Sagittarius om… kejsarens nya kläder

SAGITTARIUS | Tid för Gunnar Unger, som oftast genom Onkel Heliogabalus. Temat för veckans session är kultur. Eller kanske snarare bristen på kultur.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion.

—–

Kejsarens nya kläder

– Låt oss för en gångs skull tala om någonting annat än politik, onkel, sade jag. Låt oss tala om kultur.

– Kultur, svarade onkel H. med ett misstänksamt tonfall. Vad skulle det vara i så fall.

– Tja, inte vet jag så noga. Men onkel lär ju vara en sådan där kulturpersonlighet, har jag hört.

– Visst tusan är jag en kulturpersonlighet! Men så är jag ju också en kvarleva från en föregående tid, en representant för ett utdöende släkte. Här i landet har vi civilisation: vattenklosetter och preventivmedel och TV-apparater och enhetsskola, men någon kultur kan vi förbanne mig inte skryta av. Den är man i full färd med att avskaffa här liksom i de flesta andra länder på detta gudsförgätna klot.

– Är vi nu där igen! Ska onkel börja dra den gamla visan om att alla goda böcker, alla sköna konstverk, alla vackra hus och all hörvärd musik redan för länge sedan kommit till? Det är samma eviga gubbgnäll – med förlov sagt – som hörts från senila kverulanter sedan urminnes tider.

– Hut, pojklymmel! Det är inte jag som är senil, det är den moderna konsten, som är steril. Den har för längesedan förlorat kontakten med varje mänskligt känsloliv, den här ingenting att säga vårt skönhetssinne, den fyller inget behov för publiken den existerar bara för konstproducenternas, konsthandlarnas och möjligen kritikernas skull, den är en form av andlig självbefläckelse, en kraftlös alexandrinism, den är en humbug, en enda stor apoteos över kejsare nya kläder!

– Seså, onkel, lugn! Tänk på blodtrycket!

– Jag är verkligen glad att jag har ett blodtryck, när jag tänker på denna blodfattiga konst, gormade den fruvlige gubben, tände en ny cigarr och skaffade sig en försvarlig påfyllning till sin whiskygrogg. Det är samma sak på alla konstområden. Ta de här poeterna, som omväxlande babblar nonsens och ordnar litteraturhistoriska citattävlingar i den och för sig riktiga känslan av att ingen skulle komma på idén att citera vad de själva hittat på. Eller ta absurdisterna, som av oförmåga att skriva dramatik ägnar sig åt tungomålstalande. Eller ta de här nonfigurativa figurativa figurerna, de där tachisterna och skrotskulptörerna, lanserade och organiserade av en internationell konsthandlarliga, som tjänar lika mycket pengar på folks okunnighet, smaklöshet och fåfänga, som någonsin de internationella gangstersyndikaten på folks laster. Eller ta de här arkitektynglen, som skräpar ner land och stad med sina monstruösa höghus. Eller ta toningenjörerna, som konstruerar elektronisk musik: pling, plong, bäh, böh, BUH! och har pretention att någon ska lyssna på detta fjolliga oljud. Vad har det här med konst att göra? Ingenting! Det är bara en manifestation av känslo- och fantasilivets utarmning hos dem, som kallar sig konstskapare, av total brist på äkta och spontan ingivelse!

– Och ändå väcker allt detta beundran hos ledande kritiker världen över!

– Naturligtvis! Kritikerna är – på några få välsignade undantag när – inte en bit bättre själva. De saknar självständigt omdöme, precis som den fårskock, som kallas den bildade allmänheten och som de skulle ha till uppgift att vägleda. Därför erbjuder hela det moderna s.k. kulturlivet bilden av karavaner av blinda ledda av andra blinda. Och undra på det! Kulturen dör ut i den moderna konstens ofruktbara öken och smaken med den!

– Och det ska man få höra från en, som alltid orerar om vi måste försvara den västerländska kulturen.

– Javisst, varför inte. Jag vill att vi ska försvara den kultur vi haft, med andra ord vårt kulturarv – att försvara den vi inte har är något som jag varken åtagit mig eller förordat.

– Detta är ju inte kulturpessimism, det är ju kulturdefaitism! utropade jag. Det skapas dock världen runt varje år betydande konstverk på skilda områden.

– Tror du, ja, därför att du har läst det någonstans, men hur kan du veta det, så avtrubbad som människors uppfattningsförmåga blivit genom den moderna tidens vanvettiga inflation i värdeomdömen. Det är inte en gång om året, utan praktiskt taget en gång om dagen som du får göra talas om ett nytt mästerverk: det är lysande, det är monumentalt, det är mycket fint, det representerar en ny infallsvinkel, har ett angeläget ärende, eller är i varje fall sublimt, mystiskt och skönt. Du kan inte gå in på en bar i Stockholm utan att snubbla över genier. Man skulle kunna tro att det produceras ett nytt sekularsnille i veckan. Och inte nog med det – det verkliga kriteriet på stor konst tycks numera vara att den ska ge uttryck åt ångest, avsky, förtvivlan och hat, att den ska skildra tillvaron som meningslösa och jorden som ett helvete.

– Men är det inte alldeles riktigt?

– Nej, nej och åter nej! Det är väl ingen kost att känna ångest, avsky, förtvivlan och hat, att tycka att tillvaron är meningslös och jorden ett helvete. Det kan vilket kräk som helst göra. Det är inget originellt i det, det är tvärtom höjden av banalitet, den billigaste av alla billiga undanflykter från ansvaret att vara människa. Om man kan tala om något människovärde – och jag blir alltmer tveksam på den punkten – så ligger det väl just däri att vi inte accepterar denna lättköpta attityd, utan söker övervinna den, att vi slåss mot gudar, djävlar, makter och öden tills vi segrat eller dukat under. Det är ju för fan detta tema som alla verkliga stora diktverk byggt på i alla tider från de grekiska tragedierna över Shakespeares dramer och fram till Goethes ”Faust”. Konstens uppgift måste väl vara att hjälpa, inte stjälpa människan i hennes svåra kamp för att vara människa, hjälpa henne att behålla sin med möda tillkämpade värdighet, inte uppmuntra henne att återgå till att bli ett skräckslaget djur eller en vegeterande slemkamp.

– Nu börjar onkel låta som en kulturoptimist.

– Jag vet inte det. Ibland har jag en känsla av att den västerländska kulturen uttömt sina krafter: det kan verkligen te sig så, när man överblickar vad som nu går under benämningen kulturliv. Men med tanke på allt det omistliga, som vårt kulturarv innebär, vill man ändå i det längsta inte bara försvara det, utan också hoppas på en förnyelse, en pånyttfödelse, en framtid för västerländska kulturskapandet. Och därför väntar jag trots allt på den lilla barnet.

– Vilket lilla barn?

– Det lilla barn, som vi åsynen av kejsarens nya kläder utbrast: ”Men han har jo ikke noget paa!”

– Finns det inte någonting, som kallas för att gå in i sin andra barndom, mumlade jag.

Sagittarius

Redaktionen

Annonser

5 Responses to “Sagittarius om… kejsarens nya kläder”


  1. 1 Holm november 22, 2009 kl. 17:35

    Sagittarius lead the way bort ifrån radikalmarxistism och Mcdonald`s kultur;)..

    Mvh

  2. 2 Johannes november 22, 2009 kl. 22:20

    Skrivet på 60-talet, och fortfarande aktuellt. ”Du kan inte gå in på en bar i Stockholm utan att snubbla över genier. Man skulle kunna tro att det produceras ett nytt sekularsnille i veckan.” Skulle man inte kunna likna denna text med dagens bloggar?

    Har diggat Sagittarius ända sen den första artikeln om Onkel H ni gav ut. Så idag gjorde jag slag i saken och beställde mitt egna ex av hädelserna.

  3. 3 Dag Elfström november 23, 2009 kl. 7:21

    Johannes:

    Härligt! Sprid visdomen till dina vänner. Vi vill ha en sagittarius-revolution i den unga borgerligheten 🙂

  4. 4 Stefan januari 23, 2011 kl. 1:37

    Roligt då att Cavefors, som gav ut spektaklet, ägnar sig åt svårartad performancekonst (och utöver konservativ litteratur även givit ut texter av Rote Armee Fraktion och Marx). Jag antar att han är lite mindre simpel än dagens konservativa borgerlighet.

  5. 5 Bradly Baudler augusti 25, 2016 kl. 23:04

    Thanks for some other great post. Where else may just anybody get that type of information in such a perfect approach of writing? I’ve a presentation next week, and I’m on the search for such info.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 950,446 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar