall vara verifierbart och det är här marxismen får problem.

    Min bild av den historiska utvecklingen, sedan Marx formulerade sina teorier för cirka 150 år sedan, är att det marxistiska teorin på inget sätt har verifierats. Tvärtom har varje försök att bygga samhällen på marxismens grund alltid fullständigt misslyckats.

    Alltså, marxism är ingen vetenskap, utan endast en teori som allteftersom historiens har sin gång blir mer och mer osannolik. För mig är marxismen en utopi, som i grunden strider mot den mänskliga naturen, varför denna utopi, likt extermliberalernas libertanism, är omöjlig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar