Sahlin beredd axla ”tungt” ansvar

Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har ju inte haft det så lätt. Hennes förtroendesiffror är rekordlåga, och det parti hon leder går inte direkt bra i opinionsmätningarna. Inför hotet om att Sverigedemokraterna kan ta plats som vågmästare i Riksdagen ser hon dock chansen att putsa på sin image som landsmoder.

Sahlin är nämligen beredd till betydande uppoffringar för att hindra att detta hemska skall ske. Hon kan till och med tänka sig gå så långt som att spräcka den borgerliga alliansen och låta C och Fp få äran att bli maktlösa stödtrupper till de rödgröna. Wow, vilken uppoffring!

Mona Sahlin - silar mygg och sväljer kameler

Jag kan förstå Sahlins avund mot Reinfeldt som omkring sig samlat en väl sammansvetsad allians utan några ur demokratisk synvinkel tvivelaktiga element, medan hon själv tvingas kampera ihop med två andra egensinniga partier utan mycket till samordning, och med den allt annat än rumsrene Lars Ohly och hans kommunister i båten.

Självklart vore det en önskedröm för Sahlin att få bryta upp alliansen, för det torde nog vara det enda sättet att få sitt team att framstå som tillnärmelsevis lika enigt som allianssidan. Som tröstpris när denna totalt orealistiska strategi kapsejsar hoppas Sahlin att åtminstone kunna använda SD som redskap för att svärta ner alliansen. Hon hoppas så tvivel hos väljarna om alliansen ståndaktighet mot den bruna faran, och om valet skulle gå som befarat kunna peka finger mot C och Fp som skyldiga, eftersom de avvisade hennes generösa invit.

Vore Sahlin ärlig i sin vilja till uppoffringar för att hålla SD borta från allt inflytande skulle hon istället sträcka ut en hand till alliansen och erbjuda sig att splittra det socialdemokratiska partiet så att dess högerflygel kan ge alliansen det stöd de behöver för att regera vidare. Då kan vi tala om uppoffring. Ja, ni hör själva hur realistiskt det låter. Men det är precis det hon begär av alliansen. För i realiteten är alliansen idag ett mera enigt och homogent alternativ än vad socialdemokraterna, även med vänstern och miljöpartiet oräknade, är.

Vad alliansen bör göra är att hålla huvudet kallt, och inte låta sig ledas in i Sahlins sällskapslekar. Jag tycker att man kan ge väljarna ett klart och tydligt besked i regeringsfrågan enligt följande:

Alliansen avser inte göra sig beroende av aktivt stöd från partier vars ideologiska meriter är tvivelaktiga, d.v.s. vare sig de främlingsfientliga krafterna i SD, eller diktaturkramarna och stenkastarna i Vänsterpartiet, och alliansen skulle önska sig att Socialdemokraterna kunde vara lika tydliga på den punkten.

Jag tycker inte om SD. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. Däremot tycker jag att det hysteriska avståndstagandet av partiet ger ett smått löjligt intryck. Framförallt får sossar och miljöpartister komma alltför billigt undan med sin hycklande inställning där man å ena sidan river upp himmel och jord inför risken att SD kommer in i Riksdagen, samtidigt som man är beredd att släppa in i Regeringen ett parti som intill det bittra slutet hade organiserat samarbete med diktaturerna i öst, och vars ledare i själ och hjärta fortfarande tror på den totalitära kommunistiska ideologin.

Patrik Magnusson

33 Responses to “Sahlin beredd axla ”tungt” ansvar”


  1. 1 emanuel. november 28, 2009 kl. 14:27

    Även Reinfeldt har sagt att han hellre förlorar makten (dvs ger ministerposter till kommunisterna) än släpper in SD.

  2. 2 Fältmarskalken november 28, 2009 kl. 17:23

    Det är inget annat än ren desperation som lyser ur Mona Sahlins ögon. Hennes försök att ”lura över” Folkpartiet och Centern är både naivt och patetiskt. Sakta men säkert går det upp för statsministeraspirant Sahlin att det kommer att bli allt annat än enkelt att komma till makten vid nästa val.

    Sitt historiska misstag gjorde hon när hon tog med Kommunistpartiet (…förlåt Vänsterpartiet kallar de sig visst) i sin allians. Som varm anhängare av Alliansen välkomnar jag givetvis detta misstag, men jag kan ändå inte upphöra att förvånas över hur man ren taktiskt gav sig in i detta äventyr. Var och en vet att det är i politikens mittfält som de ”flyktiga” valavgörande väljarna finns. Genom att ta med kommunisten (…förlåt vänsterpartisten) Ohly in i det ”politiska finrummet” fjärmar man sig på ett effektivt sätt från ”mittenväljarna”.

    Rent taktiskt hade det säkert varit mycket bättre för socialdemokraterna att hålla sig till en allians endast miljöpartiet. Denna hade då kunnat agera i mittfältet samtidigt som man hade kunnat vara ganska säkra på Kommunistpartiets (…förlåt vänsterpartiets) passiva stöd.

    Nu har man istället skapat problem i båda kanterna. Det är inte bara i mittfältet det blir svårt. Tittar man på diverse vänsterbloggar är det tydligt att det knorras en hel del över samarbetet med socialdemokrater och miljöparti. Här finns det gott om kommunister (…förlåt vänsterpartister) som ser socialdemokraterna som ett borgerligt parti och miljöpartiet som något ännu värre. Att socialdemokraterna på sin kongress inte sa nej till vinst för företag inom ”välfärdssektorn” ses av många kommunister (…förlåt vänsterpartister) som direkt högföräderi mot socialismens höga ideal.

    Mitt uppe i allt detta finns så Sverigedemokraterna, ett populistiskt parti utan genomtänkt politik, som fått för sig att hela världens problem, och i synnerhet vårt lands problem, beror på att människor flyttar mellan olika länder.

    En tydlig målgrupp för Sverigedemokraterna är grupper inom LO. Detta är naturligt, då LO genom sin främlingsfientliga syn på arbetskraftsinvandring, faktiskt har åsikter som tangerar till vad som finns i de sverigedemokratiska. Sverigedemokraterna är också ett klart icke-borgerligt parti genom att man anser att det skall finnas ett betydligt statligt ägande. Även detta bidrar givetvis till Sahlins desperation.

    Nu är det viktigt att som anhängare av Alliansen inte gripas av övermod, än är inte segern vunnen och många faror hotar fortfarande. Ändå måste förutsättningarna för en lycklig valutgång 2010 betecknas som goda. Här gäller det nu att hålla ihop och allra mest önskvärt vore att bilda valförbundet ”Allians för Sverige”, vilket än mer tydligt skulle visa alternativen i svensk politik.

  3. 3 Patrik Magnusson november 28, 2009 kl. 17:25

    Nja, vad Reinfeldt har sagt är väl att han är beredd att regera vidare i minoritet så länge alliansen är större än de röda, och kan tänka sig att samarbeta med Miljöpartiet i ett sådant läge att de rödgröna är större än alliansen, men inte når egen majoritet.

    Jag har svårt att se att Reinfeldt kan göra mer. Att försöka regera vidare och vara beroende av aktivt stöd från SD är inte realistiskt. Det skulle kosta enormt mycket politiskt i form av tappat stöd från alla de borgerliga kärnväljare som tycker illa om SD, och framförallt skulle det, med tanke på de stora politiska skillnaderna mellan alliansen och SD, aldrig bli hållbart.

    Om Mona Sahlin väljer att släppa in kommunisterna i regeringen så är det hennes ansvar, och i någon mån Miljöpartiets. Det kan aldrig Reinfeldt lastas för. Skulle valresultatet göra de rödgröna störst i Riksdagen har hon alltid möjlighet att regera i minoritet utan att släppa in Ohly, eller att söka samarbete med alliansen.

    Mitt tips är dock att om dagens opinionsmätningar skulle bli valresultat så kommer Miljöpartiet att ge Reinfeldt det stöd han behöver för att regera vidare, men det kommer att kosta. Miljöpartiet brukar vara skickliga förhandlare, och vad som än sägs i media, så är det Mp, inte SD, som har möjlighet att bli vågmästare.

  4. 4 gautic01 november 28, 2009 kl. 20:02

    En utmärkt analys men man får inte glömma bort att den socialdemokratiska maktapparaten till stora delar finns kvar. Sahlin må ha problem med stödet i (s) men hennes maktparti har en förmåga att sluta leden inför ett val. Ensamt förmår dock inte (s) mycket. Man kan fortfarande förlita sig på ”kamrat fyra procent” men måste ha stöd av (mp).

    En alliansregering som visar sammanhållning är för närvarande tämligen oslagbar. Men månaderna januari till juni 2010 blir betydelsefulla. Framgångarna under EU-ordförandeskapet under hösten och vintern 2009 har berett marken för en valseger. Det är dock farligt att ta ut segern i förskott.

    Mkh

    Bertil Häggman

  5. 5 Patrik Magnusson november 28, 2009 kl. 23:30

    ”Det är dock farligt att ta ut segern i förskott. ”

    Jo, där har du tyvärr allt för rätt. Saken är långt ifrån klar. Följer man opinionsmätningarna är det ju faktiskt de röda som har övertaget.

    Jag tror att det kommer att bli rysligt jämnt, och att det mycket väl kan bli tillfälligheter som fäller avgörandet.

    Det som talar för alliansen är främst det stora gap i förtroende som finns mellan statsministerkandidaterna, och som när det kommer till kritan torde spela stor roll, och naturligtvis frågan om enighet och regeringsduglighet.

    Det som talar för oppositionen är styrkan i partiapparaten, de cementerade uppfattningarna hos deras kärnväljare som tillåter sossarna att behandla dem hur illa som helst och ändå komma undan med det, samt svenskens långa inskolning i bidragsberoende, vilket har gjort många av alliansens kloka ekonomiska åtgärder ifrågasatta långt utanför oppositionens kärntrupper.

    Vi skall absolut inte bli övermodiga, men heller inte uppgivna. Jag måste erkänna att det bara var ett drygt år sedan som jag var benhårt övertygad om att 2010 var kört, och att det var 2014 som gällde. Så är det inte längre. Chansen finns, och oddsen är faktiskt hyfsade.

  6. 6 Populisten november 29, 2009 kl. 12:05

    Visst kommer Sahlin undan lite för lätt angående samröret med Ohly, men sant är också att beröringsskräcken med SD antagit totalt larviga proportioner. Jimmie Åkesson är ingen Hitler, men månne har de etablerade partierna intresse av att utmåla honom som det för att ta fokus från sin egen politik. Jag såg dock Lars Ohly på TV i veckan och han var 100% tydlig på att varken han eller SD ville veta av den andra parten. Det lär i alla fall stämma.

    Det slår mig dock att ett troligt scenario efter nästa val är en S+Mp-minoritetsregering med stöd från C och / eller Fp. De två senare partierna har jag noll och intet förtroende för i dessa frågor, till stor del befolkade av sossar som är ”för fina” för vilja kalla sig arbetarklass som de är. 1900-talshistorien lär oss ju att dessa ofta verkat sett det som den naturliga ordningen att sossarna styr landet med stöd av de ”upplysta” liberalerna. V kommer offentligt att tala om svek men internt att jubla att de fortsatt slipper ansvar och S lyckas återigen både ha kakan kvar och äta den: regeringsmakt men utan kommunister.

    Reinfeldts Arrogansprojekt spricker därmed sörjd av många, men inte av mig som struntar i under vilken beteckning sossar regerar landet.

    Nåja, en spekulation bland andra. Vem vet. Piratpartiet kanske kommer in och ändrar matematiken helt samtidigt som KD åker ut?

  7. 7 Allianspartisten november 29, 2009 kl. 12:07

    Fältmarskalen:
    ”Det är inget annat än ren desperation som lyser ur Mona Sahlins ögon. ”

    Det sammanfattar situstionen mycket bra. Mona Sahlin börjar inse att allting inte är som det har varit och att hon totalt misslyckats med att ”profitera” på finanskrisen gör säkert att hon känner ren desperation.

    Patrik:
    ”Mitt tips är dock att om dagens opinionsmätningar skulle bli valresultat så kommer Miljöpartiet att ge Reinfeldt det stöd han behöver för att regera vidare, men det kommer att kosta. Miljöpartiet brukar vara skickliga förhandlare, och vad som än sägs i media, så är det Mp, inte SD, som har möjlighet att bli vågmästare”

    Håller med om att det är detta som är det mest troliga. Miljöpartiet har aldrig varit särskilt attraherade av Vänsterpartiet, Peter Eriksson har t.ex. kallat Lars Ohly ”stalinist”. För Miljöpartiet tycks Väsnterpartiet snarast vara något som något ”katten släpat in”.

    Gautic:
    ”En utmärkt analys men man får inte glömma bort att den socialdemokratiska maktapparaten till stora delar finns kvar.”

    Ja denna apparat finns fortfarande kvar, kanske främst i form av det så kallade ”fackligt-politiska” samarbetet men också i det subtila inflytande partiet fortfarande tycks ha över en del journalister i statens media.

    Problemet är dock att den väljargrupp som främst omfattas av det ”fackligt-politiska” samarbetet, d.v.s. LO-gruppen, genom samhällsutveckling, har försvagats. Det sägs ofta att den som vill vinna valet måste vinna valet i Stockholm. I Stockholm är det inte LO-grupperna som kommer att avgöra utan snarare en medelklass i politikens mittfåra. Det är här socialdemokraternas dilemma mycket ligger.

    Slutligen håller jag med om att segern inte får tas ut i förskott. Ändå, tycker jag precis som Patrik, att ”oddsen är faktiskt hyfsade”.

    Alltså, upp till kamp … så att vi inte ”under skatter digna ner”!

  8. 8 Robsten november 29, 2009 kl. 12:34

    -”Jag tycker inte om SD. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av”

    Nä, men det är det enda konservativa partiet i dag, det är fakta.

  9. 9 Robsten november 29, 2009 kl. 12:41

    Alltså jag läser kommentarerna igen här och något slår mig. vad är det för konservativt med Alliansen? Någon pratar om skatter, ja liberaler vill ha lägre skatter, nyliberaler ännu lägre skatter, men det verkar vara det enda som andas konservativt här.

    Senast skrev Sanna Rayman om FPs senaste förslag att illegala ”papperslösa” individer skall få del av vår skattefinansierade sjukvård, är DET konservativt tycker ni? Detta på tal om skatter. Nä, ni har seglat vilse hela bunten faktiskt. Bilda ett nytt konservativt parti då om ni inte gillar SD, det vore det enda ärliga.

  10. 10 Robsten november 29, 2009 kl. 12:43

    Nä, jag känner mig en smula upprörd faktiskt. En sann konservativ människa kan helt enkelt inte ge alliansen sitt stöd, så är det bara, det är ett bedrägeri helt enkelt.

  11. 11 Konservativa perspektiv november 29, 2009 kl. 13:16

    Utmärkt analys Magnusson. Och jag håller med dig angående att valnatten förmodligen kommer att bli en riktig rysare. Men vi får hoppas på det bästa och att såna här stolliga utspel sänker S förtroende ännu mer.

  12. 12 David november 29, 2009 kl. 13:35

    Jag började skratta när jag såg titeln😀

  13. 13 Patrik Magnusson november 29, 2009 kl. 14:54

    Robsten,

    Uppenbarligen har vi olika syn på konservatism, eller på SD, eller sannolikt båda. SD är inte konservativa. Det finns konservativa inslag i t.ex. familjepolitiken som lånats in från KD, men på det stora hela skulle jag karaktärisera SD som socialdemokrater som ogillar invandring.

    Dessvärre har du däremot rätt i att alliansen ur ett konservativt perspektiv lämnar en hel del övrigt att önska. Jag betraktar alliansen som i huvudsak socialliberala med nyliberala inslag. Något konservativt parti finns idag inte i Sverige.

    För oss konservativa blir det således att i brist på annat välja det minst dåliga alternativet. Jag gör bedömningen att detta är alliansen. Hur man äv vänder och vrider på det hela finns det bara två regeringsalternativ, Reinfeldt och Sahlin, och av dessa är den förstämnde, fel och brister till trots, oändligt mycket bättre.

    Ett nytt konservativt parti har diskuterats av och till på denna blogg, och den samlade slutsatsen har hittils varit att det inte är ett realistiskt projekt. Att starta ett nytt parti och verkligen komma någonstans är ett mycket omfattande projekt med enorma svårigheter. Det kan säkert om inte annan någon sverigedemokrat upplysa dig om.

    Det finns också fortfarande en förhoppning att vi konservativa, som man finner inom alla allianspartier, skall kunna påverka alliansen i rätt riktning. Den senaste mandatperioden är förvisso ganska nedslående i det avseendet, men man bör komma ihåg att även ett konservativt parti – vilket kanske har potential att samla 5-10% av rösterna – i slutändan skulle vara tvunget att kompromissa med alliansen för att få genom något av sin politik, och i de flesta fall få vika sig.

  14. 14 Patrik Magnusson november 29, 2009 kl. 14:55

    David:

    ”Jag började skratta när jag såg titeln”

    Mona Sahlin brukar ha den effekten på folk🙂

  15. 15 Populisten november 29, 2009 kl. 15:01

    @Robsten

    ”En sann konservativ människa kan helt enkelt inte ge alliansen sitt stöd”

    Där håller jag med dig. Därför kommer jag att rösta blankt. Det ‘r ett underskattat alternativt.

  16. 16 Allianspartisten november 29, 2009 kl. 15:49

    Robsten:
    Om SD säger du:
    ”Nä, men det är det enda konservativa partiet i dag, det är fakta.”

    Ok, berätta då för oss vari det konservativa i detta parti består.

    I ett av inläggen ovan (Fältmarskalkens) står t.ex. att SD förespråkar ett stort mått av statligt ägande.

    Det vore också intressant att få det belyst hur SD motiverar sin främlingsfientlighet utifrån ett konservativt idéhistoriskt perspektiv.

    På denna blogg brukar ibland Russell Kirks sammanfattande principer för konservatismen refereras. Dessa är:

    – Tron på en transcendent ordning, baserad gudomlig ordning eller en naturlig lag.

    – En förkärlek för den mänskliga existensens mångfald och mysterium.

    – Övertygelsen att samhället behöver hierarkier och klasser som uttrycker naturliga olikheter.

    – Tron att det finns ett nära samband mellan privategendom och frihet.

    – Tron på sed, konvention och hävd.

    – Erkännande av att innovation bör ske i enlighet med existerande traditioner och sedvänjor, vilket innebär respekt för det politiska värdet av klokhetens dygd.

    Förklara nu hur detta kopplar till SD’s mischmasch av invandrarfientlighet, folkhemsnostaligi och tron på ett starkt statligt ägande. Vi är många som med spänning väntar på denna analys.

  17. 17 Mattias Johansson november 29, 2009 kl. 21:06

    Hur man kan vara konservativ idag och stödja den, i historiskt perspektiv snabba omvandlingen av landet, demografiskt, religiöst och kulturellt övergår mitt förstånd. Detta storskaliga och radikala samhällsexeperiment utan skyddsnät är väl själva essensen av vad konservatismen inte står för. Om man inte ser detta, bara efter att ägnat dagstidningarna ett föstrött intreese så är man inte mycket värd som samhällsanalytiker. Nu får den här bloggen ta fram lite vassare knivar ur lådan!

    Med detta sagt kan man bara kontatera att Sd är det enda konservativa partiet. Fjantargument som att dom i viss mån är för statligt ägande och därmed ej konservativa vittnar också om en stor historielöshet. Gå och läs lite idéhistoria och ekonomisk historia så ni kan argumentera med lite tyngd.

  18. 18 Patrik Magnusson november 29, 2009 kl. 22:33

    ”Där håller jag med dig. Därför kommer jag att rösta blankt. Det är ett underskattat alternativt.”

    Jag håller däremot inte med. Visst har jag också stundtals känt frustration, och vid något tillfälle t.o.m. i vredesmod sagt mig inte avse rösta på alliansen. När det kommer till kritan så är det ändå alliansen som är de minst dåliga. Det alternativ jag fastnat för är att söka ut den allianskandidat som har den mest konservativa framtoningen och personrösta på denne oavsett partitillhörighet. Vem det blir kommer jag att offentliggöra innan valet.

    En blank röst tycker jag är ett överskattat alternativ. Det är en intetsägande handling, som i praktiken innebär ett halvt stöd till de rödgröna. Vill man protestera mot bristen av konservativa alternativ vore det i så fall bättre att, som någon läsare tidigare föreslagit, skriva ”Konservativa Partiet”, så anger ju i alla fall den bortkastade rösten vad det är för politiskt alternativ som saknas.

    Det kunde i och för sig vara intressant att höra vad i alliansens politik som du finner mest irriterande, eller för att vända på saken – vilken förändring av dess inriktning skulle behövas för att du skulle kunna tänka dig att (åter?) rösta på alliansen? Själv har jag svårast för försvars- och familjepolitiken, medan jag i stort är nöjd med den ekonomiska politiken.

  19. 19 Alex Birch november 29, 2009 kl. 22:43

    Sverige har en stark folkhemstradition med socialism i bagaget. Att värna om denna tradition är konservativt enligt svensk politisk tradition. Går du längre bak i tiden blev dock Sverige rikt pga. bl.a. en fri marknad och drivande innovation inom en rad olika områden.

    Men det är egentligen från och med den socialdemokratiska eran som Sverige blev en förmyndarstat. Jag tror inte man behöver romantisera denna förändring per se för att man är konservativ. Tvärtom borde man se det moderna samhällets framväxt ur ett större perspektiv och bejaka den tid då Sverige växte fram ur fattigdom och misär.

    Sd är värdekonservativa och inser att vår invandringspolitik är ett skämt, och för detta förtjänar dem respekt. Att slänga runt populistiska begrepp som ”främlingsfientlighet” är infantilt i sammanhanget.

  20. 20 Populisten november 30, 2009 kl. 11:24

    ”När det kommer till kritan så är det ändå alliansen som är de minst dåliga.”

    Problemet med det resonemanget är att det riskerar att leda rätt in i det radikala fördärvet. I slutändan kommer valet då alltid att stå mellan ett rent socialdemokratiskt alternativ och ett sosse-ligth-alternativ. Visst det senare är bättre, men allt du lyckas med genom att stödja det är att sakta ner takten på den förändring du är emot. Du kommer aldrig att kunna stoppa densamma. Fyra år med Sahlin vore väl ingen höjdare, men kan när allt kommer omkring vara att föredra framför att framför att Reinfeldtismen för lång tid framstår som det enda borgerliga framgångsreceptet.

    ”En blank röst tycker jag är ett överskattat alternativ. Det är en intetsägande handling, […]”

    Den politiska klassen behöver väljarnas medverkan för att vinna legitimitet. Låt säga att det blev 10% blankröster. Vilket liv det skulle bli i media! (Jämför med diskussionerna om EUP är legitimt med tanke på valdeltagandet). Blankröstande kan (till skillnad mot påhittade partibeteckningar) också samla fler missnöjda än bara konservativa, det finns gott om liberaler som inte längre vill stödja Reinfeldt. Kom ihåg att bankröster faktiskt särredovisas till skillnad från allmänt ogiltiga röster.

    ”Det kunde i och för sig vara intressant att höra vad i alliansens politik som du finner mest irriterande,”

    Det handlar om en fullkomligt grundläggande syn på politikens roll. Medborgarna är till för samhället istället för tvärtom. Medborgaren är undersåte och politikern överhet. Detta är för mig socialism och i min föreställningsvärld borde liberaler och konservativa kunna enas i vart fall om detta enda att samhället ska byggas av och för medborgarna.

    Synsättet lyser igenom i de allra flesta frågor:
    -Inkomstskatterna har inte sänkts för att det blir pengar över i statsbudgeten eller för att ge medborgarna ökad ekonomisk makt utan som ett instrument för att styra arbetslösheten och därmed spara pengar åt staten. Straffbeskattningen på utbildning och ambitioner är fortfarande monumental.
    -Fastighetsskatten har inte avskaffats alls utan omformats och spätts ut så att staten fortfarande tar in samma summa (vilket Borg var tydlig med var ett krav).
    -Biltullar har införts i Stockholm trots en överväldigande majoritet emot hos befolkningen i regionen.
    -FRA-lagen har tvingats igenom trots uttryckligt motstånd i opposition.
    -Tsunamibanden ska hemligstämplas trots uttryckligt motstånd i opposition.
    -Homoäktenskap har tvingats igenom för att blidka en radikal elit.
    -Abortturism har accepterats för att blidka samma elit.
    -Försvarsfrågan har gått från parodi till fars.
    -Polis- och rättsväsendet är fortfarande ett skämt.

    Men fyra år till med Persson hade kanske varit värre? Ja kanske, men jag undrar om inte den enda skillnaden hade varit inkomstskatten sänkts mindre.

    Slutligen ska det tilläggas att FRA-frågan blev för mycket för mig rent personligt. Inte bara sakfrågan utan hur den drevs igenom totalt utan respekt för demokratiska spelregler och liknande. Det ”ledarskap” Reinfeldt visade upp betackar jag mig för att stödja.

  21. 21 Konservativa Perspektiv november 30, 2009 kl. 13:11

    Alex Birch:
    ”Sverige har en stark folkhemstradition med socialism i bagaget. Att värna om denna tradition är konservativt enligt svensk politisk tradition. Går du längre bak i tiden blev dock Sverige rikt pga. bl.a. en fri marknad och drivande innovation inom en rad olika områden.”

    Jag håller med dig, socialismen är ingenting vi som konservativa ”måste bevara”. Man kan ju istället diskutera om socialismen var så bra för Sverige, i längden. Idag ser vi ju att den inte var det.

    Jag måste även hålla med dig om SD. Tycker dock inte om deras ekonomiska politik bland annat vilket gör att jag förmodligen inte kommer att rösta på dem. Allianspartierna kommer förhoppningsvis att förstå att de måste göra stora förändringar i deras ”migrations”-politik.

    Vänligen hälsningar.

  22. 22 Allianspartisten november 30, 2009 kl. 21:30

    Alex Birch:
    ”Sverige har en stark folkhemstradition med socialism i bagaget. Att värna om denna tradition är konservativt enligt svensk politisk tradition. Går du längre bak i tiden blev dock Sverige rikt pga. bl.a. en fri marknad och drivande innovation inom en rad olika områden.”

    Jag är rädd att både du och Konservativa Perspektiv blandar bort begreppet konservatism. Det ni beskriver är strukturkonservatism, som går ut på att det bestående absolut inte skall förändras trots brister. Socialdemokraterna och även SD kan nog i dessa stycken betecknas som strukturkonservativa. Uppfattningen är på något sätt att socialdemokraterna genom sitt folkhem med tillhörande social ingenjörskonst skapat den bästa av världar. Denna värld får inte ifrågasättas utan måste till varje pris bevaras.

    Det jag tar fasta på i den politiska konservatismen, som är något helt annat än strukturkonservatismen, är tanken kring naturliga ordningar som strävar mot en balans i samhället.

    Min syn är här att den mänskliga naturen är en del av denna natturliga ordning. Den mänskliga naturen finns där, på gott och på ont, men vi kan i grunden inte förändra den utan måste istället förhålla oss till den.

    En del av den mäsnkliga naturen, enligt mitt sätt att se det, är att en människa har en vilja att ta ansvar för sig själv och sin familj. Med folkhemmet och den sociala ingenjörkonsten försöker man sätta denna vilja till ansvarstagande ur spel genom att samhället, i och för sig i ett gott uppsåt, träder in och tar, i proncip, hela ansvaret. Genom detta rubbar man den naturliga ordningen och det leder inte, trots de goda föresatserna, till harmoni.

    Min slutsats är därför att socialdemokraternas folkhem, med åtföljande social ingenjörkonst, är icke-konservativ och att bevarandet av det hela ingenting har att göra med politisk konservatism.

  23. 23 Olof november 30, 2009 kl. 21:42

    Är SD ett konservativt parti? Ja, det tycker jag. SD vill ju, om inte annat, som enda svenska parti bevara det svenska folket och den svenska nationen.

  24. 24 Stoller december 3, 2009 kl. 22:02

    Är det konservativt att vara för fri (eller mycket omfattande) invandring? Är det konservativt att vilja stoppa invandringen helt?

    Jag skulle vilja påstå att det beror helt på hur det mottagande samhället ser ut.

    Ett samhälle (en nation, en stat) med en stark egen identitet och med kulturellt självförtroende kan ofta ta emot många invandrare utan att det leder till några större problem. De invandrade lär då snabbt känna det nya landet och de lär sig snabbt grunden i kulturen och grunden i det sociala regelsystemet. Så länge dessa grundregler efterföljes kan de invandrade behålla många kulturella sedvänjor, värderingar och religioner utan att de leder till instabilitet i det mottagande samhället.

    Ett samhälle som saknar stark kulturell identitet och själförtroende kan däremot komma att lida av stor invandring. Det uppstår en slags kulturellt vakum, ett maktvakum och sådana är alltid farliga. Konflikter kan uppstå både mellan de invandrade och ursprungsbefolkningen samt mellan olika invandrade grupper. Dessa konflikter kan alltid uppstå, men ett samhälle med svag kulturell samhörighet kan inte hantera dem.

    Frågan är då vilket slags land Sverige är? Har vi en stark kultur så är SD:s anhängare och andra invandrarkritiker bara lite paranoida och borde ägna sin energi åt andra frågor. Men om vår kulturella identitet och styrka är naggad i kanten eller allvarligt sjuk, så kan en större invandring vara farlig för det befintliga samhället.

    Om (jag betonar ordet om) Sverige är svagt kulturellt sett är frågan vad vi gör åt det. Går det att stärka den kulturella identiteten och styrkan utan att stänga dörrarna? Eller måste invandringen (åtminstone för stunden) stoppas? Detta är i så fall endast ett första steg i kulturell restaurering. Man kanske till och med skall låta en svag kultur gå under och se vad som kommer istället?

  25. 25 Allianspartisten december 6, 2009 kl. 12:06

    Robsten,
    Jag vill inte påstå att jag är någon idehistoriker och har ingen akademisk grund inom detta ämne, varför de synpunkter jag ger här är utifrån min egen tolkning av konservatismen.

    Först är det viktigt att skilja på strukturkonservatism och den politiska ideologin konservatism som Burke var en av de första att formulera.

    Strukturkonservatismen är emot förändringen som sådan, ibland beskrivs den som ”vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får”. Ur detta perspektiv strukturkonservativa perspektiv är det alls inte fel att påstå att SD är konservativt. Synen på nation och etnicitet som något konstant och oförenderligt är, i alla fall som jag ser det, strukturkonservativt.

    En bärande punkt i den politiska ideologin konservatism är att det finns naturliga ordningar, vilka vi likt naturlagarna inte kan göra så mycket åt, men som vi måste hitta sätt att förhålla oss till. Dessa naturliga ordningar är svåra att strikt definera, men vi kan ana dem genom historiska lärdommar och genom traditioner av olika slag.

    Ser vi på historien så är folkvandringar något som förekommit så länge vi kan ana historien. Att människor, under vissa förhållanden, söker sig till andra platser och miljöer för att skapa sig bättre möjligheter är, som jag ser det, något som ligger i den mänskliga naturen. För mig är detta därför något som är att betrakta som en naturlig ordning.

    Ur detta perspektiv är SD långt ifrån konservativt.

    Att det skulle vara en naturlig ordning och ett över hela världshistorien observerbart fenomen att folk sluter sig samman och isolerar sig i slutna nationer baserade på etnicitet har jag svårt att se. Med detta inte sagt att det inte skulle finnas en riekdom i olika kulturer som är värd att bevara, förvalta och vidareutveckla.

    Visst finns det tidsperioder av nationalism och under 1900-talet har Europas karta mycket formats efter de nationalromantiska föreställningar som rådde från 1800-talets mitt och framåt. Ser vi längre tillbaka i historien är det knappast strikta nationalstater som var de dominerande. I Romarriket samlades många etniciteter. I efterförljaren, det tyskromerska riket, som senare övergick i det habsburgska väldet, fanns en hel mosaik av etniciteter och språk. Trots detta överlevde och utvecklades olika kulturer i dessa historiska välden.

    Den problematik och de brister som allt för strikta nationalstater ger upphov till har dock uppenbarats. Ett svar på detta är samarbetet inom den Europeiska Unionen (…där SD, såvitt jag förstår, motsätter sig svenskt medlemskap) och andra former av internationellt samarbete.

    Utifrån mitt eget ideologiska perspektiv där konservatismen är något som har med naturliga ordningar att göra och där naturliga ordningar är något vi kan observera genom historien kan jag inte komma till någon annan slutsats än att SD är icke-konservativt.

  26. 26 Dag Elfström december 6, 2009 kl. 12:51

    Och där slutar vi SD-debatten. Vi har sagt det förut: Vi är trötta på att efterkommentarerna till i stort sett alla inlägg urartar i pro- vs contra-SD.

    Jag har raderat ett inlägg.

    Avbryt debatten! Annars får vi spärra IP-nummer igen, vilket vi helst vill undvika.

    Genom redaktionen,

    D.

  27. 27 Populisten december 7, 2009 kl. 9:56

    @Patrik M

    Nu när SD-debatten lägger sig här vore det intressant att veta om du anser att jag besvarade din fråga tillfyllest. Om tid gives, naturligtvis.

  28. 28 Patrik Magnusson december 7, 2009 kl. 17:30

    Populisten,

    Beklagar att jag inte kommenterat ditt svar. Måste ha missat det. Jo, det var intressant att höra hur du resonerar. Det är i många stycken skrämmande likt hur jag själv analyserat sakernas tillstånd.

    Vår värdering av alliansens insats är nog ganska samstämmig, och jag har själv lekt med tanken att det kanske vore nyttigt för alliansen att få en blodig näsa, så att de inser att deras väljare inte valt dem för att föra sossepolitik.

    Där vi inte drar samma slutsats är när det gäller blankröstandet. Jag tror fortfarande inte att det är särskilt meningsfullt. Du nämner EP-valet, där ungefär hälften deltar. Även om dess legitimetet är ifrågasatt på grund av det dåliga valdeltagandet så tuffar det hela på ungefär som vanligt.

    Säg att 10% skulle rösta blankt, och dessutom ca 20% avstå från att rösta. Fortfarande skulle det vara betydligt större andel av befolkningen som röstat på ett etablerat parti i Riksdagsvalet än som gjorde det i EP-valet. Ok, att blankrösten är en starkare markering än att bara utebli, men i det stora hela tror jag etablissemanget skulle rycka på axlarna.

    Jag håller med om att en röst på alliansen i de flesta frågor innebär att man bromsar en försämring, inte att man stödjer en förbättring. Jag har ändå kommit till slutsatsen att det är bättre med en långsam försämring, än en snabb. Sedan finns det ju ändå områden där alliansen gjort förbättringar, och det finns en möjlighet att ytterligare en valseger för Reinfeldt skulle göra alliansregeringen lite våghalsigare vad gäller att föra borgerlig politik.

    Men, jag har all respekt för ditt dilemma, och kan svårligen säga at du gör fel, bara att jag kommit till en annan slutsats. Det blir alliansen 2010, och så får man hoppas på det bästa. I förlängningen tror jag dock att det verkliga valet handlar om vilket land man skall emigrera till. Hoppet om att svenskarna någonsin skall rösta fram en vettig regerign börjar raskt tyna bort, och nog skulle det vara kul att få leva i ett samhälle där man inte behöver känna att man ständigt är mot strömmen.

  29. 29 Allianspartisten december 7, 2009 kl. 19:04

    Dag,
    ”Och där slutar vi SD-debatten. Vi har sagt det förut: Vi är trötta på att efterkommentarerna till i stort sett alla inlägg urartar i pro- vs contra-SD. ”

  30. 30 Allianspartisten december 7, 2009 kl. 19:09

    Dag,
    ”Och där slutar vi SD-debatten. Vi har sagt det förut: Vi är trötta på att efterkommentarerna till i stort sett alla inlägg urartar i pro- vs contra-SD. ”

    Generellt sett och i andra diskussioner kan jag väl ha viss förståelse för denna synpunkt. I denna diskussion blir det dock ganska obegripligt då Patriks inledande inlägg handlar om just hanteringen av Sverigedemokraterna.

    Tanken måste väl ändå vara att en efterföljande diskussion skall utgår från det inledande inlägget? Eller är det något jag inte förstår?

    Här tycker jag det finns utrymme för en djupare redaktionell kommentar.

  31. 31 Patrik Magnusson december 7, 2009 kl. 19:49

    Allianspartisten:

    Jag tänker inte lägga mig i det redaktionella. Det har vi redaktörer för. Jag kan dock undsläppa mig en personlig reflektion. Mitt inlägg handlade inte i första hand om SD och deras politik, utan om hur S och andra Riksdagspartier hanterar förekomsten av detta parti, och den högst reella risken att de kommer in i Riksdagen.

    Sedan har debatten (som vanligt) spårat iväg i argument för och emot SD, vilket man i och för sig får ha viss förståelse för. SD har många engagerade supporters som är aktiva på nätet och tar varje chans att få ut sitt budskap och ifrågasätta sina meningsmotståndare, och det är strängt taget deras uppgift. Inget konstigt med det.

    Samtidigt är det knappast i vårt intresse som konservativa att ge SD draghjälp i att få ut sitt budskap, eller än värre förknippas med det. Nu har redaktionen sagt stopp, och det tycker jag är rimligt och bara att acceptera.

    Diskussioner utifrån artikelns premisser, att SD:s eventuella valframgångar kan skapa knepiga parlamentariska lägen för de övriga partierna, och synpunkter på vad man då som allianssupporter förordar för lösning, är i alla fall ur mitt högst personliga perspektiv helt ok.

  32. 32 Populisten december 7, 2009 kl. 22:13

    @Patrik M

    Jag har alltid tänkt mig att det blir Schweiz. Vacker natur, mycket direktdemokrati, befolkning som är konservativa in i benmärgen och spektakulära järnvägar. Ett land helt i min smak.

    Tillsvidare är det den mentala exilen som gäller. Jag tror förstås inte att blankröstande ger något snabbt resultat, men personligen är det den enda metoden som kommer ge resultat på sikt. Eftersom jag är en otålig person får jag försöka se det som en träning i fördragsamhet. Det kan förstås ta många decennier.

  33. 33 Allianspartisten december 7, 2009 kl. 22:24

    Patrik,
    ”Mitt inlägg handlade inte i första hand om SD och deras politik, utan om hur S och andra Riksdagspartier hanterar förekomsten av detta parti, och den högst reella risken att de kommer in i Riksdagen.”

    Jag inser detta, men att analysera problemställningen som sådan kan inte frikopplas från vad SD är för parti och vad det står för. Jag tycker det blir lite av ”hårklyveri” att diskutera ena sidan av myntet men inte den andra.

    Sedan håller jag med om att det inte finns anledning att ge SD draghjälp eller att på något sätt göra något, som från min utgångspunkt, djupt felaktigt skulle legitimera SD som ett konservativt parti. Dock, hur man än vänder och vrider på det blir det kepigt med denna typ av begränsningar i debatten.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar