Två goda skäl att minska vårt oljeberoende

PÅ DJUPET | I samband med klimatkonferensen i Köpenhamn diskuterades naturligtvis utsläpp av koldioxid och därmed vårt användande av fossila bränslen som olja. Den rådande officiella sanningen på detta område är ju att dessa av människan genererade utsläpp har en avgörande påverkan på vårt klimat, och kan komma att orsaka en ekologisk katastrof.

Det finns som jag ser det goda skäl att ifrågasätta denna dogm. Det första skälet är just att det är en dogm. Det finns uppenbarligen många forskare som på ett eller annat sätt ifrågasätter detta, men som inte av etablissemanget tillåts komma till tals. Vi har också nyligen sett hur klimatforskare manipulerar sina data så att de skall passa de hypoteser man har. Den politiska styrningen av forskningsmedel gör också att det finns starka incitament för forskare inom området att komma fram till ”rätt” resultat.

Innebär detta att allt är frid och fröjd och att vi alla borde följa språkröret Peter Erikssons exempel och köpa oss en bensinslukande SUV? Nja, jag skulle nog vilja hävda att det finns två goda skäl att intensifiera arbetet med att minska vårt beroende av olja och andra fossila bränslen.

Vårt beroende av oljediktaturerna

Det första skälet är att en förfärande stor andel av världens olja pumpas upp i länder som det för en västerländsk demokrati inte är helt bekvämt att stå i beroendeställning till. Den allra största andelen, drygt 20%, har sitt ursprung i Saudiarabien och de små Gulfstaterna. Dessa är förvisso västvänliga i sin officiella linje, men de politiska ideal de står för är definitivt artfrämmande för oss.

Vill vi verkligen vara beroende av dessa herrar?

En betydande del av oljepengarna torde också finna sin väg till olika radikala islamistiska grupper och ytterst till den terrorism som kontinuerligt skördar oskyldiga människoliv. Vi finansierar således själva de semtexladdningar som spränger våra tåg och byggnader i luften. Även om man bortser från allt detta kommer man inte ifrån att dessa länder är belägna i en synnerligen orolig del av vår värld och det kan lätt inträffa saker som stryper oljekranarna, eller hotar att göra det, såsom skedde under 70-talet, om vi inte rättar vår politik efter oljeproducenternas önskemål.

Ytterligare 15% kommer från övriga mellanöstern, en ännu mer osäker leverantör. Största producenterna är där Iran, Irak, Algeriet och Libyen. Vidare kommentarer om dessa torde vara överflödiga. Sedan har vi de 15% som Vladimir Putin styr och ställer med, och tillsammans med naturgas flitigt använder som politiskt påtryckningsmedel.

Omkring 13% har sitt ursprung i Latinamerika. Av dessa kommer mer än hälften från Hugo Chavez Venezuela eller länder, som Ecuador, vilka är lydstater till honom. Inte heller dessa länder är direkt att betrakta som pålitliga leverantörer. Senaste exemplet på hur Chavez använder sina oljebolivares är naturligtvis finansieringen av kuppförsöket i Honduras.

Omkring 6% kommer från Afrika söder om Sahara, och 9% från Asien. Den senare oljan torde helt sugas upp av de törstiga inhemska marknaderna, medan den afrikanska förvisso är tillgänglig för export, men leverantörerna är ofta instabila stater och/eller diktaturer där utvinningen av olja är intimt förknippad med grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Exempel på sådana stater är Nigeria och Sudan.

Återstår så omkring 20% av världsproduktionen som kommer från västerländska demokratier som USA, Canada, Australien, Storbritannien och Norge. Tittar man på kända reserver blir de västerländska demokratiernas andel ännu mindre, omkring 16%, och den förbrukas i högre takt än i många andra länder. Detta är betydligt mindre andel än den vi idag behöver konsumera för att upprätthålla vår levnadsstandard.

1974 hade vi senast ransonering av bensin i Sverige

Detta innebär att vårt oljeberoende försätter oss i en mycket bekymmersam position där vi tvingas acceptera att länder med mycket tvivelaktiga politiska system kan utöva visst inflytande över oss för att vi skall hålla dem på gott humör, och ytterst att de kan tillfoga vår ekonomi avsevärd skada genom att strypa flödet av olja. Vad gör vi den dag vi tvingas välja mellan att inskränka yttrandefriheten eller att fortsätta importera olja till förmånliga villkor?

Visst finns alltid möjligheten att med militära medel få sin vilja genom, men det är ett företag man oftast underskattar kostnaderna med, förutom att det ur ett etiskt perspektiv tender att vara förkastligt. Västs förmåga, och framförallt vilja, att bruka maktmedel för att få sin vilja genom är också nuförtiden mycket svag. Då verkar det mera lovande att spela på den planhalva där väst fortfarande har kvar viss styrka, den teknologiska.

Västerlandets framgångar under det gångna halvseklet, och framförallt under de senaste tvåhundra åren har till stor del berott på vår förmåga att med vetenskap och teknik finna nya lösningar på olika problem. Om vi kan finna hållbara sätt att ersätta, eller åtminstone minska behovet av, olja i främst våra transporter, eller att minska vårt behov av transporter, så gör vi samtidigt mindre beroende av att fjäska för personer som Mahmoud Ahmedinejad, kung Abdullah, Vladimir Putin, överste Khadaffi och Hugo Chavez, och mindre sårbara för de allsköns konflikter ledare av den typen brukar dra på sig, och som kan kasta grus i maskineriet på oljeriggarna.

Peak Oil

Det andra skälet kan sammanfattas i begreppet Peak oil, som har blivit något av ett modeuttryck på sistone. Att olja, gas och kol är ändliga resurser har länge varit känt. Ingen vet exakt hur stora kvantiteter av dessa energiråvaror det finns, men alltsedan de blev viktiga för vår ekonomi har man försökt uppskatta fyndigheternas storlek, och därmed hur länge de kan tänkas räcka.

Av många skäl är det inte helt enkelt att göra dessa uppskattningar. Ett uppenbart skäl är att alla fyndigheter inte är upptäckta, och är de inte upptäckta är de ju per definition okända. Därför skrivs hela tiden siffran över bekräftade fyndigheter upp, samtidigt som uttagen ur fyndigheterna i form av produktion naturligtvis dras ifrån. När väl fyndigheter tas i produktion visar det sig allt som oftast att uppskattningen av dess storlek varit för optimistisk eller för pessimistisk. Skall man bedöma hur länge en viss resurs räcker måste man sedan korrekt prognostisera produktionen, vilket kan vara ett företag i sig.

Hubberts modell för Peak Oil från 1956

Ett av de första och fortfarande aktuella försöken att ta fram en modell för utvecklingen av oljeproduktionen gjordes 1956 av M. King Hubbert, som baserat på studier av kolproduktionen i USA tog fram en enkel modell för hur produktion av ändliga resurser som olja kan se ut. Modellen är i princip en normalfördelningskurva, där produktionen först ökar långsamt, sedan allt snabbare, för att sedan avta och slutligen nå en topp (”peak oil” i detta fall), varefter produktionen börjar falla, för att till sist upphöra.

Mekanismerna bakom denna utveckling är i princip den att till en början stiger produktionen till följd av växande efterfrågan. I detta skede finns det gott om kända fyndigheter, och oljan är lätt åtkomlig, varför det i princip inte finns några andra gränser för produktionen än den mängd olja marknaden kan svälja.

I takt med att befintliga fyndigheter förbrukas och efterfrågan fortsätter att öka så uppstår en slags kapplöpning mellan att finna och exploatera nya fyndigheter, och att förbruka de kända. Till en början är det lätt att öka de kända fyndigheterna snabbare än de kända förbrukas, och att bygga ut produktionskapaciteten i takt med efterfrågan.

Efter en tid kommer dock takten i fynd av nya fyndigheter att minska, eftersom de lättast tillgängliga redan är funna. Nu tvingas prospektörerna ut i allt oländigare terräng, kargare klimat och med sämre infrastruktur. Samtidigt fortsätter produktionen att öka – till sist snabbare än vad nya fyndigheter upptäcks. Då börjar (de kända) reserverna att minska.

Att ta i drift en fyndighet som ligger avlägset till, eller kanske djupt under vattnet, kräver mer resurser än vad det gjorde att ta de första fyndigheterna i drift, och tar helt enkelt mer tid. Detta innebär att man förr eller senare kommer till en punkt då produktionen inte längre kan byggas ut i den takt efterfrågan ökar, eller till och med ens i samma takt som produktion bortfaller då gamla källor sinar. Då har man nått ”peak oil”.

Därefter kommer produktionen att fortsätta att falla, alldeles oavsett efterfrågan. Det är helt enkelt inte tekniskt möjligt att upprätthålla den på samma nivå, och i takt med att allt större del av reserverna förbrukas fortsätter produktionen att minska till dess att den i princip upphör.

En hel del tankemöda har ägnats åt att förutspå när denna ”peak oil” skall inträffa. Hubbert själv föreslog omkring 2030, en tidpunkt som stöds av många internationella experter. Andra, t.ex. den svenska forskargruppen ASPO, menar att toppen kommer att inträffa tidigare, och att den kanske t.o.m. inträffade 2008. Mer optimistiska prognoser gör gällande att toppen ligger längre bort än 2030, kanske t.o.m. en bit in på nästa sekel. De allra mest optimistiska talar om i storleksordningen flera hundra år, eller förnekar t.o.m. att en sådan topp skulle komma någonsin.

Jag skall på en gång tillstå att jag inte är någon expert i ämnet, och har mycket svårt att bedöma trovärdigheten i de olika argumenten som stödjer optimistiska respektive pessimistiska beräkningar. Min magkänsla får mig att hellre luta åt de mera optimistiska prognoserna. Marknadsmekanismer och teknisk utveckling brukar ha en tendens att finna lösningar vi inte kan föreställa oss idag, och som därför inte kan ingå i modellerna.

Till exempel finns oexploaterade fyndigheter och andra typer av oljeråvaror än de i dag dominerande som kommer att bli brytvärda i takt med att priserna stiger. Ny teknik kommer gradvis att göra våra fordon bensinsnålare, och/eller kapabla att använda alternativa drivmedel. Dyrare drivmedel kommer också att innebära minskade transporter.

Även med en mera optimistisk hållning torde det dock stå klart att vi inom relativt kort tid (decennier) kommer att slå i produktionstaket för olja globalt, samtidigt som allt fler länder når ökat välstånd och därmed ökar sitt behov av energi, och att produktionen sedan gradvis kommer att minska. Detta kommer att medföra ökade priser, och man kan inte heller bortse från att de stora producenterna i takt med att produktionen avtar delvis kommer att dra bort delar av sin produktion från världsmarknaden för att se till att deras egna behov täcks, vilket ytterligare försätter helt importberoende länder som Sverige i en brydsam situation.

Vad göra?

Det första man bör betänka är att en stor del av problemen sannolikt kommer att lösa sig av sig själva. I takt med att priserna stiger kommer det att bli allt mer lönsamt och intressant att investera i bensinsnål teknik och alternativa energikällor. Vad vi således inte bör göra är att gripas av panik och fatta extrema beslut.

Audi A2 - Det går få ner bränsleförbrukningen till under 3dl/mil med dagens teknik

Däremot bör vi målmedvetet arbeta med att arbeta bort vårt oljeberoende. Det är främst inom transportsektorn som oljan förbrukas, så det är där mest går att göra. Grundforskning inom områden som bensinsnålare motorer och alternativa drivmedel borde kunna vara väl investerade pengar, och kunna ge svensk fordonsindustri en ny nisch att blomstra i. Det förutsätter dock att man låter forskarna välja inriktning och metoder, och inte låter politiker plöja fast oss i ett till etanolträsk.

Infrastruktursatsningar på järnväg tror jag också på. Tåg kan drivas med elektricitet istället för oljeprodukter, och all fossil energiförbrukning som kan växlas mot elförbrukning är bra. På kort sikt kan vi öka vår kärnkraftsproduktion, och på lite längre sikt finns många lovande tekniker vi kan utveckla. Även personbilar, åtminstone i storstadsområdena, bör kunna nyttja mer av el för sin framdrivning.

Kärnkraften - oundviklig del av lösningen

Det finns sannolikt också en rad ekonomiska piskor och morötter statsmakterna kan applicera för att främja en minskning och effektivisering av transporterna. Mer av distansarbete, videokonferenser och decentraliserad service borde minska behovet av pendlings-, konferens- och inköpsresor.

Jag skulle också vilja slå ett slag för den gamla hederliga beredskapslagringen av olja. Om de mera pessimistiska prognoserna skulle slå in kan det visa sig vara värdefullt att ha en viss buffert att luta sig mot för att mildra övergången till ett oljelöst samhälle. Till detta kommer det förhållande att våra väpnade styrkor för sina mest slagkraftiga förband är i stort behov av drivmedel, och att vi kan räkna med att en potentiell angripare (Ryssland) kommer att ha egen produktion långt efter att EU:s och Norges reserver är förbrukade.

En omställning av samhället till allt mindre oljeberoende handlar om att förändra för att kunna bevara. Genom att tänka långsiktigt och redan nu börja vår omställning minskar vi risken att vi längre fram hamnar i olika krisscenarier som kräver revolutionära förändringar, och satsningar här kan till och med innehålla ett frö till framtida svenska exportframgångar.

Ett varningens finger, dock. Detta är ett en fråga med närmast outsinlig potential för politiker med ambition att öka sin styrning över ekonomi och medborgare att löpa amok. Det gäller därför att i första hand finna lösningar som utnyttjar kreativiteten i den fria forskningen och dynamiken i den fria marknaden, inte politiskt detaljstyrda mastodontprojekt. En förutsättning är dock att vi inom den politiska högern tar frågan om oljeberoende på allvar, och inte låter vänstern erövra problemformuleringsprivilegiet i denna fråga.

För att slutligen återknyta till klimatfrågan, så innebär de mera pessimistiska kalkylerna av våra oljereserver, om de stämmer, att IPCC:s skräckscenarier för global uppvärmning saknar relevans. De bygger nämligen på antaganden om fortsatt ökning av koldioxidutsläppen från fossila bränslen, något som enligt bedömare som Kjell Aleklett på ASPO helt enkelt inte är praktiskt möjligt.

För mera initierade bedömningar av fenomenet ”peak oil” rekommenderas en titt hos Wiseman’s Wisdoms och Cornucopia? Även vår utrikesminister Carl Bildt uppmärksammade frågan ifjol med anledning av det då rekordhöga oljepriset på 119$/fat.

Patrik Magnusson

7 Responses to “Två goda skäl att minska vårt oljeberoende”


  1. 1 Dag Elfström december 31, 2009 kl. 3:34

    Bra artikel. Välformulerat, Patrik.

    Dock ska man ju komma ihåg att ovanstående deklaration om behovet av att minska vårt oljeberoende får helt andra andra konsekvenser än ”om-du-inte-byter-till-biogas-kommer-jorden-gå-under”-argumentationen.

    Den senare är ju tillväxtfientlig. Där man ska straffa ut alla som inte uppnår sagda ”klimatneutrala mål”.

    Om man istället har din syn på oljeberoendet så kan det å andra sidan leda till en framåsyftande forskning på området icke fosil energi samtidigt som man ger fan i att aktivt förstöra såväl näringslivets som enskilda människors möjligheter att expandera eller finna ett lugn.

  2. 2 Patrik Magnusson december 31, 2009 kl. 8:20

    ”Om man istället har din syn på oljeberoendet så kan det å andra sidan leda till en framåsyftande forskning på området icke fosil energi samtidigt som man ger fan i att aktivt förstöra såväl näringslivets som enskilda människors möjligheter att expandera eller finna ett lugn.”

    Jo, det var ju en av mina centrala slutsatser.🙂

  3. 3 Allianspartisten december 31, 2009 kl. 10:41

    Ett tredje skäl är att det finns en mängd andra ”nyttigheter” än ren förbränning som oljan kan användas till. Det är väl inte mitt område men olja kan användas för att framställa material med intressanta egenskaper.

    Vidare, i det läge som vetenskapen befinner sig idag, kan inte klimatfrågan avfärdas som ett fullgott skäl att vara försiktig med förbränning av olja och andra fossila bränslen. Här krävs fortsatt försiktighet och ödmjukhet (…och här är mitt lilla bidrag till försiktigheten att jag i veckan faktiskt beställde en biogasbil som förövrigt visade sig vara ett alternativ där jag sänker min milkostnad med cirka 3 kronor per mil).

  4. 4 essenonvideri januari 4, 2010 kl. 22:25

    Allianspartisten:

    ”Vidare, i det läge som vetenskapen befinner sig idag, kan inte klimatfrågan avfärdas som ett fullgott skäl att vara försiktig med förbränning av olja och andra fossila bränslen.”

    Nej, här har du naturligtvis rätt. Jag tycker förvisso det finns all anledning att inta en skeptisk hållning till vad som av politiker, media och ett stort antal (men långt ifrån alla) forskare upphöjt till en sanning som inte får ifrågasättas, men det vore mig främmande att avfärda det hela.

    Min ödmjukhet i denna fråga är nästintill total. Jag är humanist – inte naturvetare, och inser att jag har ytterst små utsikter att någonsin förstå alla dessa teorier och motteorier som experterna lanserar. Men eftersom jag ändå ser andra skäl att minska oljeberoendet så behöver jag ju strängt taget inte vara alltför bekymrad över att jag sitter på lektaren i klimatfrågan.

    Lycka till med din nya bil🙂


  1. 1 Moving Companies Jacksonville beach fl Trackback vid mars 6, 2016 kl. 9:11
  2. 2 home business tax deductions 2015 Trackback vid april 9, 2016 kl. 13:01
  3. 3 plumbing Trackback vid maj 9, 2016 kl. 19:08

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar