Den glömda politiska dimensionen (2)

Det är inte vår uppgift att slåss för Milton Friedman - det är nyliberalernas

Jag noterar med intresse vilken variation av ståndpunkter som ryms inom den grupp människor som betraktar sig som konservativa. Det är både en svaghet och en styrka. Det är en styrka såtillvida att vi har gott om underlag för en fruktbar debatt där vi kan ge och få idéer av varandra, och på så sätt utvecklas.

Svagheten är uppenbar – den riskerar att leda till splittring, och att andra ideologier, traditionellt främst liberalism och socialism, men kanske numera även nationalism, kan spela ut oss mot varandra. Det behöver dock inte vara en svaghet. Det blir till en svaghet om vi tillåter det. Om vi istället försöker ta vara på de likheter vi har – det vi är överens om, och tillåter oss att kompromissa lite på andra områden kanske vi har potential att verkligen bli en tredje kraft i svensk politik.

Detta för mig osökt till den ”gamla” ekonomiska skalan. De kommentarer som kommit bekräftar i stort vad jag sedan tidigare haft på känn – att det finns en stor bredd bland konservativa i dessa frågor, från Fredericks vänster-mitten position till min och Mrs Thatchers högerposition. I termer av modellen (som har en skala från -10 (kommunism) till +10 (neoliberalism) finns de flesta av oss nog i intervallet -2 till +6.

Menar vi allvar med att det vi här kallar den sociala dimensionen är viktigare än den ekonomiska bör vi nog ta oss en allvarlig funderare på om vi inte kan tänkas vara beredda att kompromissa här. Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att stödja en mitten-höger politik (säg +2 i skalan) även fast jag egentligen ligger långt till höger om det, om det skulle hjälpa att ena och stärka konservatismen. Jag tror också att om man satte sig ner och funderade på vilka statliga ingrepp i ekonomin man kan tänkas acceptera skulle komma fram till att det handlar om delvis andra än de socialisterna gillar, och sådana som en högerman av mitt snitt skulle ha lättare att acceptera än dagens välfärdsstat.

Protester mot enskilda partiers och personers placering i diagrammet kommer man aldrig ifrån. Jag hävdar inte att min är den korrekta. Tvärtom är det i många fall fråga om rent subjektiva höftskott. Obamas placering är dock inte min, utan lånad från de som skapat modellen. Jag tror dock att den är ganska rätt. Sätt Obama och Reinfeldt att diskutera politik så torde nog vår statsminister på alla skalor framstå som vänsteralternativet.

SD:s placering har också ifrågasatts. Där har jag inte haft något stöd att luta mig mot, och inte minst i ekonomiska frågor torde en betydande spännvidd finnas inom partiet. Jag utesluter därför inte att Mrs Thatcher och Robsten har en poäng här. Så här resonerade jag i alla fall vid placeringen. SD:s tal om blandekonomi, och skydd av den svenska arbetsmarknaden borde placera dem ungefär i linje med sossarna, och i vart fall inte till höger om dem. Jag har också sneglat (rätt eller orätt) på det brittiska partiet BNP:s placering, eftersom jag betraktar dem som besläktade med SD, men flyttat det svenska partiet lite närmare mitten längs båda skalorna.

Lars Ohly - En frihetskämpe?

Den mest komplicerade invändningen är den som Alex.La7 och i någon mån Stoller levererar rörande MP och V. Skall dessa verkligen höra hemma på den värderadikala planhalvan? Detta är en mycket intressant fråga för den går egentligen till roten av hur vi betraktar modellen. Alex.La7 föreslår, inspirerad av Dick Erixons modell, att termerna libertarianism-authoritarianism borde bytas mot ”personlig frihet” – ”etatism”, för att spegla att det handlar om synen på om det är staten eller individen som har företräde i sociala frågor.

Jag tycker att det är bra begrepp, bättre än originalmodellens. Läser man förklaringarna till modellen hos Political Compass ser man också att det är precis så det skall tolkas. Jag skulle kanske föredra begreppen ”individualism” – ”kommunitarianism”. Dessa blir mindre värdeladdade.

Jag tror att just värdeladdningen i begrepp som libertarianism (= frihetligt = bra) och authoritariansm (= förtryckande = dåligt) gör att man förleds att tro att det finns ett ”rätt” och ett ”fel” i denna dimension. Jag håller med Alex.La7 om att t.ex. svagare ordningsmakt och drogliberalism är dåliga lösningar som skapar frihet för en liten klick kriminella till priset av ofrihet för den stora majoriteten, och att anarkism skulle leda till outsägligt elände. Detta anser jag dock inte vara ett argument för att dessa ståndpunkter skall placeras högt upp i modellen – mot etatism eller kommunitarism, utan ett argument för att den rena och oförfalskade individualismen är ett ont.

Nej, Ohly är nog snarare en ny Ulbricht!

Jag tycker att det är otvetydigt att mp hör hemma i denna individualistiska fåra (socialt). Partiet är mot lag och ordning, mot ett starkt försvar, mot vårt kulturella arv, mot traditionell borgerlig moral. Däremot skall naturligtvis deras vurm för statliga ingrepp i ekonomin rendera dem en vänsterposition på den skalan, och där har jag kanske varit för försiktig.

Vänsterpartiet är svårare. Rent sakpolitiskt argumenterar de i stort för socialt radikala lösningar. Som Stoller noterar handlar det säkerligen om taktik, eller om en anpassning till en situation i opposition. Med Lars Ohly som statsminister och 51% av riksdagsledamöterna med partibeteckningen (v) skulle det nog bli annat ljud i skällan. Notera t.ex. Stalins placering vid den extremt auktoritära extremen i modellen.

Vill man ha ett övertydligt exempel på vänsterpartisternas hycklande attityd kan man titta på deras kampanj mot FRA-lagen, där man till och med hade mage att slå sig för bröstet för att man motsatte sig stasi-avlyssning a la DDR. Tror någon på allvar att man skulle ha betänkligheter mot att genomdriva avlyssning som t.o.m. syftade till att avlyssna det egna folket, och inte bara får det som olycklig bieffekt, om man själv hade makten? Kommer någon för övrigt ihåg om Lars Werner och hans partibröder bedrev några högröstade kampanjer mot Stasi:s avlyssning när DDR fortfarande existerade?

Kanske är det ändå här modellens största svaghet ligger – att den inte säger någonting om vilka sociala värden som ideologerna på den övre halvan vill bevara. Med (v) vid makten skulle man ju kunna tänka sig att de sociala normer som staten skall försvara är kvoteringar, marxistisk renlärighet i skolan, obligatoriska aborter och förstatligande av alla barn.

Kanske är denna brist ett tecken på att modellens upphovsmän själva har en starkt individualistisk samhällssyn, där innehållet i den andra ändan av modellen är irrelevant. Det som räknas är att det är icke-liberalt. Detta skulle i så fall kunna förklara valet av värdeladdade begrepp för den sociala skalan, och en märklig förskjutning av den sociala skalan som jag noterat.

Om nu den sociala skalan har ytterligheterna stat och individ, så borde rimligen konservatism, som ju försöker balansera dessa två befinna sig i mitten, inte en bra bit ovanför mitten, medan liberalerna som betonar individen ligger långt nedanför mitten. Det skulle också göra modellen mer balanserad. Som den nu ser ut hamnar ju alla västerländska borgerliga politiker (utom de svenska såklart) en bra bit upp i den övre halvan, men knappt någon på den nedre.

Men, ta nu inte detaljerna allt för allvarligt. Det viktiga är att få upp ögonen för den glömda dimensionen. Sedan är det alltid intressant att diskutera för och nackdelar med denna och andra, såsom den Erixonska, modellen.

Patrik Magnusson

10 Responses to “Den glömda politiska dimensionen (2)”


  1. 1 Mrs Thatcher januari 11, 2010 kl. 22:54

    Jag ska försöka fatta mig kort🙂

    1. Jag tror precis som du att det finns ett utrymme för ett tredje alternativ inom svensk politik. Det finns numera ett tomrum på högerkanten efter Dom Nya Moderaternas vänstersväng. Jag tror dock att det måste bli av en mer europeisk modell än den amerikanska. Republikanerna vilar mycket av sin ideologi på kristendomen. Främst då i moralfrågor. Skulle vi anamma det i Sverige så finns risken för att partiet skulle bli ett 4-5 % parti som KD. Majoriteten av oss är nog ändå barn av vår tid. Dvs att dom rena moralfrågorna som t ex synen på homosexualitet och äktenskap ändå har en underordnad betydelse. Vi lever i ett sekulärt samhälle och många som jag anser att religionen är en privatsak även om jag inte har något emot en kristen grundsyn. Fokus borde istället läggas på att minska Statens inflytande i människors liv, värnandet om det svenska kulturarvet, rättsväsendet och försvar.

    Visst måste man kompromissa och även jag skulle kunna tänka mig lägga mig mer åt mitten även i mer ekonomiska frågor för att stödja ett konservativt parti.

    2. När det gäller Obamas placering så var jag lite otydlig. Jag vet att det inte var din tabell och att den är baserad efter amerikanska förhållanden. Den skalan är som bekant annorlunda än vår. Enligt våra mått mätt så befinner sig Obama till höger men inte om man ser till den amerikanska enligt mig och tydligen många amerikaners. Obamas siffror sjunker som en sten och sjukvårdsreformen och hans oförmåga att få amerikanerna att känna sig säkra är dom två främsta orsakerna. Det är därför han närmar sig Bush politik mer och mer. Det var någons som skämtsamt sa att om han fortsätter så här så kommer han bli den bästa ”Republikanska” president dom har haft. Om han vill sitta kvar så måste han gå ännu mer åt höger. Skulle det ske ännu ett attentat på amerikansk mark eller riktat mot amerikaner så är det dock kört för hans del. Speciellt om kongressen tas över av Republikanerna. Även många demokrater kan byta parti för att överleva politisk och då blir Obamas situation ohållbar. Det kan t o m bli så starka protester att han måste avgå. När det gäller GOP så har även dom problem. Det ska bli intressant att se utvecklingen för The Boston Tea party. Ett gäng liberaler som går under konservativ flagg.

    3. SD är på väg mot höger sakta men säkert. De flesta i partiledningen har ett förflutet inom MUF. När det gäller sociala frågor så är dom värdekonservativa. Flera höga företrädare har uttalat sig om en sänkning av abortgränsen och kärnfamiljen framhålls som idealet. Dom är även emot samkönade äktenskap. Här hittar du nog förklaringen att många Kd-väljare attraheras av SD.

    Ett utdrag ur deras programförklaring.

    ”Den goda familjen skänker oss lycka och trygghet, den lär oss ansvar och moral, den förmedlar kultur och traditioner, ger oss identitet och tillhörighet och skapar kärlek och respekt mellan generationerna.”

    4. MP är ett parti som jag inte blir klok på. Dom står tvärtemot allt jag tror på. Liberalism in absurdum blandat med en socialism som skulle göra Lenin stolt. Att dom har så höga siffror kan bara förklaras med att dom är medias nya gullegrisar och på sätt undgår granskning och att Maria Wetterstrand inte är Mona Sahlin. Jag har skummat igenom deras partiprogram. Allt är fint och tillåtet men ingenstans står det hur dom ska finansiera alla dessa friheter eller den fria invandringen som dom förespråkar. Gröna skatter kan väl inte finansiera alla deras utopier?

    5. Jag brukar inte kommentera politiker som personer men Lars Ohly är en väldigt obehaglig människa i mina ögon. Jag håller med att han håller tand för tunga, för det mesta i a f. Skulle V få högre siffror så kommer han visa sitt rätta ansikte men som tur vad så kommer inte V få några högre siffror eftersom han även skrämmer bort många vänsterväljare. Skulle dock Jonas Sjöstedt komma hem och efterträda Ohly så kommer V bli farliga, för S vill säga. Någon sa att man aldrig kan lita på en kommunist och så länge Ohly sitter vid rodret så kan man aldrig lita på V. Mona Sahlin av alla människor är nog väl medveten om detta.

  2. 2 Vesslan januari 12, 2010 kl. 10:31

    Patrik, tack för två mycket intressanta artiklar. Med risk för att göra modellen för komplex skulle man kunna tänka sig en 3-dimensionell skala där en linja ut ur modellens plan (och in i modellen) skulle kunna utögas av polerna ”mer lagstiftgning” och ”mindre lagstiftning”. Y axeln skulle kunna göras om till ”förändra” på ena sidan och ”bevara” på andra (eller ”konservativ”-”icke konservativ”.

    Personligen är jag konservativ i många frågor, men vill för den sakens skull inte lagstifta mera. Jag tycker att figurativ konst är mer intrssant än konceptuell, men vill inte förbjuda den senare. Jag tycker att abort ifrågasätter viktiga värden, men vill inte införa ett förbud, mm mm.

    En ytterligare dimension skulle kunna diversifiera den konservativa (och vänster) skalan på ett mer tydligt sätt. Att vilja bevara är inte alltid synonymt med lagstiftning i min värld.

    Möjligen förlorar modellen sin slagkraft om den byggs ut, men kanske skulle den bli mer exakt.

  3. 3 Allianspartisten januari 12, 2010 kl. 16:51

    ”Vänsterpartiet är svårare. Rent sakpolitiskt argumenterar de i stort för socialt radikala lösningar. Som Stoller noterar handlar det säkerligen om taktik, eller om en anpassning till en situation i opposition.”

    Vänsterpartiet är en direkt avnämare till den gamla avskyvärda sovjetkommunismen och nog som sådana placeras en bra bit upp på den auktoritära sidan. Det gamla sovjetsamhället var intolerant och också mycket moralistiskt sett utifrån marxism-leninismens moral. Här är då värt att nämna att kommunistledare Ohly i en artikel 1983 skrev ”…Marxism-leninismen är ett bra, riktigt och viktigt begrepp.”

    Att det handlar om taktik från Vänsterpartiets sida är nog ganska klart. Kommunistledare Ohlys store lärofader, massmördare Lenin, sa en gång ”En lögn sagd tillräckligt ofta blir en sanning”. Samme lärofader sa också ”Vi bör vara beredda till vilka trick, olagliga metoder och lögner som helst…”

    Historiskt har också ytterlighetsvänstern varit mycket intolerant mot allt som uppfattats som avvikande. En bild av detta får man om man studerar vänsterns avgrundskrafter från 68 och en bit framåt. En mängd organisationer, betecknade med kryptiska bokstavskombinationer, uppstod på grund av en mängd olika snäva tolkningar av den ”rätta läran”.

    Kommunismen, som vänsterpartiet tillhör, är i grunden auktoritär och hela dess existens förutsätter att människor likformas och förtrycks.

  4. 4 Stoller januari 12, 2010 kl. 22:28

    Mrs Thatcher.

    Du skriver:”Dvs att dom rena moralfrågorna som t ex synen på homosexualitet och äktenskap ändå har en underordnad betydelse. Vi lever i ett sekulärt samhälle och många som jag anser att religionen är en privatsak även om jag inte har något emot en kristen grundsyn”.

    Jag kan på sätt och vis hålla med om vad du skriver här, men det är starkt beroende av vad du egentligen menar med det du skriver. Det kan tolkas på olika sätt. Frågan är hur mycket man får förtrycka folk för att vissa utvalda grupper ska slippa känna sig kränkta?

    Du avfärdar ”rena moralfrågor” som ganska ointressanta. Jag tycker inte att det verkar särskilt genomtänkt. Ett sådant avfärdande av moral ger ett liberalistiskt snarare än ett konservativt intryck. Den som ej är intresserad av moral är knappast konservativ.

    Moral innebär varken mer eller mindre än sociala regler eller samlevnadsregler om man så vill. Utan detta är idén om ett samhälle omöjligt. Till och med hos andra flockdjur än människan är detta område fundamentalt. All politik handlar egentligen om moral.

    För mig är det ganska ointressant vad folk har för sexuella preferenser eller ens perversioner. Detta intresse är nära noll så länge jag inte är inblandad i deras sexliv och så länge de ej tvingar sig på någon. Sexuella avvikelser som t.ex. homosexualitet är alltså inget problem för mig och det är definitivt inte något som staten skall lägga sig i.

    Men hur mycket skall människors fri- och rättigheter inskränkas för att t.ex. vissa homosexuella skall slippa känna sig kränkta?

    Skall man få tycka vad man vill om homosexualitet? T.ex. att det är konstigt eller att det gör en obehaglig till mods? Vad gäller adoptionsrätten har beslut tagits på rent politiska (PK) grunder och endast utifrån de homosexuellas perspektiv. Man har inte inväntat forskning om barnperspektivet. Dessutom får pratet om ”rätt” att adoptera mig att må lite illa. Kan en människa reduceras till en annan människas rättighet? Får man forska, nyfiket, seriöst och öppet kring olika hypoteser om homusexualitetens ursprung (eller möjligen olika homosexualiteters olika ursprung), eller skall man förbjuda fri forskning och kunskapssökande då någon känslig kan bli kränkt? Var hamnar vi då till slut?

    Nu är vi inne på sk. ”HBT”-frågor. Då är vi inne på ett av de politiska områden som är mest osunda i Sverige. Här trivs radikala feminister, queeraktivister med flera. Här finns gott om personer som endast drivs av aggression, primitiv avund och narcissism. De är djupt odemokratiska då de kräver att alla som kränker dem skall straffas hårt. Alla som inte håller med om deras störda (ja, den är faktiskt det) verklighetsuppfattning kränker dem. Vad de vill är alltså att förbjuda alla åsikter och värderingar utom sina egna. Observera att jag här inte talar om homosexuella eller om andra avvikande grupper generellt, utan om de politiska aktivister som är tongivande på området. Många av dessa störda aktivister är också heterosexualla.

    Vad gäller äktenskap är det dags att vi slutar låtsas som att (svenska) kyrkan och staten är separerade och att vi separerar dem på allvar. Att riksdagens partier, främst partiet med stort P, fortfarande helt styr kyrkan med sekulära ideologiska mål är skandal. NT är mycket tydlig vad gäller äktenskap i religiös mening och detta leder inte till förvirring i många andra kyrkor än den svenska. Nog om läget i SK. Min fasta princip är att det formella samhället med staten som främsta företrädare skall ge fan i människors sexliv. Det skall inte kampanja FÖR olika avvikande sexualiteter och det skall inte delta i störda kampanjer mot heterosexualitet (eller ”heteronormen”). De skall inte heller agera MOT avvikande sexualiteter genom att reglera vem som får gifta sig med vem. De skall vara neutrala. Man borde få gifta sig i juridisk mening oberoende av kön. Vi har dock religionsfrihet, en grundläggande demokratisk rättighet, och vilka som får vigas i religiös mening är helt upp till de olika samfunden, eller borde åtminstone vara det.

    Vad man tror eller inte tror i religiös mening må vara en privatsak. Man har dock rätt att engagera sig politiskt enligt de värderingar man har, vilket påverkas av ens tro. Därmed kommer existentiella frågor alltid ha en, åtminstone indirekt, påverkan på politik. Även i det mest sekulära samhälle. Att misstänkliggöra alla företrädare för en viss religion, vilket ofta görs i Sverige – inte minst kristna och speciellt katoliker, är därför ett hot mot demokratin. De konkreta politiska förslag som framförs skall dock givetvis vara öppna för kritik.

  5. 5 Söderbaum januari 30, 2010 kl. 14:04

    Patrik: ”Jag skulle kanske föredra begreppen ”individualism” – ”kommunitarianism”. Dessa blir mindre värdeladdade.”

    Nja, kommunitarianism torde på din tilltänkta skala hamna mitt emellan att individen klarar sig helt själv respektive att staten ska sköta allt. Kommunitarianismen handlar ju så att säga om småskaliga kollektiva lösningar, medan den stora staten handlar om storskaliga kollektiva lösningar. Jag tror härvidlag på lösningen individuell frihet vs. auktoritärism, där anarkister ryms längst ner på skalan för individuell frihet, och både teokratier och fascistiska och kommunistiska diktaturer ryms högst upp på den auktoritära skalan.

    Detta avgör dock inte frågan om hur man ställer sig till de etablerade sociala och kulturella värdena. Jag skulle därför förorda att en skala mellan värderadikalism och värdekonservatism ersätter den ekonomiska höger-vänster-skalan. Därmed hamnar kulturbejakare och förvisso även teokrater långt ut på den värdekonservativa skalan, medan både ekonomiska libertarianer som inte bryr sig om kultur och socialister som notoriskt vill krossa all kultur hamnar på samma sida, med den skillnaden att liberalerna hamnar något mera högerut om än inte till höger om mitten på skalan. Därmed återanknyts också till den ursprungliga höger-vänsterskalan där liberalerna och socialisterna båda var vänster och de konservativa var höger.

    Vad tror du om detta?

  6. 6 Stoller januari 31, 2010 kl. 12:30

    Det behövs åtminstone en dimension till i modellen för att den skall täcka in ens de största och viktigaste frågorna. Problemet är att då blir modellen kanske alltför komplex för att vara praktiskt användbar. Utmaningen ligger i att göra en enkel modell som täcker in det viktigaste. Kanske kan man dock tänka sig en tredje dimension. Vilken skulle det vara?

  7. 7 Stoller januari 31, 2010 kl. 12:42

    Kan man tänka sig en materialistisk (ekonomisk), en andlig (i vid mening) och en kulturell dimension?

    I den andliga skulle bland annat frågan om eviga värden eller relativism ingå. I den kulturella skulle bland annat synen på samhällets utveckling och det kulturella arvet ingå.

  8. 8 Anthony februari 3, 2010 kl. 15:25

    Mycket intressant dessa delar! Roligt att se partierna inklassade i den ideologiska matrisen. Jag har två undranden:

    1. Kan du inte sätta upp en liknande matris men istället innehållande de politiska ungdomsförbundens positionering?

    2. Vad anser du om matrisen ”Moral Matrix” som är min personliga favorit? Finns på följande sida:

    http://www.moral-politics.com/xpolitics.aspx?menu=Political_Ideologies&action=Draw&choice=PoliticalIdeologies.All

    Mvh
    Anthony

  9. 9 Patrik Magnusson februari 3, 2010 kl. 19:20

    Anthony,

    Jag är rädd att mina kunskaper om ungdomsförbunden är lite för bristfällig för att göra dem rättvisa. Jag har också en känsla av att ungdomsförbunden tenderar att vara mera splittrade än moderpartierna.

    Om jag skall nämna några så skulle jag hävda att KDU ligger till höger om Kd och ovanför, säg (3,3) i koordinatsystemet. MUF skulle jag placera något till höger och nedanför m, säg (4, -5). CUF till höger om c (6, -3), SSU till vänster om s (-5, -5) och ungkommunisterna till vänster om v (-9, -6).

    Moral Matrix är också ett bra ”test”, men naturligtvis med samma reservation som för de flesta andra i samma genre, att de kanske passar bättre för ameriansk politik än svensk. Minns inte exakt vad jag fick när jag gjorde den, men jag har för mig att jag landade väldigt nära centrum på den nedre högra kvadranten.

  10. 10 Thomas Johansson februari 4, 2010 kl. 2:42

    Patrik Magnusson m fl,

    ”… Om nu den sociala skalan har ytterligheterna stat och individ, så borde rimligen konservatism, som ju försöker balansera dessa två befinna sig i mitten, inte en bra bit ovanför mitten, medan liberalerna som betonar individen ligger långt nedanför mitten. Det skulle också göra modellen mer balanserad. Som den nu ser ut hamnar ju alla västerländska borgerliga politiker (utom de svenska såklart) en bra bit upp i den övre halvan, men knappt någon på den nedre.

    Men, ta nu inte detaljerna allt för allvarligt. Det viktiga är att få upp ögonen för den glömda dimensionen. Sedan är det alltid intressant att diskutera för och nackdelar med denna och andra, såsom den Erixonska, modellen.”

    Jag håller med; det viktiga är att folk via modellen, och allmänt sett genom seriösa politiska samtal, uppmärksammas på den glömda politiska dimensionen, dvs den sociala dimensionen.

    Ett sätt att lyfta fram denna negligerade dimension i svensk politik, är ju att – varje gång det är lämpligt – på olika vis lyfta fram denna.

    Detta kan ske såväl bland lokalpolitiker, som i Sveriges riksdag.
    Det bör även ske angående all ny lagstiftning.
    Om så sker, är det bra.
    Om så inte sker, är det inte bra.

    Oavsett vad olika koordinatsystem och allsköns modeller beskriver.

    Tidigare talade vi här på T&F om värdet av att notera vilka politiska (borgerliga) kandidater som kunde betraktas som mer konservativa inför valet i höst. Som ett komplement – eller möjlig ersättning i det fall detta visar sig bli en väl svår uppgift – för en sådan konservativ ”listning”, vore det måhända idé att tänka sig någon slags upplysning om vilken benägenhet olika politiker har haft att lyfta fram den sociala dimensionen i sina politiska liv.
    Om nu en sådan framlyftning alls har skett.

    I övrigt tackar jag åter för mycket intressanta texter!

    Mvh,
    Thomas


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar