Funderingar kring framtiden för den parlamentariska konservatismen

ANALYS | Nu är vi inne i ett nytt år, och inte vilket år som helst utan ett valår. SCB:s senaste undersökning bådar inte gott för Alliansen, medan såväl förtroendena för alternativens kandidater som, kanske viktigare, vadslagningsföretagens odds pekar mot en ny seger för Allians för Sverige.

Vilket som så kommer det bli ett hårt utkämpat och viktigt val, där två företeelser utan tidigare exempel i Svensk politik sedan den allmänna rösträttens införande står inför dörren: två på förhand utmejslade regeringsalternativ ställs emot varandra, och det ena inbegriper att kommunister skulle ta plats i Sveriges regering.

Jag frågar mig då, kanske inte helt oväntat av en skribent på denna blogg, vad som kan göras för att säkra det förra av de tu alternativen, och kanske lika viktigt, vad som kan göras för att få ett tydligare inslag av frihetlig konservatism i det kommande regeringsunderlaget.

Valtaktiken och möjligheterna till en borgerlig valseger lämnar jag därhän tillsvidare, den debatten kommer med all sannolikhet föras friskt såväl här på T&F som i andra fora. Men givet att detta lyckas så krävs det ju också, för att påbörja en långsiktig reell förändring av Sveriges politiska debattlandskap, att liberalismen, och då framförallt värde- och flumliberalismen, försvagas till förmån för en mer konservativ opinionsbildning och politik.

Sverige är sedan länge ett mycket speciellt land vad gäller vårt politiska landskap. Konservatismen och konservativa ideal står sig här mycket svagare än i de flesta andra länder. Här har det politiska spektrat i den offentliga debatten mer eller mindre förvandlats till en strid mellan pseudosocialister och socialliberaler, ingetdera särskilt lockande alternativ.

Om man betraktar frågan på ett partiplan så ser framtiden inte för ljus ut. Moderaterna har jag helt gett upp hoppet om i detta avseende, och centerpartiet verkar vara inriktade på att med all kraft eliminera alla historiska tendenser till konservativ inriktning som står att finna. Folkpartiet må låta hur konservativa som helst i enskilda sakfrågor men de är fortfarande lika opålitliga som någonsin, och utanför de frågor där deras nya profil ger en strimma av hopp så är de samma gamla flumliberala folkparti.

Det lilla hoppingivande som kan ses vid horisonten är då kristdemokraterna, med Göran Hägglunds nya giv ”verklighetens folk” och striden mot tyckareliten. Jag har förhoppningar om att detta projekt ska lyckas, men inte några orealistiska förhoppningar om att han ska få de kristdemokratiska politikerna ute i landet att fullt ut begripa vad detta innebär när de själva sitter och funderar över förslag att lägga fram. Lyckas det så har det alla möjligheter att lyfta kristdemokraterna, och då på en mer tydligt konservativ bas, men lyckas man inte få partifolket att följa med så kan det skapa en misstro i partiet för en profil som i sig är väldigt lyckad.

Givet dessa förutsättningar så tror jag nog att man, såsom många gånger förr, får lägga sitt primära fokus vid personer och grupper inom Alliansen, obeaktat parti. Närmare valdagen kommer det med all sannolikhet presenteras en del listor och presentationer av lämpliga kandidater för den konservativt sinnade här på T&F, så det avstår jag från för stunden. Jag måste tillstå att jag faktiskt inte ännu har hunnit granska alla de listor som har presenterats av alla de valkommitéer som landet runt verkar.🙂

Istället tänkte jag helt kort presentera några förslag på vad de olika partierna skulle kunna satsa på, som skulle stärka en konservativ profil på den borgerliga politiken.

Kristdemokraterna är enkla, för dem så krävs det endast att den nuvarande profilen förtydligas, verkligen genomförs och fylls på med tydligare ny politik. I längden räcker det inte med retorik, det krävs även att man visar att man menar allvar genom att våga rucka på heliga kor.

Även när det gäller folkpartiet så är det tämligen enkelt. De torde satsa på att utöka sin kravliberala profil. Utvidga den till att täcka även kriminalpolitik m.m. och se till att inte darra på manschetten kring skolpolitiken samt fortsätta på de små försök till integrationspolitisk kravpolitik som de har berört.

Centerpartiet skulle kunna nyttja den företagarpolitiska profil de har skaffat sig genom att tydligare i det sammanhanget fokusera på ansvarstagande och ansvar. En företagare har väldiga mängder med ansvar, och det är något positivt. Utöka det till att även omfatta de anställda. Kräv inte bara minskade arbetsmarknadsregleringar för att det är rätt utan för att vi behöver mer fokus på enskilt ansvar och egenmakt i motsats till kollektiv beslutsmakt personifierat genom fackföreningarna.

Moderaterna är nog svårast. Den nymoderata profilen handlar ju i mycket om att kapa bort de klassiskt konservativa profilfrågorna såsom försvar och rättspolitik. Men de kan bidra dels genom att fortsätta sitt fokus på ekonomiskt ansvarstagande och skattesänkningar. Mer osannolikt, men lika viktigt, och troligen opinionsmässigt fördelaktigt, vore om Statsministerns kulturradikala profil kunde minskas markant.

Hitintills några spontana tankar från mitt huvud. Jag skulle dock vara intresserad av att höra vad ni läsare tänker om detta. Vad skulle partigängare i de olika partierna kunna göra och driva för att stärka konservatismen som tankeströmning inom den parlamentariska borgerligheten?

David Högberg

35 Responses to “Funderingar kring framtiden för den parlamentariska konservatismen”


  1. 1 Thomas Johansson januari 2, 2010 kl. 3:21

    David Högberg m fl;

    Nu är vi inne i ett nytt år, och inte vilket år som helst utan ett valår. SCB:s senaste undersökning bådar inte gott för Alliansen, medan såväl förtroendena för alternativens kandidater som, kanske viktigare, vadslagningsföretagens odds pekar mot en ny seger för Allians för Sverige…

    – Detta med vadslagningsföretagens odds kan måhända verka som en riktigt ogenomtänkt förutsägare av valutgången. Å andra sidan tvingas vadslagningsföretagen att en verkligt god omvärldsbevakning, som väl är grunden för deras sättning av odds, ty eljest skulle dessa företag nog gå i konkurs rätt snart.
    Inbillar jag mig.

    … Vilket som så kommer det bli ett hårt utkämpat och viktigt val, där två möjligheter utan tidigare exempel i Svensk politik sedan den allmänna rösträttens införande står mot varandra: antingen att en borgerlig regering blir återvald eller att kommunister släpps in i regeringen…

    – Glöm för guds skull inte fullkomligt oresonliga trädkramare ang det röd-gröna alternativet. När trädkramarna, dvs miljöfundamentalister, eller miljöfascisterna som jag läste på någon forum, t.o.m. ska beredas plats i regeringen, kan vi nog glömma allt av resonlig energipolitik, förståelse och hänsyn till hur kritiskt viktigt det är med en verkligt stabil energiförsörjning av landets industrisektor, hur viktig kärnkraften faktiskt är än i denna dag osv.

    Frågan är om det inte är dessa miljöfundamentalister som är mest skrämmande. Miljöpartister som sitter i en regering har ju inte bara att ta hänsyn till övriga regeringspartier, utan även till sitt eget parti. I detta parti lär det finnas en vänsterflyger precis som i andra partier. Mp:s vänsterflygel lär sannolikt kräva tvärstopp för all kärnkraftsanvändning och all kärnkraftsforskning, samt våldsamt höga beskattningar på industrin, företag, bilister och gud vet allt.

    Jag känner redan hur jag blir matt när jag skriver dessa rader.

    … Jag frågar mig då, kanske inte helt oväntat av en skribent på denna blogg, vad som kan göras för att säkra det förra av de tu alternativen, och kanske lika viktigt, vad som kan göras för att få ett tydligare inslag av frihetlig konservatism i det kommande regeringsunderlaget…

    – Samtliga borgerliga partier måste sätta upp en verkligt smart agenda; smart såväl för de enskilda partierna som smart för ett större borgerligt sammanhang. De enskilda agendorna bör väl inte skilja sig alltför mycket åt, ty det ger paradoxer/gratispoänger för oppositionen att slå ned på.

    Hur det mot bakgrund av detta, ska gå att förena tre partier, m, fp och c, som propagerar en rätt uttalat liberal agenda i valet, och ett parti, kd, som förhoppningsvis för en påtagligt värde- och socialkonservativ valrörelse, kan jag ej besvara. Jag hoppas dock att det går att sammanföra dessa tämligen olika borgerliga ansatser, eljest är jag rädd för att början på slutet för de svenska kristdemokraterna har inletts, alldeles oavsett hur starka kristdemokratiska partier etc är utomlands.

    … Valtaktiken och möjligheterna till en borgerlig valseger lämnar jag därhän tillsvidare, den debatten kommer med all sannolikhet föras friskt såväl här på T&F som i andra fora..

    – Jag gjorde ett litet, litet, tappert, och mycket amatörmässigt försök ovan…🙂

    … Men givet att detta lyckas så krävs det ju också, för att påbörja en långsiktig reell förändring av Sveriges politiska debattlandskap, att liberalismen, och då framförallt värde- och flumliberalismen, försvagas till förmån för en mer konservativ opinionsbildning och politik…

    – Det torde stämma, och dina ord gör mig varm inombords. Varm av glädje och belåtenhet, ty vi börjar väl vara några stycken nu som är lite, lite trött på att i just vårat land ska allt ordet borgerligt vara mer eller mindre ska vara synonymt med ordet liberalism!

    Hur har det egentligen blivit så här..? Jag har en försiktig tanke, men den vågar jag knappt yttra… eller vågar jag det… tja… hm… hämtar mod… jag är supernaiv nog att inbilla mig, att med just den typ av socialistisk, för att inte säga marxistisk/kommunistisk feminism vi har i Sverige – och som är så inflytelse rik som den är – är det blott naturligt att all tendenser till konservatism har tryckts tillbaka. En förlängning av denna tanke, är ju att för att konservatismen ska tillåtas flytta fram sina positioner, måste den svenska varianten av feminism träda tillbaka. Det senare lär naturligtvis inte ske frivilligt, utan här torde det handla om ett mycket envetet och målmedvetet arbete under många, många år för att åstadkomma nog stora attitydförändringar på gruppnivå för att konservatismen ska börja accepteras på ett helt annat sätt än idag ute i stugorna.

    För den som är tveksam till att det överhuvudtaget ska gå att åstadkomma något beträffande feminismen och dess oerhört starka position i samhället, vill jag mana till mod och förtröstan. Detta eftersom ett idogt besökande av hemsidan för amerikanska, libertarian-konservativa, nyhetsnätverket Fox News alltsedan presidentvalet 2008 har övertygat mig att kvinnor kan vara i princip hur konservativa och traditionalistiska som helst. Vissa av dem är visserligen pro-choice konservativa, men inte alla, och rent generellt verkar det även gå utmärkt för brittiska och amerikanska kvinnor att se sig själva som såväl konservativa som kämpar för ett könsmässigt rättvist samhälle. Detta kan ex märkas bland olika kvinnliga bloggare och kvinnliga samhällskommentatorer, som näppeligen är speciellt förtjusta i allsköns vänsterliberaler osv.

    För skojs skull slog jag in ‘Conservative Women’ på Google, och fick massor av träffar. En av dem, var webbplatsen för ‘Conservative Women’s Organisation’ : http://www.conservativewomen.org.uk/

    På denna hemsida sägs bl a ett av målet för organisationen är att: ‘Helping the Conservative Party capture the women’s vote’.

    Conservative Women’s Organisation är som jag förstår det en underorganisation till Torypartiet. Kanske vore det en god idé även för svenska kristdemokraterna att fundera på att via ‘Kristdemokratiska Kvinnoförbundet’ bedriva ett mycket omfattande, intensivt, genomtänkt och långsiktigt arbete för att visa att åtminstone delar av den konservativa läran kan vara attraktiv för dagen kvinnor. Åtminstone kvinnor som är, hm… vågar jag säga det… kvalitetsorienterade.

    Ett är i alla fall säkert; ska kd bli stort måste kvinnorna med! Det behövs kunniga kvinnor på snart sagt alla nivåer, och i alla sammanhang, som på ett FÖR ANDRA KVINNOR ATTRAKTIVT SÄTT talar för kd, och för den konservativa saken. Kvinnor lyssnar gärna, kanske allra helst, på andra kvinnor. Den tiden är som bekant förbi, när kvinnorna absolut och alltid röstade som sin man.

    … Sverige är sedan länge ett mycket speciellt land vad gäller vårt politiska landskap. Konservatismen och konservativa ideal står sig här mycket svagare än i de flesta andra länder. Här har det politiska spektrat i den offentliga debatten mer eller mindre förvandlats till en strid mellan pseudosocialister och socialliberaler, ingetdera särskilt lockande alternativ…

    – Så sant, och så sorgligt. Väl talat, bäste bror.

    … Om man betraktar frågan på ett partiplan så ser framtiden inte för ljus ut. Moderaterna har jag helt gett upp hoppet om i detta avseende, och centerpartiet verkar vara inriktade på att med all kraft eliminera alla historiska tendenser till konservativ inriktning som står att finna. Folkpartiet må låta hur konservativa som helst i enskilda sakfrågor men de är fortfarande lika opålitliga som någonsin, och utanför de frågor där deras nya profil ger en strimma av hopp så är de samma gamla flumliberala folkparti…

    – Ja, här gäller det för kd, och ev nystartade konservativa partier att ta tag i, och på ett för allmänheten lockande sätt, införa en mer konservativ agenda på den samtalsmässiga dagordningen i landet Sverige. Någon hjälp från den övriga borgerligheten är icke att förvänta.

    … Det lilla hoppingivande som kan ses vid horisonten är då kristdemokraterna, med Göran Hägglunds nya giv ”verklighetens folk” och striden mot tyckareliten. Jag har förhoppningar om att detta projekt ska lyckas, men inte några orealistiska förhoppningar om att han ska få de kristdemokratiska politikerna ute i landet att fullt ut begripa vad detta innebär när de själva sitter och funderar över förslag att lägga fram…

    – Dags för en folkbildningsdrive riktad mot kd-anhängare runt om i landet..?

    … Lyckas det så har det alla möjligheter att lyfta kristdemokraterna, och då på en mer tydligt konservativ bas, men lyckas man inte få partifolket att följa med så kan det skapa en misstro i partiet för en profil som i sig är väldigt lyckad…

    – Jag hoppas att diverse partifunktionärer hos kd regelbundet går på T&F och tar intryck. I dina senaste rader har de ju fått mycket lärdom att ta till sig för att åstadkomma ett lyckat val. Eller strunta i att söka åstadkomma ett lyckat val, valet för kd-funktionärerna är fritt…😉

    … Givet dessa förutsättningar så tror jag nog att man, såsom många gånger förr, får lägga sitt primära fokus vid personer och grupper inom Alliansen, obeaktat parti. Närmare valdagen kommer det med all sannolikhet presenteras en del listor och presentationer av lämpliga kandidater för den konservativt sinnade här på T&F, så det avstår jag från för stunden. Jag måste tillstå att jag faktiskt inte ännu har hunnit granska alla de listor som har presenterats av alla de valkommittéer som landet runt verkar.🙂 …

    – Nåväl, du har gjort mycket annat, ex har du skrivit denna utmärkta blogg.

    … Istället tänkte jag helt kort presentera några förslag på vad de olika partierna skulle kunna satsa på, som skulle stärka en konservativ profil på den borgerliga politiken.

    Kristdemokraterna är enkla, för dem så krävs det endast att den nuvarande profilen förtydligas, verkligen genomförs och fylls på med tydligare ny politik. I längden räcker det inte med retorik, det krävs även att man visar att man menar allvar genom att våga rucka på heliga kor.

    Även när det gäller folkpartiet så är det tämligen enkelt. De torde satsa på att utöka sin kravliberala profil. Utvidga den till att täcka även kriminalpolitik m.m. och se till att inte darra på manschetten kring skolpolitiken samt fortsätta på de små försök till integrationspolitisk kravpolitik som de har berört…

    – Samt, och återigen; försök nå ut till de mer traditionalistiskt- och värdeorienterade kvinnor som nog trots allt finns i det här landet!

    … Centerpartiet skulle kunna nyttja den företagarpolitiska profil de har skaffat sig genom att tydligare i det sammanhanget fokusera på ansvarstagande och ansvar. En företagare har väldiga mängder med ansvar, och det är något positivt. Utöka det till att även omfatta de anställda. Kräv inte bara minskade arbetsmarknadsregleringar för att det är rätt utan för att vi behöver mer fokus på enskilt ansvar och egenmakt i motsats till kollektiv beslutsmakt personifierat genom fackföreningarna.

    – Allt det där är bra, men i mitt stilla sinne undrar jag om inte dagens centerparti – utöver att det verkar vilja vara alltmer nyliberala – även ska fundera på att ha en konservativ ansats? De som röstar på USAs republikaner kan kanske sägas vara en mix av libertarianer resp socialkonservativa. Utifrån detta vågar jag mig på tankesprånget att undra om det verkligen vore helt omöjligt för svenska centern att försöka vara libertarianer beträffande ekonomiska frågor, och mer värde- och socialkonservativa beträffande social- och familjepolitiska frågor?

    Centern kan naturligtvis hävda att de inte vill detta, eftersom de kan hävda att konservatism skrämmer bort hbt-personer, kvinnor osv. Möjligen kan de ha rätt, åtminstone så som konservatism ofta framställs. Å andra sidan får nog c räkna med att dagens agenda för detta parti mycket väl kan skrämma iväg traditionella centerväljare till sd, och dessa traditionella centerväljare kan vara rätt många. Begriper Maud Olofsson, Fredrick Federley, & Co det? Bryr de sig?

    … Moderaterna är nog svårast. Den nymoderata profilen handlar ju i mycket om att kapa bort de klassiskt konservativa profilfrågorna såsom försvar och rättspolitik. Men de kan bidra dels genom att fortsätta sitt fokus på ekonomiskt ansvarstagande och skattesänkningar. Mer osannolikt, men lika viktigt, och troligen opinionsmässigt fördelaktigt, vore om Statsministerns kulturradikala profil kunde minskas markant…

    – Jag uppfattar statsministern som en tämligen anpasslig person, anpasslig i mening sökande efter gillande utifrån rådande samhällstrender. Det vänsterradikala, kulturradikala ligger hos många i tiden så att det bara visslar om det, och då är även statsministern för denna agenda.
    Som det tycks.

    I sammanhanget, kan jag avslöja att utifrån hur de framstår som personer, är jag fräck nog att gilla en bekännande kristen som vår finansminister Anders Borg bättre än förutnämnda minister. Kanske t.o.m. mycket bättre.

    … Hitintills några spontana tankar från mitt huvud. Jag skulle dock vara intresserad av att höra vad ni läsare tänker om detta. Vad skulle partigängare i de olika partierna kunna göra och driva för att stärka konservatismen som tankeströmning inom den parlamentariska borgerligheten?

    – Jag har ju ovan försökt att delge lite av mina tankar kring detta, och komprimerat ser mina tankar ut enligt följande.

    Kristdemokraterna bör fundera på att vara ett uttalat konservativt parti, eller lägga ned verksamheten. Om detta nykonservativa uppvaknande kräver en våldsam uppgörelse med partiets vänsterflygel, får kd ta den våldsamma internuppgörelse.

    Om det kräver en massiv utbildningsinsats av kd-funktionärer ute i landet, får raljant sagt denna insats startas direkt efter julhelgerna. I övrigt bör partiet fundera på hur det ska kunna vara närvarande i alla möjliga sammanhang ute i samhället, och på alla politiska nivåer.

    Att starta upp ett dylikt Herkulesarbete är naturligtvis inte lätt, men att medvetet arbeta över hela fältet har nog alla partier tvingats göra som idag är stora, och har ett betydande inflytande i sina länder, ex kristdemokraterna i Tyskland.

    Att ha partiet representerat i alla sammanhang, innebär just detta, och inte enbart att finnas till bland troende, tämligen välmående medelklassmänniskor.
    Målet måste vara att nå ut även till arbetarklass, invandrare, och inte minst kvinnor.

    Alla dessa ansatser kanske inte kan uppnås, och allt kan inte uppnås omedelbart, och ett dylikt jättearbete skulle naturligtvis ha startats långt innan valåret 2010. Nu är vi dock redan där, och kd har inte bara att söka väljarnas förtroende för att komma in i riksdagen, och andra politiska församlingar.

    Kristdemokraterna måste även fundera på varför de söker väljarnas förtroende, kort sagt: varför finns det politiska partiet Kristdemokraterna egentligen till?

    Mvh,

    En grunnande Thomas

  2. 2 Ernst Jünger januari 2, 2010 kl. 4:02

    Den parlamentariska konservatismen? Vilka är det? I Sverige? Vilka då?

  3. 3 Stoller januari 2, 2010 kl. 12:59

    Ernst. Läs och du skall få svar!

  4. 4 Patrik Magnusson januari 2, 2010 kl. 13:14

    David,

    Har du hittat vadslagningsföretag som idag tror på en alliansseger? Det vore i så fall glädjande, eftersom dessa brukar ha ganska bra förmåga att korrekt förutse utgången på val.

    De odds jag har sett lutar tyvärr åt andra hållet eller väger helt jämnt. Unibet ger 1,85 för vardera sidan, medan ladbrokes ger oddsen 1,7 för de rödgröna och 2,1 för alliansen.

  5. 5 David Högberg januari 2, 2010 kl. 13:38

    Thomas: Tack för dina tankar kring ämnet. Vad gäller det du skriver om centern så funderar jag i samma banor själv, då det skulle kunna vara en rätt naturlig profil för dem att ta, och då de egentligen inte har en given ideologi att ”lyda” så skulle en sådan förändring vara teoretisk möjlig. Vad gäller den korta horisonten, dvs detta valår och nästa mandatperiod så tror jag dock att det är omöjligt. De har ju de senaste åren satsat hårt på att etablera sig som ett värderadikalt alternativ.

    Ernst: Fortfarande finns det en del konservativa krafter i riksdagen, dock hålls de inte sällan rätt kort av partipiskan i de frågor där skiljelinjen liberalism-konservatism blir markant.

    Patrik: Se t.ex. Betssons odds. De ger 1.85 för Alliansen och 2.25 för den rödgröna röran. Räknar man samma dem alla tre ger det ju i princip jämnt skägg.

  6. 6 FredrikN januari 2, 2010 kl. 14:32

    Jag har sedan länge gett upp om Alliansen. De är varken konservativa eller liberala utan rätt och slätt socialistiska. Förhoppningsvis gör KD upp med sin vänsterflygel men det är större sannolikhet att det är vänsterflygeln som vinner. Och för KD ut i kylan.

    Om Alliansen förlorar och KD åker ut ur riksdagen kanske det är dags för ett riktigt konservativt parti?

  7. 7 Thomas Johansson januari 2, 2010 kl. 14:53

    FredrikN m fl;

    ”… Om Alliansen förlorar och KD åker ut ur riksdagen kanske det är dags för ett riktigt konservativt parti?”

    Ja, då om inte förr skulle kanske allt trötthet ang frånvaron av politisk konservatism i det här landet hos många medborgare kunna leda till någonting nytt.
    Tröttheten kunde måhända efterföljas av irritation, sedan ilska, därefter handlingsiver, och därefter en allmän samling, informella möten, fler möten, ökad beslutsamhet, en framväxande enad vilja och ett informellt program att samlas kring… allt slutligen samlat i en registrering av partinamn hos Patent- och registreringsverket, och därefter… ett nytt konservativt parti.

    Det kanske blir så. Jag skulle tro att intresset finns på rätt bred front. Bildas ett nytt svenskt konservativt parti, hoppas jag att det direkt markeras att här göre sig vänstermänniskor sig icke besvär. Vad gäller detta nya politiska alternativ skulle det nämligen handla om något som verkligen var värde- och socialkonservativt.
    Inte kommunistiskt. Inte marxistiskt. Inte socialistiskt. Inte vänster-progressivt. Inte allmänt vänsterorienterad. Inte feministiskt. Inte htb-orienterat. Inte eco-fascistiskt. Inte vänsterliberalt. Inte liberalt.

    Framförallt inte liberalt.
    🙂

    Mvh,
    En grunnande Thomas

  8. 8 Patrik Magnusson januari 2, 2010 kl. 15:45

    David,

    Tack för hänvisningen. Det är precis denna typ av hoppfulla nyheter man kan behöva en mörk och kall dag som denna.🙂

    Precis som trenden varit i opinionsmätningarna den senaste tiden, så verkar det bli ruskigt, otäckt, spännande jämnt.

  9. 9 Patrik Magnusson januari 2, 2010 kl. 16:27

    Ett djupare studium av man på spelbolagen kan spela om när det gäller politik kan vara nog så upplyftande. Näste s-ledare efter Mona föreslås bli:

    Thomas Bodström 2.65
    Thomas Östros 3.00
    Sven Erik Österberg 3.75
    Illmar Reepalu 8.00
    Anneli Hulthen 11.00
    Ylva Thörn 12.00
    Helene Fritzon 15.00
    Carin Jämtin 15.00
    Pär Nuder 20.00
    Leif Pagrotsky 35.00
    Morgan Johansson 45.00
    Wanja Lundby Wedin 55.00
    Margot Wallström 55.00

    Om detta är sossarnas ”första laguppställning” så finns ju all anledning att hoppas att deras tid som 40%-parti är över för alltid. Bara det faktum att man finner det intressant att spekulera i ny s-ledare är ju ett lovande tecken.

  10. 10 Thomas Johansson januari 2, 2010 kl. 17:56

    Jag tror att det finns en s-ledare som kan det politiska spelet, och som förstår samhället och dess ekonomi. Det är dessutom en s-märkt person som skulle ha näringslivets respekt. Jag talar om Jan Nygren, han som på 1990-talet var en i en trio som dåvarande partiledning valde från när det gällde att finna en ny partiledare efter Ingvar Carlsson, som då valde avgå.

    Mona Sahlin var en annan i denna trio. Det visade dock sig att hon gillade att köpa Toblerone, hade en massa obetalda räkningar, och framstod måhända som alltför ostrukturerad för att leda landet rent generellt.
    Jan Nygren var alltså initialt en annan i denna trojka. Han hade emellertid en son som Nygren tyckte skulle bli alltför belastad om pappan blev statsminister, och tackade alltså nej av familjeskäl.
    Göran Persson var den tredje i trion, och han ville inte, och skulle absolut inte, bli statsminister. Det skedde dock, och Persson kom att sitta i ett drygt decennium. Under denna tid minskade väljarkåren alltmer för s, socialdemokratin knöts allt närmare en smått oresonligt radikal miljörörelse av uttalad vänstermodell, och det tycktes som om klyftan mellan vänster- resp högerblocket (åter) blev till en ravin.

    Jag personligen ville ha Jan Nygren som partiledare, eftersom jag trodde det var bäst för landet i de fall s vann valen. Jag har till och från undrat vad som hänt om han hade tagit över ordförandeskapet istället för Persson.
    Nygren hade en genuin bakgrund i rörelsen, bl a SSU-ordförande 1978–1984, statssekreterare i Civildepartementet 1987-88 och i Försvarsdepartementet 1988–91[1], statsråd i statsrådsberedningen (samordningsminister) 1994-96, samt ansvarig minister för vapenexportfrågor åren 1995–96.
    Detta borde ha borgat för att han utifrån rent politiska meriter skulle ha gått iland med jobbet som s-ledare.
    Jag minns Nygren som en kunnig, men samtidigt prestigelös politiker som ville åstadkomma något. Han var bl a den som rent praktiskt sydde ihop en större överenskommelse mellan s och c i början på 1990-talet.
    Med Nygren vid rodret tror jag att vi hade fått en socialdemokrati som lika mycket eller mer vill samarbete med dåvarande c och fp jämfört med att ständigt bejaka LO-kollektivet och blott snegla åt vänster. Nygren själv tror jag knappast hade varit överförtjust i vp:s ‘smygkommunism’, eller mp:s ‘eco-fascism’. Men honom som skeppare för s, hade det kanske kunnat bli samlingsregeringar med någon slags center, eller center-vänsterideologi, istället för den rätt uttalade vänsterorientering som nog för det mesta kännetecknat och kännetecknar s.

    Vad hände då med Jan Nygren? Han arbetade från 1997 som VD för Riksbyggen, men slutade i augusti 2000 och blev senior advisor på Saab AB, där han sedermera avancerade till vice VD, vilket han knappst skulle ha gjort om han inget dög till. Näringslivet brukar ju ställa krav, som bekant. Nygren är även ordförande i Försvarsindustriföreningen, och från januari 2007 styrelseordförande i PrimeKey Solutions AB. I dagsläget är Nygren verksam som seniorkonsult, delägare och styrelseordförande i konsultföretaget Information och Samhällskontakt, ‘Isak’, vilket ägnar sig åt lobbying, PR och opinionsbildning.

    År 1996 lär Nygren ha haft ett brett stöd inom socialdemokratiska partiet för att bli partiledare. Frågan är om inte detta stöd skulle kunna återuppväckas om han själv signalerade att han var intresserad..?

    För borgerligheten inbillar jag mig att det är bra att en så kunnig, erfaren och sannolikt stark statsministerkandidat försvann. För s var det nog å andra sidan en smärre katastrof. Möjligen kommer historiker att börja sätta någon slags gräns vid Ingvar Carlsson, och hävda att efter honom har s av olika anledningar aldrig haft en partiledare som riktigt kan dra upp väljarstödet till riktigt höga väljarsiffror längre.
    Snarare tvärtom.

    Jan Nygren kan nog vara saknad av många inom s, men förmodligen behöver s honom mer än vad han behöver s, och han lär nog aldrig återvända till politiken. Återstår alltså att vaska fram någon annan för s. Visserligen sitter idag Mona Sahlin som partiordförande, men fortsätter knappast vid en valförlust i höst. Då börjar åter rekryteringsarbetet efter en ny ledare, ett arbete som kan visa sig svårt att genomföra.

    Kanske till och med ordentligt svårt.

    Mvh,

    En undrande Thomas

  11. 11 Ernst Jünger januari 4, 2010 kl. 1:10

    Förlåt mig Stoller. Jag visste inte att det fanns konservativa i Sveriges riksdag. Får ta och börja leva i ”verkligheten.”

  12. 12 Söderbaum januari 4, 2010 kl. 12:12

    Ernst Jünger: Jodå, det finns ett antal riksdagsledamöter som är konservativa, varav de flesta – inom M och KD – också betecknar sig själva som konservativa. Här är en lista vi publicerat över konservativt relevanta motioner som lades under den allmänna motionstiden 2008: https://traditionochfason.wordpress.com/2008/10/19/riksdagens-allmanna-motionstid-ett-urval/

  13. 13 Mikael Andersson januari 4, 2010 kl. 19:44

    Tycker det är intressant att det finns en till som spekulerat lite kring hur partierna står, vad de bör fokusera på för att vinna valet o.s.v.
    Har gjort det själv i min blogg för ett tag sedan (men ingen fokus på att stärka konservatismen, utan snarare hur de partierna kan växa)
    http://socialkonservativ.wordpress.com/2009/12/05/rapport-om-fortroendet-for-partierna-%e2%80%93-borgerlighetens-starka-fragor/

    Men för att ge lite tankar jag har så är det nog så att konservatismen växer bäst hos dem som är dess starkaste anhängare, d.v.s moderaterna och KD. Folkpartiet är tja liberaler till viss del, centern är lika mycket högersossar som borgerliga. Men det finns områden där de verkligen kan profilera sig. Folkpartiet kan vara partiet som står för ”ordning och reda”, både i skola och rättsväsendet samt integration. Moderaterna kan stå för klassisk socialkonservativ ekonomisk politik. Centern kan stå för företagandet.

    Det finns konservativa drag i alla, faran är de andra dragen. Birgitta Olsson falangen i FP t.ex.

  14. 14 Alex.La7 januari 4, 2010 kl. 22:54

    Thomas Johansson, fler kvinnor än män röstar redan på Kristdemokraterna så där ser det redan bra ut.

  15. 15 Thomas Johansson januari 5, 2010 kl. 3:04

    Alex.La7 m fl,

    ”Thomas Johansson, fler kvinnor än män röstar redan på Kristdemokraterna så där ser det redan bra ut.”

    Jag ber om ursäkt för att inte ha tagit reda på detta innan jag skrev mitt inlägg!

    Finns det för övrigt någon offentligt statistik på Internet där det s.a.s. särredovisas hur röstningen skedde utifrån kön, ålder osv?

    Därefter kan jag ju säga att detta besked fyller mitt hjärta med glädje..! Sann glädje, och nu gäller det alltså att få svenska män att måhända bli lite mer grunnande, börja intressera sig för politik och ideologier i allmänhet, och konservatism i synnerhet… hm… det finns mycket att göra i det nästan helt igenom vänsterprogressiva Sverige..!

    Mvh,

    En reflekterande Thomas

  16. 16 Patrik Magnusson januari 5, 2010 kl. 7:38

    Thomas:

    Den statistik jag tror du letar efter finner du här:

    http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____272993.aspx

  17. 17 Thomas Johansson januari 5, 2010 kl. 21:04

    Patrik m fl;

    Tack för länken Patrik! En stilla fundering jag har efter att ha sett statistiken som länken leder till, är att det – som sagt – överraskar på mig att det är fler kvinnor som röstar på kd jämfört med män. Detta eftersom som kd rent generellt väl är känt som det konservativa alternativet i svensk politik. Jag har åtminstone tidigare varit naiv nog att tro att konservatism är (mycket) mer lockande för män. Så behöver det ju inte vara, och det torde vara en mycket god idé för partistrateger hos alla partier med en konservativ framtoning att verkligen söka nå ut till kvinnor på olika sätt. Att underlåta att göra det, kan innebära fullkomlig katastrof i valen.

    I den nämnda valstatistiken, var det därutöver intressant att se att mp – som bara tycks gå uppåt i opinionsmätningarna – har dubbelt så många kvinnor som män bland sina väljare. Utifrån detta går det att haja till, och tänka till.

    Här frågar jag mig om det allmänt och normalt är så, att vänsterpartier normalt lockar fler kvinnor jämfört med män, och om borgerliga partier – med undantag för kd – normalt lockar fler män jämfört med kvinnor.
    Om det är så, går det att fråga sig hur stabila dessa valmönster är, och om de går att förändra.

    Slutligen är det möjligt att utifrån allt detta, fundera på om inte kvinnor är en absolut nyckelgrupp när det gäller att på bred front försöka få in mer acceptans för konservativa idéer och värderingar i Sverige..?

    Jag att kvinnorna utgör precis denna kritiska nyckelgrupp.

    Mvh,

    En funderande Thomas

  18. 18 Patrik Magnusson januari 5, 2010 kl. 21:35

    Thomas,

    Det finns säkert en uppsjö av olika undersökningar som visar hur olika grupper tenderar att rösta. Det jag minns från mina statsvetenskapliga studier en gång i forntiden är att det finns en viss, men ganska svag, tendens att kvinnor röstar rödare än män, men detta är en modern trend. I början av 1900-talet var förhållandet det omvända.

    Jag misstänker att en förklaring till detta skifte kan vara det som brukar kallas sektorsröstning, d.v.s. att privatanställda är mer höger, och offentliganställda mer vänster. Och vad hände under framförallt 60- och 70-talen, jo offentliga sektorn byggdes ut kraftigt, och befolkades i hög grad av kvinnor.

    Med risk för att ge mig ut på generaliseringar så tenderar kvinnor att vara mer omvårdande än män. Kd förknipopas idag främst med just omvårdande frågor. Deras politik handlar om att ta väl hand om de äldre, och ge föräldrar möjlighet att själva ta hand om sina barn. Detta tilltalar sannolikt ett stort antal kvinnor. Värt att notera är också att Kd generellt tilltalar äldre, men även personer mellan 30 och 40, dvs den åldern då man ofta har småbarn hemma.

    Även miljöpartiet har en tämligen vårdande profil. Här handlar det mer om vård av djur och natur än människor, men omsorgen om kommande generationer finns där också. Inte heller där är det direkt förvånande med det stora kvinnliga stödet.

    Jag tror således att de vårdande och bevarande inslagen i konservatismen har goda möjligheter att attrahera kvinnor, samtidigt som konservativ politik på andra områden, t.ex. försvar och rättsväsende kanske har svårare att bli en vinnare just hos gruppen kvinnor.

    Men som sagt, det handlar om generaliseringar. Det finns kvinnor som Margaret Thatcher och män som Birger Schlaug, och de är ganska vanliga, bara inte lika statistiskt vanliga som deras motpoler. Jag är också negativ till alltför mycket taktiserande för att nå olika väljargrupper. Ett konservativt parti bör stå för den politik som är klok snarare än den som säljer bra. Däremot kan det ju vara relevant att fundera på hur man presenterar det hela, och vad man trycker särskilt på.

  19. 19 Thomas Johansson januari 6, 2010 kl. 2:04

    Patrik m fl,

    ”… Jag tror således att de vårdande och bevarande inslagen i konservatismen har goda möjligheter att attrahera kvinnor, samtidigt som konservativ politik på andra områden, t.ex. försvar och rättsväsende kanske har svårare att bli en vinnare just hos gruppen kvinnor…”

    Hm. Intressant.

    ”… Men som sagt, det handlar om generaliseringar. Det finns kvinnor som Margaret Thatcher och män som Birger Schlaug, och de är ganska vanliga, bara inte lika statistiskt vanliga som deras motpoler…”

    Sant, och läckert formulerat..!😉

    ”… Jag är också negativ till alltför mycket taktiserande för att nå olika väljargrupper. Ett konservativt parti bör stå för den politik som är klok snarare än den som säljer bra. Däremot kan det ju vara relevant att fundera på hur man presenterar det hela, och vad man trycker särskilt på.”

    Sant, och mycket bra skrivet..! Du borde vara valstrateg för ex kd..!😉

    Mvh,

    En mysande och uppmuntrande Thomas

  20. 20 Allianspartisten januari 6, 2010 kl. 9:29

    Vi har idag en helt annan situtation när det gäller de borgerliga partiernas inbördes positionering i olika frågor än vad vi haft historiskt. I dag är det näst intill omöjligt att placera in partierna som helhet på skalor som höger-vänster och liberal-konservativ. I sakfrågor kan, som många exempel i diskussionen ovan visar, en indeling göras men inte för partierna som sådana.

    Detta leder mig till slutsatsen att det är dags att ta nästa steg i det borgerliga samarbetet. Målet för detta bör vara en gemensam partibildning och ett delmål ett valförbund. Inom ramen för detta får man arbeta fram nomineringssystem där det tydligt framgår vilken inriktning de olika kandidaterna har. Det är på dettas sätt inriktningen i olika frågor bör vässas och inte genom ytterligare partibildningar.

    Jämför man med den rödgröna rörans allians så är samsynen på den borgerliga sidan mycket stor. Detta faktum är en framgångsfaktor som måste utnyttjas för att säkerställa en fortsatt utveckling i borgerlig riktning.

  21. 21 Patrik januari 6, 2010 kl. 14:28

    ”Mer osannolikt, men lika viktigt, och troligen opinionsmässigt fördelaktigt, vore om Statsministerns kulturradikala profil kunde minskas markant.”

    De kunde väl åtminstone vara lite tystare och inte försöka ”tävla” med marxisterna om vem som är mest radikal, vilket är den uppfattning som jag har fått av moderaterna under de senaste åren. Folk ute i stugorna skriker inte efter radikalfeminism eller ekofascism (bra term där den som kom på den) eller queerteori eller någon av de andra teoribildningar som vänstern håller närmast hjärtat.

    Låt det nya med moderaterna handla om just den ekonomiska politiken (utan att gå allt för långt åt vänster) och överlåt de rena galenskaperna åt vänstern skulle väl vara mitt förslag.

    Jag förstår inte varför inte partifolket sätter ned foten och stoppar vänsterflummet från att ta plats i partiprogram etc., eller kommer allting i ett enda sjok där de tvingas ta det goda med det onda och som inte tillåter någon särskiljning? I så fall så är väl det ett ytterligare bevis på det demokratiska underskottet i Sverige, om det inte ens på partinivå går att välja mellan frågor av olika slag och skilja mellan dessa.

    Moderata partimedlemmar skulle göra landet en stor tjänst om de började verka för att sudda bort de knasigheter som fått ta plats i partiet och verka för att moderata (n.b här alla moderata queer-ekofeminister) åsikter istället gavs utrymme i partiets politik.

    Jag känner en del moderata sympatisörer och väljare och ingen av dessa känner sig bekväma med den vänstervind som svept genom moderaterna sedan valet när det gäller värdefrågor, så jag frågar mig vartifrån dessa signaler kom som fick partifolket att göra en usväng vänsterut i dessa frågor. Därtill kan tilläggas att jag även känner många sossar som heller inte står bakom vare sig vänsterns eller nyhögerns åsikter i värdefrågor men som i dagens politiska landskap är förpassade till att rösta på ekonomiska frågor och hålla inne med sina värdekonservativa åsikter. Suck.

  22. 22 Frederick januari 6, 2010 kl. 16:28

    Patrik skriver:

    ”Därtill kan tilläggas att jag även känner många sossar som heller inte står bakom vare sig vänsterns eller nyhögerns åsikter i värdefrågor men som i dagens politiska landskap är förpassade till att rösta på ekonomiska frågor och hålla inne med sina värdekonservativa åsikter. Suck.”

    Just det. Det klassiska höger-vänsterskalan fungerar inte längre. Den har börjat luckras upp i en socioekonomisk och en värdepolitisk skala, vilka inte nödvändigtvis behöver sammanfalla.

    Själv är jag center-vänster i socioekonomiska frågor, men center-höger i värdepolitiska. Vilket parti ska jag då rösta på? Ett sådant parti existerar inte.

    Partipolitiken idag har fastnat i de ekonomiska frågorna. Den enda värdepolitiska dimensionen som finns tycks vara en allmän överenskommelse på ett ytligt plan om livsstilsliberalismens förträfflighet både till höger och vänster.

    Men precis som Patrik skriver tror jag att det t ex finns en hel del pragmatiska sossar som är vänster i ekonomiska frågor, men mer kulturkonservativa i övrigt.

    Cementeringen i två block lär ju knappast hjälpa när det gäller att få plats till fler nyanser i partipolitiken.

    Den allmänna uppfattningen är väl att Moderaterna rört sig mot mitten eller t o m vänster. Mer rättvisande är väl att moderaterna står för en ekonomisk liberalism/pragmatisk nyliberalism (dvs. står till höger i socioekonomiska frågor), men står för en laissez-faires-uppfattning i värdefrågor (dvs. står till vänster i värdepolitiska frågor). Detta gissar jag är anledningen till att moderaternas kärnväljare inte längre känner sig hemma i moderaterna, dvs. de stödjer förmodligen deras ekonomiska politik, men inte deras värdepolitiska dito.

    Hade vi fått in en värdepolitisk dimension i partipolitiken hade den blivit mycket intressantare och framför allt tydligare. Och, kanske viktigast av allt, hade återspeglat väljarnas värderingar och uppfattning av den vardag och det samhälle de lever i.

  23. 23 Patrik Magnusson januari 6, 2010 kl. 16:47

    ”Detta gissar jag är anledningen till att moderaternas kärnväljare inte längre känner sig hemma i moderaterna, dvs. de stödjer förmodligen deras ekonomiska politik, men inte deras värdepolitiska dito.”

    Mitt i prick. Där har du i koncentrat förklaringen till att jag länge röstade på (m) , men också förklaringen till att det numera känns rätt avlägset att göra det igen.

  24. 24 Patrik Magnusson januari 6, 2010 kl. 17:10

    Frederick,

    För övrigt tycker jag det låter som Kd borde vara ett bra alternativ för dig. De är ju det närmaste värdekonservativa vi har, och med internationella mått får man nog placera dem i den ekonomiska mitten (vilket placerar dem något till höger med svenska mått, men sannolikt minst till höger av allianspartierna)

    Jag lutar själv åt att rösta på Kd, men besväras av att de (från min utgångspunkt) är för vänster ekonomiskt, och att de – liksom alla andra partier, tyvärr, behandlar försvaret för styvmoderligt.

    Centern är nog det parti som idag ligger närmast för mig ekonomiskt (dvs mest till höger), men de verkar ju vara hopplöst värderadikala idag, så det känns inte som ett alternativ.

  25. 25 Alex.La7 januari 6, 2010 kl. 19:26

    Oavsett hur ni röstar så är det viktigaste att ni KRYSSAR! Det har vart samtal om det här förut och de flesta väljer att inte kryssa för någon kandidat, men det misstaget får inte vi göra. Hitta goda kandidater och uppmana våra gelikar att kryssa för dessa.

    Jag antar och hoppas att den här bloggen ser till att uppmärksamma goda kandidater att rösta för. Jag tror att det är viktigt att lyfta olika konservativa kandidater från samtliga borgerliga partier (jo även Folkpartiet. Någon sund kandidat måste ju finnas även där) för att verkligen uppmana alla läsare här att kryssa för kandidater med sunda värderingar.

  26. 26 Frederick januari 6, 2010 kl. 20:25

    @Patrik Magnusson

    Visst är kristdemokratin rent ideologiskt intressant. Det tycker jag. Och precis som du säger ligger ju kristdemokratin mer i mitten av den ekonomiska skalan. Så var det åtminstone fram till några år sedan.

    Däremot har jag två par problem med KD av idag. Det ena är att man på den socioekonomiska skalan rört sig högerut och närmat sig den ekonomiska liberalismen och en sorts allmänborgerlighet.

    Det andra är deras värdekonservatism, som jag snarare skulle vilja kalla moralkonservativ, dvs. man lägger sig gärna i folks privata förehavande såsom sexuell läggning, religion, osv.

    Jag skulle snarare se att de var mer kulturkonservativa på ett bredare plan och respekterade privatlivets helgd.

    Hade gamla centerpartiet med sin genuina mittenprofil, försvar för välfärdssamhället och folkliga, milda konservatism hade jag nog lagt min röst på dem. Men för min del har Maud gjort centerpartiet alldeles för högerradikalt ur ett socioekonomiskt perspektiv (dvs. nyliberalt) samtidigt som centern tycks ha blivit vänsterliberala/kulturradikala i värdepolitiska frågor. Detta gör det omöjligt för mig att lägga en röst på dem.

    Folkpartiet tycker jag har många bra alternativ angående försvar, integrationspolitik, skolpolitik, utrikespolitik och annat. Men för min personliga smak är även FP för besmittade av den ekonomiska liberalismen.

    Den moderatledda alliansen smetar dessutom ut allting till en enda ointressant gråborgerlig sörja, där partiernas egen själ suddas ut till förmån för sammanhållning inom Alliansen. Något som är förståeligt, men icke desto mindre ointressant för en spretig väljare som jag själv.

    Ett annat alternativ som hade legat mig nära hade varit att lägga rösten på ett pragmatiskt socialdemokratiskt parti med högersossar i partitoppen. Detta är ju uteslutet under Mona Sahlins ledning, vilken tycks kombinera likgiltighet, slätstrukenhet och visionslöshet med någon sorts blekröd vänsterlibarlism.

    MP är ju vänsterliberala rent värdepolitiskt. Men jag tycker samtidigt att de lyfter fram andra viktiga värdeorienterade frågor angående ekologisk balans, småskalighet, social ekonomi. MPs förvandling från flummigt vänsterparti till ett mer pragmatiskt center(-vänster)parti tycker jag också är sympatiskt. Men i så fall får jag hålla för näsan och rösta, eftersom man då får Sahlin och kommunisterna på köpet.

    Jag är mer kommunitärt/kulturkonservativt/Red Tory-orienterad, vilket inte är en helt lätt position att inneha idag.

    Som sagt – höger-vänsterskalan behöver utökas med en dimension.

  27. 27 Patrik Magnusson januari 7, 2010 kl. 1:19

    Alex.La7:

    Instämmer i vikten av att kryssa konservativa kandidater, oavsett vilket parti man väljer, för även om det inte finns några konservativa partier, så finns det en och annan kandidat i flertalet partier som kan förtjäna konservativa väljares röst. Jag skall verkligen försöka ge lite goda råd när vi närmar oss valdagen.

    Frederick:

    Jag förstår verkligen ditt dilemma. Även om vi betraktar partilandskapet från lite olika utgångspunkter på det ekonomiska området så står vi inför ett liknande dilemma.

    Vad gäller Kd och moralkonservatismen kan jag delvis hålla med dig. I alla fall historiskt har Kd haft alldeles för stor fallenhet för regleringar på det privatas område. Där tycker jag dock att man närmat sig mittfåran ganska kraftigt på sistone – i mitt tycke nästan för mycket i vissa avseenden, även om det kanske är en effekt av den gråborgeliga sörjan du talar om.

    När det gäller ekonomin ser vi ju av naturliga skäl lite olika på saken. Kd har rört sig högerut här, men i mina ögon inte tillräckligt. I detta fall kan det dock vara värt att ta sig en extra titt. För att relatera till det ”Alex.La7” skrev – kolla kandidaterna.

    Jag är övertygad om att du kan finna kristdemokratiska kandidater som är ganska ”vänster” ekonomiskt, liksom det sannolikt finns en och annan miljöpartist som är mindre värderadikal än partiet i övrigt. Sedan hoppas jag naturligtvis på att du hellre hittar en kristdemokrat du kan identifiera dig med än en miljöpartist, eftersom jag hoppas på att slippa Mona Sahlin som statsminister.

    Av de rödgröna partierna är för övrigt Miljöpartiet det jag har lättast att fördra. Det finns helt klart saker i deras politik som är tilltalande, men också ack så mycket som är riktigt tokigt.

  28. 28 Thomas Johansson januari 7, 2010 kl. 7:30

    En allmänt resonemang kring detta med att kryssa för verkligt konservativt sinnade kandidater på olika valsedlar, och vilken effekt det kan få m m, är följande.

    Det kanske inte är riktigt realistiskt att tänka sig ett helt nytt konservativt parti i Sverige de närmaste åren. Landet är möjligen alldeles för sekulär-progressivt, eller hur jag nu ska uttrycka det, för att svensken i stort vare sig ska förstå ordet konservativ, eller vara intresserad av att lära sig det nog mycket för att bejaka och rösta in ett nytt konservativt parti i riksdagen.
    Vad är då alternativet?

    Ett alternativ kan ju helt enkelt vara, att olika borgerliga allianser, i val efter annat, framstår som såpass mycket bättre än sina progressiva utmanare, att allianserna vinner valen, speciellt riksdagsvalet.
    Väl i maktposition, kan sedan olika borgerliga allianser, regeringar resp riksdagar börja ge sig själv mod att faktiskt agera borgerligt.
    När en sådan process förhoppningsvis är igång, kommer den måhända att ha en sådan kraft att det blir självklart att borgerliga partier, även i Sverige, ska erbjuda ett distinkt borgerligt politiskt alternativ.
    Inte ett smygsocialistiskt politiskt alternativ.

    Väl dessa krafter verkat ett tag, kommer det, måhända i något slags andra steg, att framstå som lika givet att det borgerliga alternativet inte enbart innehåller en liberal del, utan även en konservativ sådan.

    Om det finna något värde i detta resonemang, skulle alltså ett allmänt ökat inflytande för borgerliga tankar och värderingar göra att även konservatismen får en ökad acceptans, och kan göra tydliga insteg i Sverige.

    Huruvida detta verkligen händer, återstår ju att se. För att underlätta en sådan utveckling, är det nog tämligen essentiellt att alla konservativa sympatisörer inte bara röstar, röstar borgerligt, utan noga kryssar för de mest konservativa/minst liberala kandidaterna.

    I val efter val efter val efter val…

    På detta sätt kan kanske små konservativa vattendroppar gradvis urholka en massiv politisk sten som mest tycks vara sammansatt av lager på lager bestående av ”sekularism” – för att inte säga öppet förakt för allt andligt – socialism, ekofascism, feminism, liberalism och annat besynnerligt.

    Mvh,
    En reflekterande och drömmande Thomas

  29. 29 Frederick januari 7, 2010 kl. 21:34

    @Patrik Magnusson,

    Du skriver: ”Jag är övertygad om att du kan finna kristdemokratiska kandidater som är ganska ”vänster” ekonomiskt, liksom det sannolikt finns en och annan miljöpartist som är mindre värderadikal än partiet i övrigt. Sedan hoppas jag naturligtvis på att du hellre hittar en kristdemokrat du kan identifiera dig med än en miljöpartist, eftersom jag hoppas på att slippa Mona Sahlin som statsminister.”

    Du har säkert rätt i detta. Eller ja, det finns ju! Anders Wijkman har jag t ex stor respekt för och är någon som ligger mig nära i åsikter. Problemet är bara att en kristdemokratisk kandidat av denna typ dränks i den nämnda gråborgerliga sörjan. Deras idéer får vare sig styrka eller synliggörs. Det är det som är kruxet.

    Och ett annat krux är detta:

    Om jag röstar på MP/de rödgröna får jag:

    * ingen vettig försvarspolitik
    * ingen vettig rättspolitik
    * ingen vettig integrationspolitik
    * ingen vettig utrikespolitik

    Däremot får jag en vettig (NB: ur mitt subjektiva perspektiv!) välfärdspolitik och ekologisk politik.

    Om jag röstar på Alliansen får jag:

    * ingen vettig försvarspolitik
    * ingen vettig rättspolitik
    * ingen vettig integrationspolitik
    * ingen vettig utrikespolitik

    Intressant, va?!! De anledningar jag skulle ha att rösta borgerligt hade varit en vettig och stark politik i ovanstående punkter. Men borgerligheten med moderaterna i spetsen lyckas ju inte/vill inte formulera några vettiga alternativ. Man tycks inte ens se dessa frågor som särskilt viktiga eller intressanta. Man kunde ju tycka att en borgerlighet värd namnet ändå hade velat satsat på saker som lag och ordning och försvar. Tydligen inte.

    En annan brännande fråga som jag inte fattar är en politisk het potatis inför valet är: hur kan vi reparera de revor vi nu har i det civila samhällets väv? Denna fråga berör ju integrationsfrågan, baksidorna av mångkulturalismen, men också saker som rättspolitik, brottsbekämpning, skolpolitik och behovet av en renässans för normer och etik på bred front i samhället – och hur man lägger grunde för en sådan etik. Själv funderar jag i banor som medborgarpatriotism, en republikansk patriotism likt den i USA och Frankrike. Men frågan är stor och borde debatteras. I Sverige är den ju helt obefintlig. Jag fattar ingenting. Eller jo, jag kan förstå att vänstern är ointresserad av den, eftersom man helt enkelt förnekar att problemen finns eller inte vill se dem. Men att högern och borgerligheten gör samma sak? Jag fattar det inte. Bränder och upplopp i förorter, kaos i skolorna, ungdomsbrottslighet, religiös fanatism i Tensta och andra förorter, hedersvåldsproblematik. Nog finns det revor i samhällets väv allt.

    Men vänstern har låsts sig i att BARA prata om välfärdsstaten och högern i att BARA prata om marknaden. Personligen anser jag att båda dessa behövs. Men det gör även rättsstaten och inte minst civilssamhället.

    Jag är genuint förvånad och undrande över att en diskussion kring detta överhuvudtaget inte förs av de riksdagspartierna från höger till vänster – och av mitten-högern i synnerhet. Jag hade trott att det om något hade varit en valfråga: folks vardag i det samhälle de lever. Men ”verklighetens folk” var kanske bara ett halvhjärtat taktiskt utspel?

  30. 30 Alex.La7 januari 7, 2010 kl. 21:45

    Jag håller med Thomas Johansson och jag tror verkligen att en röst på vänstern är att göra konservatismen i Sverige en björntjänst.

    Som jag ser det är det största problemet att ”mitten” i svensk politik har flyttats åt helsicke till vänster. När t.o.m. kulturradikalism är mainstream inom borgerligheten då vet man att konservatismen har någon plats på Sveriges politiska arena.

    Detta är vår verklighet; det finns inget konservativt parti i Sverige. Inget värdekonservativt parti, inget neo-konservativt, inget ”Red Tory-orienterad”, ingenting! Allt vi har är vissa falanger inom partier och enskilda kandidater som utmärker sig positivt.

    Som jag ser det är det viktigaste för oss att vi i huvudtaget får ett konservativt parti i svensk politik. När konservativa röster väl börjar höras i den offentliga debatten igen så kommer mittpunkten i svensk politik förflyttas åt höger och kulturradikalismen kommer inte vara lika självklar längre (det sistnämnda hoppas jag innerligt).

    Det finns högersossar som har utmärkt sig positivt ur en konservativ synvinkel, men konservatismen har sin helt klart bästa potential att återuppstå inom borgerligheten. T.o.m. det parti som bl.a. Frederick söker (”Red Tory-orienterad”) är snarare en borgerlig Thorbjörn Fälldin-variant. Därför måste vi stödja borgerligheten, i val efter val efter val…

    När politiker flörtar med konservativa väljare så måste vi se till att vi belönar dem! Ser de att det fungerar så kommer de att fortsätta den rätta vägen. Min personliga åsikt är att vi i valet 2010 ska belöna Göran Hägglund. Han har flörtat med konservativa väljare och valt att debattera mot kulturradikalisterna. På motsvarande sätt borde vi straffa moderaterna för att de har rensat ut en stor del av sina konservativa drag och då har jag inte ens nämnt MUF. En person som Niklas Wykman är en ren katastrof för moderaterna.

    Jag tycker med andra ord att vi ska taktikrösta och uppmana alla konservativa vindar som vi vid sällsynta fall får erfara, men oavsett vad så måste vi rösta borgerligt!

  31. 31 Thomas Johansson januari 8, 2010 kl. 4:02

    Alex.La7 m fl,

    ”.. När politiker flörtar med konservativa väljare så måste vi se till att vi belönar dem! Ser de att det fungerar så kommer de att fortsätta den rätta vägen. Min personliga åsikt är att vi i valet 2010 ska belöna Göran Hägglund. Han har flörtat med konservativa väljare och valt att debattera mot kulturradikalisterna. På motsvarande sätt borde vi straffa moderaterna för att de har rensat ut en stor del av sina konservativa drag och då har jag inte ens nämnt MUF. En person som Niklas Wykman är en ren katastrof för moderaterna.

    Jag tycker med andra ord att vi ska taktikrösta och uppmana alla konservativa vindar som vi vid sällsynta fall får erfara, men oavsett vad så måste vi rösta borgerligt!”

    Tänk om alla som normalt brukar rösta på kd gör det även i år. Tänk vidare om alla, jag skriver alla, värde- och socialkonservativa i alla de övriga borgerliga partierna, plus en del andra som inte brukar rösta borgerligt, också skulle bejaka Göran Hägglund, hans utmaning av allsköns knepiga vänsterliberaler, och de konservativa ansatser som trots allt finns hos kd och ge detta parti sin röst…

    Hur många procent skulle kd då få..?
    20 procent? 30 procent? 40 procent?

    Vore spännande att se i fall fall..?!
    😀

    Mvh,
    En lite medvetet naiv Thomas

  32. 32 Patrik Magnusson januari 8, 2010 kl. 7:49

    Jag kan absolut se poänger med att ”belöna” Kd för deras flört med konservatismen på sistone.

    Men – skall man få ut maximal signaleffekt av sin röst så räcker det inte med att rösta på Kd, som ju är ett ganska spretigt parti. Det gäller att personkryssa någon kandidat som förknippas med en mer konservativ linje.

    Om konservativa kandidater får många kryss och Kd får fler röster blir detta sammantaget en mycket stark signal till Kd:s ledning att de är inne på rätt väg, och kanske kan det resultera i att man vågar fullfölja det skifte som tycks ha inletts, mot en krstdemokrati mer i samklang med partiets konservativa partibröder i Europa.

  33. 33 Thomas Johansson januari 8, 2010 kl. 16:08

    Patrik Magnusson m fl,

    Vi lär vara tämligen många som önskar ”belöna” och bejaka kd för deras flört med konservatismen på sistone. Vi lär också vara fler är en – som likt en distanserad, nyanserad och kunnig betraktare av det politiska livet som du – inte tror att det räcker med detta för att få igång en bredare konservativ rörelse.

    För att skapa en sådan rörelse, eller åtminstone embryot till en sådan generell kraft, bör vi definitivt utnyttja den rätt vi har nuförtiden att personkryssa för oss behagliga politiker, dvs de som förknippas med en mer konservativ linje.

    Det torde vara svårt för kd-ledningen att missa, och negligera, att det ges (måhända noterbart) många kryss på partiets mer uttalat konservativa kandidater. Skulle dessutom partiet som sådant få fler röster än vanligt, börjar det vara dags för Göran Hägglund & Co att dra vissa slutsatser. En sådan signal från väljarna, vore ju något slags politiskt tjänstefel att blunda för. Dessutom kan ju en sådan signal, i bästa fall, vara riktigt glädjande för partiledningen.

    En sådan glädje innebär i bästa fall att kd:s ledning förstår att de valt rätt stig att vandra, och vågar och vill förhoppningsvis fullfölja ett förändringsarbete. Ett arbete som förhoppningsvis leder till att svenska kristdemokrater kommer att vara mycket mer lika konservativa partibröder i Europa.

    Om jag får tänka högt och en smula djärvt, undrar jag stilla om genomsnittliga besökarantalet på T & F, och kraften hos detta forum, är tillräckligt för att fungera som något en informell plattform för starten på en mer genomgripande, svensk, allomfattande nykonservativ rörelse..?

    En rörelse som inte är bakåtsträvande, som inte har ett dugg med ett gammalt ståndssamhälle att göra, och som kan tillföra såväl det politiska livet som samhället i stort många nya, intressanta och dynamiska dimensioner.

    Denna rörelse skulle alltså starta i nådens år 2010, och måhända vara långt efter vår tid. Vi – här hämtar jag inspiration från den nyss avslutade tv-serien om en av Amerikas Founding fathers i form av John Adams – som till och från besöker och skriver på forum med omnejd, kommer måhända att blir några slags initiativtagare och grundare av en riktigt modern och för många svenskar attraktiv konservatism..?
    🙂

    Mvh,

    En stillsam Thomas

  34. 34 FredrikN januari 9, 2010 kl. 7:15

    Thomas Johansson: För at svara på din fråga behövs statistik över unika besökare på forumet. Eller regelbundna besökare. Finns det? Jag själv använder två IP-adresser och det kanske andra gör också.

  35. 35 Thomas Johansson januari 9, 2010 kl. 14:27

    FredrikN m fl,

    Huruvida det finns någon statistik över unika besökare, samt statistik över regelbundna besökare på forumet T&F, vet jag ej.

    När jag ovan skrev: ”… Om jag får tänka högt och en smula djärvt, undrar jag stilla om genomsnittliga besökarantalet på T & F, och kraften hos detta forum, är tillräckligt för att fungera som något en informell plattform för starten på en mer genomgripande, svensk, allomfattande nykonservativ rörelse..?”, uttryckte jag mig mest i allmänna och önskefulla ordalag.

    Det jag ungefär ville ha framfört, var att om det i värsta fall inte finns en kraft hos något av dagens politiska partier att lyfta fram en mer distinkt konservativ agenda, och det heller inte syns något nytt konservativt parti i närtid, måste ju kraften till en mer utbredd nykonservativ rörelse komma någon annanstans i från.

    Ett sådant ställe är ju naturligtvis Internet, och de forum och bloggar som nätet rymmer. Hur många svenska forum med en mer konservativ prägel det finns, vet jag inte, men eftersom jag känner till T&F, tyckt jag det var lämpligt att skriva det jag skrev på just detta forum.

    Mvh,
    Thomas


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar