Den glömda politiska dimensionen

Svensk politik kanske mer än någon annan kan beskrivas utefter en linjär skala från vänster till höger. Till vänster hittar vi planekonomerna i vänsterpartiet (kommunisterna), och till höger marknadens ivrigaste tillskyndare, så som MUF på det glada 80-talet. Kort sagt handlar politik om ekonomi. Ju mer av fri marknad man vill ha, desto mer höger är man, ju mer av statlig styrning för att uppnå ekonomisk likhet man förordar, desto mer vänster är man.

Så får vi ett borgerligt block till höger, och ett socialistiskt till vänster. Vidgar man blicken till en mer internationell jämförelse kanske det vore mera riktigt att placera borgerligheten i mitten, och sossarna till vänster, eftersom den svenska politiska skalan är så pass vänstervriden jämfört med andra länder.

En social dimension

Med tiden har det dock i alla fall för mig blivit uppenbart att denna endimensionella syn på det politiska spektrumet är alltför fattigt. Det finns en rad politiska stridsfrågor som inte direkt kan härledas till synen på ekonomin. Dessa missar man med en enkel ekonomisk höger-vänsterskala. Den kanske viktigaste alternativa dimensionen är den sociala, d.v.s. hur man ser på olika värdefrågor.

Det skall på en gång sägas att denna glömda dimension är betydligt spretigare än den ekonomiska, och att den ingalunda är den enda tänkbara. Ändå ser jag den som ett sätt att tillföra den ideologiska kartan ett oerhört mycket rikare verktyg för analys än vad den enda ekonomiska dimensionen kunde erbjuda. Det mest ambitiösa försöket att skapa en sådan är ”The Political Compass”, som istället för en vänster-höger axel erbjuder ett tvådimensionellt koordinatsystem, och med hjälp av ett frågebatteri på webben låter besökaren placera in sig i detta system i relation till ett antal kända politiska personer i nutid, eller den moderna historien.

Den tvådimensionella politiska kompassen

Ungefär så här ser den tvådimensionella politiska skalan ut, med ett antal politiska personer utplacerade som referens. Notera det mycket korta avståndet mellan Reinfeldt och Sahlin, vilket delvis beror på Nya moderaternas vänstersväng, men framförallt på att skalan helt enkelt är anpassad för att inrymma sådana extrema individer som Stalin och Pinochet, vilket gör att hela den svenska politiska skalan bara upptar en bråkdel av fältet.

Det som också kan noteras är den förhållandevis extrema positioneringen av de båda svenska statsministerkandidaterna i den sociala dimensionen. Medan praktiskt taget alla västledare befinner sig på den övre, auktoritära, halvan, så finns de svenska på den nedre libertarianska. Här kan vi redan börja se en antydan till varför denna tvådimensionella modell har ett mervärde.

Jag kommer fortsättningsvis att benämna den vertikala dimensionen i modellen för den sociala, och jag kommer vidare att benämna den övre halvan för den värdekonservativa och den nedre för den värderadikala

Det svenska politiska systemet

När vi nu har en tvådimensionell modell att arbeta med kan vi skaffa oss en mera utvecklad syn på det svenska partisystemet. Originalmodellen listar bara mera betydande politiska ledare världen över, varför den begripligt nog inte ger någon vägledning om svenska förhållanden. Den bild jag tecknar nedan är därför inget annat än min uppskattning av var de svenska partierna befinner sig, och det finns säkert många som skulle ha en annan uppfattning, men vi tar den som utgångspunkt i alla fall.

Det svenska politiska landskapet i två dimensioner

Det första man kan konstatera är hur de fyra allianspartierna trängs nära modellens mitt i den nedre högra kvadranten. Det parti som sticker ut lite av de fyra är Kristdemokraterna som har en något mera värdekonservativ profil än sina tre alliansbröder. Av de tre övriga allianspartierna bedömer jag att Moderaterna idag är det parti som är mest värderadikalt och minst marknadsinriktat. Därmed inte sagt att alla partiets medlemmar och sympatisörer skulle passa in på en sådan beskrivning, men givet partiledningens signaler och den förda politiken hävdar jag att det stämmer.

Centern, det gamla bonde- och folkrörelsepartiet, är idag det parti som är mest utpräglat marknadsvänligt idag, medan Folkpartiet, det gamla frisinnade och radikala borgerliga alternativet, idag är det av de tre som, tack vare sin profil inom integration, skola och försvar, har svagast värderadikal prägel. Att partiet ändå inte kommer högre i värdeskalan beror på dess inställning i familje- och moralfrågor, som fortfarande är avgjort radikala.

Oppositionen finner vi som väntat på den vänstra planhalvan, med miljöpartiet som det mest mittenorienterade rent ekonomiskt, men också det kanske mest värderadikala av alla svenska partier. Till vänster om Miljöpartiet, och lite mindre utpräglat värderadikalt finner vi Socialdemokraterna. Dessa båda partier står ganska nära varandra. De fula ankungen i sammanhanget är Vänsterpartiet, som förvisso i värdefrågor ligger ganska i linje med sina partners, men i ekonomiska frågor är tämligen extremt.

Bilden visar också tydligt varför Sverigedemokraterna möts med sådan universell avsky. Det handlar naturligtvis delvis om taktik, och ovilja att släppa fram en ny spelare, men det handlar också om ett parti som befinner sig helt vid sidan av den rådande politiska skalan och ordningen i Sverige. SD befinner sig  en bit in på den vänstra planhalvan ekonomiskt. Detta är dock inte särskilt unikt. Snarare ligger de ganska väl i linje med t.ex. Socialdemokraterna.

Det som däremot står ut är placeringen i den sociala dimensionen där partiet på grund av sin syn på invandringsfrågan, men även i synen på moralfrågor, placerar sig ganska nära den auktoritära kanten på modellen, långt från övriga partiers värderadikala hållning. Man kan ha mycket åsikter om SD, men de skall i alla fall ha ett erkännande för att ha vidgat det politiska perspektivet i Sverige.

Mitt eget resultat i testen placerar mig i den övre högra kvadranten i modellen (se min slipsprydda avatar), den enda som i det svenska politiska landskapet saknar partinärvaro, men som internationellt sett håller personer som Angela Merkel, Tony Blair, Nicolas Sarkozy och Margaret Thatcher.

Tony Blair(Lab) - för konservativ för det svenska partisystemet

Jag har även lagt in en historisk dimension i modellen, som visar hur den politiska skalan i Sverige gradvis förskjutits mot det värderadikala hållet. Oavsett vilka politiska vindar som blåst i ekonomiska frågor så har varje skifte samtidigt inneburit en radikalisering i sociala frågor.

På 50-talet var den politiska skalan tryggt förankrad i en värdekonservativ grund. Det som skedde under 60-talet och kulminerade det fatala året 1968 var att den politiska skalan försköts vänsterut, men också att den politiska vänstern radikaliserades i sociala frågor. När den politiska pendeln svängde tillbaka högerut under 80-talet så skedde inte motsvarande rekyl i sociala frågor. Istället kom den politiska tyngdpunkten i sociala frågor att flyttas alltmer åt det radikala hållet i och med att borgerligheten kom att acceptera en stor del av den sociala revolution som vänstern genomdrivit efter 1968.

När nu pendeln åter svänger vänsterut sedan ett drygt decennium tillbaka så medföljs denna svängning av en ny våg av radikalisering i sociala frågor. Sammantaget har vi ett i stort sett oförändrat politiskt läge över tid i ekonomiska frågor, eftersom vi där har två politiska kraftfält som utför en dragkamp om politiken och som omväxlande får övertaget, medan vi i sociala frågor har fått en bestående, och kontinuerligt pågående förändring åt det radikala hållet.

Skillnaden är att vi där inte har haft någon politisk motkraft av betydelse mot den politiska, kulturella och mediala elit som drivit det radikala projektet. Kort sagt har vi i Sverige saknat en konservativ röst. Kristdemokraterna har i någon mån försökt vara denna röst, men man har dels varit alldeles för svaga, dels har man på grund av den särskilt svenska tappningen av kristdemokrati varit en otillräcklig och defekt konservativ kraft.

Genom anpassningen till den allt mer värderadikala alliansen har med tiden Kristdemokraterna allt mer kommit att sudda ut sin värdekonservativa profil, även om man hos Göran Hägglund, och framförallt hos gräsrotsrörelsen FFFF, sett tendenser till en reaktion på sistone. Vill man ha en förklaring till de starka reaktioner Hägglunds utspel mot kulturradikalerna genererat får man det i modellen. Genom detta utmanar han hela det befintliga etablissemanget och sliter i motsatt riktning mot den sedan decennier utstakade färdriktningen.

Vad är värdekonservatism?

När vi nu har presenterat en tvådimensionell politisk modell och befolkat den med våra svenska partier återstår att försöka ge den andra – sociala – dimensionen lite mera kött på benen, och då särskilt den övre konservativa planhalvan. Vad är egentligen värdekonservatism?

Det första som måste beaktas är det förhållandet att konservatism till sin natur är en naturlig motpol till all form av extremism. Det blir därför motsägelsefullt att placera konservatism som ytterlighet i en skala. Det är inte så att ju närmare den auktoritära ytterligheten man flyttar sig, ju mer konservativ blir man. Snarare kan man säga att konservatism befinner sig halvvägs upp längs den socialt auktoritära axeln, vilket också är ungefär var vi påträffar politiker som brukar betecknas som konservativa.

Längre upp finner vi fundamentalister och andra anhängare av auktoritärt styre, såsom Stalin till vänster, Pinochet till höger, och utan någon direkt placering på höger-vänsterskalan, alla diktaturers sinnebild Adolf Hitler. Jag har därför konstruerat följande begrepp för den sociala skalan:

Värdekonservatism - en moderat hållning

De båda ytterligheterna i skalan utgörs dels av värdefundamentalism, som i princip innebär att en uppsättning värderingar har lagts till grund för ett antal sakpolitiska ställningstaganden som man statiskt håller fast vid med alla till buds stående medel, dels av värdenihilism, vilket innebär att inga högre värden alls erkänns, och att man med alla till buds stående medel vill riva ned alla samhälleliga traditioner och institutioner som på något sätt försvarar och bevarar några som helst värden.

I mitten finner vi värdeliberalism, eller värdeneutralitet. Det är en hållning som varken tar ställning för eller emot rådande värden i sig, och som motsätter sig både politisk styrning som syftar till att riva ned, och sådan som syftar till att försvara rådande värden. I denna inställning finner vi också ett otvetydigt stöd för individens rätt sätta sig över alla samhälleliga värden som denne inte sympatiserar med, så länge det inte inkräktar på andras frihet.

Mellan värdeliberaler och värdenihilister finner vi en glidande skala av värderadikaler. Dessa förkastar som regel olika bestående sociala normer, och ser politik som ett redskap för att montera ned dessa. På andra sidan hittar vi en motsvarande skala av värdekonservativa, som alltså i någon utsträckning är beredda att använda politiken som ett medel för att försvara och bevara bestående sociala normer, traditioner, strukturer och andra värden.

Ett problem är att värdekonservatism tematiskt egentligen är tämligen svagt definierat, och det finns också en flytande gränslinje mellan begrepp som värdekonservatism, socialkonservatism, kulturkonservatism och moralkonservatism. Dessa överlappar delvis varandra, eller utgör delmängder av varandra.

Jag gör i det följande ett försök att gruppera ihop lite olika frågor som är nära relaterade till varandra i ett antal kluster som tillsammans kan sägas utgöra värdekonservatism. Denna uppdelning kan vara värdefull för en mer djup analys av var konservatismens svagheter och potential återfinns idag, och även för att analysera hur vägen mot att bli ett värdekonservativt alternativ skulle kunna se ut för ett parti som Kristdemokraterna.

Moralkonservatismen

Ett kluster inom värdekonservatismen skulle kunna summera som moralkonservatism. Denna är intimt förknippad med konservatismens kopplingar till religionen, vare sig det handlar om frikyrklighet i svensk tappning eller mera kontinentala katolska kopplingar. Moralkonservatism handlar om etiska frågor kring liv och död och kanske framförallt om det sexuella. Även synen på olika former av droger kan hänföras hit.

För en moralkonservativ är abort och eutanasi styggelser som definitivt strider mot det mest grundläggande värdet – rätten till liv. Inom den moralkonservativa strömningen finns det dock väldigt olika sätt att hantera och bemöta detta problem. En lösning som ligger nära det fundamentalistiska är att förespråka ett totalt och absolut förbud mot t.ex. abort

Tant Prusselius ur Pippi Långstrump - Ingen älskar en moraltant

I den andra ändan, nära en liberal hållning, ligger uppfattningen att man inte skall använda politiska regleringar för att förbjuda abort, men att man med olika medel skall uppmuntra och stödja enskilda att inom ramen för sin valfrihet fatta beslut som är etiskt hållbara, d.v.s. att avstå från att döda ofödda.

Däremellan finner vi en hållning som innebär att man använder en kombination av regleringar och stöd för att så långt möjligt minska förekomsten av abort, t.ex. tidsgränser för hur långt gångna graviditeter som får termineras, stöd i form av samtal och alternativa lösningar som adoption.

Den moralkonservativa synen på sex kan kortfattat summeras som att det är något som hör hemma i den äktenskapliga sängen, och bara där. För- eller utom äktenskapligt sex anses som omoraliskt, liksom pornografi och ofta även preventivmedel. Homosexualitet är också något som en moralkonservativ kan ha synpunkter på.

Även här finns stora skillnader. En mera liberal hållning är att sex i allt väsentligt är en privatsak, men att det finns ett samhälleligt och mänskligt värde i att man uppmuntrar och främjar en mera återhållsam inställning till sex. En mera fundamentalistisk hållning är att man skall använda lagstiftning för att förbjuda handlingar man anser omoraliska, t.ex. homosexuella handlingar eller sex utom äktenskapet.

När det gäller narkotika finns ett utbrett stöd för ett förbud mot detta långt utanför de konservativas krets. För andra droger som alkohol och tobak går det en skiljelinje inom konservatismen. Totalt förbud mot tobak och alkohol torde förespråkas av ytterst få även bland de mer fundamentalistiska, men däremot finns en utbredd uppfattning om det rimliga i att med regler motverka bruket av dessa droger med åldersgränser, begränsningar i tillgänglighet och inskränkningar i var, när och hur dessa droger får brukas.

Sammantaget är detta ett område där Kristdemokraterna har starka traditioner. Historiskt har partiet i praktiskt taget alla moralfrågor intagit en mycket konservativ, för att inte säga fundamentalistisk, hållning. Det har avgjort medfört ett problem för partiet att nå utanför sin frikyrkliga krets av kärnväljare. Moralism är avgjort något som få människor utanför denna kärna finner tilltalande, särskilt när den tar sig uttryck i en vilja att med olika typer av förbud ge sig långt in i den privata sfären och reglera livet.

Kulturkonservatism

Här handlar det om att bevara det materiella och immateriella kulturarvet. För en kulturkonservativ finns det ett egenvärde i att bevara gamla kulturmiljöer, klassisk konst och arkitektur, samt att värna olika kulturella uttryck, vare sig det rör finkultur som opera och klassisk musik, eller folklig kultur med historiska anor.

Symboler, institutioner och seder med lång och ärorik historia betraktas med särskild vördnad. Exempel på detta kan vara monarkin och det ceremoniel som omger (eller i Sveriges fall omgav) den, kyrkan och dess plats i samhället och den akademiska världen och skolan generellt som plats för bildning. Värnandet om civilsamhället och maktdelningens princip ligger nära till hands för den kulturkonservative, liksom ett gott öga till det lokala och decentraliserade.

Inför mötet med andra kulturkretsar än vår kristna, västerländska står den kulturkonservative för en trygghet i sin egen kultur som möjliggör en öppenhet och tolerans mot främmande kulturer. Detta innebär att den kulturkonservative ser med stor skepsis, för att inte säga oro, på mera radikala krafters försök att använda personer med annan kulturell bakgrund än vår som slagträ för att riva ned traditioner och institutioner som man egentligen själva vill rasera.

Oscar II öppnar Riksmötet 1905

Försök att skylla t.ex. förbud mot skolavslutningar i kyrkan, användandet av svenska flaggan och andra nationella symboler, och andra kulturellt självutplånande påfund, på att det är för att inte stöta sig med och såra invandrade personer är inte bara djupt ohederligt, det är farligt. Det föder främlingsfientliga strömningar. Om man konstruerar ett val där vi tvingas välja mellan att bevara vår kultur eller att ta emot invandrare är det inte så konstigt att en del väljer bort det senare.

Kulturkonservatismen står betydligt svagare i Sverige i allmänhet, och i Kristdemokraterna i synnerhet, än t.ex. moralkonservatismen. Inte minst syns detta i partiets naiva inställning i integrationsfrågor, och släpphänta attityd till bistånd. Även när det gäller annat kulturkonservativt finns en hel del att göra för ett parti som Kd. Inte minst är det ju direkt stötande att som framstående representant ha en person som intimt förknippas med strävan att avskaffa resterna av monarkin.

Till skillnad från moralkonservatismen är detta en fråga där det finns betydande folkligt stöd att hämta, och där Kristdemokraterna gjorde klokt i att positionera sig som mera konservativt än i dag.

Socialkonservatism

Detta är sannolikt det vidaste av alla begrepp och inrymmer i någon mening samtliga de övriga formerna av konservatism. Det som kanske mest förknippas med socialkonservatism torde dock vara familjepolitik. För den socialkonservative är familjen den centrala enheten. Det är inom familjens ram som kommande generationer växer upp och fostras. Det är där det yttersta ansvaret för att föra vidare traditioner och värderingar ligger.

Familjen ligger idag under angrepp. Ideologin bakom detta angrepp är feminismen, och de främsta verktygen är ideologisk indoktrinering, barnomsorg samt skatte- och bidragspolitik. Med ekonomiska styrmedel berövas familjerna sin valfrihet och pressas in i den mall som statsmakterna utformat, samtidigt som den ideologiska förtryckarapparaten gradvis drar åt tumskruvarna kring vad som är tillåtet att tycka utan att stämplas som en asocial samhällsfiende.

Här finns fortfarande ett visst motstånd mot de värsta avarterna av feministisk överideologi, inte minst som att konservatismen i detta fall har en kraftig allierad i form av de liberala krafter som kanske inte i sig ser något värde i kärnfamiljen, men som motsätter sig att politiska medel används för att bryta ned den mot folks vilja. Och det råder ingen tvekan om att en stor majoritet av befolkningen här motsätter sig olika typer av feministiska ingrepp i familjelivet, och att man förordar större valfrihet för familjerna i frågor om barnomsorg.

Kristdemokraterna har redan en relativt stark position i familjefrågor, och behöver inte direkt göra några större förändringar här, utan bara fortsätta på den inslagna vägen. Fallgropen i sammanhanget kan tänkas bestå av äktenskapsbegreppet och de homosexuella. Förvisso är det uppenbart att det är få inom hbt-rörelsen som är djupt troende kristna och som därför ser problem i att inte kunna gifta sig i kyrkan, utan att det hela handlar om en principfråga, eller rent av ett sätt att försöka krossa förhatliga normer som heterosexualitet eller kristendomen i sig, och tvivelsutan är det ur konservativt perspektiv fullt legitimt att försvara kyrkornas rätt att själva definiera sina teologiska begrepp, utan statlig inblandning. Däremot bör man akta sig för att göra det till en moralfråga. Det är precis sådant som stöter bort sympatisörer.

Konservatism och uniformsfunktionerna

En sista grupp av frågor rör sådant som ordningsmakt, rättsväsende kriminalvård och försvar. Jag har inget bra namn på detta kluster, men tycker att det känns rätt uppenbart att dess delar hör samman, samtidigt som de är tydligt avgränsade från andra aspekter av värdekonservatism.

Ett starkt försvar måste vara en central del i värdekonservatismen

En konservativ syn på detta område är att det är statens viktigaste skyldighet att försvara sina medborgare mot yttre och inre hot. En stark polismakt och ett starkt försvar är således ett centralt konservativt värde, enligt mitt tycke det mest centrala.

När det gäller synen på brottslingar så brukar konservativa mer än andra betona vikten av att skydda hederliga medborgare från brottslingars verksamhet, och således förorda längre straff för dömda brottslingar. Det finns även i det konservativa tänkandet en helt annan acceptans än hos vänsterfolk för att straffet i sig är en rättvis påföljd för den som gör orätt.

Det finns ett starkt folkligt stöd för en utbyggd och effektivare polismakt, för hårdare straff, och i växande grad för behovet att återuppbygga försvarsmakten. Detta är således också ett område som ett konservativt parti kan vinna väljare på, kanske det med allra störst potential.

Samtidigt är detta det område som Kristdemokraterna historiskt varit allra sämst på. Partiet har ju varit snudd på pacifistiskt, och det finns fortfarande en stor motvilja mot att profilera sig allt för mycket som ett parti som tar ansvar för rikets säkerhet, och som står för hårda tag mot kriminaliteten. Skall kristdemokraterna således ha en chans att etablera sig som det konservativa alternativet i svensk politik är det här man behöver sätta in mest kraft.

Avslutning

Det finns således goda skäl för att uppmuntra till en mer nyanserad bild av det ideologiska landskapet, inte minst om man är konservativ. Den politiska pendeln har de senaste halvseklet svängt än till vänster, än till höger, men den mest centrala och bestående förändringen har pågått i det fördolda, nämligen en ständig radikalisering av sociala frågor, av värdefrågor.

De flesta konservativa tenderar att befinna sig i intervallet mitten-höger på den ekonomiska skalan, och har således sett det naturligt att liera sig med marknadsliberalerna i deras kamp mot socialisterna. Med tiden har det blivit mer uppenbart att den liberalkonservativa alliansen varit ett enkelriktat samarbete. Liberalerna har helt enkelt inte gett något tillbaka. Om det beror på ren oginhet eller om det faktiskt beror på att den sociala dimensionen varit så osynlig så att man faktiskt inte begripit att det finns andra viktiga värden för en konservativ än fri marknad, ska jag låta vara osagt, men effekten har blivit total marginalisering för konservativa värden.

Kanske är det så att det håller på att ske ett uppvaknande på denna front, att vi ser en allt större medvetenhet hos oss konservativa att det faktiskt finns andra dimensioner än de rent ekonomiska, och att tiden är kommen för oss att formulera våra krav på detta område. Än finns oerhört mycket att göra, och ännu är det oklart vilka vägar som kan visa sig framkomliga.

Den mest naturliga lösningen, och den som torde ha störst utsikt till framgång, är att kristdemokraterna fortsätter på den inslagna vägen och gör en fullskalig satsning på att bli ett verkligt konservativt parti, genom att stärka sin uppslutning kring polis och militär, genom att fortsätta sitt försvar för familjen, och genom att bli bättre på att försvara vårt kulturella arv, men också genom att tona ned de mera extrema inslagen av moralkonservatism. Kristdemokraterna måste på detta område gå från att bli ett förbuds- och ett kontrollparti till att bli ett frihetligt parti men med bibehållen etisk kompass.

Skulle inte Kristdemokraterna mäkta med denna förändring tror jag att vi inom inte allt för lång tid kommer att få se en ny politisk skapelse i den svenska politiska floran. För på lång sikt är det inte rimligt att tro att den del av det politiska spektrumet, ekonomiskt höger och socialt konservativt, som internationellt sett tenderar att rymma en majoritet av partierna, politikerna och väljarna, i Sverige skall vara helt tomt på partier.

Patrik Magnusson

33 Responses to “Den glömda politiska dimensionen”


  1. 1 Dag Elfström januari 10, 2010 kl. 5:52

    Ännu en utmärkt mastodontartikel, Patrik. Bra jobbat!

  2. 2 Thomas Johansson januari 10, 2010 kl. 7:16

    Patrik Magnusson,

    Tack för en mycket upplysande och läsvärd text!

    Jag tror att det just kan vara texter som denna som behövs för att åtminstone långsamt, långsamt skapa acceptans för mer traditionella värderingar och förhållningssätt i det svenska samhället, och med tiden bana väg för intåget av en modern konservatism i svensk politik.

    Tills jag har sett annat, kommer jag att betrakta dig som en konservativ hjälte, bäste Patrik, och önskar att du vill och orkar fortsätta med denna mycket kvalitetsorienterade ansats..!

    Mvh,

    En imponerad och inspirerad Thomas

  3. 3 Fältmarskalken januari 10, 2010 kl. 10:16

    ”Även när det gäller annat kulturkonservativt finns en hel del att göra för ett parti som Kd. Inte minst är det ju direkt stötande att som framstående representant ha en person som intimt förknippas med strävan att avskaffa resterna av monarkin.”

    Så länge partiet icke utesluter advokaten Althin, ordförande i den vederstyggliga och samhällsomstörtande republikanska föreningen, är Kristdemokraterna ett fullständigt uteslutet alternativ för den som har förmågan att se samhällets grundläggande fundament och värden.

    Gud bevare Konungen och Fädeneslandet.

  4. 4 Robsten januari 10, 2010 kl. 11:16

    Ja intressant, mycket intressant. Precis som mig så skriver du nog lite för långa artiklar. Jag skall själv försöka korta ned mina artiklar, det är förbannats svårt vilket även Churchill erkände på sitt oefterhärmliga sätt ”förlåt mitt långa brev, hade inte tid att skriva kort”.

    Skall läsa det en gång till efter en kort tupplur😉

    PS.
    Du har kanske placerat SD lite för långt till vänster och möjligen lite för långt upp, enligt mitt förmenande.
    DS.

  5. 5 Stoller januari 10, 2010 kl. 14:39

    Tack Patrik Magnusson, för en intressant, kunnig och viktig text!

    Du skriver: ”…att det faktiskt finns andra dimensioner än de rent ekonomiska”.

    Hur kan det komma sig att svensk borgerlighet nästan helt har missat detta sedan 1970-talet? Det är egentligen helt otroligt! Vänstern har minsann inte vilat på lagrarna utan har nästan helt utan motstånd kunnat forma Sverige vad gäller värderingar i ca. 40 år!

    Det stora problemet idag utgörs av delar av fölkpartiet samt ”de nya” moderaterna. Detta då de inte längre sover vad gäller dessa frågor, utan har vaknat. Har vaknat hjärntvättade och är nu ofta mer vänsterradikala än vänstern! Det senaste jag stött på är en ledande moderat (glömt vem) som kräver att radikalfeministisk ideologisk indoktrinering måste komma igång senast på förskolan!
    Är det dumhet, andefattighet och total avsaknad av ideologisk kompass som ligger bakom, eller är det ett medvetet svek, en Quissling-manöver i ren populism?

    Det finns idag som sagt inte något alternativ till vänsterradikalism. Går det att råda bot på 40 års vänsterhegemoni? Kanske är det faktiskt dags för revolution…

  6. 6 Frederick januari 10, 2010 kl. 15:13

    Patrik,

    Mycket intressant artikel. Tack för den. Den reder ut många begrepp och säger sådant som sällan eller aldrig förts fram.

    Själv tycks jag vara någon sorts kombination av din definition av kulturkonservativ och ”uniformskonservativ” (usch, det var inget bra ord, men jag hittar för tillfället inget bättre som beskriver den sortens konservatism du talar om och som värnar försvar och lag och ordning).

    I slutklämmen där du önskar dig ett parti som är ekonomiskt höger och socialt konservativt, där skiljer vi oss en aning. Jag skulle snarare se ett alternativ som var mer center/center-vänster ekonomiskt men center-höger socialt/värdemässigt. Inte heller ett sånt parti finns ju, även om KD ibland (som du tidigare nämt) har kommit nära.

    Men som sagt – mycket intressant och läsvärd artikel. Tack för den.

  7. 7 Thomas Johansson januari 10, 2010 kl. 16:38

    Frederick, Patrik m fl,

    ”Mycket intressant artikel. Tack för den. Den reder ut många begrepp och säger sådant som sällan eller aldrig förts fram…”

    Ja, artikeln var i ordets bästa mening folkbildande.

    ”… Själv tycks jag vara någon sorts kombination av din definition av kulturkonservativ och ‘uniformskonservativ’ (usch, det var inget bra ord, men jag hittar för tillfället inget bättre som beskriver den sortens konservatism du talar om och som värnar försvar och lag och ordning)…”

    Vad sägs om uttryck som förvarskonservativ och rättskonservativ, kanske försvars- och rättskonservativ..?

    Själv är jag nog en blandning av lätt fiskalt konservativ och lite gammaldags värde- och socialkonservativ. Ungefär så.

    ”… I slutklämmen där du önskar dig ett parti som är ekonomiskt höger och socialt konservativt, där skiljer vi oss en aning. Jag skulle snarare se ett alternativ som var mer center/center-vänster ekonomiskt men center-höger socialt/värdemässigt. Inte heller ett sånt parti finns ju, även om KD ibland (som du tidigare nämt) har kommit nära…”

    Vad gäller ideologisk positionering, börjar jag ekonomiskt luta åt mindre av kostsamt socialt ingenjörsskap och offentlig sektor, och lägre skatter. Vidare har jag alltmer börjat vänja mig vid tanken på platt inkomstskatt, kanske på nivån kring 40 procent som väl Schweiz och USA ligger på. Därutöver önskar jag att Sverige hade kapitalskatter på en genomsnittlig EU-nivå; förmodligen kring 10-15 procent.
    Detta skulle sammantaget och i bästa fall innebära ett rakt och transparent skattesystem som såväl torde vara enkelt att administrera, som att det gav goda incitament för arbete, investeringar m m.

    När det gäller socialt/värdemässigt vill jag å ena sidan ha ordentliga trygghetssystem i grunden i det svenska samhället – jag tyckte ex att det var en god tanke med en garanterad statlig a-kassa – men å andra sidan vill jag att det betydligt mer talas om medborgarnas skyldigheter. I enlighet med det sista, önskar jag mycket mer resurser till alla rättsvårdande myndigheter. Dessutom vill jag att ha fler och mer kännbara korrektioner och frihetsberövanden jämfört med idag för allsköns oegentligheter och kriminalitet, inte minst grövre varianter av dessa företeelser.

    Vad allt detta innebär av ideologisk precisering av mig som konservativ, är jag långt ifrån säker på, men så är ju också min romans med konservatismen tämligen ny.

    Mvh,
    Thomas

  8. 8 Stoller januari 10, 2010 kl. 19:58

    Gick in på The political compass och besvarade frågorna. Det var mycket intressant. Vissa frågor upplevde jag som svåra att svara på då det fanns vida tolkningsmöjligheter eller då jag upplevde att saker som inte nödvändigtvis är ömsesidigt uteslutande ställdes mot varandra, men det är ett generellt problem för den typen av enkäter.

    Jag hamnade nära mitten. På dimensionen auktoritär-libertarian hamnade jag mitt på strecket och på dimensionen höger-vänster hamnade jag ett ynka steg åt höger. Först blev jag något bestört, jag måste väl vara mer konservativ än så? Men så tänkte jag efter. Det är en internationell (kanske lite amerikansk) modell och om man justerar modellen efter svenska förhållanden hade jag nog hamnat mer åt höger.

    Men den ”nya” dimensionen. Menar du, Patrik, att kommunismen och V hamnar så långt mot det libertarianska? Jag tror att den ”normkritik” som förekommer hos V främst är ett taktiskt sätt att underminera det rådande samhället, även om mången ”nyttig idiot” ej inser detta. V vill nog egentligen ha extremt rigida normer, bara det är deras egna. Den mer kommunistiska socialismen är väldigt långt ifrån libertariansk. De är egentligen stenhårda. Jag skulle nog vilja påstå att väldigt många socialister, även sossar, ligger långt upp i modellen. De vill med all makt hos staten detaljreglera människors liv, säkerställa att de gör ”rätt” val i olika frågor och annars… Men jag kanske har missförstått något.

    Vad gäller ekonomi är jag i grunden för att den som skapar något är den som har störst rätt till frukten av det skapade. De som är genuint inkapabla att ta hand om sig själv ska givetvis få ett värdigt liv av oss andra, ej endast materiellt. Marknader skall i grunden vara fria men regleras för att garantera mångfald och fri konkurrens. De skall dock aldrig regleras för att förhindra eller konfiskera vinster.

    Den som visar att den ej är kapabel att ta ansvar för sig själv har förverkat rätten till frihet. Samhället tar då över ansvaret som ej kan bäras av individen. Vid grövre brott är även strafftanken legitim. Bland annat för att återupprätta offer och anhöriga samt för att avskräcka.

    Ett samhälle som inte vill försvara sig själv existerar endast så länge andra tillåter det att existera. Jag kan bara komma på två skäl att vilja ha det så: Dumhet eller självhat. Vänstern svämmar över av båda skäl, liberalismen av det förstnämnda. Uniformskonservatism är dock ett ganska olyckligt begrepp🙂

    Jag är för individens frihet. Därmed såg jag mig i min ungdom som liberal. Med mognad kom också en förståelse för att människan inte kan utvecklas, och knappt ej ens vara människa, utan andra människor. Jag ser nu vilken djup, rentav fundamental betydelse, familj, släkt, vänner, kultur och tradition samt kontinuitet och stabilitet på dessa områden har för människor. Detta förnekas tyvärr i hög utsträckning i vårt social-liberala samhälle. Sedan är vi förvånade när folk upplever tomhet och meningslöshet, när psykiatriska problem och missbruk ökar, när unga kvinnor och män i ren desperation gör sig själv och andra illa. De som hatar (västerlandets) kultur, historia och traditioner, de som vill rasera normer, vill egentligen slå sönder relationer och mening för människan. De vill göra detta då de själv gått miste om något och därför är de ursinniga. De drivs av primitiv avund. Det är egentligen mycket synd om dessa människor men när de får makt är de livsfarliga. De har väldigt mycket makt i Sverige. Radikalismen måste bekämpas.

  9. 9 Mrs Thatcher januari 10, 2010 kl. 20:53

    Tack för en bra artikel. Jag hittade hit via den eminenta bloggen Robsten.

    När jag läser bl a Politico så önskar jag ofta att vi hade en sådan offentlig debatt i Sverige. Ibland så verkar det som om media inte tror att vi svenskar uppskattar lite mer djupgående analyser.

    Du kanske har förstått på mitt nick att även jag är konservativ dock med vissa liberala inslag. För att göra en kort återspelning på din artikel med tyngdpunkt på ett svenskt perspektiv men även ur ett kvinnligt sådant.

    Moralkonservatism: Det är nog den del av konservatismen som jag står längst ifrån. Jag är för fri abort och är försiktigt positiv till dödshjälp. Jag anser inte att samhället ska lägga sig i vad folk gör i sängkammaren under förutsättning att det inte skadar någon annan och som kvinna kan jag inte acceptera att någon annan ska bestämma över min kropp. Narkotika är en styggelse men det är mer av medicinska skäl och de negativa följderna i form av brottslighet.

    Kulturkonservatism: Även där så står jag en bit ifrån. Är republikan för att jag anser att monarkin nu har spelat ut sin roll och offentlig makt inte ska ärvas. Däremot så tycker jag det är viktigt att bevara svensk kultur och att förbjuda skolavslutningar i kyrkan för att en svagsint rektor tror att några invandrare ska ta illa upp är helt förkastligt. Jag håller med att vi i Sverige är dåliga på att uppskatta vårt kulturarv men med tanke på att vänstern har gjort sitt bästa att förinta den så är det inte så konstigt. Många socialister anser att alla kulturer är lika mycket värda och gör därmed ingen skillnad på demokratier och diktaturer. Här hittar vi även förklaringen till den svenska skolans förfall. Precis som någon skrev om den låga nivån att skulle man fråga en svensk elev om vad Hitler heter i förnamn så skulle många svara ”Heil”. Makten har förskjutits från lärare och rektor till förmån för eleverna. Läraren måste tillåtas vara en auktoritet och ha det sista ordet. Det är inte rimligt att barn ska kunna styra och ställa i skolan. Betyg från klass tre. Mera stimulans till duktiga elever och mera s k elitklasser. Vi måste ha en spjutspets inom utbildningen annars kommer vi snart få importera professorer framöver. Genusperspektivet i dess mest utstuderade form måste bort. Se utnämningen av rektor till Södertörns Högskola.

    Socialkonservatismen: Jag anser inte att kärnfamiljen är den enda riktiga familjekonstellationen men jag tycker att samhället ska premiera den samlevnadsformen och underlätta för barnfamiljer. Vill kvinnor, det är oftast kvinnor, vara hemma under småbarnsåren och familjen har de ekonomiska möjligheterna så är det deras val och de ska inte behöva höra från ärkefeminister att dom är dåliga föräldrar. Om man väljer att inte skaffa en familj så är det också upp till den enskilda individen även det ska respekteras.

    Konservatism och uniformsfunktionerna: Nu börjar det brännas. Det är främst här som min konservativa ådra lyser igenom. Jag vill ha en stark Stat när det gäller statsförvaltning, försvar och rättsväsende. Staten ska stå på dom hederliga medborgarnas sida och inte på brottslingarns sida som socialisterna gör. Det är oväsentligt om du har haft trasiga leksaker som barn eller om Torsten hade finare märkesjeans än dig i Gymnasiet. Begår du brott så ska du ta konsekvenserna av detta. Straffskalan i svensk lag är i mina ögon ett skämt. Straffen för grova brott måste höjas generellt. Man måste sänka straffåldern. Från 18 år ska du kunna sättas i fängelse men även yngre ska låsas in under en längre tid. Dock ska det läggas resurser på utbildning och utveckling av unga brottslingar. Det är viktigt att bryta den negativa spiralen. Ett strakt försvar är en självklarhet.Utöver detta så ska Staten inte av princip inte lägga sig i oss medborgares liv.

    Den offentliga sektorn måste minskas och även skattetrycket.I samtliga frågor så har mitt numera f d parti Moderaterna gått alldeles för långt till vänster.

    Jag efterfrågar också jag ett riktigt konservativ parti i Sverige. Den socialliberalism som nu har lamslagit landet i decennier håller på att leda Sverige in i fördärvet. Du kan väcka en svensk och fråga vad han/hon har för rättigheter och dom kan rabbla dom utantill men om du frågar om våra skyldigheter som medborgare så blir det tyst. Konservatismen behövs som motvikt till den allt för dominerade vänsterpolitiken som genomsyrar det mesta av samhället.

    PS. Jag tycker att du har placerat Obama alldeles för långt höger ut. Även SD ska in lite mer mot mitten.

  10. 10 cavatus januari 10, 2010 kl. 22:13

    Sannerligen en intressant och mer djuplodande analys av den politiska arenan än den som vanligtvis står till buds. Särskilt intressant är det även när man ska definiera var man själv befinner sig, vilket Mrs Thatcher gjorde ovan. Med hjälp av en inre dialog och med det tvådimesionella diagrammet är det lätt att reda ut sina egna ställningstaganden i olika samhällsfrågor. Tack för detta!

  11. 11 Rolf K Nilsson januari 11, 2010 kl. 11:11

    Mycket bra och tankeväckande artikel. Visar hur mycket och hur bred konservatismen är men ändå, faktiskt, ganska tydlig.
    Jag lägger kanske lite mer i det ”sociala” i socialkonservatismen än familjen. Även om familjen är den byggsten hela samhället i grunden vilar på.
    Precis som författaren skriver innehåller socialkonservatismen delar av övriga konservatismer. Själv är jag socialkonservativ i grunden kryddat med såväl kultur-, som moral- och värdekonservatism. Och det fungerar alldeles utmärkt!

  12. 12 Alex.La7 januari 11, 2010 kl. 16:39

    Det är en välskriven artikel men jag invänder mig mot att du använder just den skala. Dick Erixon skrev ett bra blogginlägg angående detta som jag vill att ni alla läser.

    http://erixon.com/blogg/2010/01/mp-pp-c-bortom-hoger-vanster/

    Den här skalan är väldigt missvisande för att utmålar Miljöpartiet och Vänsterpartiet som ”frihetliga” partier, och liberala samt konservativa som auktoritära partier vilket är struntprat.

    De mest frihetliga i den sociala dimensionen är alltså de som förespråkar anarki, men ett anarkistiskt samhälle är inte frihetligt. I ett sådant samhälle blir det den store och starke som tar sig en större frihet på andras bekostnad.

    För att ta ett exempel så innebär inte färre poliser att vi får en större frihet, utan det är tvärt om; poliser finns till för att säkra vår trygghet och frihet. I ett fritt samhälle behövs lag och ordning, rättsstat, äganderätt osv.

    Samma sak gäller värderingar. Anledningen till varför konservativa (utifrån ett frihetligt resonemang) är emot droger är inte för att vara elak, utan för att droger i sig är ett hinder för människans frihet och möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. Ett drogfritt samhälle skulle öka människors frihet.

    Extremliberaler och anarkister som tycker att man ska få göra vad man vill med sin kropp utan att ta något som helst personligt ansvar för vad detta innebär för en själv och andra i ens närhet, de har en förenklad syn på frihet. Människan är ofullkomlig och hon finns i ett socialt sammanhang där hennes frihet till stor del är i beroende och delas av andra.

    Det är tvärt om i väldigt auktoritära samhällen som t.ex. Sovjetunionen där man kan förkasta saker som patent, äganderätt, rättsstat, upphovsrätt och värderingar i huvudtaget. Allt detta hade inget värde för kommunister eftersom de ändå inte tror på personlig frihet.

    Äganderätt, rättsstat m.m. finns till för att stärka vår frihet. Skalan ”Auktoritär – libertarian” är missvisande. En bättre skala i den dimensionen är ”personlig frihet – etatism” för att det handlar om hur man väger upp olika värderingar.

    Men som sagt; läs Erixons inlägg!

  13. 13 Korsfarare januari 11, 2010 kl. 18:21

    Mycket bra artikel! Det är väldigt viktigt att man gör skillnad på de två olika sorters ”höger”. Själv hamnar jag nästan i mitten, men ganska långt upp på den auktoritära skalan.

    Jag är nog nästan motsatsen till Mrs Thatcher, även om vi bekänner oss till samma konservativa ideologi..

    Moralkonservatism: Detta är nog min konservatism. Jag bygger mina ideologiska ställningstaganden främst på kristen, katolsk morallära och etik. Jag är emot abort förutom om moderns liv hotas. Jag kan inte ifrågasätta att dödshjälp är fel, men egentligen är det inget som engagerar mig speciellt mycket då jag vet att människor är fria att ta sitt liv ändå. Jag tycker att staten skall stå för det moraliskt rätta och det goda och hoppas att staten slutar använda skattebetalarnas pengar till att uppmana till te.x. homosexualitet. Jag anser att homosexuella handlingar är ett hot mot samhället, och skulle helst se att allt sex utanför äktenskapet (som bara kan existera mellan en man och en kvinna som vigts i kyrkan) förbjöds. Jag anser dock att alternativ romantik som BDS/M, så länge ingen inblandad får bestående skador, bör vara tillåtet då jag tror att folk bäst kan avgöra vad de tycker är trevligt i äktenskapet. Narkotika bör väll förvisso inte vara tillåtet, men jag är samtidigt skeptisk till alkohols och drogfundamentalism och önskar att samhället hade en mer förstående syn och inte målade upp det som något magiskt och förbjudet. (vilket bara lockar till sig fler intresserade)

    Kulturkonservatism: Vill inte avskaffa monarkin, men anser av hundratals skäl att den ätt vi fått på tronen av revolutionären kejsar Napoleon kunde avsättas, speciellt nu när kronprincessan Viktoria vill gifta sig med en man av folket. Tycker att valmonarki (vilket existerade innan Gustav Vasas stadskupp) är det enda sättet att se till att Kungen är ett moraliskt föredömen för samhället och inte någon bortskämd förvirrad gubbe på ett slott. Anser att vår kultur måste försvaras (och invandringen stoppas) mot den muslimska värdegrund som många invandrare släpar med sig, dvs. att att familjefadern har mest värde som människa, och oinskränkt makt att döda sina fruar och barn om de förolämpar hans heder eller går emot Islam. Att alla människor är lika värda är en väldigt viktig del av vår kristna västerländska kultur och vår etik.

    Har själv grundskolan som ett färskt minne, vill inte stärka lärarnas auktoritet då jag starkt tvivlar på att lärarna (som ju oftast själva är vänster/kulturradikaler, oftast knappast några rättfärdiga människor och ibland är väldigt dåliga) klarar av att ha makt över sina elever. Tycker istället att de elever som struntar i skolan kan få ta konsekvenserna av detta. Man övertygar inte en människa genom att tvinga henne till underkastelse.

    Socialkonservatismen: Jag tror på kärnfamiljen, dock vet jag att en utökad kärnfamilj (med te.x. Gamla farmor i huset) kan fungera precis lika bra som en ”normal” sådan. Kvinnan är naturligtvis fri att välja att inte skaffa barn om hon inte vill ta hand om dem, dock anser jag att preventivmedel är en styggelse som hon inte bör få utnyttja till det syftet. Uppmana till naturlig familjeplanering.

    Jag vet dock att familjen ibland kan vara otroligt auktoritär och rigid, och tycker att det är viktigt att föräldrarnas makt över sina barn inte är absolut. Det är allmänt känt att det bästa sättet att uppfostra barn på är att låta dem lära av sina egna misstag. Barnaga anser jag vara förlegat och ganska perverst.

    Konservatism och uniformsfunktionerna: Nja.. det är här jag nästan börjar undra om jag verkligen är konservativ och inte katolskt troende national-libertarian. Visst bör straffen höjas, men jag tror knappast att dagens korrupta svenska stadsbildning kan ta det ansvar över andra människors liv som dödsstraff skulle innebära. Vill inte se katolska vänner bli dömda till döden av liberala feminister. Staten bör inte påtvinga individer rigida och meningslösa normer och lägga sig i oviktigheter som huruvida jag lyssnar på hårdrock eller min granne har långt hår. Däremot är det viktigt att staten finns till för att ingripa mot samhällets fiender som våldsamma eller revolutionära organisationer som tex. AFA.

    Som jag sade tidigare så vet jag att man inte övertygar en människa genom att tvinga henne till underkastelse.

  14. 14 Patrik Magnusson januari 11, 2010 kl. 20:59

    Tack alla läsare för översvallande recensioner. Ni kan inte ana hur stor betydelse er uppskattning har för inspirationen att skriva.🙂

    Jag ser det inte möjligt, eller ens fruktbart, att kommentera/besvara allt ni skrivit/frågat, men jag skall beröra några mer principiella funderingar. Då svaret blir rätt långt gör jag det till ett alldeles eget inlägg, och hänvisar till detta.

  15. 15 Mrs Thatcher januari 11, 2010 kl. 21:31

    @Korsfarare

    Eftersom du och jag står på olika sidor av konservatismen så har jag självklart några kommentarer men även frågor till ditt inlägg.

    Moralkonservatism:

    ”Kvinnan är naturligtvis fri att välja att inte skaffa barn om hon inte vill ta hand om dem, dock anser jag att preventivmedel är en styggelse som hon inte bör få utnyttja till det syftet.”

    1. Vilket ansvar anser du att ni män har? Det är ofta fokus på oss kvinnor när det gäller barnaalstring men det krävs som bekant två.

    2. Varför anser du att preventivmedel är en styggelse? Vad är egentligen skillnaden på säkra perioder (planering) och t ex p-piller? Båda används av samma skäl nämligen att förhindra oönskade graviditeter och på så sätt undvika aborter i förlängningen. Det senare, p-pillret, ger kvinnan mer makt över sin egen kropp och barnafödande och är dessutom säkrare. Det finns en sexualskräck inom de tre Abrahamitiska religionerna som har ställt till mycket elände. Vi människor är sexuella varelser och det sker inte alltid inom ramen för äktenskapet och alla barn är tyvärr inte önskade.

    Jag tror att om Påvestolen intog en mer förlåtande inställning mot preventivmedel så skulle det innebär minskat lidande för så många människor. Bl a genom ett minskat antal illegala aborter med dödlig utgång och en minskad spridning av t xe HIV. Jag anser tillskillnad mot den Katolska Kyrkan att användandet av preventivmedel är ett utryck för respekten för livet. Utvecklingen går framåt och majoritetens av dagens människor vill nog inte ha upp till 10 barn som förut var vanligt.

    3. Om en kvinna blir gravid efter en våldtäkt ska hon då tvingas föda barnet emot sin vilja? Om så är fallet, tror du att du skulle resonera så även om du var en kvinna?

    4. När det gäller homosexualitet och utomäktenskapligt sex så är det för det första orealistiskt att förhindra och förbjuda och jag kan inte se någon orsak till det personligen. Jag anser att vuxna människor ska kunna ha ett aktivt sexliv oavsett dom är gifta eller inte. Bara man inte skadar andra och skyddar sig.

    5. På vilket sätt anser du att homosexuella handlingar är ett hot mot samhället? Har jag fattat dig rätt att du anser att homosexuella inte är ”syndiga” så länge dom inte utövar homosex?

    Kulturkonservatism:

    1. Monarkin HAR spelat en viktig roll i vår historia. Om inte annat som en sammanhållande kraft. I dagens moderna samhälle så tycker jag dock att den har spelat ut sin roll. Det bästa hade varit om den nuvarande Kungen hade varit vår sista regent och kungabarnen hade fått leva sitt liv utan sin gyllene bur. Att en vuxen kvinna måste be sin pappa om lov när hon vill gifta sig eller att Daniel Westling nu måste ge upp sin civila karriär för att gå ett steg bakom sin fru tycker jag är väldigt otidsenligt. Däremot ska vi vårda vårt kulturarv i form av slott och vår historia. Det är inget som motsätter en Republik.

    2. När det gäller invandring och Islam så har jag ingen annan åsikt. Dock så är även kristendomen ett patriarkal religion i grunden och har också blod på sina händer i det avseendet. Kristendomen predikar dock i grunden kärlek och tolerans. Det är inget man kan beskylla Islam för precis.

    3. Jag menar inte en kadaverdisciplin á la Hets men jag anser att lärarens auktoritet måste stärkas. Om inte för att hålla ordning i klassrummet. Det är ohållbart i längden om stökiga elever låts hållas. Det stör de elever som vill lära sig. Hur många vuxna skulle acceptera att deras arbetskollegor satt och störde resten i tid och otid? Ja, jag anser också att skolk ska ge konsekvenser.

    Socialkonservatism

    1. Frihet under ansvar. Absolut. Det växer man som människa av. Problemet idag är att det i många fall bara handlar det enbart om frihet för barnen. Det ingår i föräldraskapet att vara ”ledaren” och det innebär ibland att barnen inte får om dom vill. Många föräldrar vill vara kompisar med sina barn. Kompisar har dom ändå oavsett. Vad dom behöver är en trygg vuxen att luta sig mot. I många familjer är det idag barnen som sätter agendan och allt ska kretsa runt ungarna. Det är onaturligt enligt mig. Självklart så ska man måna och prioritera de barn man säter till världen men livet ska inte ”upphöra” bara för att man skaffar familj.

    Uniformskonservatism

    1. Jag håller med. Du är nog mer en katolskt troende national-libertarian än en konservativ🙂

    2. Är inte emot dödsstraff av princip men så länge det finns risk att oskyldiga avrättas så är det inget vi ska införa i Sverige, om någonsin. Däremot måste straffen bli hårdare. Det är inte bara ett individuellt straff utan en markering från samhällets sida vad som är tillåtet eller inte. Att vända andra kinden till fungerar inte alltid.

    3. ”Staten bör inte påtvinga individer rigida och meningslösa normer och lägga sig i oviktigheter som huruvida jag lyssnar på hårdrock eller min granne har långt hår”. Detta får du gärna utveckla.

    4. Ett starkt inre försvar är minst lika viktigt som ett starkt yttre. AFA och liknande fascistorganisationer ska inte tillåtas härjas fritt med vissa politikers goda minne. Hatpredikningar i moskéer ska leda till utvisning för dom Imaner som står bakom dom. Se Frankrike

  16. 16 Allianspartisten januari 11, 2010 kl. 21:36

    Ett intressant inlägg som väcker till eftertanke.

    Min egen syn på konservatismen (…jag gör inga anspråk på att den på något sätt skall vara ”renlärig”) är att denna är mer ett förhållningssätt en en ”åsiktskatalog”. Grunden för detta förhållingssätt är bl.a.

    – Den mänskliga naturen är oss given och den kan vi inte i grunden förändra. Det vi har att göra är att förhålla oss till den. Utifrån detta betraktelsesätt blir utopiska ideologier som socialism, exterm liberalism (libertanism) och exterm nationalism ointressanta, eftersom den mänskliga naturen inte kan likriktas på det sätt som skulle krävas för utopins uppnående.

    – I vår historia, och då inte bara vårt lands historia, utan hela mänsklighetens historia, finns ofantligt mycket erfarenhet om vad som fungerar och vad som inte fungerar. Följden är att det är riskabelt att förändra sådant som fungerar bra och att försiktighet krävs vid förändringar.

    – Ett samhälle är ett mycket komplext system där olika faktorer är relaterade till varandra på ett sätt som vi aldrig kan få fullt grepp om. Konsekvensen är att snabba förändringar i praktiken är omöjliga. Samhällsutvecklingen måste därför genomföras i små steg, där varje steg utvärderas innan nästa steg tas.

    Om man utifrån dessa tankar funderar över hur de stämmer överens med de i inlägget definierade formerna av konservatism blir min slutsats följande:

    MORALKONSERVATISM
    Här tror jag först att man inte skall blanda ihop frågan om liv och död (abort och eutanasi) med frågor som sexualmoral, alkohol och tobak. Att narkotika och liknande droger är förkastliga behöver knappast ifrågasättas.

    De första fallen, som rör livets okränkbarhet, handlar om att en individ, direkt eller indirekt, avgör om en annan individ skall leva eller ej. Här måste samhället, som jag ser det vara mycket försiktigt och restrikitivt. Däremot är jag för mycket realist för att tro att t.ex. ett abortförbud skulle fungera.

    I den andra delen av frågan handlar det om den mänskliga naturens behov av njutning och verklighetsflykt. Dessa frågor är huvudsakligen upp till den enskilde att avgöra, utifrån egna preferenser och livsåskådningsval, och inte främst utifrån lagreglerade förhållningsregler.

    Att förändra den mänskliga naturen i dessa delar är utanför det möjligas ram. Sedan gäller givetvis även här att var och en måste ta sitt ansvar och visa respekt för sina medmänniskor. Då den mänskliga naturen är behäftad med svagheter behövs givetvis även här vissa regelverk och normer.

    KULTURKONSERVATISM
    Problemet med kulturkonservatismen är att den, enligt mitt sätt att se det, inte fullt inser att samhällsutvecklingen är något som ständigt pågår. Det är då svårt att fast relatera ”dåtid och nutid”, eftersom även ”dåtiden” hade en ”dåtid” som var annorlunda.

    Vi har nyss firat jul och en vanlig föreställning är då att julskinkan är en gammal tradition från vikingatiden när den, för det stora flertalet, inte har mer än kanske 100 år bakom sig. Lutfisken däremot har en äldre historia som möjigen kan föras tillbaka till den katolska tiden.

    Än svårare blir det när vi talar om bild/skulpturkonst och musik. Här talar vi ofta om ”klassisk” bild/skulpturkonst och ”klassisk musik” när vi vet att konsten hela tiden utvecklats och antagit nya former. Här måste vi inse att utvecklingen aldrig stått stilla. Betänk t.ex. skillnaden mellan medeltidens greogorianska kyrkosång, barockens pompösa uttryckssätt och 1800-talets mer finstämda romantik.

    Lätt ”löjlig” ter sig diskussionen om föreställande respektive inte föreställande konst. Här är det givetvis upp till var och en att skapa sina egna preferenser. Dock, förstår jag inte de som hävdar att icke föreställande konst skulle vara något nytt och ”kulturradikalt”. Inom t.ex. arkitekturen finns sedan mycket lång tid ornament och mönster av mycket abstrakt karaktär och som jag ser det är detta uttryck för icke föreställande konst.

    När det sedan gäller viktiga institutioner som monarkin och kyrkan ser inte jag dessa som något som skall upprätthållas av ”museala” skäl utan något som kan motiveras helt utifrån egna meriter vilka inte har med ”kulturkonservatism” att göra.

    Monarkin står för kontiniutet och stabilitet, som utifrån mitt synsätt, är viktiga konservativa fundamenta. Monarkin har också en klart underskattad roll såsom en oberoende institution med förmåga att företräda hela vårt land i ett samhälle som blir allt mer genompolitiserat och konfliktbetonat.

    Kyrkan är också viktig då den står för en andlig dimension i tillvaron. Ser vi på historien så har imperier haft sin uppgång och fall, ideologier har kommit och gått. I kontrast till detta finns religonen, behovet av det andliga, något som bestått årtusendena igenom och som fortsatt kommer att göra detta. Detta har inget med ”museal” kulturkonservatism att göra.

    SOCIALKONSERVATISM
    Familjen har i de allra flesta kulturer, genom årtusendena, varit den grundläggande byggstenen i samhället och visat sig fungera mycket bra. Att detta inte skulle gälla i vår tid är en ganska osannolik för att inte säga befängd slutsats.

    Att värna om familjen och att säkerställa goda förutsättningar för denna är därför en viktig uppgift för samhället och måste vara en ledstjärna för näst intill allt politiskt arbete.

    ”UNIFORMSKONSERVATISM”
    Åter, den mänskliga naturen är förenad med svagheter. Detta leder till slutsatsen att varje samhälle måste ha ett skydd som tar vid när människans ofullkomlighet leder till faror.

    Detta gäller i det ”inre perspektivet” med skydd mot brottslighet, som alltid funnits och som alltid kommer att finnas. För rättsmedvetandet är det också viktigt att den som begår övergrepp av olika slag också för erfara en rimlig konsekvens av detta handlande.

    Detta gäller också i det ”yttre perspektivet” med skydd mot yttre hot. Tanken att vi nu skulle leva i den säkraste och fredligaste av tidsåldrar är givetvis mycket tilltalande. En studie av såväl historia som omvärld säger oss dock något annat.

    Summa summarum, utifrån min syn på konservatismen, blir slutsatsen att jag nog är såväl socialkonservativ som ”uniformskonservativ” men mindre moral- och kulturkonservativ.

  17. 17 Mattias Lindström januari 11, 2010 kl. 23:56

    Till att börja med vill jag tacka för en mycket tänkvärd artikel, och mycket tänkvärd respons till bloggen. Den har skapat många tankar hos mig. (Och texter som skapar tankar är väl oftast bra?)

    Några korta synpunkter: Patrik: anser du på fullt allvar att Stalin och Lars Ohly står så långt ifrån varandra som din skala anger? T o m KD är närmare Josef Stalin enligt din karta. Jag undrar om du inte laborerar med två y-skalor samtidigt…

    Auktoritär/Liberal-skalan har givetvis svagheten att den inte yttrar sig om vilket samhälle man relaterar till. De flesta människor, inklusive jag själv, positionerar sig olika på denna skala beroende på vilket samhälle man relaterar till. Själv skulle jag befinnas vara tämligen auktoritär om jag levde i ett samhälle vars värdegrund byggde på 10 Guds bud, eller liknande. I ett sådant samhälle hade jag velat att t ex skolan och lärarna skulle hjälpa till att inskärpa rätt och fel. (Stjäl inte! Tvärtom hjälp din klasskompis så att dennes egendom förökas osv.) Men när dagens Sverige huxflux verkar ha anammat diverse genusteorier som värdegrund, är jag mycket mer tveksam till att lärarna ska lära eleverna rätt och fel (Förskolelärare ska inte uppmuntra barn att leka mamma-mamma-barn osv). Ofta upptäcker jag att jag i diskussioner åberopar den personliga friheten.

    När du Patrik placerar ut de svenska politiska partierna gör du, som jag inte uppfattar det, inte utifrån auktoritär-liberal skalan, utan utifrån i vilken grad de omfattar de ”borgerliga/konservativa värderingar som västerlandet tidigare vilat på”. Det är något annat! Du tar inte heller hänsyn till att en cementerad värderadikalism i högsta grad är auktoritär – tänk på Lars Ohly som vill tvinga samtliga präster i Sv Ky att viga enkönade par. Det är auktoritärt och värderadikalt samtidigt!

    Jag ser framemot nästa inlägg från din sida, och hoppas på en vässad y-skala.

    //Mattias Lindström

  18. 18 Tobias januari 12, 2010 kl. 12:49

    Intressant analys, som på många punkter bara kan instämma i.

    Dock stirrade jag till en smula på diagrammet där värdenihilism, värdekonservatism plaseras in. Här instämmer jag inte alls. Det är viktigt att upprätthålla distinktionen mellan att tro på absoluta värden och att vilja använda staten för att tvinga dem på andra. Hitler och Stalin verkar båda ha varit närmast värdenihilistiska, och då menar jag inte enbart privat, utan i första hand politiskt. Vad annat kan man kalla en politik som bygger på tesen att ändamålen hälgar medlen och att livet är en kamp för överlevnad mellan raser eller klasser?

    Själv blir jag alltmer skeptisk till moralkonservativa statliga regleringar. Traditioner upprätthålls ofta bättre i ett levande civilsamhälle än genom statliga påbud. Förljaktligen är det inte överraskande att det ofta är just utopistiskt färgade totalitära radikaler som försökt bryta ned civilsamhället. I stort sett alla kommunisitska och fascistiska diktaturer är exempel på detta, liksom islamistisk-revolutionära stater som Iran.

    Konservatismen måste ställa sig emot detta just på grund av att att den inte är nihilistisk. Alliansen med liberalerna är därmed fullständigt rimlig. Däremot instämmer jag i att det märks att testerna förmodligen är författade av liberaler. Det märks inte minst på att man inte lyckas hålla isär att ha värderingar från att vilja tillgripa auktoritära medel.

    @Mrs. Thatcher: Att monarkin har spelat ut sin roll i det svenska statsskicket må vara hänt. Men är det verkligen ett argument för att avskaffa monarkin, eller för att förändra statsskicket och återinföra dess symbiliska position?

    Däremot instämmer jag helt i att frihet när det gäller föräldrar och barn rimligen bör handla om föräldrarnas frihet att ta ansvar för sina barns uppfostran. I Sverige har det sedan länge handlat om att avhända föräldrarna makt och ansvar, som offentliga sektorn istället har tagit på sig, med ytterst tveksamma resultat.

    Slutligen: Hur kommer det sig att påven är placerad till vänster om mittlinjen i ett av diagrammen. Jag har faktiskt svårt att tänka mig en västerländsk stats- eller regeringschef som skulle vara mer konservativ i fråga om t.ex. moral, kultur, eller sociala frågor, i alla fall inte om man använder definitionerna i inlägget.

  19. 19 Baronen januari 12, 2010 kl. 14:33

    Intressant artikel! Skriver detta efter att också ha läst del två tidigare idag. För mig som har ett relativt nyvaknat intresse för politik och hittat till konsvervatismen är sådana här lite mer resonerande artiklar nödvändiga för att få lite struktur på tankegångarna.

    Intressant också att läsa kommentarerna och se vilken spännvidd det finns inom det konservativa lägret.

    Jag som är katolskt troende finner det liksom Tobias anmärkningsvärt att påven är placerad till vänster på skalan. Den katolska socialläran betonar subsidiariteten starkt och det är väl en konservativ inställning i allmänhet?

  20. 20 Mrs Thatcher januari 12, 2010 kl. 17:08

    @Tobias

    ”@Mrs. Thatcher: Att monarkin har spelat ut sin roll i det svenska statsskicket må vara hänt. Men är det verkligen ett argument för att avskaffa monarkin, eller för att förändra statsskicket och återinföra dess symbiliska position?”

    Jag vill bara passa på att säga att monarkins vara eller inte vara inte hamnar särskilt högt upp på min politiska ”dagordning” men jag utvecklar gärna mitt resonemang.

    Förutom principen att man inte ska ärva offentlig makt så är monarkins nuvarande funktion ännu en orsak att avskaffa den enligt mig. De framstående regenter vi har haft genom historien har förutom den mer ceremoniella rollen även haft en reell politisk makt. Det har som bekant inte dagens regent sedan 1975 utan denne ses mer som en symbol. Monarken är inte längre ÖB och konsultationerna med regeringen ska ses mer som tradition. Det svåra med att diskutera monarkin är att det ofta kan ses som kritik mot Kungafamiljen personligen vilket självklart inte är fallet. Däremot så har jag alltid en känsla att Kungen inte verkar särslit bekväm med sin roll. Han har även uttalat sig olämpligt i vissa frågor. Enligt konstitutionen så ska han inte uttal sig i politiska frågor. Speciellt inte när det gäller andra länders inrikespolitik, läs Norge och säljakten Där kommer vi till ett av mina huvudargument till en republik. Man kan ”avsätta” en olämplig president men det är svårare med en monark.

    Jag är full medveten om att vi kommer att få ”dras” med ätten Bernadotte över en överskådlig framtid i o m Victorias giftermål och födelsen av tronarvingen. Jag skulle dock önska att Victoria blir vår sista regent och att hennes barn slipper växa upp som offentliga symboler för en nu svunnen tid.

    //

    Jag håller med att placeringen av Påven är något märklig. Den Katolska kyrkan om någon är ju djupt konservativ. Däremot så kan man placera den Protestantiska kyrkan långt till vänster.

  21. 21 Fältmarskalken januari 12, 2010 kl. 18:38

    Mrs Thatcher,
    Här må påpekas att monarkin är ett mångtusenårigt statsskick och att det som sådant är såväl hävdvunnet som beprövat. Vilken rätt har vår generation då att riva ned det som generation efter generation byggts upp?

    När det härefter gäller argumentet om arvsrätten kan jag icke se att detta skulla äga särdeles högt vitsord. Konungahusen, är av den Högste, given en särskild uppgift i vår värld. Den ärftliga egenskapen i vår monarki är icke dess svaghet utan dess styrka. Härigenom fostras den blivande monarken från början till sitt ansvarsfulla ämbete. På detta sätt erfarenheter över från generation till generation vilket skapar harmoni och stabilitet.

    Man måste stilla ställa sig frågan om Mrs Thatcher även motsätter sig arvsrätten som sådan. Att Konungaämbetet förs vidare genom arv är i detta avseende icke märkligare än att företag och egendomar föres vidare från generation till generation.

    När det sedan gäller att Konungen, genom den nu gällande högst beklagliga grundlagen, beskurits sin rättmätiga position är icke heller detta något argument emot monarkin. Här måste istället strävan vara att återupprätta monarkin. Om detta har jag deklarerat i såväl min första (http://fieldmarchal.blogspot.com/2009/09/deklaration-1-ateruppratta-monarkin.html) som sjätte (http://fieldmarchal.blogspot.com/2009/12/deklaration-6-forandra-grundlagen.html) deklaration.

    Sedan borde Mrs Thatcher bättre taga sig tillvara och vinnlägga sig om vederhäftigheten i sina påståenden så att icke osanningar sprids på det sätt som nu skett. Påståendet ”Enligt konstitutionen så ska han inte uttal sig i politiska frågor.” är icke sant såvitt Mrs Thatcher icke kan ge en referens till var i grundlagen detta stipuleras. Således ett verkligt lågvattenmärke från Mrs Thatchers sida som förtager trovärdigheten av hela argumentationen.

    Slutligen må Mrs Thacher ha vilken åsikt om Hans Majestät hon behagar men uttalandet ”…har jag alltid en känsla att Kungen inte verkar särskilt bekväm med sin roll” är i mina öron rent ut sagt småaktigt. För mig var tvärtemot Hans Majestäts jultal förliden månad ett vittnesbörd om Hans Majestäts stora engegemang för sitt ansvarsfulla Konungaämbete.

    Gud bevare Konungen och Fädeneslandet.

  22. 22 Patrik Magnusson januari 12, 2010 kl. 18:55

    ojoj,

    Massor med flera kloka och tänkvärda inlägg. Skall sätta mig ned och begrunda dessa vartefter jag hinner smälta dem.

    Bara en liten detaljkommentar, om påven.

    Återigen gör jag inte anspråk på att ha den rätta lösningen. Jag tror dock att invändningen från Tobias och Baronen delvis är baserad på en missuppfattning.

    Att påven i modellen är placerad till vänster om klungan med Thatcher, Blair mfl betyder inte att dessa är mera konservativa än påven, bara att de står för en mera prokapitalistisk hållning i ekonomiska frågor. Värdeskalan är ju vertikala axeln, och där placeras ju hans helighet i höjd med eller ovanför klungan, d.v.s. som mera värdekonservativ.

  23. 23 Patrik Magnusson januari 12, 2010 kl. 19:30

    Vad gäller vänsterpartiet så har jag nu gjort så att jag har svarat på enkäten till Political Compass, och försökt att ge så ärliga svar som möjligt utifrån föreställningen att jag vore vänsterpartist. Yuck, det skapade visst illamående må ni tro, men vad gör man inte för vetenskapen.😉

    Resultatet blev (-9, -6), vilket stämmer ganska väl med var jag placerade partiet i den verikala värdeskalan, men jag borde ha satt dem lite längre till vänster på den ekonomiska.

    Detta kan måhända rädda min ära såtillvida att jag verkar ha tolkat modellen rätt, men samtidigt har det hjälp mig att bättre inse modellens brister.

    Ju mer man studerar frågorna (har ni inte gjort testet rekommenderar jag er att göra det – alltid lär man sig något) desto mer uppenbart blir det att modellen är skapad för ett västerländskt borgerligt samhälle. Jag har tagit med ett par frågor som exempel, vilka visar hur annorlunda resultatet skulle kunna bli om frågorna istället gällt den sedan länge etablerade Folkrepubliken Sverige, med Kamrat Ohly som mångårig partiordförande.

    All auktoritet bör ifrågasättas:
    V i opposition: Jaaa, absolut
    V som statsbärande parti: I helvete heller

    De som kan arbeta, men vägrar, skall inte vänta sig stöd från samhället
    V i opposition: Nej, hu, så kan man inte göra. Låt bidragen flöda
    V som statsbärande parti: Förstår inte frågan. Alla arbetar – här eller i Gulag.

    Civila friheter inskränks för mycket i kampen mot terrorismen
    V i opposition: Absolut. Vi slickar Onkel Sams stövel.
    V som statsbärande parti: Nej, absolut inte. Imperialismens lakejer måste bekämpas med alla medel

    Det är rätt med dödsstraff
    V i opposition: Nej, nej, nej!!!
    V som statsbärande parti: Oh, ja – och de anhöriga får betala kulan efter nackskottet

    Andra frågor får med bara lätt modifiering en helt annan innebörd för en vänsterpartist:

    Det är korkat att vara stolt över sin nation
    Det är korkat att vara stolt över sin klass

    Skolor borde inympa religiösa värderingar i eleverna
    Skolor borde indoktrinera eleverna i marxismen-leninsmen, Lars Ohlys tänkande.

  24. 24 Mrs Thatcher januari 12, 2010 kl. 21:32

    Bäste Herr Fältmarskalk

    Detta var tydligen en öm punkt med tanke på tonen i ditt inlägg. Precis som jag skrev i mitt inlägg till Tobias så är inte detta en hjärtefråga hos mig men jag valde ändå ta upp den när jag var inne på avsnittet om Kulturkonservatismen. Jag ska erkänna att jag tvekade om huruvida jag skulle svara då du säkert kommer uppfatta detta som oförskämt men det är inte vad jag avser. Det är bara att konstatera att vi ser på denna fråga med helt olika åsikter och känslor.

    1. Självklart är det min subjektiva åsikt att Kungen i många fall verkar obekväm i sin officiella roll. Han verkar mest trivas i lite mindre stela tillställningar. Däremot inte sagt att han inte sköter sitt ämbete. Jag skrev även att mitt ställningstagande inte är riktat mot den nuvarande Kungafamiljen utan rent principiellt. Tråkigt att du missade den delen.

    2. Var i Successionsordningen (1810:0926) står det att monarken FÅR uttala sig politiskt?

    När det gäller konstitutionen så säger bl a Marita Ulvskog (S), som då satt med i den grundlagsutredning som såg över våra konstitutionella frågor.

    ”Jag gillar kungen, men han ska inte vara politiker. Han får inte enligt vår konstitution uttala sig så att han kan användas på det viset. Det är väldigt viktigt att vi bevarar vår form av demokrati där vi säger att vi ska ha en kung som har ceremoniella uppgifter, som är representativ men som icke kan användas politiskt. Eftersom kungen inte har någon formell makt finns heller inget organ med uppgift att granska hur han sköter sig”

    //

    ”Enligt Torekov-uppgörelsen från början av 70-talet ska kungen och hans familj inte uttala sig i politiska frågor, eftersom det skulle kunna ge kungahuset reell makt. Detta kan ses som villkoret för att kungahuset över huvud taget skulle få finnas kvar”

    2. För att upprepa mig så har monarkin spelat en viktig roll och Sveriges historia har i många fall varit dess kungar. Nu är det dock andra tider och monarkister som du tillhör en krympande skara. Samhället förändras och bara för att tidigare generationer har varit monarkister så behöver inte dagens eller framtidens generationer vara det. För mig är det en naturlig utveckling och inte ett försök att förringa monarkins historia eller betydelse.

    3. ”Att Konungaämbetet förs vidare genom arv är i detta avseende icke märkligare än att företag och egendomar föres vidare från generation till generation.”

    Nej, jag är inte emot arvsrätten. För mig är det dock en viss skillnad att ärva titeln Statschef med de privilegier som det innebär och att ärva ett familjeföretag eller annan egendom. Det säger sig självt.

    5.”Den ärftliga egenskapen i vår monarki är icke dess svaghet utan dess styrka”

    Nu kommer Kronprinsessan Victoria gifta sig med en icke-kunglig och deras barn kommer i o f s knappast ta namnet Westling men det innebär ändå en ”utspädning” av ätten Bernadotte. Jag förväntar mig inte att du kommer att kommentera detta med tanke på din lojalitet mot Kungen.

    6. ”När det sedan gäller att Konungen, genom den nu gällande högst beklagliga grundlagen, beskurits sin rättmätiga position är icke heller detta något argument emot monarkin.”

    Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Herr Fältmarskalk önskar att regenten får tillbaka sin politiska makt och därmed ges rätten att utse regeringar m m. Hur är det förenligt med den Västerländska demokratiformen då en icke-folkvald ska ges den makten?

  25. 25 Fältmarskalken januari 12, 2010 kl. 22:26

    Mrs Thatcher,
    Tillåt mig att har besvara att komma med några anmärkningar i all ödmjukhet.

    1) Här har jag icke förnekat Mrs Thatcher att ha en åsikt om Hans Majestät utan säger tvärtom ”Slutligen må Mrs Thatcher ha vilken åsikt om Hans Majestät hon behagar”. Dock likväl som Mrs Thacher förbehåller sig att ha en åsikt om Hans Majestät förehåller jag mig att anse att Mrs Thatchers uttalande i denna del är småaktigt.

    2) Här visar icke Mrs Thatcher särdeles stor förtrogenhet med konstitutionella frågor.

    För det första, om något skulle stipuleras i grundlagen om Konungens rätt att uttala sig i den ena eller andra frågan så är definitivt icke platsen för detta Succesionsordningen, som reglerar tronföljden utan i så fall Regeringsformen, men icke heller här är frågan reglerad.

    Och nog måste väl Mrs Thatcher ändå förstå att socialisten Marita Ulvskogs uttalanden icke har det ringaste av en grundlags status. Varför här göra saken värre och icke istället erkänna att angivandet att frågan är reglerad i konstitutionen (d.v.s. i grundlagen) var felaktigt?

    Det skall här förtydligas att min anmärkning gäller påståendet att Konungen i grundlagen skulle vara förbjuden att framföra åsikter. Inom ramen för en återupprättad monarki (se http://fieldmarchal.blogspot.com/2009/12/deklaration-6-forandra-grundlagen.html) måste givetvis frågan regleras på ett sådant sätt att den överenstämmer med maktdelningens pricip.

    I detta sammanhang kan såsom en sidoupplysning nämnas att 1809 års Regeringsform, i den 55:e paragrafen, förbjöd Konungen att övervara Riksdagens (Ständernas) överläggningar. Detta förbud finns icke i nuvarande grundlag.

    3) I arvsfrågan har Mrs Thatcher och undertecknad skilda åsikter och det lär vara föga fruktbart att ytterligare belysa detta.

    5) Här understår sig Mrs Thatcher att komma med det förmätna uttalandet:

    ”Nu kommer Kronprinsessan Victoria gifta sig med en icke-kunglig och deras barn kommer i o f s knappast ta namnet Westling men det innebär ändå en ”utspädning” av ätten Bernadotte. Jag förväntar mig inte att du kommer att kommentera detta med tanke på din lojalitet mot Kungen.”

    Här uppmanar jag Mrs Thatcher att icke tillskriva mig egenskapen att vara rädd att för att svara och kommentera. Kommentaren:

    ”Jag förväntar mig inte att du kommer att kommentera detta med tanke på din lojalitet mot Kungen.”

    är näst intill oförskämd. Här uppmanar jag Mrs Thatcher att taga del av min utförligt beskrivna ståndpunkt i denna fråga som finns under (http://fieldmarchal.blogspot.com/2009/12/om-succesionsordningen.html).

    6) Jag står för maktdelningens princip som sätter rättstatens principer i centrum och som förhindrar att 51 procent förtrycker 49 procent. Jag är icke på något sätt emot en stark folkvald riksdag men jag anser att samhället skulle fungera bättre om maktdelningens princip utgjorde grunden.

    Utrymmet här tillåter icke att denna fråga utvecklas ytterligare men jag har nogsamt gått igenom hela frågan vilket, i all ödmjukhet, resulterat i ett förslag till ändrad grundlag (se http://fieldmarchal.blogspot.com/2009/12/deklaration-6-forandra-grundlagen.html).

  26. 26 Thomas Johansson januari 23, 2010 kl. 12:22

    Patrik Magnusson m fl,

    Alla nyanserade politiska resonemang kräver en social dimension, eljest blir de ofullständiga och icke meningsfulla. Att blott analysera och resonera utifrån den endimensionella vänster-högerskalan, räcker ej. Det faktum att en rad politiska stridsfrågor som inte är kopplade till ekonomin, försvinner i politiska debatter, ser jag inte blott som en fördumning av politiken, utan som en utarmning av demokratin. Det är olyckligt att vi nästan aldrig nämner denna debattbrist. Många diskuterar gärna samhällsfrågor och politik, men hur många grunnar på former och innehåll för dessa diskussioner?
    Samtal om hur politiska debatter lämpligen ska föras, lär vara esoteriska företeelser. Detta kommer sig måhända av att för många svenskar besitter lite för lite kunskap om bristen på en social dimension i det politiska samtalet ? Vi måste nog respektera att området är rätt teoretiskt avancerat, och därmed mest en angelägenhet för ett fåtal riktigt politiskt intresserade.

    Jag undrar hur många som inom utbildningsväsendet undervisas djupare ang samhället, dess olika dimensioner, och om hur samhället kan debatteras? I ex ämnet samhällskunskap tillåts nog många debatter, men hur många lärare undervisar om debattekniker, och om hur olika ämnen och skilda särintressen på olika vis kan föras in respektive föras bort från debatter osv?

    Även för de mer bildade är det nog svårt att veta hur den sociala dimensionen snabbt ska föras in i meningsutbytet. Här tror jag det enkla är att föredra, och konservativa bör enklast möjligast påtala det politiska samtalets avsaknad av en social dimension. Skulle enkelhetens princip frångås, och allehanda konservativa i politiska tv-program ordar om att ”… Här vill jag göra publiken medveten om att rådande, förenklade, politiska vänster-högerskala bör kombineras med politiskt-ideologiska analyser utifrån ett mer mångfacetterat synsätt, ett synsätt vilket jag här har försökt åskådliggöra i det nyligen framtagna tredimensionella koordinatsystemet, inkluderande en social dimension…”, tror jag det är rätt kört. Då lär många av tv-tittare slå av tv:n.
    Sker ett sådant publikt avståndstagande, lär konservativa missa en fin chans att a) föra in sociala frågor i politiken, och att b) skapa större acceptans för konservativt orienterade förhållningssätt.

    För att öka inslaget av en social dimension i svensk politik, kan konservativa studera hur andra dimensioner har förts in in politiken.

    En sådan dimension är vad som väl kan kallas miljödimensionen.
    Att många förr talade om smutsig miljö, innebar inte automatiskt att miljöintressena skyddades. Miljödimensionen fanns helt enkelt inte på den politiska agendan. Sedan kom larmrapporter från forskare, ökad miljömedvetenhet, det kraftfulla tyska miljöpartiet och andra länders gröna partier uppstod, bl a svenska mp. Det senare lyckades placera miljödimensionen högt på alla politiska agendor. Idag är alltid miljöfrågor prioriterade, vilket ex märks i att byggnationer fordrar miljömässiga konsekvensbeskrivningar innan byggstart.

    En annan dimension som lyckosamt förts in i politiken, är jämställdhetsdimensionen.
    Nuförtiden måste jämställdhetsaspekter invägas i precis allt. Det märks ex i kraven på jämställdhetsplaner, organisationerna som är jämställdhetsorienterade, och skapade tjänster som jämställdhetsutvecklare, jämställdhetskonsulter, genusstrateger, genuskonsulter etc. Minsta lilla avsteg väcker blixtsnabbt den kontinuerligt ursinniga (vänster)feministiska lobbyn.

    Ytterligare ett fall av lyckat lobbyarbete för en dimension i politiken, torde vara den lyckade sådden av mångfaldsdimensionen.
    Denna framgångsrika sådd, har tyvärr medfört att alla som på visar stolthet över det svenska, och anser att det faktiskt finns någon slags svensk kultur värd att bevara, definitivt riskerar att betraktas som främlingsfientliga, för att inte säga rent rasistiska. Det lyckade lobbyarbetet för att placera denna dimension i politiken, märks ex i att det ska finnas mångfaldsplaner, organisationerna ska göras mångfaldsorienterade, och tjänster som ex mångfaldsutvecklare, mångfaldsstrateger, mångfaldspiloter etc. inrättas.

    Har miljödimensionen, jämställdhetsdimensionen, och mångfaldsdimensionen framgångsrikt införts i politiken, är det värt att söka införa en mer övergripande social dimension. Försöket bör göras med ett handlag och ett språkbruk som tilltalar, eh, verklighetens folk..😉

    Tillskyndare av denna sociala dimension kan nog få god respons initialt, men när det framgått att det ej blott rör mer pengar till barnfamiljer etc., utan även innebär ställningstaganden i olika laddade värdefrågor innebärande bejakande och stöd av den heterosexuella kärnfamiljen, en familj som ex kan beskrivas som en samhällsstabiliserande faktor, lär det sannolikt bränna till rejält i huvudet på mången vänstersympatisör, feminist etc. Den brinnande svetslågan lär utmynna i våldsamma polemiska bredsidor mot alla slags traditionella värderingar och konservativa intressen.
    Tveklöst så.
    Då gäller det för konservativa att stå fast, och påminna sig att många människor i dessa politiskt korrekta , och inte sällan liberalt- och vänsterorienterade grupper, bär på ett ständigt glödande, oresonligt hat mot meningsmotståndare i allmänhet, och konservativa i synnerhet. Dessa individer kan icke tänka sig införandet av mer traditionella åskådningar på familjepolitikens område. Konservativa kan förhoppningsvis hantera detta hat, och se det höga tonläget som en spännande utmaning. Utmaningen bör antas med kunniga resonemang, och ett distinkt, frimodigt, humör..!🙂

    Vidare är det sorgligt att alliansen saknar ett verkligt konservativt parti. Chansen för att kd ska genomgå en konservativ metamorfos fram till hösten är minimal. Istället lär kd:s vänsterfalang förhindra införandet av en genuint värdekonservativ agenda.
    Jag undrar om det inte är dags för kd:s mitten- och högerflank att snabbt erövra hegemonin i partiet. Konsekvensen kan medföra avhopp från kd, men dels är inte avhopparna någon större ideologisk förlust, dels kan många nya sympatisörer ansluta. De nya medlemmarna utgör i bästa fall en solid konservativ bas för kd, och kan bidra till att kd växer.

    Det är intressant att Patrik lade in en historisk dimension i det tvådimensionella koordinatsystemet, och påtalade att detta visar hur den politiska skalan i Sverige förskjutits mot värderadikalism. Jag undra bestört varför borgerligheten accepterade en stor del av den sociala revolution som vänstern genomdrivit efter 1968? Märkligt och knappast hedrande!
    Inte blir jag muntrare av att höra att pendeln ånyo svänger vänsterut följt av radikalisering i sociala frågor. Tar det aldrig slut? Ska vi införa republik och sätta Gudrun Schyman som president, Lars Ohly som vice president, och Maria Wetterstrand som riksdagens talman?
    Det kanske för övrigt är dags att byta ut titeln ”Riksdagens talman” mot ”Riksdagens ordförande”, allt för att förekomma ursinniga påståenden om att riksdagen blott är ytterligare en av samhällets könsförtryckande mekanismer i den övergripande, patriarkala, könsförtryckande kontexten.

    Feminister. Kommunister. Ekofascister. Intimt samarbetande för att radikalt förändra Sverige.

    Jag undrar stillsamt vad gott som kan komma ur detta? Tittar vi ex på hur vår nation har utvecklats ekonomiskt under perioden då allsköns knepiga vänsterintellektuella, rabiata feminister och miljöradikaler flyttat fram sina positioner, har samtidigt landet flyttat bak sina positioner. Massor med industrijobb har försvunnit, företag exporterat produktionen alt konkursat, tillväxten gått ned, utlandsskulden ökat, utbildningssystemet försämrats, brottsligheten ökat, begåvningar exporterat sig själva alt slutat anstränga sig, och många svenskar tycks ha tappat moral och gnista.
    Fasansfullt mycket elände på oroväckande kort tid.

    I mitt hjärta bekymras jag ang Sveriges framtid, och fruktar att en socialistisk valseger knäcker landet. Det som ev kunde inleda en återgång till bättre tider, är nog en verkligt kraftfull och genomtänkt politisk motkraft till den politiska, kulturella och mediala elit som driver det radikala projektet. Jag skulle här föredra att rösten var distinkt konservativ, men kd är dock för vekt, och radikaliseringen lär fortsätta. På ett nationellt plan innebar sveket mot den konservativa saken att värdekonservatismen i riksdagen mer eller mindre utplånades. Har Sverige tjänat på detta?
    Förmodligen måste ett verkligt konservativt parti in i riksdagen. Ett som bl a vågar utmana landets vänsterradikaler om hegemonin rörande formerna för det politiska samtalet.

    Personligen är jag en konservativ blandnatur. Moralkonservativ i meningen att jag ogillar aborter, särskilt efter den tolfte veckan. Jag önskar att samhället mer stödjer kvinnor för att undvika aborter, och inte minst hjälper till med adoptioner för kvinnor som ej kan behålla barnet efter födelsen. Äktenskap är avsett för en man och en kvinna. Adoptioner respektive inseminationer är naturligast för en man och en kvinna som länge levt i ett ordnat förhållande. Beträffande droganvändande bör definitivt alla tyngre droger som narkotika etc. förbjudas.

    Jag är en smula kulturkonservativ eftersom jag upplever rätt uppenbara kvalitetsskillnader mellan olika kulturyttringar inom samma område, och anser att vi bör lyfta fram mer högstående kultur. Om ingen lyfter fram det som människor upplevt som god kulturell kvalitet genom tiderna, lär den
    försvinna, vilket vore en förlust för vår livskvalitet.
    Vad sedan gäller boende och boendekultur, är det trevligt om våra olika boendeformer har vacker arkitektur, och präglas av diverse mänskliga lösningar.
    Därutöver är det trevligt om vi regelbundet kan se klassisk konst och arkitektur. Det viktiga är inte att etikettera, utan att bejaka kultur med bestående kvalitet. Jag menar att det finns ett klart egenvärde i bevarandet av de kulturyttringar som under långa tidsperioder bedömts som kvalitativt högstående.

    I övrigt anser jag rent generellt att goda delar av historien kan lyftas fram, och utgöra grunden för olika traditioner. Därutöver gillar jag det lokala och decentraliserade, och är ej överhövan förtjust i genomurbaniserade områden. Jag ställer mig även skeptisk till hyllningarna av globaliseringen.

    För att återgå till min egen ideologiska hemvist, känner jag mig socialkonservativ i det att jag ser familjen som central. Det senare pga att vuxnas syn på traditioner och värderingar främst formas av uppväxtfamiljen. Därmed är familjen och familjepolitiken mycket viktig för ett land, och bör tas på allvar. Därutöver bör familjepolitiken kopplas till den ekonomiska politiken.
    Att allsköns ursinniga (vänster)feminister ständigt tycks vilja attackera allt minsta påminnande om ett borgerligt samhälle och familjen i synnerhet, är naturligtvis illa. Lika otillständigt är att feministerna förslaget nyttjar verktyg som ekonomiska styrmedel för att beröva familjerna deras valfrihet osv. Konservativa bör bearbeta området genom att dels öka familjernas valfrihet via förändringar av landets lagar och ekonomiska styrmedel osv., dels problematisera hur många svenskar som gillar mer uttalade åsikterna hos feminister, hbt-lobbyn, och allehanda liberaler rörande familjen. Hur denna bearbetning ska ske så att det ej blir en svårhanterlig moralfråga vet jag inte, men konservativa bör anta utmaningen.
    Att vara konservativ kommer aldrig att uppfattas som positivt av alla, men värde- och traditionsorienterade ska ej ge upp. Visserligen kanske socialister och liberaler leder i kampen om samhällshegemonin, men konservativa bör alltid bjuda motstånd.
    Alltid.

    Konservativa måste definitivt kämpa mot radikaliseringen av politiken och samhället, framhålla andra värden än enbart de kommersiella, och framlyfta olika sociala dimensioner. Bland frågor att lyfta fram finns ju ordning, reda och säkerhet, försvar av familjen, bättre utbildningsväsende och vård. I denna kamp, bör moderna konservativa partier undvika att se ut som förbuds- och kontrollpartier. Det är ej lätt, men konservativa bör visa vad de vill erbjuda istället för att bara prata om att förbjuda.

    Mitt tips är att kd inte kommer att bli ett uttalat konservativt parti. Därmed är vägen utstakad för ett nytt konservativt parti, allt för att landet inte ska överlåtas åt socialister och vänsterliberaler. Här står betydande allmänmänskliga värden på spel. Viktigare än partier är dock den konservativa agendan i sig. För konservativa som lockas till denna kamp, borde det vara inspirerande att en bred nykonservativ rörelse verkar växa fram i såväl Europa som USA. Rörelsen kanske märks via den konservativa majoriteten i EU-parlamentet, en möjlig, kommande seger för Tory i Storbritannien, höstens republikanska segrar i guvernörsvalen på den amerikanska östkusten, och inte minst den republikanska segern i senatsvalet i Kennedy-delstaten Massachusetts alldeles nyligen.

    Mvh,
    Thomas

  27. 27 Stoller januari 23, 2010 kl. 16:49

    Du bjuder mycket trevligt och intressant läsning i ditt inlägg Thomas!

    En sak blir jag inte helt klok på. Menar du att den sociala dimensionen saknas i svensk politik eller menar du att de borgerliga på detta område har lämnat fritt fält åt vänstern?

    Jag menar att den sociala dimensionen finns och att den är ständigt aktuell i politiken och i medierna. Problemet är att de borgerliga nästan helt har nonchalerat detta område i fyrtio år (KD har gjort veka försök till motstånd ett par gånger men oftast fått vika sig). Detta är sanslöst! Vad kan det då bero på?

    Jag tror det har att göra med att svensk borgerlighet har blivit synonymt med liberalism (som man i många andra länder kallar vänster!). Liberalismen är en ogrundad frihetsideologi. Frihetssträvan är liberalens enda ideologiska mål och synen på frihet är inte grundad i några värderingar. Då man ej har någon ideologisk grund vad gäller den sociala dimensionen blir det svårt att framföra vad man vill och varför på detta område. Det blir också mycket svårt att föra fram argument mot motståndarens förslag.

    Liberaler som saknar den trygghet som gedigna och genomtänkta grundvärderingar utgör, blir också lätt förvirrade. De strävar efter frihet. Om dessa värderingsmässigt och kulturellt rotlösa borgare får höra tillräckligt många gånger att vägen till frihet går via tvång, så börjar de till slut att tro på detta. När socialisterna vill detaljreglera människors livsval och deras vardag, när de med lagar och propaganda vill ”hjälpa” människor att göra ”rätt” val, allt i frihetens namn. Då börjar vissa borgerliga att tro att detta är vägen till frihet.

    Detta förklarar kanske fenomen som Birgitta Ohlsson. Tack vare liberalismens brist på förankning har hon drivit över till socialismen och det verkar som att stora delar av de borgerliga partierna driver åt samma håll. Detta inkluderar ett flertal ledande moderater och ett icke obetydligt antal KD-anhängare!

    Det behövs konservativa för att ge borgerligheten trygghet, stabilitet samt klara mål och visioner. Problemet är att borgerligheten i Sverige nästan uteslutande består av liberaler. Därmed har vi kanske snart ingen borgerlighet kvar.

  28. 28 Thomas Johansson januari 23, 2010 kl. 18:41

    Stoller m fl konservativa hjältar,

    Kul att du uppskattade min anspråkslösa text, Stoller!

    Vad gäller mina rader om den sociala dimensionen, är det mycket möjligt att jag har uttryckt mig oklart. Ärligt talat kanske jag inte har tänkt färdigt ang detta ämne, men jag ska i det följande försöka ge respons på dina frågor så gott jag förmår.

    Du undrar om jag menar ”… att den sociala dimensionen saknas i svensk politik eller menar du att de borgerliga på detta område har lämnat fritt fält åt vänstern?”, och mitt försök till svar är följande. Om båda dessa bristande förhållanden kan finnas samtidigt, känns det åtminstone subjektivt som om de gör just detta.
    Tyvärr.

    Vad gäller a) den sociala dimensionens saknad i svensk politik, är det naturligtvis inte så att den saknas fullständigt. Så fort någon politiker i ex någon kommunstyrelse vill förbättra barn- och äldreomsorg, mögelsanera en offentlig byggnad, eller ha mer upplysta busshållplatser för att göra offentliga transporter säkrare för kvinnor m m, torde det väl finnas en social dimension i svensk politik.

    Jag önskar dock att det skulle finnas så mycket mer av sådant. Politiker hävdar ständigt att det saknas pengar för offensiva sociala satsningar, vilket framstår som lite märkligt. Jag upplever att vi svenskar får lite eller väldigt lite samhällsservice många gånger, trots att vi har haft världens högsta skatter i decennier.
    Denna undermåliga service måste väl kunna vara något som sänker livskvalitén i folks sociala liv, och därmed kanske det kan sägas finns ett underskott på en social dimension i den svenska politiken.
    Jag antar att de som själva har jobbat politiskt i t ex en kommun eller en landstingskommun skulle kunna peka på område efter annat där sociala dimensioner är alldeles för osynliga för att det ska vara idealt.
    Jag kan naturligtvis ha fel, men har åtminstone fått intrycket att det kan vara så.

    När det sedan b) handlar om att ”… de borgerliga på detta område har lämnat fritt fält åt vänstern”, har väl detta någon slags sanning i sig. Mer än en bekännande konservativ lär väl kunna hysa åsikten att de borgerliga s a s alltmer låtit vänstern formulera och definiera vad sociala dimensioner är, hur de ska debatteras, och hur de ska tillämpas i lagstiftningen.

    Har jag fel, så har jag, men om jag ex lyssnar på en riksdagsdebatt, upplever jag att det alltid uppfattas som någonting fint, för att inte säga smått ädelt, när någon från s, mp och vp vill problematisera olika sociala missförhållanden, och ex tillskjuta medel för att rusta upp samhället beträffande något visst socialt område.
    Om däremot en borgerlig riksdagsledamot försöker göra detsamma, verkar inte sällan reaktionen från såväl vänsterledamöter som politiska redaktörer vara att eftersom ”borgarna” är de som normalt förespråkar skattesänkningar, saknar de mer eller mindre moraliskt mandat att uttala sig om social satsningar. Detta eftersom de inte kommer att ha en budget stark nog för att finansiera satsningarna.

    Alla försök från borgerligt håll att pedagogiskt propagera för att skatteintäkterna faktiskt kan öka genom skattesänkningar, pga att detta ökar samhällets ekonomiska dynamik och skapar fler riktiga jobb i privat sektor, tenderar att mötas av bestämda huvudskakningar och smått arroganta minspel från den samlade vänstern. Dylika åskådningar ryms inte inom deras världsbild, som det tycks.

    Rent allmänt sett håller jag med om att den sociala dimensionen rent faktiskt finns, om än den är nedtryckt, och att den ständigt är aktuell i politiken och i medierna. Jag fick dock inte fram det i mitt förra inlägg nog tydligt.

    Det torde också stämma att, som du skriver, borgarna nästan nonchalerat det sociala området i fyra decennier. Inte minst är din tanke om orsaken till detta förhållande intressant, nämligen att ”svensk borgerlighet har blivit synonymt med liberalism”, dvs det som i många andra länder kallar vänster.
    Det är även tänkvärt att som du framhålla att frihetssträvan är liberalens enda ideologiska mål, och att liberalers syn på frihet inte grundas i värderingar. Det känns även rimligt – om än skrämmande – med dina resonemang om att då liberaler saknar den trygghet som gedigna och genomtänkta grundvärderingar utgör, kan bli förvirrade och börja kantra över mot ren socialism.
    Skrämmande.

    För en känslig individ som undertecknad, låter det vidare rent hemskt att en såpass ung individ som folkpartiets Birgitta Ohlsson kan driva över stora delar av de borgerliga partierna till socialism, samt att detta ”inkluderar ett flertal ledande moderater och ett icke obetydligt antal KD-anhängare!”.
    Jag darrar.

    I stort börjar jag känna och uppleva det som om hela landet har förvandlats till en fasansfull skräckfilm, där handlingen ständigt drivs framåt av försämringar, och precis när vi tror att vi nått botten, blir det ännu värre.
    Från ljussvart till kolsvart, so to speak.

    Precis som du, och säkerligen många fler borgerliga, tror jag att ”det behövs konservativa för att ge borgerligheten trygghet, stabilitet samt klara mål och visioner”. Vad vi sedan kan göra i närtid, på ett kortare tidsintervall än 5 år eller så, för att förändra omständigheten att ”borgerligheten i Sverige nästan uteslutande består av liberaler”, vet jag ej, men jag hoppas något sker.

    I annat fall riskerar vi måhända att hamna i ett läge där vi faktiskt saknar en verklig borgerlighet, och på något märkligt sett – inom demokratins spelregler – frivilligt har låtit Sverige förvandlas till ett slags Sovjetunionen light…

    Med vänliga hälsningar, hopp om livet, och önskan om konservativa landvinningar,

    Thomas

  29. 29 Svara please xD augusti 25, 2010 kl. 20:29

    Svara på frågorna snälla xD😉
    (om du inte kan 1 ta den andra )

    Frågor: När det gäller ordet makt kan man lägga in olika betydelser i det ordet, men vi talar om fyra olika typer av makt
    vilka är det och hur fungerar de? Vilken eller vilka maktformer tror ni är viktigast? Försök att gradera dom efter vilken du tycker är viktigast.
    För att demokratin skall fungera behöver vi någon typ av partier som tar tillvara på olika intressen som finns i det samhälle. Historiskt sett talar vi om en vänster och en höger sida bland våra partier. Hur har den skalan kommit till och vad står den för rent politiskt?

  30. 30 Janusz februari 5, 2012 kl. 15:14

    Tack för en väldigt intressant artikel!

    Till skillnad från alla andra kommentarer vill jag inte göra nån längre utläggning om var jag står i olika dimensioner.

    Hur många här är det som har genomfört testet på politicalcompass.org? Jag gjorde det själv alldeles nyss och kände inte alls igen mig i resultatet som kom fram.

    Är det fler som har gjort liknande erfarenheter?

  31. 31 essenonvideri februari 7, 2012 kl. 16:50

    Janusz,

    Alla tester av detta slag får man ta med en nypa salt. Inte minst kan det faktum att testet är internationellt göra att man får ett annat perspektiv än det svenska. Till exempel torde de flesta svenskar som i vår politiska miljö betraktas som ”höger” eller ”auktoritära” i ett allmänt västerländskt perspektiv ses som ganska mittenorienterade, eller t.o.m. en smula vänster/socialliberala.

  32. 32 thislifewithoutme februari 25, 2016 kl. 14:15

    Tjenare! Mkt informativt och intressant!

    Vet inte om detta går att ordnas…Finns det någon möjlighet att få tillgång till en kompass utifrån det amerikanska primärvalet 2016. Vore dessutom intressant med en kompass för ”bara” EU-länder och deras respektive partier!?

    Tack på förhand!


  1. 1 Politiska åsiktsspannet i Sverige – finns det? « KDU Uppsala Trackback vid april 6, 2010 kl. 8:40

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar