Magnussons inlägg 2009 – en återblick

När året börjar lida mot sitt slut kan det vara bra att stanna upp lite och reflektera över det år som gått. Vad har jag skrivit om? Hur har reaktionerna varit? Är det något jag känner mig särskilt nöjd eller missnöjd med.

Till att börja med kan konstateras att jag under året publicerat 77 artiklar. Av dessa behandlar 25 huvudsakligen utrikes- och säkerhetspolitik, 17 om svensk partipolitik, 11 huvudsakligen om lag och ordning inklusive extremistiskt våld, 5 om utbildning, och 3 om ekonomi. Övriga 16 artiklar är en blandad kompott av familjepolitik, europapolitik, ideologi, kultur, jämställdhet m.m.

De artiklar som varit flitigast kommenterade är den om Luxemburgs familjepolitik och mitt utfall mot huliganer. Överlag har mina artiklar dock varit ganska sparsamt kommenterade. Om detta beror på att de av läsarna uppfattas som ointressanta, eller att läsarna oftast håller med om det jag skriver är svårt att veta, men jag hoppas självfallet på det senare. De kommentarer som lämnats har i vart fall oftast varit positiva, men det har även förekommit vass kritik mot vissa artiklar.

De mest kontroversiella artiklarna har utan tvekan varit mitt angrepp mot årets regeringsförklaring, det tidigare nämnda om huliganer, artikeln om högerextremt våld samt i någon mån artiklarna om de politiska stridigheterna i Honduras och min uppmaning att stödja våra soldater i Afghanistan. Jag återkommer till Honduras senare. Övriga skall jag kommentera nu.

Afghanistan

Kritiken mot min artikel om de svenska soldaterna i Afghanistan kom i huvudsak från läsare som motsätter sig den svenska närvaron i landet, och som menar att ett stöd till de svenska soldaterna samtidigt är ett stöd till den svenska truppnärvaron. Jag har respekt för dem som är kritiska till Afghanistanprojektet, även om jag inte fullt ut delar deras uppfattning. Det råder ingen tvekan om att uppdraget är mycket svårt – kanske omöjligt.

Däremot köper jag inte kopplingen mellan stöd till kriget och stöd till soldaterna. Det borde vara fullt möjligt att anse att de svenska soldater som åker utomlands på svåra uppdrag har rätt till att få den bästa utrustning och det bästa omhändertagande när de kommer hem, som vi kan ge, och samtidigt förespråka att den svenska styrkan tas hem. Själv ger jag soldaterna mitt helhjärtade stöd, medan min inställning till den svenska insatsen som sådan är mera reserverad.

Högerextremt våld

Kritiken mot artikeln om högerextremt våld bestod av två huvudlinjer. Den ena kom från personer som verkar ha viss koppling till eller sympati för de rörelser som i artikeln klassas som högerextrema. Dessa kritiker var mycket upprörda över att jag tog avstånd från allt politiskt våld, inte bara det vänsterextrema, och tyckte att jag i artikeln favoriserar vänsterextremisterna. Den andra huvudlinjen innehåller kritik mot att jag överhuvudtaget använder begreppet högerextremism och därmed ger legitimitet åt en i grunden felaktig föreställning att de extrema nationalister artikeln handlar om skulle ha något med den politiska högern att göra, när de i själva verket är motståndare till det mesta de liberaler och konservativa som utgör den egentliga högern står för.

Den senare kritiken accepterar jag som i alla fall delvis berättigad. Det råder inget tvivel om att begreppet högerextrem används djupt felaktigt, eller kanske t.o.m. kan sägas vara en självmotsägelse, och att det vore bra om vi kunde få detta begrepp ersatt av ett mer korrekt. Samtidigt är det alltid vanskligt att ge sig ut och försöka ändra vedertagna begrepp, och jag har ännu inte sett något riktigt bra alternativ. I brist på annat tänker jag i fortsättningen använda mig av begreppet extremnationalist för att beskriva de politiska krafter som ser våld som ett acceptabelt medel i kampen bl.a. mot individer av ”fel” etnisk härkomst.

Den förstnämnda kritiken anser jag, för att låna ett begrepp från en av dessa kritiker, är skitsnack. Om man i sex artiklar fördömer det vänsterextrema våldet, och sedan i en enda det extremnationalistiska, så är det en smula obalanserat att påstå att jag skulle låta vänsterextremisterna komma lindrigare undan. Om man dessutom betänker att jag i den aktuella artikeln framhåller att allt extremistiskt våld är lika förkastigt, och att det vänsterextrema är farligare för samhället, blir kritiken rent befängd.

Huliganer

Även en av mina artiklar om vänsterextremt våld väckte ont blod på sina håll. Särskilt min uppfattning att utländska medborgare som vandaliserar, hotar och skadar människor bör utvisas var uppenbart kontroversiell. Så upprörd blev en läsare att han i sin egen blogg ansåg min artikel som tillräcklig grund för att ifrågasätta min lämplighet i min yrkesroll som lärare. Låt mig gissa att sosseläraren Daniel Ådin faller denna läsare mer i smaken.

Allt som rör invandrare och invandring är dessvärre minerad mark i svensk debatt. Därför är det inte konstigt att just denna artikel väckte reaktioner. Invandringsfrågan i Sverige domineras av två läger – den ena inhuman, den andra orealistisk. Antingen vill man som SD mer eller mindre sluta ta emot flyktingar, eller så vill man som riksdagspartierna fortsätta ta emot flyktingar, och utan att ställa några som helst krav på dem.

Om man som jag företräder en tredje linje, som försöker balansera humanism och realism genom att fortsätta ta emot flyktingar, men att ställa hårda krav på dem, tenderar man av den ena sidan att buntas ihop med de främlingsfientliga, och av den andra att buntas ihop med oikofoberna. Ett exempel på ståndpunkt som brukar reta invandringens förespråkare är den jag gav uttryck för i artikeln, nämligen att invandrare som begår brott om möjligt omedelbart bör avvisas.

Jag kan inte annat än tycka att detta är en sund inställning. Kommer man som gäst till ett land och vill bli omhändertagen där, är väl det minsta man kan kräva att man sköter sig och inte ställer till med ofog. Gör man inte det, tycker jag inte man har här att göra. Det finns också en annan sida av saken. Ett av de främlingsfientligas främsta argument mot invandring är att invandrarna är så kriminella. Genom att se till att göra oss av med det fåtal invandrare som faktiskt är kriminella berövar vi dem det argumentet, och kan få ökad acceptans för alla de skötsamma invandrarna.

Regeringsförklaringen

Årets argaste artikel skrev jag med anledning av regeringsförklaringen. Egentligen var det väl inte regeringsförklaringen i sig, utan en bägare av sviket säkerhetspolitiskt ansvar som till slut blev överfull och rann över, som låg bakom mina hårda ord mot regeringen.

Tolgfors - Vår sämsta minister får mig att se rött

Så här i efterhand, när känslorna lagt sig, kan jag tycka att jag tog i väl hårt. Att alliansregeringen på försvarspolitikens område är usla innebär ju inte att det vore bättre om oppositionen som är ännu sämre fick ta över. Att jag i artikeln gick så långt som att officiellt deklarera att jag inte längre stödde alliansen får väl betecknas som ett mått på min desperation och förtvivlan över det svek jag kände – och fortfarande känner – från regeringen i försvarsfrågan.

Uttalandet var delvis en följd av denna känsla, och en känsla av uppgivenhet, delvis en kalkylerad provokation i syfte att skaka om alliansens vänner, och få dem att inse att försvarsfrågan faktiskt kan kosta röster. För många borgerliga kärnväljare är försvarsfrågan viktig, och jag tror att det finns en betydande risk att många av dessa väljare ligger kvar på sofflocket i nästa val, eller lägger sin röst på något missnöjesparti, och det är min övertygelse att det för att vinna ett val är minst lika viktigt att mobilisera sina kärnväljare, som att vinna marginalväljarna.

Som provokation lyckades mitt utspel såtillvida att jag fick många arga reaktioner från lojala allianssupporters. Jag förstår dem. Inget upprör så mycket som en svikare ur de egna leden. Sedan kan jag i och för sig tycka att en jasägare inte alltid är den bäste vännen, utan att en verklig vän ibland måste våga ta bladet från munnen och säga även det obekväma. Nu går vi in i ett valår. Tiden för intern debatt och kritik är därmed över för denna gång. Nu handlar det om att hålla samman mot en gemensam motståndare, och vinna valet, så att Sverige slipper det oblida ödet att få Mona Sahlin som statsminister. Med detta vill jag deklarera min avsikt att, försvarspolitiska reservationer till trots, verka för en alliansregering i det kommande valet, med så stark borgerlig profil som möjligt.

Mina egna favoriter

Seriehjälten Tintin firade 80 år

Av de artiklar jag skrivit under året vill jag lyfta fram fyra som mina egna personliga favoriter. Den första handlar om den jubilerande seriehjälten Tintin. Artikeln var ett roligt avbrott mot annars ganska tunga och allvarliga ämnen, och fick ett mycket positivt bemötande. Tintin är också en av mina stora seriefavoriter sedan barnsben, så skrivandet av artikeln var fylld av härlig nostalgi.

Även min artikel om Luxemburg fick ett mycket positivt bemötande. Det var en av få artiklar jag skrev om den viktiga familjepolitiken under året, och var innehållsligt inspirerande då den visade på att det går att hitta andra familjepolitiska lösningar än Sverige, och att göra det med upprätthållande av ett långt bättre ekonomiskt välstånd.

Min artikel om konservatism och kapitalism blev också lyckad. Det var sannolikt den jag lade ned mest arbete på av alla, och den kändes för mig som en viktig motvikt mot en som jag då upplevde det tydligt antikapitalistisk slagsida på T&F. Artikeln har senare kommit att bli en del i en antologi om konservativ syn på ekonomi.

Nordkoreas diktator som leker med elden

En sista favorit tillhör knappast vare sig de längsta, mest lästa eller uppmärksammade, men den fyller mig med viss tillfredsställelse av ett annat skäl. Den handlade om den Nordkoreanska provsprängningen av en atombomb i somras. Av en slump hörde jag talas om provsprängningen mycket kort efter den inträffade, varför T&F kom att bli bland de första i världen som kommenterade det inträffade. När artikeln publicerades hade många vanliga media inte hunnit skriva om bomben. Framförallt lyckades jag med stöd av olika forskningsmaterial uppskatta bombens sprängkraft till 3-4 kT, vid en tidpunkt då få uppskattningar gjorts, och de få som publicerats pekade på en betydligt större bomb, 10-20 kT. När fler data blev tillgängliga över de kommande dagarna och veckorna kom allt fler rapporter att peka mot den mindre sprängkraft som jag kommit fram till.

Årets floppar

Av årets artiklar är det en handfull som jag känner missnöje med. Främst handlar det om den serie artiklar med semestertips som publicerades i somras, och min artikel om Honduras. Semesterartiklarna var ett ambitiöst försök att fylla sommarens nyhetstorka med innehåll och samtidigt öka variationen i artiklarna. Detta försök föll dock platt till marken. Artiklarna väckte mycket litet intresse annat än som föremål för detaljrättelser. Någon fortsättning på denna serie är inte att vänta, och om man tänker efter finns det faktiskt bättre saker att göra av sommaren än att skriva och läsa om olika utflyktsmål. Man kan ju uppleva dem istället.

Min artikel om kuppförsöket i Honduras är i mitt tycke årets svagaste. Den skrevs när händelserna fortfarande var färska och oklara, och med i princip bara svensk medierapportering som grund. Avsikten var att försöka nyansera den ensidiga pro – Zelaya rapportering som SvD och framförallt DN presterade. Resultatet blev dock klent. Min artikel kom att bli allt för försiktig.

I ett läge då det demokratiska Honduras institutioner slog till med kraft mot en vänsterpopulistisk president som med stöd av främmande makt försökte avskaffa demokratin i vad som bäst kan beskrivas som en smygande statskupp, så förmådde jag inte bättre än att skälla på båda parter och förespråka kompromisslösningar. Detta insåg jag ganska snart, dels tack vare kommentarer från kunniga läsare, dels genom att hämta in underlag från ett bredare spektrum av källor, var naivt och orättfärdigt. Demokratins hjältar i Honduras förtjänade allt stöd. Mea culpa!

Glädjande nog kan konstateras att läget i Honduras nu ser ljusare ut. För några veckor sedan kunde demokratiska val hållas som planerat. Trots försök från Zelayas supportrar att med våldshandlingar och bojkott sabotera valet kunde det genomföras, med för Honduranska förhållanden normalt valdeltagande, och i närvaro av internationella observatörer som rapporterat om valet som fritt och demokratiskt. Det kan därför inte råda något tvivel om legitimiteten i valet.

Valresultaten visar också klart och tydligt vad det honduranska folket vill ha. Den enda presidentkandidat som uttalat sitt stöd för den avsatte presidenten Zelaya, vänsterpartiet PUD:s Cesar Ham, fick endast 1,7% av rösterna. Det honduranska parlamentet röstade senare med siffrorna 111-14 ned ett förslag att återinsätta Zelaya att tjänstgöra som president den återstående månaden av hans ämbetsperiod. Ny president blir den konservative Porifirio Lobo Sosa som vann en förkrossande seger med över 56% av rösterna, och vars parti (PN), vann egen majoritet i parlamentet.

¡Viva Honduras Libre!

Gradvis börjar också omvärlden inse att vad som skedde i somras var att demokratin och maktdelningens princip fungerade i Honduras när försökte kullkasta konstitutionen, samt att vad som skedde hade och stort stöd bland den breda majoriteten av Honduras folk. Därmed står det också pinsamt klart att länder som USA, OAS-staterna, och EU-länderna satsat på fel häst. De gav sitt stöd till en korrupt vänsterkuppmakare och införde bojkotter mot demokratins försvarare. Förhoppningsvis blir de nu genomförda valen en öppning för dessa länder att återuppta normala relationer med Honduras, och erkänna dess demokratiskt valda regering, utan att tappa allt för mycket ansikte.

Kanske kommer denna händelse i framtiden att ses som en vändpunkt inte bara i Honduras, utan i Latinamerikas historia. Den punkt då ett decennium av utveckling mot auktoritära vänsterregimer av Venezuelansk modell hejdas, och demokrati av traditionellt västerländskt snitt åter blir på modet. Inte undra på att vänstern så ivrigt ville se kuppen i Honduras lyckas, och nu med samma iver försöker motarbeta en konstruktiv lösning för återgång till demokrati och nationell försoning i Honduras.

Med detta önskar jag alla läsare en (något försenad) God jul och ett Gott Nytt År.

Patrik Magnusson

2 Responses to “Magnussons inlägg 2009 – en återblick”


  1. 1 Thomas Johansson december 27, 2009 kl. 3:19

    Tack för en självkritisk och intressant text!

    Speciellt fastnade jag för dina rader:

    … Om man som jag företräder en tredje linje, som försöker balansera humanism och realism genom att fortsätta ta emot flyktingar, men att ställa hårda krav på dem, tenderar man av den ena sidan att buntas ihop med de främlingsfientliga, och av den andra att buntas ihop med oikofoberna…

    Detta tycks vara en god beskrivning av hur såväl infekterad som onyanserad invandrarfrågan är, och blir behandlad, i Sverige idag.

    Din hållning däremot, upplever jag som nyanserad, och dina i övrigt intressanta och rimliga positioneringar, gör att jag vill rikta följande lilla försiktiga uppmaning till dig, bäste konservative medsympatisör (vad är egentligen en god svensk översättning på ‘Dear Fellow Conservative’..?):

    Om du under nästa mandatperiod, någon gång i slutet av 2013 kanske, känner att alliansen inte alls lyckats med att antingen opponera, eller regera, tillfredsställande, kan du väl vara så snäll och starta ett nytt värde- och socialkonservativt parti..!

    Mvh,

    En stillsam tvilling

  2. 2 Thomas Johansson december 28, 2009 kl. 0:24

    Patrik m fl;

    … Min artikel om konservatism och kapitalism blev också lyckad. Det var sannolikt den jag lade ned mest arbete på av alla, och den kändes för mig som en viktig motvikt mot en som jag då upplevde det tydligt antikapitalistisk slagsida på T&F. Artikeln har senare kommit att bli en del i en antologi om konservativ syn på ekonomi…

    Jag har nyss läst artikeln, och även jag upplever den som lyckad. Det ska dock nämnas, att jag inte är historiker, ekonom eller ens moralfilosof, varför dina resonemang måhända går en smula över huvudet på mig…🙂

    Resonemangen var hur som helst läsvärda såväl som nyttigt informativa.

    Dessutom torde det vara en mycket god gärning att söka verka för att inte T&F blir ett antikapitalistiskt forum, ty sådana missriktade konservativa forum innebär sannolikt någonting negativt för konservatismen i Sverige.

    Någonting påtagligt negativt, i själva verket.

    Mvh,

    En stillsam, kapitalistbejakande, tillika konservativ Thomas


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar