Dags för borgerlig självkritik

Med mindre än ett år kvar till valet tycks det som de rögröna har kopplat greppet om den politiska opinionen och har nu ett guldläge att, oavsett vad som sker med jokern Åkesson, vinna en egen majoritet för en politik som åter skall tvinga alla svenskar med på tåget mot avgrunden – vare sig de vill eller inte. Opinionsmätningarna i november ger nämligen Team Sahlin ett försprång mot regeringspartierna med över 10%, ett jätteskutt framåt från ett i princip oavgjort läge. Kalenderbitaren har säkert noterat att det block som i novembermätningen året före valet har ett övertag, i tio av de senaste elva valen gått segrande.

Fredrik Reinfeldt(m) - kompetent EU-ordförande, men sorgligt frånvarande i den svenska debatten

Tveklöst torde förklaringen till regeringens senaste ras stavas – sjukförsäkring. De senaste veckorna har ju debattens vågor gått höga om de förslag regering lagt fram kring sjukförsäkringen. För den som vill avfärda det opinionsras som regeringen drabbats av finns ett otal möjligheter. Man kan peka på att det i grunden är en sund och nödvändig reform, att det gamla systemet fått till följd att Sverige haft skyhögt större andel sjukskrivna än jämförbara länder, och att konsekvensen blivit ett stort utanförskap för många människor.

Man kan konstatera det orättvisa i att den vänstervridna pressen går så hårt åt regeringen i denna fråga, men låter oppositionen, under vars förra mandatperiod skärpningen av regelverken för sjukskrivning inleddes, och som sannolikt inte har någon alternativ politik utan räknar med att bibehålla alliansens lösning om man vinner valet, komma undan.

Men i slutändan lurar man bara sig själv med dylika undanflykter. Ansvaret för den politik regeringen för ligger inte hos oppositionen, eller hos media, utan endast hos regeringen. Att vårt medialandskap är vänstervridet och att Socialdemokraterna älskar att låta alliansen ta ansvar för problem som socialdemokratisk politik skapat, och t.o.m. få skulden för politiska lösningar som sossarna själva etablerat och alliansen ärvt kan ju inte vara obekant.

Att i det läget gång på gång bjuda oppositionen på självmål i form av kontroversiella förslag och dåligt förberedda reformer som man ständigt tvingas backa och modifiera är inte bara obegåvat. Det är tjänstefel.

Tidigare självmål

Fastighetsskatten - det första självmålet

Med tanke på regeringens valhänta hantering av en rad förslag är det förvånande att man lyckas samla så mycket som 40% av väljarna bakom sig. Det började redan tidigt med det populära förslaget om slopad fastighetsskatt som urvattnades till oigenkännlighet och knappast gjorde någon glad utom en handfull villaägare i attraktiva storstadsområden, vilka garanterat redan är grundmurat blå.

Sedan kom en rad reformer på arbetslöshetsförsäkringens område, vilka i stora stycken var välbehövliga och riktiga, men vars utförande ackompanjerades av påfallande passivitet i debatten från regeringshåll, vilket ledde till att oppositionen helt fick tolkningsföreträde i dessa frågor. Nu gick detta i stort hantera tack vare att man i alla fall hade förnuft nog att genomföra det hela tidigt i mandatperioden, vilket gav väljarna tid att glömma. Att man senare valsat runt med avgjort icke-liberala förslag som obligatoriskt medlemskap i a-kassa har dock hindrat såret från att riktigt läka.

Nästa fiasko var försvarspolitiken, där en försvarsminister som inte kunde ta på sitt samvete att acceptera huvudlösa neddragningar fick gå, och ersattes av en ja-sägare vars främsta merit är en bakgrund som vapenvägrare. FRA-lagen kan väl inte heller ses som någon av alliansen genidrag. Nu skall sägas att jag tillhör de som i sak stödjer just den lagen, men processen när lagen drevs genom får ju ett skott i foten att framstå som ett lyckokast.

Sjukvårdsförsäkringen

Anders Borg(m) - mycket kompetent kamrer, men utan visioner

Efter en lite lugnare period slår man så till nu med reform av sjukförsäkringen. Det kan bara inte komma som en överraskning att förslagen skulle bli kontroversiella, eller att opposition och media skulle ta chansen att få regeringen att framstå som en första rangens busar med förslaget. Hur tänker man när man lanserar ett sådant förslag mindre än ett år före valet, och i ett konjunkturläge där det kommer att bli fullständigt omöjligt för de allra flesta som utförsäkras att finna en anställning?

Hur principiellt riktig reformen än är, så kommer den att få obefintlig effekt på kort sikt vad gäller att få fler i arbete, men rejäl effekt i att sänka regeringens opinionssiffror. När nu tärningen ändå är kastad finns egentligen ingen återvändo. Att dra tillbaka eller kraftigt modifiera förslagen skulle bara få regeringen att framstå som obeslutsam och svag. Således handlar det nu för Reinfeldt och de närmast berörda ministrarna att ge sig ut på gator och torg och försvara sitt förslag till sista blodsdroppen. Visa på oppositionens brist på egna idéer, och avslöja de lögner och den skräckpropaganda de sprider. Gör inte misstaget från hösten 2006 att låta oppositionen stå oemotsagda när de målar upp högerspöket.

Säkert kommer i viss mån även denna svacka att räta ut sig med tiden, om inte även denna reform blir en följetång, men frågan är om man inte i framtiden kommer att säga att det var här alliansen förlorade valet 2010. Räddningen tycks stå till oppositionen. Trots allt har ju Sahlin, Ohly & Wetterstrand tio månader på sig att åstadkomma ett lika spektakulärt självmål, och det ska ju sägas till alliansens försvar att de i oppositionsledarna har tuffa konkurrenter i att göra bort sig. Frågan är dock om hela alliansens valstrategi kan bygga på att Sahlin får mycket TV-tid?

En borgerlig vision

Framförallt måste allianspartierna orka med att lyfta blicken från dagspolitiken och detaljförslagen. Inför valet handlar det om att presentera en vision för hur ett borgerligt Sverige skall se ut 2014, och då måste det handla om mer än bara jobbpolitik. Hur rätt och riktigt det än må vara med minskat bidragsberoende och sänkta skatter, så är det ganska knastertorra frågor som väcker föga entusiasm och inspiration hos de flesta.

Vad alliansen behöver berätta för väljarna är hur de skall få sådana viktiga funktioner som berör många, som skola, vård, och ordningsmakt att fungera bättre. De måste förklara varför en skola med ordning och reda och tydliga krav på eleverna har bättre utsikter åter göra Sverige till en kunskapsnation än sossarnas flumskola.

De måste visa att de är beredda att ge polisen de resurser och de befogenheter som de behöver för att bekämpa brottsligheten och åter göra det tryggt för vanligt folk att vistas ute. De måste göra klart att de inte tänker kompromissa med sin skyldighet att förvara vårt land mot yttre eller inre hot. De måste presentera en trovärdig modell för en effektivare vård.

Prioritera familjen nästa mandatperiod

Vidare måste alliansen åter våga bli en kraft som värnar medborgarna från allehanda ingrepp från klåfingriga politiker. Man behöver ge Sveriges familjer åter friheten att själva besluta hur deras tillvaro skall se ut, och möjlighet att själva ta ansvar för sina barn. Man behöver ge Sveriges företagare större frihet att utan allt för mycket regleringar och pålagor driva de verksamheter som skall generera den tillväxt och sysselsättning Sverige behöver.

Alliansen måste våga tala om ansvar, om att var och en har ett ansvar för sig själv, sina närmaste, sina landsmän, och ytterst alla medmänniskor, ett ansvar som man inte kan betala sig fri från med höga skatter. Kort sagt – alliansen måste förmedla en borgerlig vision, och i ord och handling visar att man tror på den.

Patrik Magnusson

Läs även Göran Skyttes kommentar till alliansens kräftgång

12 Responses to “Dags för borgerlig självkritik”


  1. 1 FredrikN december 23, 2009 kl. 22:12

    Jag håller med allt ovanstående. Men kan det förverkligas om Schlingman finns kvar på sin post? Mannen verkar snarare verka för socialdemokraterna än moderaterna.

  2. 2 Patrik Magnusson december 23, 2009 kl. 23:10

    Nej, Schlingmann är definitivt ett sänke. Förutom att han helt enkelt inte verkar kompetent på sitt jobb, så förknippar jag honom väldigt mycket med mycket av de värsta tokerier man håller sig med i de nya moderaterna.

    Kommer Moderaterna att göra sig av med Schlingmann? Knappast. Det finns dessvärre inga tecken på någon som helst sjukdomsinsikt i detta en gång så stolta högerparti, som har sålt sin själ för en plats vid maktens köttgrytor.

    Ironiskt nog är risken överhängande att man om ett år kommer att stå utan både själ och köttgrytor.

  3. 3 Thomas Johansson december 27, 2009 kl. 17:36

    En i sammanhanget stilla undran: skulle en ordentligt konservativ valrörelse från kd:s sida, där partiet kör sin valrörelse rätt mycket på egen hand, kunna samla mer genuint konservativa till just kd, ge kd bra mycket mer än ca fyra procent av rösterna, och indirekt höja alliansens väljarandel i 2010 års val?

    En annan undran: vore det kanske idé för kd att tänka sig att – oavsett utgången i 2010 års val – börja vara att uttalat vara ett mer renodlat värde- och socialkonservativt parti, och i riksdagen verka utanför tämligen liberala regeringar de mandatperioder det sitter blå regeringar?

    Som en oberoende konservativ kraft i Sveriges riksdag skulle kd:s representanter dag för dag året om informera svenska folket om vad (modern) konservatism är, och söka skapa förståelse och intresse för den konservativa ansatsen och världsåskådningen, och lägga konservativt präglade förslag i fråga efter annan.

    Har egentligen kd något att vinna på att vara ett tämligen liberalt parti bland andra mer uttalade liberala partier i tämligen liberala borgerliga regeringar? Leder inte detta till att kd åker ur riksdagen för att aldrig återvända..?

    Dylikt är sådant som jag som konservativ sympatisör ofta grunnar på nuförtiden.

    Mvh,

    En stillsam tvilling

  4. 4 Thomas Johansson december 27, 2009 kl. 18:14

    Efter att ha läst Göran Skyttes artikel i SvD kallad ”Det borde stå 10-0 till Alliansen” har jag följande stillsamma undran: i ett läge där varken alla a) policys, eller b) kommunikationsförmågan hos idag ledande borgerliga politiker är riktigt på topp alla gånger; borde inte andra personer – med borgerliga sympatier och som visat sig vara goda kommunikatörer i olika sammanhang – nyttjas i kommande valrörelse?

    Rådande, bland många väljare impopulära, policys kanske inte går att ändra i nuläget, ty en sådan ändring s.a.s. fem i tolv kan ju utnyttjas av oppositionen som tecken på ett otydligt och svagt ledarskap. Det går dock att ändra hur dessa policys ska kommuniceras ut, och vilka som ska ska sköta denna kommunikation.

    Här tänker jag mig att det går att plocka in lite nya förespråkare för den borgerliga agendan i form av personer som har visat sig vara dugliga kommunikatörer i andra sammanhang.

    I nästa års val ställer den tidigare politiska Svd-kommentatorn Maria Abrahamsson upp för moderaterna i riksdagsvalet. Hon har i många år uppskattats av många som en orädd, skicklig, förespråkare för ett mer borgerligt samhälle. En sådan som hon skulle möjligen kunna göra den moderata politiken mer förståelig och mer attraktiv..?
    Inte minst inbillar jag mig att hon skulle vara bra på att lyfta fram brister i den röd-gröna anrättningen.

    Författaren och krönikören Marcus Birro verkar ha gått från socialisttänkande till allt mer påtagliga sympatier för en värde- och socialkonservativ politik, och tycks stå kd nära. Varför inte ödmjukt fråga den färgstarke och kände Birro om han vill berätta om vilket samhälle han gärna vill leva i, att någon slags modern konservatism kan leda till ett sådant samhälle, och hur mycket vänstern han anser att vänster har missat ang skapandet av ex en god familjepolitik..?

    Detta är några tankar jag har om hur den borgerliga kommunikationen kan bli bättre i kommande valrörelse.

    Mvh,

    En stillsam Thomas

  5. 5 Patrik Magnusson december 27, 2009 kl. 19:29

    Thomas Johansson:

    Jag tillhör ju de som skulle önska att kd vågade ta steget och profilera sig som ett konservativt parti. Det finns ju vissa tendenser till detta, både inom ungdomsförbundet och nu senast även hos partiledaren Häggström.

    Tyvärr tror jag dock att kd är lite för fega, och har allt för stark vänsterfalang för att våga/orka ta det steget – i varje fall innan valet 2010. Gjorde man det är jag övertygad att partiet skulle få fler röster än i förra valet, och precis som du tror jag att KD på det sättet skulle kunna åt alliansen vinna röster som inte känner sig särskilt hemma i det socialliberala race som regeringen kör nu.

    Däremot tror jag inte att det är nödvändigt att Kd ställer sig vid sidan av regeringen för att kunna ta den konservativa vägen. Det borde gå alldeles utmärkt att utifrån sin ideologiska grund förespråka konservativa lösningar, men sedan i förhandlingar med de liberala partierna ge och ta efter parlamentarisk styrka.

    Jag tror absolut att konservativa väljare kan ha förståelse för att man som mindre partner i ett samarbete tvingas kompromissa och låta liberalerna få sin vilja genom i huvuddelen av frågorna, bara man får något tillbaka, och bara man är tydlig med att man inte bytt uppfattning i de frågor där man tvingades ge sig, utan att det bara handlar om just givande och tagande.

  6. 6 Thomas Johansson december 27, 2009 kl. 20:30

    Patrik Magnusson m fl;

    Däremot tror jag inte att det är nödvändigt att Kd ställer sig vid sidan av regeringen för att kunna ta den konservativa vägen. Det borde gå alldeles utmärkt att utifrån sin ideologiska grund förespråka konservativa lösningar, men sedan i förhandlingar med de liberala partierna ge och ta efter parlamentarisk styrka…

    Vi får verkligen hoppas att du har rätt, bäste Patrik! En förutsättning för att du verkligen ska få rätt, är nog att det finns nog många människor med tämligen traditionell ideologisk världsåskådning bland ex moderater och centerpartister i den övriga regeringen och bland borgerliga riksdagsledamöter i stort. Folk som vill ge ett erkännande inte enbart åt en liberal agenda, utan även en konservativ ansats. Människor som kan och vill se att inte enbart liberala, utan även olika former av liberal-konservativa lösningar kan vara bra för Sverige. Som på djupet vill se detta.

    … Jag tror absolut att konservativa väljare kan ha förståelse för att man som mindre partner i ett samarbete tvingas kompromissa och låta liberalerna få sin vilja genom i huvuddelen av frågorna, bara man får något tillbaka, och bara man är tydlig med att man inte bytt uppfattning i de frågor där man tvingades ge sig, utan att det bara handlar om just givande och tagande.

    Fördelen kd har när det gäller att kunna behålla sina väljare i ett val efter en mandatperiod som den nuvarande – där kd knappast kan sägas ha fått igenom en värdekonservativ agenda under fyra års tid – är ju att kd är det enda egentliga, etablerade, konservativa alternativet i svensk politik idag.
    Detta kan dock komma att ändras snabbt, och här tänker jag närmast på ett ev sd-inträde i riksdagen från nästa års val.

    Visserligen är det som ex den bildade, moderata riksdagsmannen Rolf K Nilsson påpekade i bloggen ”Okunnigt om den konservativa debatten”, nämligen att ”… SverigeDemokraterna är inte konservativa även om de i viss utsträckning har lånat såväl terminologi som retorik. SD är något helt annat. ”. När så det är konstaterat och fastställt av tämligen många, ideologiskt bevandrade personer, att sverigedemokraterna just inte är ett traditionellt, intellektuellt grundat, konservativt parti utan mer ett missnöjesparti, återstår dock frågan om alla väljare verkligen bryr sig om detta ‘intellektuella finlir’?

    Jag tror tyvärr inte det.

    Det kan finnas väljare som är såväl välutbildade som bildade, nyanserade på alla de vis osv., och som egentligen inte har lust att rösta på sd. Dessa människor kan ändå upplever att sd är enda partiet med reell chans att nå riksdagen som har en uttalat värdekonservativ agenda rörande a) ordentliga krav på medborgarna inklusive folk med invandrarbakgrund, som b) vill ge mycket mer resurser till rättsväsendet och c) högre straff till grova brottslingar, och som d) förordar en traditionell familjesyn samt e) en sänkning av den tillåtna aborttiden (från 18:e till den 12:e veckan) osv, osv.

    Om folk som är värde- och socialkonservativa, och som traditionellt har röstat på m resp kd, börjar rösta på sd fr.o.m. 2010 års val, tror jag inte att vi automatiskt ska förutsätta att detta är en engångs-missnöjesyttring. Det kan istället handla om en kontinuerligt avståndstagande från m och kd, och ett lika kontinuerligt anslutande till sd, eller ev andra i framtiden bildade partier som ständigt förordar en reell, konservativ, agenda.

    Jag undrar hur många inom just moderaterna och kristdemokraterna som förstår att denna risk faktiskt finns inför nästa års val..?

    Ursäkta mina dystra tankegångar så här i juletid..!

    Mvh,

    En stillsam Thomas

  7. 7 Allianspartisten december 27, 2009 kl. 23:15

    Rom byggdes inte på en dag. Lika omöjligt som det var att bygga Rom på en dag, lika omöjligt är det att bygga ett borgerligt Sverige ender en mandatperiod.

    Det jag tycker fullständigt glöms bort i denna debatt är att socialdemokraterna och dess lierade målmedvetet och steg för steg socialiserat det svenska samhället allt sedan 1932. Förvisso har vi haft borgerliga regeringar 1976-1981 och 1991-1994. Dessa ”avbrott” var dock för korta för att förändra den långsiktiga utbildningen.

    Den första av dessa perioder var dessutom fylld av borgerlig splittring. Dock kunde under denna period de socialistiska Meidnerfonderna skjutas i sank och efter detta har inte socialdemokraterna med kraft kunnat driva frågan om direkt socialisering av näringslivet. Att man sedan fortsatt försöker med indirekta metoder skall dock inte förglömmas.

    Den andra perioden förlamades till en del av den ekonomiska kris som vi drabbades av 1992. Vidare hade regeringen att förlita sig på Ny Demokratis passiva stöd. Dock gick det bättre med sammanhållningen även om den vänstersinnade centerpartiledaren Olof Johansson inte höll ”hela loppet”.

    Att socialdemokraterna så länge haft makten har inte endast påverkats samhällets strukturer utan givetvis också medborgarna som sådana. Genom den social ingenjörskonstens gissel har generation efter generation invaggats i den falska tron att det alltid finns någon annan som tar ansvaret och att allt ”ordnar sig” bara man litar till den ”goda staten”.

    Alliansregeringen har nu genomfört ett verkligt trendbrott genom att man påtagligt visar på den enskildes vilja att ta ansvar och att genom jobbskattepolitik och annat manifestera att det faktiskt skall vara en skillnad mellan att arbeta och inte arbeta.

    I huvudsak tycker jag att Alliansregeringen genomfört ett bra och nödvändigt arbete. I sak invänder jag egentligen endast mot försvarspolitiken, som enligt min mening är katastrofal.

    Att man sedan misslyckats med praktiska teknikaliteter, t.ex. i samband med t.ex. sjukvårdförsäkringen är inte bra utan visar på att man behöver mer erfarenhet och kompetens i det praktiska regeringsarbetet. I sak är det dock inte så mycket att säga om förändringen som ju ytterst syftar till att arbetslöshet inte skall döljas i förtidspensioner och andra åtgärder enligt klassisk socialdemokratisk arbetslöshetsadministrationspolitik.

    Det som regeringen också måste få beröm för är hanteringen av finanskrisen. De tecken som nu finns tyder på att vårt land kommer att komma ur denna kris med statsfinanserna under någorlunda kontroll. Hade vi haft en socialdemokratisk regering fruktar jag att situationen hade varit mycket värre genom en mängd ogenomtänkta och dyra satsningar. Se bara på Mona Sahlins fagra löften kring Saab, som hon i och för sig tvingades backa ifrån.

    Nu gäller det att sluta leden och hålla ihop. Det viktiga måste nu vara att säkra ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav för att kunna ta ytterligare steg bort från det, av socialistiska ideal, genomsyrade samhälle som socialdemokraterna målmedvetet skapat.

    Helst hade jag velat ha ett valförbund ”Allians för Sverige” i nästa års val. Sedan kan var och en genom olika listor och genom personval påverka inriktningen.

  8. 8 Patrik Magnusson december 27, 2009 kl. 23:44

    Ursäkta mina dystra tankegångar så här i juletid..!

    Du är förlåten.🙂

    Dessvärre är det ju befogat med viss dysterhet. Jag tror tyvärr att du har rätt i att varken moderater eller kristdemokrater har insett vidden av de problem för borgerligheten det kan komma att innebära att en stor del av de mest trogna borgerliga väljarna numera känner sig hemlösa.

    Jag stöter på rätt många sådana borgerliga kärnväljare i olika sammanhang, och något jag slås över är hur många som säger sig fundera på att rösta blankt, eller rösta på SD trots att man genuint ogillar mycket av vad det partiet står för, därför att man känner sig så sviken av sitt ”gamla” parti – av alliansen.

    Om inte alliansen lyckas vinna tillbaka dessa väljare, lyckas förmedla ett trovärdigt budskap till dessa att även de kommer att få någonting ut av en ny alliansregering, då tror jag 2010 är kört. Då hjälper det inte om alliansen lyckas behålla varenda väljare de vann av det gamla arbetarepartiet förra valet. Då blir Mona statsminister i alla fall.

    Däremot hör jag få borgerliga väljare som säger sig fundera på att byta till SD för att det partiet skulle ha något bra att komma med i sig. De som dras till SD (i motsats till knuffas dit av missnöje med andra partier) är nog snarast S-väljare. Det finns i LO-leden en stor misstänksamhet mot invandring, och med en politik som i ekonomiska termer liknar klassisk socialdemokrati, kan nog SD te sig ganska lockande för dessa grupper.

    Därmed inte sagt att borgerliga väljare som av missnöje med alliansen proteströstar på SD automatiskt kommer tillbaka i nästa val. Har man väl tagit ett sådant stort kliv är det mycket möjligt att man blir kvar. Det kommer att vara betydligt svårare för alliansen att locka tillbaka dessa väljare, än att hindra dem att ge sig av i första läget, men frågan är som sagt om man inser detta hos alliansstrategerna.

    Fick jag råda alliansen och i synnerhet Göran Hägglund, så skulle man komma överens om att ett parti, rimligen kd, får ”uppdraget” att fånga de konservativa väljarna, genom att driva en utpräglat konservativ valkampanj. Låt Hägglund få fria händer att driva bl.a.:

    * Stärkning av försvaret
    * Mer resurser och befogenheter till polisen
    * Rejäl valfrihet inom barnomsorgen
    * Satsningar på färre aborter
    * Vigselrätten tas från kyrkorna
    * Bättre villkor för småföretagen
    * En skola för bildning
    * 68-radikalerna på historiens skräphög

    Då skall ni få se att Kd gör ett rekordval och räddar alliansen.

  9. 9 Patrik Magnusson december 28, 2009 kl. 0:17

    Allianspartisten:

    I huvudsak tycker jag att Alliansregeringen genomfört ett bra och nödvändigt arbete. I sak invänder jag egentligen endast mot försvarspolitiken, som enligt min mening är katastrofal.

    Jag kan inte annat än hålla med. Möjligen kan jag även tycka att familjepolitiken kunde varit vassare, men som du säger så har regeringen att göra med en skuta som så länge snedseglats in i röda farvatten, och är så långt ur kurs att det tar ett bra tag att hitta tillbaka igen.

    Nu gäller det att sluta leden och hålla ihop. Det viktiga måste nu vara att säkra ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav för att kunna ta ytterligare steg bort från det, av socialistiska ideal, genomsyrade samhälle som socialdemokraterna målmedvetet skapat.

    Jo, även i detta har du självfallet rätt. Jag vill dock betona vikten av en väldigt ödmjuk inställning. Vi ligger allt annat än bra till i opinionen, och det finns många borgerliga väljare som känner sig illa behandlade av ”sin” regering – inte minst försvarsvännerna.

    Det är inte säkert att ett uppmaning att sluta leden och hålla ihop räcker för att säkra deras stöd. Inte ens vänsterspöket Ohly kanske räcker. Det gäller nog att vara ytterst lyhörd, och försöka förstå hur man kan säkra inte bara dessa väljares röst, utan även deras entusiastiska stöd i valrörelsen.

    Sedan gäller det naturligtvis att få valrörelsen att så mycket som möjligt fokusera på statsministerkandidaterna, och på regeringsduglighet, för där har vi ett ointagligt försprång.

  10. 10 Thomas Johansson december 28, 2009 kl. 0:47

    Patrik m fl;

    ”… betona vikten av en väldigt ödmjuk inställning. Vi ligger allt annat än bra till i opinionen, och det finns många borgerliga väljare som känner sig illa behandlade av ‘sin’ regering – inte minst försvarsvännerna…”

    Ja. Helt rätt. Är det någon gång som det har varit läge att plocka fram så mycket ödmjukhet som någonsin går, lär det vara nu. Inte om en månad eller två. Nu under julen, när de borgerliga toppolitikerna och allsköns andra borgerliga sympatisörer på olika nivåer firar jul och laddar batterierna. Just nu ska det ske, eljest lär det vara för sent.

    ”… Det är inte säkert att ett uppmaning att sluta leden och hålla ihop räcker för att säkra deras stöd. Inte ens vänsterspöket Ohly kanske räcker. Det gäller nog att vara ytterst lyhörd, och försöka förstå hur man kan säkra inte bara dessa väljares röst, utan även deras entusiastiska stöd i valrörelsen…”

    Ytterligare ett riktig påpekande. Därtill skulle jag vilja tillägga följande sensationella små rader. Försök att prestera den ärligaste, mest ödmjuka och moraliskt högstående valkampanj som någonsin har genomförts i detta land!
    Tala mycket mer om vad alliansen har gjort och varför, vad den vill göra framgent och varför, än att mest bara hacka på oppositionen!
    Ska oppositionen kritiseras, ska det ske måttfullt och blott när så verkligen är påkallat. Kritiken bör dessutom endast levereras utifrån ett solitt faktaunderlag.

    Det kommer måhända att ta tid innan majoriteten av väljarkåren har uppfattat detta smått sensationella upplägg på valkampanjen, men för eller senare kanske åtminstone några i väljarkåren yrvaket gnuggar sig i ögonen, tittar sig omkring, och måhända utbrister:

    Eh… vänta nu… vi är inne i juni månad… valrörelsen har pågått ett bra tag mellan det blåa laget och det röd-gröna laget… det är liksom någonting konstigt över det hela… normalt anfaller båda lagen varandra som stridstuppar med den ena våldsamt negativa beskyllningen efter den andra, samtidigt som ingen endaste politiker är öppen och ärlig nog talar om vad de själva verkligen vill göra med den makt de eftersträvar… men nu… nu har det blåa lag månad efter månad talat om vad de gjort, vad de vill göra, varför detta ska ske, och de är till och med ödmjuka att dra fram sina missar… hm… intressant metod må jag säga… jag tror bestämt att jag får ta mig en närmare titt på de blå gänget..!
    🙂

    ”… Sedan gäller det naturligtvis att få valrörelsen att så mycket som möjligt fokusera på statsministerkandidaterna, och på regeringsduglighet, för där har vi ett ointagligt försprång.”

    Visst, men vågar jag vara supernaiv nog och önska att även denna del av valrörelsen sköts med en ängels ödmjukhet..?

    Änglalik ödmjukhet, som sagt var.

    Mvh,

    En fromt önskande Thomas

  11. 11 Allianspartisten december 28, 2009 kl. 11:25

    Patrik,
    ”Det finns i LO-leden en stor misstänksamhet mot invandring, och med en politik som i ekonomiska termer liknar klassisk socialdemokrati, kan nog SD te sig ganska lockande för dessa grupper.”

    Här pekar du på något centralt och min egen gissning är att SD’s strategi inför valet till mycket stora delar kommer att vara att nå denna grupp. I en tid då arbetslösheten fortfarande är mycket bekymmersam är vägen ganska öppen för den skrupelfrie pouplisten att använda vulgärargument av typen ”de tar våra jobb”. Öppen främlingsfientlighet har också visats från LO t.ex. i samband med Vaxholmsfallet.

    Till detta kommer socialdemokraternas eget dilemma att komma åt denna grupp, klämda mellan Ohlys kommunister och Wetterstrands/Erikssons till en del tillväxtfientliga miljöpartister som de är. Med dessa ”kamrater” är socialdemokraterna bakbundna och förhindrade att driva en invandringspolitik där språkkunskaper lyfts fram, där det lämpliga i att segregera våra nya landsmän i orter som Rinkeby och Rosengård ifrågasätts och där viljan hos våra nya landsmän att ta ett eget ansvar uppmuntras.

    SD är absolut inget borgerligt alternativ. När jag första gången läste deras program blev jag ganska förvånad över att man öppet använder begrepp som t.ex. ”blandekonomi”, ett begrepp som för mig står för socialisering ”á la socialdemokrati”. Det är viktigt att alla borgerligt sinnade väljare får detta klart för sig.

  12. 12 Thomas Johansson december 29, 2009 kl. 18:39

    Patrik Magnusson m fl;

    ”… Fick jag råda alliansen och i synnerhet Göran Hägglund, så skulle man komma överens om att ett parti, rimligen kd, får ‘uppdraget’ att fånga de konservativa väljarna, genom att driva en utpräglat konservativ valkampanj. Låt Hägglund få fria händer att driva bl.a.:

    * Stärkning av försvaret
    * Mer resurser och befogenheter till polisen
    * Rejäl valfrihet inom barnomsorgen
    * Satsningar på färre aborter
    * Vigselrätten tas från kyrkorna
    * Bättre villkor för småföretagen
    * En skola för bildning
    * 68-radikalerna på historiens skräphög

    Då skall ni få se att Kd gör ett rekordval och räddar alliansen.”

    Detta ser ut som ett förnämligt förslag. Ett sådant informellt uppdrag skulle i bästa fall vara precis den utmaning som kan få upp kd på banan rejält igen, och stilla ticka fram mot en 70-80 procent av väljarkåren.
    Harkling.

    I mitt stilla sinne hoppas jag att denna ansats också förverkligas i 2010 års valrörelse. För att detta ska ske, måste ju dock moderaterna vilja det. Tvivelsutan så. Här går det ju att undra vad m egentligen har tänkte sin när det handlar om att säkra landets alla värde- och konservativa väljare som just Alliansväljare? Här är jag modig nog att försynt undra om statsministern egentligen har någon färdig taktik för att uppnå en sådan övergripande strategi? Upplevs överhuvudtaget en sådan strategi som intressant och lämplig av sittande, moderatdominerade, regering?

    Mvh,

    En hoppfull Thomas


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar