GÄSTKRÖNIKA: Dick Erixon

NEOKONSERVATISMEN – DEN MINST DÅLIGA STRATEGIN I EN GLOBALISERAD VÄRLD

Den moderna världens olika civilisationer, enligt vedertagen uppfattning.

I det globaliserade 2000-talet erbjuder neokonservatismen en politisk strategi för hur globala problem ska bemötas. Vapnen heter frihet, rättsstat och demokrati. Att det är den amerikanska revolutionen som inspirerar de neokonservativa råder det ingen tvekan om. Väl att märka var Edmund Burke emot den franska revolutionen, men hade förståelse för den amerikanska. Om detta skriver Dick Erixon.

Mitt intresse för det neokonservativa perspektivet har vuxit fram ur insikten att inga andra röster lika klart förmått analysera det nya globala tidevarv vi trätt in i. För mig är neokonservatismen ingen ideologi, utan en värdegrundad argumentation som ger vägledning i de många nya frågeställningar som vi i västvärlden ställs inför när andra civilisationer kommer allt närmare oss genom den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

Just därför att det inte är en ideologi med detaljerade politiska kravlistor i partiprogram utan grundar sig på amerikansk frihetstradition sedan 1776, kan perspektivet kallas konservativt. Ambitionen är inte att skapa färdiga samhällen runtom i världen, utan endast kräva att några grundläggande, ja, universella, värden respekteras: att alla människor är lika mycket värda och att alla har rätt att i frihet sträva efter lycka. Här gör neokonservativa ingen skillnad på amerikaner, européer eller irakier och afghaner. Och just därför är neokonservatismen så utmanande.

Civilisationer på kollisionskurs

Neokonservatismen bryter med gängse jargong i internationell politik – för såväl liberaler, socialister som traditionellt konservativa. Fram till George W Bush har realpolitik dominerat synen på världen. Man har i diplomati, akademi och politik betraktat varje regeringschef som legitim, oavsett om denna företräder ett samhälle med frihet, rättsstat och demokrati eller om denne företräder en regim som förföljer och förtrycker sina medborgare. Fram till dess neokonservativa värderingar fick betydelse har stabilitet – ur det egna landets perspektiv – varit avgörande. För alla från Henry Kissinger till Gerhard Schröder.

Artikelförfattaren har gjort sig känd som en av Sveriges mest trogna försvarare av George W. Bush. En president som också mycket intimt förknippas med neokonservatismen.

Låt mig ta ett exempel. Den prisbelönte kolumnisten i brittiska The Guardian, Jonathan Freedland, skrev 2004 i debatten mot Irakkriget att Saddam Hussein förvisso var ett monster, men ett som var bakbundet och isolerat i sin grotta. Men vad glömmer Freedland? Jo, att i den ”grottan” levde 25 miljoner irakier i skräck för någon som de definitivt inte upplevde som bakbunden, utan fullt kapabel att mörda vem som helst, när som helst.

Den intressanta frågan är: Varför utelämnar neokonservatismens kritiker alltid från sin världsbild de människor som lider under förtryck? Dödade irakier började räknas först efter invasionen 2003. Att Saddam mördade många fler bortser man helt ifrån. I sanning en märklig människosyn.

Förklaringen är att neokonservatismens kritiker såväl politiskt som strategiskt lever kvar i tiden före globaliseringen slagit igenom. Freedland syftade i sin formulering om Saddam och monstret på det som amerikanske presidenten John Quincy Adams sa 1821, att USA ska vara starkt, ”men inte gå utrikes i jakten på monster att förgöra”. Men det är en himmelsvid skillnad att säga detta i nådens år 1821 – då kommunikationerna var så långsamma att utbytet över gränserna var begränsat – och att säga samma sak på 2000-talet då världsdelarna nära nog kommit varandra närmare än vad de amerikanska delstaterna hade gjort då.

Attackerna den 11 september 2001 hade inte skett om inte världen genom globaliseringen blivit så mycket mindre. Attacken var riktad mot vårt sätt att leva. Mot friheten, upplysningen och individens rätt att fatta egna beslut. Skälet till att islamister ansåg sig tvungna att anfall var att västvärldens värderingar kommit dem inpå bara kroppen. Inte genom amerikanska soldater, utan i form av musik, filmer och kultur som konsumerades av andra muslimer. Det ansågs att väst, bara genom att finnas och göra sin lockande kreativitet och produktivitet tillgänglig, var ett dödligt hot mot den rättrogne muslimen.

I denna mening, och bland fundamentalisterna, är vi alltså i ett civilisationernas krig. Och det är denna 2000-talets konfliktlinje som neokonservatismen behandlar och har en strategi för hur den ska bemötas. Vapnen heter frihet, rättsstat och demokrati.

De som påstår att neokonservativa vill tvinga på alla andra den amerikanska samhällsmodellen har fel. Skillnaderna i skattetryck och politiska system är betydande mellan USA och Europa. Men ur det neokonservativa perspektivet finns det ingen mening med att fokusera på dessa skillnader. Varje nation fattar sina egna beslut, så länge man omfattar värderingarna frihet, rättsstat och demokrati.

Det är alltså ingen färdig modell neokonservatismen strävar efter. Inget nationsbyggande. Utan respekt för vissa grundläggande värden. Och dessa värden är knutna till människan som varelse. Hon besitter dessa universella värden. Det är hennes rätt att leva och utvecklas som ska värnas.

Människors mognad och växt

Därför tycker jag det är märkligt att Claes Ryn i sin gästkrönika här på T&F dömer ut neokonservatismen. Jag har tidigare hört honom engagerat tala om att det för mänskligheten finns en global samhörighet i sättet att tänka, över alla civilisationsgränser, under förutsättning att man strävar efter att nå de högsta och renaste moraliska lärandet. Ryn har talat om strävan efter en högre civilisatorisk mänsklighet, sökandet efter “det högre jaget”. Han är övertygad om att mänsklig utveckling enbart kan ske genom inre växt och mognad i vardagen, inte genom politiska projekt.

I mycket av detta instämmer jag. Och det ligger i linje med den neokonservativa analysen. Vad det handlar om är att ge allt fler människor på denna jord friheten att kunna växa och mogna. Om människor lever under förtryck, om de förföljs och lever i skräck över att själva eller någon i familjen ska bli fängslade och avrättade, är klimatet för att kunna utveckla sina förmågor beskurna. Om det är förbjudet att läsa och förkovra sig är möjligheten att fördjupa sina insikter obefintliga. Hur ska man kunna söka det högre jaget om man är orolig för att den strävan i sig ska leda till att man råkar illa ut? För inte tror väl Claes Ryn att Saddam Hussein eller kommunistpartiet i Kina vet alla svaren och kan vägleda människorna på denna väg?

För att det högre lärandet ska kunna förverkligas krävs alltså att människor är fria att tänka. Och det är detta som är neokonservatismens mål. Inte nationsbyggande. Inga specifika politiska projekt. Enbart förutsättningar för människor att stäva efter lycka – i den amerikanska frihetliga traditionen sedan 1776. Men i varje land utefter uttolkningar som är förankrade i den egna kulturen och historien.

Neokonservativa hökar som Paul Wolfowitz har alltid understrukit att strävan efter frihet ingalunda är detsamma som att kopiera den amerikanska modellen. Och Wolfowitz har visat det i handling. Han har i olika positioner inom Reagan-administrationen varit medansvarig för demokratiseringen av Chile, Sydkorea, Filipinerna och Indonesien i slutet av 1980-talet. Länder som gått från diktatur till frihet och demokrati på olika sätt och utifrån respektive nations egna förutsättningar. Inget av dessa länder har blivit USA:s kolonier i något sorts strävan efter amerikanskt världsherravälde, så som neokonservatismens kritiker brukar hävda. Till skillnad från Europa har USA aldrig haft koloniala ambitioner.

I Edmund Burkes anda

Det blir fel när Claes Ryn försöker föra neokonservativa tillsammans med franska revolutionens jakobiner. Tvärtom grundar sig neokonservatismen på den amerikanska revolutionen, som handlade om att medborgarna befriade sig från en orättfärdig statsmakt. Den franska resulterade ju i att en tyrannisk statsmakt ersattes av en annan.

Bill Kristol, framstående neokonservativ opinionsbildare i USA och son till neokonservatismens portalgestalt Irving Kristol.

Att det är den amerikanska revolutionen som inspirerar de neokonservativa råder det ingen tvekan om. I den artikel av Bill Kristol och David Brooks som Claes Ryn hänvisar till, skriver man om Edmund Burke. Denne konservative gigant var emot den franska revolutionen, men hade förståelse för den amerikanska.

Det artikelförfattarna syftar på när de skriver om en ny era för amerikansk storhet är inte den militära makten, utan den samhälleliga gemenskap som Amerika historiskt präglats av. ”Burke menade att medborgarnas engagemang i deras lokalsamhällen var beroende av att de var förenade med högre och större syften, sådant som nationen”, skriver man. Kristol och Brooks talar alltså – i konservativ tradition – om kittet i samhället, om gemenskaper som är större än familjen, inte om en större statsapparat.

Ett sätt att väcka denna stolthet är att hjälpa människor runt om i världen som ännu inte fått del av de friheter som krävs för att tänka fritt, växa och mogna i vardagen. Och att hjälpa frihet och demokrati på traven, är samtidigt något som ligger i linje med självbevarelsedriften. Genom att mota bort tyranner kan också hotet från terrorismen minska.

Animositeten en fråga om personkemi

Nej, jag tror att traditionellt konservativa blivit misstänksamma mot neokonservativa av andra skäl än rationella. Neokonservativa uppför sig inte som andra konservativa. De är otåliga, aktivistiska och agiterande, snarare än lågmälda, resonerande och försiktiga. Traditionellt konservativa utgår från den egna kulturmiljön, medan neokonservativa är internationalister. Denna mer ”aggressiva” debattstil innebär en krock i personkemi och vanor i startpunkt för betraktelse av liv och samhälle. Detta tror jag är grunden för animositeten från traditionellt konservativas sida gentemot neokonservativa.

Claes Ryn och andra talar om att neokonservativa inte vuxit fram ur deras led, utan ofta är avfällingar från vänster och flera av de tongivande rösterna är judar. Jag tror inte att Claes Ryn och andra förnekar dessa människor att vara konservativa, men man känner helt enkelt inte igen sig i det språkbruk och den stil som neokonservativa har. Men nog tycker jag det är dags för kritikerna att ta den neokonservativa analysen för vad den är, ”face value”, och fokusera på argumentens innehåll, snarare än kroppsspråk, nivå på intensiteten och personkemi.

När världen kommer allt närmare inpå oss, då blir det särskilt viktigt att ha sina värderingar närvarande i sitt medvetande. Flera gånger visar historien på hur olika civilisationer som kommit på kollisionskurs med varandra till följd av att man på grund av kommunikationernas utveckling inte längre kan ignorera varandra, har hamnat i ett värderingarnas krig.

Bara den ena civilisationens grundläggande värden kan överleva på längre sikt. Vi såg ett sådant civilisationernas krig i det amerikanska inbördeskriget. Syd och Nord kunde inte längre blunda och låtsas att den andre inte fanns. Dessa icke-kompatibla livsstilar, en med slaveri och en utan, kunde inte längre leva sida vid sida. Den ena var tvungen att ge efter för den andre.

Som jag ser det innebär globaliseringen att den västerländska civilisationen och dess värderingar hamnar på kollisionskurs med de totalitära, främst den islamistiska. Frågan är vilka värderingar som ska styra när globaliseringen omöjliggör att de kan leva sida vid sida.

Jag tycker både liberaler och traditionellt konservativa blundar för framtidens utmaningar. Den neokonservativa debatten har inte alla svaren, och dess ambitioner har sannerligen inte visat sig vara enkla att förverkliga. Men jag menar att det neokonservativa perspektivet ställer de rätta frågorna, och förbereder oss inför viktiga avgöranden.

    Dick Erixon är författare, skribent och en av Sveriges mest inflytelserika politiska bloggare. Han har tidigare varit bl.a. ledarskribent i Finanstidningen, aktiv inom Centerpartiet och vid Timbro, där han bl.a. gav ut ”Svaghetens moral” (1999). En komplett bibliografi finns här.

35 Responses to “GÄSTKRÖNIKA: Dick Erixon”


  1. 1 Alex.La7 december 1, 2009 kl. 16:42

    Ja vad ska man säga? Erixon är grym! =)

    Kanske vår tids största samhällsdebattör? (iaf ur ett svenskt perspektiv). Så otroligt skönt att höra tydliga, raka och ärliga åsikter i samhällsdebatten.

  2. 2 Örjan Balja december 1, 2009 kl. 18:13

    Du är en drömmare Dick, det roar mig att säga det.
    Men naturligtivs ligger det mycket i det du säger att om alla nationer tänker samma, samma ideologi så blir det inga krig. Men det är inte så enklelt. Den amerikanska drömmen i all ära, den har funnits i över 200 år, även den har sin gång och den lider mot sitt slut. Världen möter andra problem som, befolkingsmängd, miljöförstöring och dessa i en galopperade fart. Alla människor vill ha bil, mobil, laptop, tv, villa m.m. -Alla-, vår jord förbrukas 3 gånger fortare än vad den producerar, det finns ett slut om detta får fortsätta. Och om det skall stoppas så heter inte ideolin frihet, demokrati, tyvärr. För frihet under ansvar hjälper inte här, alla vill kunna köra bil jobba i stan och bo på landet typ eller något annan form av miljöförbrukning. Att stoppa denna ekonomiska, industriella massutveckling heter
    – D E M O K R A T U R -. Men vem röstar fram det? Inte du Dick, inte jag heller.

  3. 3 Staffan Andersson december 1, 2009 kl. 18:14

    Det finns ingenting konservativt med neokonservatismen! Erixon tramsar som vanligt på utan några egentliga sakkunskaper.

    T&F:s vilja att företräda olika riktningar inom konservatismen kan inte utsträcka sig till att inkludera sådant som bara har namnet gemensamt.

    Såväl Claes Ryns gästkrönika som min presentaion av Claes Ryn (under personporträtt)ger en del för den som vill lära känna neokonservatismen. Det finns mycket annat material för den som vill läsa på. Återkommer med en lista så småningom.

  4. 4 gautic01 december 1, 2009 kl. 19:55

    Ozymandius by Percy Bysshe Shelley (1817)

    I met a traveller from an antique land,
    Who said – ”Two vast and trunkless legs of stone
    Stand in the desert…Near them, on the sand,
    Half sunk a shattered visage lies, whose frown,
    And wrinkled lip, and sneer of cold command,
    Tell that its sculptor well those passions read
    Which yet survive, stamped on these lifeless things,
    The hand that mocked them, the heart that fed;
    And on the pedestal, these words appear:
    My name is Ozymandias, King of Kings,
    Look on my Works, ye Mighty, and despair !
    Nothing beside remains. Round the decay
    Of that colossal Wreck, boundless and bare
    The lone and level sands stretch far away.”

    Tack för en fin krönika. Får väl bannor från redaktionen när jag börjar min kommentar med en dikt på engelska. Men den belyser väl den risk alla hegemoner löper om man inte förblir både ekonomiskt och militärt stark.

    Det är litet farligt att hämta civilisationskartor från nätet. Frågan om antalet civilisationer är inte löst av makrohistorikerna. De tvistar fortfarande. Här är min uppfattning. Nu är jag ännu värre ute eftersom listan är på engelska i en essä jag skrivit i civilisationsfrågor.

    Mkh

    Bertil Häggman

    A full list of civilizations ought to be the sixteen listed below (in four groups)

    Near East/Middle East

    Mesopotamian
    Egyptian
    Judaic
    Iranian
    Islamic
    Turkic

    Asia

    Chinese
    Japanese
    Indian
    Mongol
    South East Asian

    America

    Mesoamerican (Mexican)
    Andean

    The West

    Graeco-Roman
    Western
    East Slavic (often called Russian)

  5. 5 Michaël Lehman december 1, 2009 kl. 22:14

    Vad har detta med (europeisk) konservatism att göra?

  6. 6 En stillsam tvilling december 1, 2009 kl. 22:14

    Gud vad många riktningar det finns inom den ideologiska riktningen konservatism, och vad spännande att det är just så!

    För mig som amatör, och tilltalad av konservatismen, vore det förnämligt om olika bloggare och allsköns skribenter här på T & F ville ge litteraturtips om goda, pedagogiskt upplagda texter ang konservatism m m i anslutning till sina bloggar resp kommentarer på bloggar.

    I övrigt vill jag blott önska att ni alla konservativa hjältar lever väl!

    Mvh,
    En stillsam tvilling

  7. 7 Thomas L december 1, 2009 kl. 23:42

    ”It is not a ”movement,” as the conspiratorial critics would have it. Neoconservatism is what the late historian of Jacksonian America, Marvin Meyers, called a ”persuasion,” one that manifests itself over time, but erratically, and one whose meaning we clearly glimpse only in retrospect.”

    ”Neoconservatism is the first variant of American conservatism in the past century that is in the ”American grain.” It is hopeful, not lugubrious; forward-looking, not nostalgic; and its general tone is cheerful, not grim or dyspeptic.”

    – Irving Kristol

  8. 8 Simon december 2, 2009 kl. 0:20

    Neokonservatismen är intressant, men fruktansvärd. George W. Bush var ingen neocon när han gick till val, utan blev manipulerad och såsmåningom gjord till marionett av Kagan, Kristol & CO bakom Project for a New American Century och nu i ny skrud ”The Foreign Policy Initiative”. Jag har följt dessa herrar en viss tid, och kan bara konstatera att hela syftet med ideologin tycks vara att oreserverat stödja Israel, och sedan dessutom företräda ”liberala” idéer som fortsatt uppmuntring till mexikansk invandring, större offentlig sektor, och mer byråkrati på federal nivå som eliminerar staternas självbestämmande i viktiga frågor. Konservativt? Knappast.

    Väljer Paul och Buchanan framför Kristol och Kagan, alla dagar.

  9. 9 Staffan Andersson december 2, 2009 kl. 0:20

    Thomas L:s citat berör en viktig skillnad med konservatismen: neokonservatismens negativa inställning till traditioner. Liksom för amerikanska revolutionsromantiker är historien är för de neokonservativa inte en tillgång utan en börda.
    För en konservativ är nostalgi inte något negativt utan i rätt dos en tillgång.

    Konservatismen är heller inte för civilsationernas krig, lika lite som klassernas krig eller könens krig. En utgångspunkt i neokonservatismen är att identifiera sin fiende, något de plockat upp från Carl Schmitt, för vilken politikens grundläggande fråga var ”Vem är vem och vem är fiende?”
    Detta antagonistiska synsätt är inte konservativt.

    Till skillnad från neokonservativa tror inte konservativa att det finns något alternativ till att bygga vidare på det bästa i en viss kultur (fast inte utan kuturinfluenser). Därmed inte sagt att alla kulturer är lika högtstående.

  10. 10 Alex Birch december 2, 2009 kl. 0:50

    Om vi vill behålla vår livsstil i Väst, måste vi möta de civilisationskonflikter som står framför oss. Att exempelvis Islam har radikaliserats i Mellanöstern sedan 70-talet och framåt har påverkat vår säkerhet och hur vi lever.

    Lite funderingar från inlägget:

    ”Varje nation fattar sina egna beslut, så länge man omfattar värderingarna frihet, rättsstat och demokrati.

    Det är alltså ingen färdig modell neokonservatismen strävar efter. Inget nationsbyggande.”

    Frihet, rättsstat och demokrati ÄR en (västerländsk) modell. Inte alla samhällen vill sträva efter dessa ideal eller implementera dem på västerlänskt vis. Och visst har man nationsbyggt i Irak.

    ”Utan respekt för vissa grundläggande värden. Och dessa värden är knutna till människan som varelse. Hon besitter dessa universella värden. Det är hennes rätt att leva och utvecklas som ska värnas.”

    Jag håller inte med här. Det finns inga moraliska värden inneboende i verkligheten, dessa applicerar vi själva som människor. Ingen människa föds med vissa rättigheter, de ges av ett samhälle.

  11. 11 Olof december 2, 2009 kl. 8:36

    Här är en länk till en tråd på Nordisk där Dicks artikel uppmärksammas i mindre smickrande ordalag:

    http://www.nordisk.nu/showthread.php?t=46492

  12. 12 gautic01 december 2, 2009 kl. 8:45

    ”Neokonservatismen är…fruktansvärd”.

    Finns det några bevis för att President Bush var manipulerad? Vilka former tog sig denna manipulation? Litet ”hard evidence” skulle inte skada.

    Sedan är det där med libertarianen Paul och ytterhögerns Buchanan. Bägge är isolerade avvikare i den amerikanska konservativa rörelsen. Stöd till Israel är i den konservativa rörelsens huvudfåra. Inlägget avslöjar okunnighet om amerikansk konservatism.

    Mkh

    Bertil Häggman

  13. 13 gautic01 december 2, 2009 kl. 8:56

    Staffan Andersson

    ”Konservatismen är heller inte för civilsationernas krig.”

    Detta är givetvis riktigt. Det är inte mainstream konservatism att acceptera den framlidne professor Huntingtons teser om civilisationernas krig. Konservativa är understödjare av den västliga civilisationen och respekterar andra civilisationer. Det var huvudargumentet i mitt inlägg i frågan om hur många civilisationer som existerar (i Arnold Toynbees anda). Därför är jämförande civilisationsforskning så viktig i en kulturpolitik. Det är av betydelse att i framtiden få en mer omfattande makrohistorisk forskning. Den är närmast utdöd i Sverige (läs dock t.ex. James Cavallies förnäma ”Spengler i Sverige. Den svenka receptionen av Oswald Spenglers teser om världshistorien och Västerlandets undergång” (2008). Det är en kritisk studie men väl värd att läsas.

    Mkh

    Bertil Häggman

  14. 14 gautic01 december 2, 2009 kl. 9:10

    ”Jag håller inte med här. Det finns inga moraliska värden inneboende i verkligheten, dessa applicerar vi själva som människor. Ingen människa föds med vissa rättigheter, de ges av ett samhälle.”

    Det är förvånande att finna en positivist på denna lista. Det är annars en ståndpunkt som delas av (s)-kollektivet. Det finns inte några högre världen och det där med mänskliga rättigheter är suspekt eftersom det enligt positivisterna är samhället som skapar allt. Någon kristen Gud som gett alla människor lika värde är att tänka en otänkbar tanke. Det är därför det varit så stort motstånd i Sverige mot den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter.

    Mkh

    Bertil Häggmam

  15. 15 emanuel. december 2, 2009 kl. 10:03

    ”Det är därför det varit så stort motstånd i Sverige mot den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter.”

    Skrattretande. Har du inte märkt hur mänskliga rättigheter används som ursäkt för allt möjligt? Här handlar det förstås om att EU vill ta ansvaret för detta område (med medföljande politiska bekvämligheter).

  16. 16 Michaël Lehman december 2, 2009 kl. 10:09

    Sedan är det där med libertarianen Paul och ytterhögerns Buchanan. Bägge är isolerade avvikare i den amerikanska konservativa rörelsen.

    Det är (om det vare sant) — som jag har påpekat många gånger tidigare — fullständigt irrelevant. Det enda intressanta är konsistensen i deras resonemanger.

  17. 17 Simon december 2, 2009 kl. 12:20

    ”Neokonservatismen är renodlad trotskyism i wilsonsk språkdräkt”

    Kan inte annat än hålla med.

    ”Bägge är isolerade avvikare i den amerikanska konservativa rörelsen. Stöd till Israel är i den konservativa rörelsens huvudfåra.”

    Vilket bara bevisar att imperialisterna i diverse neokonservativa think-tanks mer eller mindre kuppat hela den amerikanska konservatismen.

    In the gentle words of Russel Kirk (en isolerad avikare enligt dig, Bertil Häggman?): ”Not seldom has it seemed,” Kirk declared, ”as if some eminent Neoconservatives mistook Tel Aviv for the capital of the United States.”

  18. 18 Olof december 2, 2009 kl. 12:48

    Dick Erixons tes är att globaliseringen omöjliggör fredlig samexistens mellan den västerländska civilisationen och ”totalitära” civilisationer. Den ofrånkomliga konsekvensen av Erixons resonemang är att västvärlden förr eller senare måste föra krig mot alla totalitära stater på jordens yta, såvida dessa inte ger vika frivilligt. De kommande krig som Erixon föreställer sig skulle följaktligen inte bara omfatta arabvärlden och Iran, utan rimligtvis också andra mer eller mindre odemokratiska länder som t.ex. Kina, Pakistan, Ryssland och Nordkorea, d.v.s. fyra kärnvapenbestyckade stater med en sammanlagd befolkning som uppgår till nästan två miljarder människor. Det som Erixon, om man får tro artikelns rubrik, ser som ”den minst dåliga strategin i en globaliserad värld” leder således till ett tredje världskrig och, förmodligen, mänsklighetens undergång.

    Erixons text är möjligen det mest vansinniga jag någonsin läst. Det enda positiva man kan säga om artikeln är att Erixon har fel. Globalisering behöver tack och lov inte leda till något ”civilisationernas krig”. Det är bara ett bisarrt axiom som de neokonservativa hökarna har hittat på för att rättfärdiga den långa rad av onödiga och blodiga krig som står på deras agenda.

  19. 19 Markus december 2, 2009 kl. 15:44

    Alla ni Neocon kritiker i denna tråd, ni har förvisso rätt i att neokonservatismen inte har något med konservatism att göra, men jag tycker ni kommer undan för lätt.

    Vad är alternativen till kriget mot terrorn, vad var alternativet till terrorbalansen under kallakriget och vad var alternativet till att fullständigt krossa Hitler och nazismen?

    Jag gillar inte heller krig och instämmer i att bomba fram demokrati är en galen utopi. Men västerlandets fiender nöjer sig ju inte med att styra sig själva. De vill styra oss. I viss mån tror jag att demokratin måste vara på offensiven. Och i alla fall få försvara sig. Därför stöder jag kriget i Afghanistan men inte Irak.

    Jag mottar gärna svar från Simon, Olof, Michaël Lehman eller Staffan Andersson eller någon annan Neocon kritiker i denna tråd.

    /Markus

  20. 20 gautic01 december 2, 2009 kl. 18:22

    ”Neokonservatismen är renodlad trotskyism i wilsonsk språkdräkt”

    Kan inte annat än hålla med.

    ”Bägge är isolerade avvikare i den amerikanska konservativa rörelsen. Stöd till Israel är i den konservativa rörelsens huvudfåra.”

    Särskilt det första påståendet förtjänar ytterligare diskussion. Vad är det i president Wilsons politik som hade något med kommunisten Trotskij att göra? Läsarna på bloggen vill säkert veta mer om detta ämne.

    Självfallet är Paul och Buchanan isolerade men har väl vissa följeslagare. Deras åsikter är väl värda att lyssna till och kritisera.

    Mkh

    Bertil Häggman

  21. 21 gautic01 december 2, 2009 kl. 18:25

    Markus

    Ett mycket bra inlägg. När man läser vissa utfall från kritiker av neokonservatismen undrar man om de verkligen skrivits av konservativa.

    Mkh

    Bertil Häggman

  22. 22 gautic01 december 2, 2009 kl. 18:35

    Ordningsföljden i min förteckning över civilisationer i min första kommentar till det välformulerade inlägget om neokonservatism av gästkrönikören var historiskt betingad, alltså från öst till väst.

    Rubriken på bidraget om neokonservatism oroar mig dock men den är väl kanske satt av redaktionen (”det minst onda alternativet”)? Kanske bör man be gästkrönikören om ursäkt eller har han godkänt rubriksättningen? Den stämmer inte så väl med innehållet i krönikan.

    Mkh

    Bertil Häggman

  23. 23 Johan J december 2, 2009 kl. 18:47

    Staffan A: Ser framemot din litteraturlista.

  24. 24 Erik december 2, 2009 kl. 19:01

    Att olika civilsationer har fört en offensiv utrikespolitik med imperialistiska ambitioner är i och för sig inget nytt. Det är inte heller något man kategoriskt kan avfärda som dåligt i alla situationer. Den västra civilisationen gynnas dock inte av att vara agressiva utåt i den situation man befinner sig i just nu. Grundförutsättningar för att föra en expansionistisk utrikespolitik är att man har stabilitet internt och ett starkt kärnområde avseende kultur, demografi, politik. Dessa kvaliteer saknar västra civilisationen nuförtiden och då kan man likna operationer som Irak och Afghanistan som att rusa rakt in i maskingevärseld. Medan våra söner dör på andra sida jorden blir våra döttrar våldtagna på hemmaplan.

    Av någon anledning tror neocons att västvärlden har övertag gentemot den muslimska världen, medan vi i själva verket är på fallrepet såväl kulturellt som demografiskt och andligt. Att styra upp vårt eget samhälle måste ha prioritet.

  25. 25 gautic01 december 2, 2009 kl. 19:12

    Erik

    Västvärlden är inte alls på fallrepet, ett påstående som just nu är en mediahype. Jag skall inte här närmare utveckla de geopolitiska förklaringarna till varför vänsterns undergångsprofetior är fel. Men visst finns det skäl att varna för problem. Ett av dem är att det i Sverige år 2050 med stor sannolikhet kommer att finnas 2,5 miljoner pensionärer. Om det är en trend i vår del av världen kan väst ha problem.

    Mkh

    Bertil Häggman

  26. 26 Simon december 2, 2009 kl. 19:12

    Markus:

    Spänningarna mellan västerlandet och mellanöstern är uråldriga men fortfarande högt aktuella. Jag håller med om att det är troligt att dessa spänningar i framtiden kommer att leda till öppna konflikter. Även om jag hoppas att vi slipper det är jag medveten om att det antagligen är oundvikligt. Däremot är det idiotiskt att medvetet provocera fram denna konflikt, vilket USA gjort och fortfarande gör. Attacken på WTC kom inte på grund av att muslimerna hatar vår frihet (nog för att de hatar våra sekulära och marxist-liberala samhällen, men det var inte därför de angrep oss), utan på grund av det sätt som USA agerar mot muslimska länder i världen, och då i synnerhet de som har ett kyligt förhållande till Israel.

    Jag stödjer själv Israel som en suverän stat med ett odelat Jerusalem under judisk kontroll, men jag anser ändå att USA måste kalla hem sina hundratusentals trupper som är stationerade världen över, och avsluta sina krig i Afghanistan och Irak. Invasionen av Afghanistan kan jag ställa mig bakom, men inte invasionen av Irak. Saddam Hussein höll ordning i Irak, och även om det fanns människor som kom i kläm på hans tid så går det inte att jämföra med det oändliga mänskliga lidande som orsakats av USA:s invasion. Civila offer, landet har försjunkit i kaos och inbördeskrig mellan olika muslimska grupper.

    Sen så finns det som sagt också Kina och Nordkorea, som båda antagligen kommer att erbjuda svåra utmaningar under detta århundrade.

    Min slutsats är att västvärlden måste vara beredda på civilisationskrig, men att man så långt det är möjligt ska försöka undvika att provocera fram dessa. Att invadera andra länder bara för att AIPAC vill det, och för att sprida sin marxist-liberala marknad, det är bara vidrigt.

  27. 27 Markus december 2, 2009 kl. 19:44

    Simon:

    USA får absolut inte överge världen. Det skulle förmodligen skapa en världsbrand av sällan skådat slag. USA är garanten för att vi kan leva i en lugn och civiliserad värld. Därför har du helt rätt i att USA inte ska provocera fram ytterligare motstånd mot vårt sätt att leva.

    Som sagt jag är emot Irak-kriget men att kalla hundratusentals ihjältorterade, ihjälgasade och ihjälsvultna för att ”komma i kläm” är ganska jäkla urspårat. Sedan är det ju också så att färre har död i genomsnitt per månad efter USA:s invasion än innan under Saddams välde.

    Men visst Saddam höll ordning och var inget hot mot oss så han kunde gott få vara kvar.

    Angående Kina och Nordkorea håller jag inte med dig. Kina kommer vara något som liknar en demokrati inom 30-40 år och vad som är mer viktigt – Kina förespråkar inte ett annat samhällssystem eller strävar mot en annan världsordning än väst. Kina sitter i samma båt som Europa och USA och de vet om det. Möjligtvis blir Kina nästa offer för islamsk terrorism varpå de också kommer att inträda i Europa och USA:s krig mot terrorn.

    Inte heller Nordkorea kommer att ställa till några problem. Deras ledargarnityr vet att de kan styra så länge de inte bråkar med någon. Och så länge inte någon annan bråkar med dem kommer status quo att råda.

    Alltså: Kina och Nordkorea är exempel på länder som, även om de sinsemellan är mycket olika, inte är förlorare i den nuvarande världsordningen. Därför kommer de heller inte ställa till problem.

    /Markus

  28. 28 gautic01 december 2, 2009 kl. 20:28

    Markus:

    Men visst Saddam höll ordning och var inget hot mot oss så han kunde gott få vara kvar.

    En i mitt tycke omänsklig inställning.

    Inte heller Nordkorea kommer att ställa till några problem.

    Bortsett från att provskjuta kärnvapenladdade raketer över Stilla Havet och överföra kärnvapenkunnande till vänskapligt sinnade nationer när det begav sig.

    Kina och Nordkorea är exempel på länder som, även om de sinsemellan är mycket olika, inte är förlorare i den nuvarande världsordningen. Därför kommer de heller inte ställa till problem.

    En sann optimistisk tro på framtiden.

    Mkh

    Bertil

  29. 29 Stoller december 3, 2009 kl. 21:33

    Att sitta och tycka saker om huruvida interventionerna i afganistan och Irak var rätt eller fel är ganska löjligt. Med facit i hand är nästan alla experter. Frågan är hur (främst) USA skall gå vidare?

    Vad gäller stöd till Israel: Det är nog inte bara neocons, eller konservativa över huvud taget, som stödjer Israels rätt att existera sig och att inom rimliga gränser försvara sig. Detta samtidigt som det finns folk ur de mest skilda politiska läger med motsatt åsikt. Men åter igen: Hur gå framåt? Skall Israel isoleras? Är det fel av USA och andra länder att samarbeta och handla med Israel? Skall pressen öka på Iran som skickar vapen och islamister till palestinierna? Skall pressen ökas på andra arabländer och organisationer med väldigt hög svansföring i frågan samtidigt som de vägrar ta emot en enda palestinsk flykting? Hur gå vidare?

    Det är lätt att frågor om politik urartar genom att debatten polariseras kring mer eller mindre abstrakta ideér. Min förhoppning är att det konservativa lägret skall slippa att splittras i sådana fraktioner. Visst är det ibland berättigat att föra krig, även anfallskrig? Visst är det fel att utgå från att människor jag aldrig träffat som lever i en del av världen jag aldrig levat i, har samma värderingar och strävar mot samma saker som jag? Samtidigt: visst är det svårt att förneka känslan av att det finns gemensamma grundläggande värderingar och behov hos alla människor, att vi har något gemensamt som människor? Detta även om det kan vara svårt att bevisa språkligt/filosofiskt?

    Abstrakta ideér är spännande och man har ofta stor användning av dem. Men i konkreta fall måste man även sätta sig in i den aktuella frågan och all dess komplexitet. Idag förväntas dock alla, helt oavsett kunskaper, ha starka åsikter om varje fråga. Vi förväntas ta ställning för eller emot, utan reservationer. Jag påstår att vi lever i en tidsanda som frammanar extremism, konfrontation, politisering och polarisering. De mest känsliga för detta är givetvis vänstern ehuru de äro mer primitiva🙂. Men även vi konservativa kanske måste se upp?

  30. 30 Samuel december 5, 2009 kl. 12:05

    Ett Mycket bra inlägg av Dick Eriksson. Personligen skulle jag se mig själv som konservativ i bemärkelsen att jag tror på en gradvisa förändringar av samhället, maktdelning och en stark konstitution. Demokratin måste begränsas. Den ”allmänna viljan” för att använda Rousseu´s uttryck får inte tillåtas göra vad som helst. Majoritetens tyranni måste undvikas för att använda Mills språkbruk.
    Det som jag djupt ogillar med konservatismen är den kulturelativism som, åtmindstonde vissa delar av den ger uttryck för. Varför är detta ett problem? Jo eftersom konservatismen med visst fog hävdar att värderingar är en produkt av den kulturella kontexten så måste ju detta innebära att även värden som ex individens rätt till liv och frihet som är en produkt av västerländsk kultur, är relativa. Vilket får väldigt obehagliga konsekvenser. I Västvärlden är det fel att fängsla konvertiter men inte i Iran, I västvärlden anses samlevnad mellan två samtyckande vuxna vara deras ensak, i andra länder halshugger man homosexuella och vi har inte rätt att ha några synpunkter på detta. Med andra ord bör vi sluta kritisera länder utanför den västerländska kontexten för deras brott mot mänskligheten. Vi bör sluta arbeta för en demokratisk utveckling i Kina, Burma, Kuba etc eftersom detta är imperalism. En liten historia får avslutab mitt inlägg:

    När britterna var i Indien stötte de på den inhemska traditionen ”suttee”, vilket innebar att man brände änkor på likbål efter att deras män avlidit. Den brittiske generalen Sir Charles Napier var dock inte helt förstående för denna kulturyttring och gjorde klart utan någon större dos av kulturell förståelse: ”Ni säger att det är er sedvänja att bränna änkor. Förträffligt. Vi har också en sedvänja. När män bränner en kvinna levande så knyter vi ett rep kring deras halsar och hänger dem. Bygg erat likbål, bredvid det så kommer mina snickare att bygga en galge. Ni kan följa er sedvänja. Och sen kommer vi att följa vår.”

  31. 31 Michaël Lehman december 5, 2009 kl. 12:29

    Det som jag djupt ogillar med konservatismen är den kulturelativism som, åtmindstonde vissa delar av den ger uttryck för.

    Jag instämmer i, att den kultur- och värderelativism, som vissa konservatister giver uttryck för, är ett problem. Speciellt stötande är det, när en bekännande kristen konservatist giver uttryck för denna relativism; om Gud är evig i tid och rum, varföre gäller då icke Hans ord och bud — den kristliga värdegrunden — för människor, som icke lever i en kristlig kultursfär?

  32. 32 Fältmarskalken december 5, 2009 kl. 14:22

    ”Personligen skulle jag se mig själv som konservativ i bemärkelsen att jag tror på en gradvisa förändringar av samhället, maktdelning och en stark konstitution. Demokratin måste begränsas. Den ”allmänna viljan” för att använda Rousseu´s uttryck får inte tillåtas göra vad som helst. Majoritetens tyranni måste undvikas för att använda Mills språkbruk.”

    Till detta kan jag intet annat än instämma dock med tillägget att jag anser att en stark konstiution som bygger på maktdelningens princip är den högsta formen av demokrati då den genom ett skydd för minoriteterna, som ju de facto kan utgöra 49 av 100, säkerställer den enskildes rätt.

    En verklig maktdelning i ett samhälle kan endast åstadkommas om det i samhället finns en institution som är oberoende av politikens dagliga käbbel och maktfullkomliga intriger.

    Denna oberoende institution är monarkin och om monarkins återupprättande har jag deklarerat http://fieldmarchal.blogspot.com/2009/09/deklaration-1-ateruppratta-monarkin.html

  33. 33 Fältmarskalken december 5, 2009 kl. 14:28

    ”Speciellt stötande är det, när en bekännande kristen konservatist giver uttryck för denna relativism; om Gud är evig i tid och rum, varföre gäller då icke Hans ord och bud — den kristliga värdegrunden — för människor, som icke lever i en kristlig kultursfär?”

    Här vill jag framföra mitt djupa instämmande i Herr Lehmans kloka ord. Givetvis gäller den Högstes ord överallt i vår värld och det måste vara vår plikt att stå upp för dessa. Allt annat vore en eftergift för den ondes krafter.


  1. 1 När blir ”islamkritik” anti-muslimsk? « Obehindrade tankar Trackback vid december 4, 2009 kl. 1:18
  2. 2 Konservatismens baksida « Samuel Bothen's Blog Trackback vid december 5, 2009 kl. 12:47

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar