Sagittarius om… Richard Wagner

SAGITTARIUS | Åter igen tid för Gunnar Unger, som oftast genom Onkel Heliogabalus. Precis som förra dosen av Onkel H, handlar denna artikel om kultur. Närmare bestämt den något kontroversielle kompositören Richard Wagner

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida 1963 och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion.

—–

Jubileet

150 års minnet av Richard Wagners födelse 1963 uppmärksammades inte på önskvärt vis, i vart fall inte enligt Gunnar Unger. Kommer 200 års jubileet 2013 gå lika obemärkt förbi?

– Det stora jubileet har verkligen gått ganska spårlöst förbi, yttrade onkel H.

– Vad för jubileum? Svarade jag tankspritt.

– Där ser du! Utbrast den gruvlige gubben förbittrat. Den 22 maj var det 150 år sedan Richard Wagner föddes och du har inte ens ägnat det en tanke.

– Äsch, Wagner, sade jag. Han är ju gammal.

– Som om det nu skulle vara något fel, gnisslade geronten.

– Ja, eller också är han inte tillräckligt gammal. Det är inte modernt med Wagner. Nu för tiden ska man spisa antingen Monterverdi och Vivaldi eller också Bartok och Stravinskij för att inte tala om Stockhausen och Bo Nilsson. Ingen människa spisar Wagner. Det är inte fint. Fy tusan för uvertyren till ”Mästersångerna”! Tacka vet jag festspelsuvertyr för fem tomflaskor.

– Ja, det är ju roligt att kompositörerna får användning för sin tomglas. Men det är mindre roligt för musikerna, som måste skaffa sig öronproppar för att kunna stå ut med att frambringa olåten.

– Det finns gamla stofiler överallt, onkel, sa jag menande. Såg inte onkel vilket flott bemötande det reaktionära inlägget från musikerhåll fick av en ung kompositör, som visserligen inte kunde dela musikernas uppfattning men å andra sidan inte tryckte det var nödvändigt att instrumenten slås söder under konserten.

– Det var verkligen hyggligt av honom, stönade onkel H. Jasså, det är inte fint att spisa Wagner?

– Nej, onkel är knasig. All musik som skrivits på 1800-talet är bara bosch och Wagner är värst. Rena rama romantiken alltså.

– Gäller det Schubert och Schumann och Beethoven och Brahms också?

– Visst fasen. Rena romantiken alltså! Bara bosch. Redan Mozart är lite misstänkt. Bach, däremot, går ännu an. Men helst några gregorianska sånger, eller någon liten grunka för piano av Webern. Det finns inget som går så bra till Vino Tinto och helskägg.

– Driver du med mig, pojkvask?

– Ja, onkel. Men allvarligt talat tycks jag inte vara ensam om att ha förbisett Wagnerjubileet. Operan firade det med en – så när som på Aase Nordmo – medioker repertoarföreställning av ”Tannhäuser”. Det var ingen Wagnervecka med nya märkliga instrument inte! Och i tidningarna har jag inte sett många rader. Utom en intressant artikel av Leif Aare i Stockholms-Tidningen under rubriken ”Vad rör oss Wagner?”. Och det kan man ju verkligen instämma i, eller hur? Vad rör oss Wagner?

Den gräslige gamlingen fradgade av raseri.

– Herr Aare är en å … började han med halvkvävd stämma, men jag avbröt honom.

– Hur många gånger ska jag behöva framhålla för onkel att invektiv inte är några argument. Och nog ligger det väl en hel del i vad Aare skriver. Wagner var en skum typ. Föregångare till nazismen och sådär.

– Föregångare till nazismen! Jag orkar inte höra detta vrövel längre. Det är så man kan kräkas, skrek onkel H. men fullföljde lyckligtvis inte sin favorithotelse. Wagner är lika mycket föregångare till nazismen som hans vän och fiende Nietzsche, det vill säga inte alls. Därför att den galningen Hitler händelsevis råkade tycka om ”Mästersångarna” är Wanger strax en föregångare till nazismen. Var kan du hitta nazism i ”Mästersångarna”, detta jublade frihetsepos. Tyskhet, ja, men nazism nej!

– Nåja, men tänk på ”Ringen” då med all sina övermänniskor och undermänniskor.

– Du talar mot bättre vetande. Du inser likaväl som jag att ”Ringen” liksom ”Parsifal” är storslagen och djupsinnig dikt om renhetens och ondskans problem, dikt i vilken Wagner med makten av sitt häpnadsväckande snille föregrep både Ibsen och Strindberg och Freud.

– Storslagen och djupsinnig dikt? Floskler säger Aare, med all rätt.

– Det kan den kanske tycka, som inte satt sig in i Wagners idévärld och som läser hans operettexter utan att samtidigt lyssna till sången och musiken. Han har lyckats sammansmälta sina ord och sina toner till en konstnärlig enhet, som är helt enkelt genialisk. Du vet hans credo: ”Jag tror på Gud, Mozart och Beethoven”. Man kan tillägga Wagner. Hans verk kommer att leva, när ingen människa längre kommer ihåg namnet på dagens musikaliska storheter.

– Men onkel! Tänk på Stravinskij!

– Äsch, den gamle skämtaren. Han är ju ingen tonskapare längre, bara en toningenjör. På de senaste 50 åren har han inte komponerat, uteslutande konstruerat.

– Låt gå för att Wagner var ett musikaliskt geni. Men någon fin man var han verkligen inte.

– Fin man? Har du läst den amerikanska muskkritikern Deems Taylors lilla uppsats ”The Monster”? Handlar om Wanger.

– Det låter höra sig.

– Taylor framhåller att Wagner led av storhetsvansinne, att han var en av de mest outhärdlige egocentriker som någonsin funnits, att han va fullständigt ansvarslös, trolös och skrupelfri, att han var emotionellt labil som ett barn, att han bedrog och övergav sin första hustru, som offrat tjugo år av sitt liv på honom, att han stal sin andra hustru från sin bäste vän för att sedan bedra henne, att han var en parasit som levde på andra och aldrig betalade igen en skuld om han inte var tvungen.

– Där ser onkel! Just snygga husgudar onkel håller sig med.

– Vänta lite. Taylor slutar med att säga att detta monster verkligen var vad han utgav sig för att var: en stor dramatiker, en stor tänkare, ett av de mest häpnadsväckande musikaliska genier världen någonsin skådat och att världen följaktligen var skyldig honom hans uppehälle. När man lyssnar till hans musik, menar Taylor, förefaller de obehag och olyckor han förorsakade andra människor som ett lågt pris. Låt vara att han var trolös mot vänner och hustru. Han hade en kärlek som han var trofast mot till sin död: musiken.

– Usch, det där urartar ju till en ren panegyrik. Tacka vet jag onkels egen historia om den korpulenta sopranen Carolina Östberg som vägrade att sjunga Rehndotter, svävande i en stålwire, och majestätiskt avlägsnade sig från repetitionen alltunder det hon över axeln slängde till regissören följande replik: ”Schung schiten schälv!”. Det kallar jag effektiv Wagnerkritik.

Sagittarius

Redaktionen

8 Responses to “Sagittarius om… Richard Wagner”


  1. 1 Patrik P december 6, 2009 kl. 3:48

    Den gode Unger har som vanligt rätt. Wagner är grovt underskattad.

  2. 2 Vesslan december 10, 2009 kl. 12:10

    Hur kan man få tag i boken om vår sura, gamla griniga Onkel?

  3. 3 Dag Elfström december 10, 2009 kl. 14:24

    Vesslan:

    Hur kan man få tag i boken om vår sura, gamla griniga Onkel?

    Pröva på antikvariat.net.

  4. 4 Vesslan december 10, 2009 kl. 17:05

    Dag Elfström: Tack för tipset. Jag ska rekvirera den vid tillfälle. För övrigt så är Tradition och Fason en mycket intressant och läsvärd sida.

  5. 5 S. O. Pettersson december 11, 2009 kl. 22:41

    ”Den gode Unger har som vanligt rätt. Wagner är grovt underskattad.”
    Även om jag uppskattar Wagner, kan jag inte begripa detta. Hur kan en som är allmänt erkänd som en av de främsta i sin konstart vara ”grovt underskattad”? Om detta uttryck skall ha någon mening måste du mena, att Wagner är ungefär lika överlägsen inom operakonsten, som Farinelli en gång bland kastratsångarna. Ett enastående, överträffat geni — en Orfeus i människogestalt, en som betvingar noterna likt S:t Göran betvingade draken eller Der Rattenfänger von Hameln barnen. Tout court: gudars like.

    Man skulle gärna vilja se en sådan uppfattning motiveras.

  6. 6 Staffan Andersson december 11, 2009 kl. 23:59

    Har alldeles missat detta inlägg. Tyvärr kan jag inte hålla med om att han alls icke var föregångare till nazismen. Hans politiska tänkande var vidrigt.
    Vad är poängen med inlägget? Att man ska hålla isär en människas åsikter och henned konstnärskap? Detta tycker jag i princip är riktigt men i just Wagners fall är det inte svårt att förstå om en del har svårt att göra den skillnaden.

    Tycker hur som helst att det är lite märkligt på en politisk blogg när man tar upp Wagner, att hans åsikter, eller hans ökände svärson Chamberlains om möjligt ännu vidrigare åsikter, inte alls diskuteras.

  7. 7 Staffan Andersson december 12, 2009 kl. 0:00

    Beklagar att svenskan blev lite konstig.

  8. 8 Dag Elfström december 12, 2009 kl. 10:06

    Staffan:

    Det var jag som la upp texten. Detta motiveras för det första med att det var en intressant text – Wagner är trots att ganska kontroversiell – och om Unger, som du vet är ett stående inslag, hade starka åsikter i frågan så förefaller det naturligt att publicera dessa.

    För det andra berörs den kulturella aspekten i att stora delar av 1800-tals kulturen dömts ut eller förringats i texten, vilket också är intressant att lyfta fram.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar