Det saknade vuxna perspektivet i samhället

Ofta får man höra i debatten, i synnerhet från kristdemokratiskt håll, att vi måste se mer till barnens perspektiv. Ännu oftare att ungdomars perspektiv är jätteviktigt att förstå, det verkar alla politiker vara fullständigt överens om. Men nuförtiden hörs nästan aldrig om hur viktigt de vuxnas perspektiv är.

Det vuxna som fenomen, och som socialt föredöme, praktiskt taget lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet idag. För att inte tala om hur de allmänna idealen ser ut – dagens svenska medborgare är ju knappt själva intresserade av att bli vuxna. ”18 till I die” gäller, man vill vara ung så länge det bara går, man sörjer såväl fysiska som mentala tecken på åldrande, och man räds den tidpunkt då man till slut måste lämna den ungdomliga ansvarslösa tiden bakom sig. På samma sätt har vi oerhört svårt för att visa uppskattning för äldres visdom.

Att bli vuxen handlar om att växa i förmåga att ta ansvar. Först lär man sig att ta ansvar för sig själv. Därefter lär man sig att ta ansvar för andra – en partner, sina barn och kanske i egenskap av chef på jobbet. Det borde vara självklart att lön ska utgå från förmågan att ta ansvar, glöm alla socialistiska idéer om ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” (som socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin citerade i årets första partiledardebatt). Lön baserat på ansvar ska självklart inkludera att föräldrar ska tjäna mer än andra, som det t.ex. är i Tyskland. Att det finns en betydande skillnad mellan mödrar och fäder och andra kvinnor och män hör man heller aldrig talas om i Sverige idag, fastän det har stor betydelse både socialt, ekonomiskt och juridiskt.

För att kunna bli vuxen och lära sig ta ansvar behövs förstås fostran. Inte ens en god uppfostran anses comme il faut idag. Fri uppfostran gäller, och de traditionella könsrollerna ska brytas ner med början redan på dagis med en genuspedagogik som går ut på att pojkar ska bli som flickor och flickor ska bli som pojkar. Om könsrollerna är sociala konstruktioner eller ej spelar egentligen ingen roll! Män och kvinnor är i grunden till för att komplettera varandra. Könsrollerna bygger på biologiska skillnader och historiska erfarenheter, och på att vi ska ta ett särskilt ansvar just som man eller kvinna. Det betyder inte att var och en för sig inte kunde ta mer ansvar, men uppbrytandet av könsrollerna idag handlar tvärtom om att man ska ta allt mindre ansvar särskilt för familjen.

Efter dagis tar skolan över rollen som huvudansvarig för de uppväxande medborgarnas fostran. Men medan skolans syfte ju rimligen borde vara just att lära upp oss slutgiltigt till självständiga och ansvarstagande medborgare, så har vi istället en situation där lärarna saknar all auktoritet och inte ens har rätt att ta MP3-spelaren ifrån en elev som hellre sitter och lyssnar på musik än på läraren under lektionen. Förutom att vi på detta vis försummar de nya generationerna, är det ju bara att konstatera att barnen aldrig lär sig någon riktig respekt för vuxna på det viset.

Vart är samhället på väg när vi varken lär eller ens låter medborgarna ta ansvar? Tydligtvis till ett samhälle där staten styr allt, och kan fortsätta styra allt eftersom ingen medborgare har förmåga att ta ansvar. Och kanske inte ens viljan att ta ansvar, inte ens för sig själv. Vi får då ett samhälle av människor som klagar på att det finns andra som har det bättre, och där den som klagar mest är den som staten gillar bäst. Som de flesta kan se har vi redan kommit alldeles för långt in på den vägen, och situationen börjar bli alldeles ohållbar.

Hur kan vi bryta denna utveckling? Vi måste tillbaka till ett starkt och fritt civilsamhälle som befolkas av självbestämmande familjer och självständiga medborgare. Det som verkligen är bra kommer alltid att vara bra, och det som är bra som vi inte har bör vi försöka lägga oss till med – inte minst om det finns sedan tidigare i vår egen historia! Ansvarstagande människor kommer alltid att vara det bästa som finns.

Jakob E:son Söderbaum

24 Responses to “Det saknade vuxna perspektivet i samhället”


  1. 1 FredrikN januari 25, 2010 kl. 21:07

    En rimlig konsekvens av detta vore en höjd rösträttsålder. 25 kanske är lsgom? Trettio år är en bra valbarhetsålder.

  2. 2 Ludvig januari 25, 2010 kl. 22:40

    Skulle knappast tro att en höjd åldersgräns är till godo för samhället. Tvärtom tror jag man bör sänka vissa åldersgränser som exempelvis den för alkoholinköp. När människor blir förbjudna från saker och ting blir det mer spännande att prova på, exempelvis när unga dricker. Får man sig en riktig jävel hemma någon gång och vaknar upp med denna jord hittills största baksmälla är det inte så ”roligt” att supa längre. Tro mig.

  3. 3 Andreas L. januari 25, 2010 kl. 22:54

    Håller med om att samhället förlorat sin känsla för ansvar och som du poängterar beror det mycket på staten och samhällssynen.

    Det som vi behöver ta debatt om är huruvida en välfärdsstat verkligen ska detaljstyra familjer och vilka värden den ska bygga på. Vi behöver helt enkelt en debatt om själva välfärdstypen snarare än hur mycket/lite av den socialdemokratiska vi vill ha.

    Jag menar i likhet med artikeln att vi bör anamma ett system som lägger fokus på familj, respekt individualism och eget ansvar. Det system som råder idag infantiliserar människor.

    Artikeln är väl behövlig och jag hoppas debatten tas upp under valet.

  4. 4 Allianspartisten januari 26, 2010 kl. 0:52

    ”En rimlig konsekvens av detta vore en höjd rösträttsålder. 25 kanske är lsgom? Trettio år är en bra valbarhetsålder.”

    Nja, 25 år är väl kanske att ta i. Dock, det saknar all logik att man anses mogen att rösta vid 18, och då också få bekläda politiska förtroendeposter, medan man inte anses mogen att handla på systembolaget.

    Mellan 1721 och 1969 var myndighetsåldern 21 år, 1969 – 1973 var den 20 år och från 1974 var den 18.

    En rimlig myndighetsålder kanske vore 20 eller 21 år och då skulle givetvis denna ”myndighet” vara oinskränkt.

  5. 5 Patrik Magnusson januari 26, 2010 kl. 13:04

    ”När människor blir förbjudna från saker och ting blir det mer spännande att prova på”

    Mm, kanske ett bra sätt att få upp valdeltagandet då, att höja rösträttsåldern.

    Håller nog med Allianspartisten om att 20-21 är en lämplig ålder. Med tanke på att det dröjer allt längre upp i åldrarna innan ungdomar idag blir vuxna, i betydelsen försörjer sig själva och bidrar till samhällets gemensamma finanser, vore det inte ologiskt att åldern skulle vara högre, men det kanske kan ”individanpassas” genom att knyta rösträtt till vissa ”prestationer”

  6. 6 Populisten januari 26, 2010 kl. 14:13

    Jag håller med de ovan som funderat på höjd myndighetsålder och att den i så fall borde vara helt oinskränkt. 20 vore väl en jämn och bra siffra i så fall. Separat och högre valbarhetsålder kan man förstås spekulera kring, men eftersom det största problemet med dagens politiker inte är deras ungdom utan deras brist på erfarenhet från annat än politiken (oavsett ålder) så dristar jag mig till att istället föreslå krav på 10 års arbetslivserfarenhet för valbarhet till riksdagen.

  7. 7 Populisten januari 26, 2010 kl. 14:14

    Patrik Magnusson: ”men det kanske kan ”individanpassas” genom att knyta rösträtt till vissa ”prestationer””

    Förslagsvis att man betalar inkomstskatt och inte sitter i fängelse.

  8. 8 Oskari januari 26, 2010 kl. 16:18

    Några kommentarer på artikeln:

    1. Jag instämmer att ansvar är en grundläggande komponent i att vara vuxen.

    2. Håller med om att ”könsroller” fått en alltför dålig klang i dagens svenska debatt. Liksom alla ‘roller’ ger könsrollen människor en färdig uppförandemall, vilket gör de enklare för de flesta att veta hur de ska uppföra sig (och förvänta sig att andra skall uppföra sig). Sen måste man ha respekt för att könsrollerna inte passar alla.

    3. Kan inte förstå varför föräldrar ska få högre lön än andra (”Lön baserat på ansvar ska självklart inkludera att föräldrar ska tjäna mer än andra, som det t.ex. är i Tyskland”). Det låter mer som socialismens ”åt var och en efter behov”. Lön efter prestation (vara ansvar på jobbet är en faktor) bör vara vägledande. Sen kan samhället välja att tillämpa lägre skatt på föräldrar (vilket är vad de gör i Tyskland).

    4. Problemet med skolan i Sverige är inte främst att den saknar auktoritet, utan just att den anser sig ha som skyldighet att ”fostra medborgare” (dvs skapa den socialistiska idealmänniskan). Skolan ska fokusera på att lära ut kunskap och färdigheter, inte lära ut ideologi eller annat än grundläggande värderingar (vilket är upp till föräldrarna).

  9. 9 Staffan Andersson januari 26, 2010 kl. 18:39

    ”Att bli vuxen handlar om att växa i förmåga att ta ansvar. Först lär man sig att ta ansvar för sig själv. Därefter lär man sig att ta ansvar för andra”

    Jag skulle snarare säga att dessa utvecklas parallellt. Det finns ingen ”egoistisk” fas i moralutvecklingen om man så säger.
    Många männsikor som är duktiga på att ta hand om andra är inte lika duktiga på att ta hand om sig själva.

    ”Om könsrollerna är sociala konstruktioner eller ej spelar egentligen ingen roll! Män och kvinnor är i grunden till för att komplettera varandra. Könsrollerna bygger på biologiska skillnader och historiska erfarenheter, och på att vi ska ta ett särskilt ansvar just som man eller kvinna.”

    Det sista moralisk imperativet är egentligen från konservartiv horisont överflödigt och därtill menar jag oriktigt. Det räcker med att påpeka att man ska vara försiktig med att ändra nedärvda mönster. Det moraliska imperativet om en speciell kvinnlig eller manlig roll blir dock alltför kategoriskt. Ansvaret måste kunne föredelas olika beroende på livssituation och personliga förutsättningar. Detta strider inte mot att vi har könsroller så länge som dessa inte uppfattas som normatitvt tvingande.
    Däremot är det politiskt motiverade bekämpandet av könsrollerna av ondo. Lika rättigheter till båda könen men utan någon form av ideologisk intervention angående utfall av jämställdhet. Från min icke-maktstrukturalistiska horisont ser jag inte ojämlikhet vare sig i arbetsliv eller familj som ett problem.

  10. 10 vem vet januari 26, 2010 kl. 22:55

    Bristande vuxenanknytning är ett systemfel i samhället. Det leder till att vuxenperspektiven saknas. Läs bl.a. Gordon Neufeldts forskning och analys som tagits upp i tidningen Kyrka och folk.

    http://www.kyrkaochfolk.se/index.php/artiklar/ledare/134-aldrande-folkdanslag-och-sarade-hjaertan

  11. 11 Patrik Magnusson januari 26, 2010 kl. 22:57

    Populisten:

    ”Förslagsvis att man betalar inkomstskatt och inte sitter i fängelse.”

    Jo, det var något sådant jag hade tänkt.

  12. 12 Söderbaum januari 26, 2010 kl. 23:05

    Ja, jag tror personligen också på höjd rösträttsålder. Eftersom vi tidigare har haft 21 år är det väl lämpligast att återgå till det. Vad gäller Systembolaget tycker jag dock att man kunde sänka gränsen till 18 år. D.v.s. Straffmyndighet vid 15 år, alkohol- och tobaksmyndig samt körkortsmyndig vid 18 år och röstberättigad vid 21 år. De treåriga intervallerna i bägge fallen gör det alldeles logiskt.

    Det finns naturligtvis inget skäl att sänka åldern för Systembolaget för att ungdomar super i tidig ålder. Däremot tycker jag det är rimligt att man borde få handla på systemet vid den ålder man får gå på krogen. Och i det avseendet tycker jag att 18 år är en mycket väl avvägd åldersgräns.

  13. 13 Patrik Magnusson januari 26, 2010 kl. 23:30

    Tilläggas kan att föräldrar idag har försörjningsplikt för sina barn till dess att de fyller 20, vilket också känns som en obalans mot en rösträttsålder på 18.

    Har man inte ansvaret för sin försörjning, tycker jag inte heller att man skall ha rösträtt. Vi har överhuvudtaget alltför många röstberättigade som har erfarenhet av att tillgodogöra sig olika fomer av bidrag, men som ännu inte prövat på att försörja sig själv, och som därmed inte fått handfast insikt om vad det innebär att betala den skatt som behövs för att finansiera alla bidrag.

    Inte konstigt att så stor andel ungdomar röstar vänster, men sedan går över till den borgerliga sidan när de växer upp och får större inblick i båda sidorna av systemet.

  14. 14 FredrikN januari 27, 2010 kl. 15:20

    I sammanhanget kan man också ta upp en sänkning av straffmyndighetsåldern, Redan vid sju års ålder kan man ta ansvar för sina handlingar. För lägre åldrar bör, nej ska föräldrar ställas till svars.

  15. 15 Stoller januari 27, 2010 kl. 19:54

    Jag tycker att 15 år är en ganska rimlig straffmyndighetsålder. Detta innebär dock inte att konsekvenser skall utebli för ungdomar och deras föräldrar om de begår allvarliga brott innan femton års ålder.

    Jag tycker INTE att man kan pröva en åttaåring som en vuxen men vill ha kännbara konsekvenser för föräldrar vid upprepad brottslighet samt seriös vård åt hela familjen om det havererar kraftigt i tidig ålder.

    Idag ringer skolan polisen vid ett slagsmål på skolan. Istället borde de vuxna som redan finns i skolan ingripa och efteråt administrera kännbara påföljder (kvarsittning, föräldrakontakt, byte av skola, relegering, mm. En helt hysterisk unge måste också kunna lugnas ner handgripligen). Detta innebär att de vuxnas auktoritet måste återupprättas, att de vuxna måste ha möjlighet att ta sitt ansvar som vuxna. Detta gäller personal i skolan, mannen (eller kvinnan) på gatan samt främst föräldrarna.

  16. 16 Korsfarare januari 27, 2010 kl. 21:52

    Gällande skolan är jag nästan av motsatt åsikt. Sådant som bestraffningar och ”kännbara påföljder” leder sällan till något annat en bitter relation mellan lärare/annan vuxen och elev. Givetvis bör lärare ha rätt att slänga ut stökiga elever, men att bestraffa dem för att de inte tycker att skolan känns som ett givande tidsfördriv anser jag vara på gränsen till kommunism.

    Istället borde eleverna få känna av konsekvenserna av en destruktiv livsstil (halka efter i skolan, få sämre betyg, bli känslomässigt krossade av omoraliska sexuella relationer osv.) Det anser jag vara ett mycket bättre sätt att övertyga unga människor på, att de får se konsekvenserna av sådana handlingar. Man övertygar ingen genom ”disciplinära” åtgärder, sådana är en grogrund för att utbrett hat mot makten.

    Att skolan och lärarna är ett gott är dessutom knappast en absolut sanning i dagens Sverige, den är precis lika dekadent och social-liberal/feministisk som alla andra statliga/halv-statliga institutioner. Om en elev känner att den har något bättre att göra en att sitta och ruttna vis skolbänken tycker jag personligen att denne skall få göra detta, men också vara medveten om potenciella konsekvenser.

    Det blir ju faktiskt i slutändan vi som har en sund kristlig och värdekonservativ livsstil som mår bättre och lever längre om man är fri att bete sig hur man vill. Synden är skadlig för syndaren och straffar sig själv.

  17. 17 Korsfarare januari 27, 2010 kl. 21:54

    (oops.. nu hände det igen… fel bild, en annan använder också denna dator.

    Min rätta email-adress är cruzzader@gmail.com, jag skulle vilja tacksam om ni vänligen ville rätta till detta.)

  18. 18 Söderbaum januari 27, 2010 kl. 22:40

    Korsfarare: Har du själv någon erfarenhet av disciplinära påföljder i skolan? Jag fick på privatskola under mellanstadiet, och vi hade tidsbestämd utvisning och kvarsittning, man kunde bli inkallad för strängt samtal hos rektor och föräldrarna varskoddes om allt som inte var i enlighet med skolans ordningsregler. Det är den bästa skoltiden jag haft, och mina känslor inför den klassföreståndaren och den rektorn är bara fina – och då tycker jag ändå att de gjort fel vid ett par tillfällen. Ur min synpunkt är detta utmärkta milda bestraffningar. Fysiska bestraffningar är jag helt emot.

    Det du skriver om att känna på konsekvenserna själva av en felaktig livsstil innebär att de tillåts förstöra sina liv, eftersom det ju ändå är deras eget fel. Det tycker jag är absolut fel, tvärtom anser jag att man ska ge dem en god fostran som gör att de inser att fastän det har varit lite tufft så har de i alla fall de bästa chanserna i sitt liv givet deras egna yttersta förmågor. För det behövs under uppväxtåren även disciplinära åtgärder, eftersom det ligger i barns och ungdomars natur att testa gränser.

    Vad gäller tekniska besvär så har ju det där som sagt hänt förut, du får se till att reda ut det där om du besväras av det. Jag lägger hellre min obetalda tid här på debatt och kvalificerat redaktionsarbete.

  19. 19 Stoller januari 27, 2010 kl. 22:58

    Korsfarare:

    Men i skolan handlar inte de stora problemen om att några elever skolkar eller att de dagdrömer istället för att lyssna på läraren. Problemet är istället att vissa tillåts förstöra för andra genom att störa deras studier och genom rena trakasserier av dem som personer. Detta kan ge livslånga konsekvenser både genom studieresultat och genom starkt negativ emotionell påverkan. ”Synden är skadlig för syndaren och straffar sig själv”, skriver du. Visst, men det befriar oss inte från ansvar för våra medmänniskor. Att inte ta detta ansvar är i sig en synd. Detta ansvar tillfaller de vuxna i skolan. De skall se till att ”rötäggen” inte tillåts sabotera andras framtid. Så nej, jag anser inte att det är bäst om ”man är fri att bete sig hur man vill”. Tycker du verkligen det själv? Jag har inte uppfattat dig som anarkist i andra sammanhang…

    Dessutom. Utöver vår plikt att skydda skötsamma barn och ungdomar mot sabotage av deras arbete eller rena trakasserier, har vi (vuxenvärlden) också en skyldighet att försöka hjälpa de barn och ungdomar som hamnat på glid. Detta görs naturligtvis inte främst med disciplinära åtgärder men sådana kan vara nödvändiga ibland och i vissa fall det enda verkande medlet i en akut situation. Det viktiga är att vuxenvärlden upphör med sin massflykt från ansvar. Vi kan inte bara vända ryggen till och låta ungarna göra som de vill. Det är att svika dem i grunden.

    Barn och unga är beroende av stabilitet, trygghet, struktur och kärlek. Romantiker i Rousseau´s anda har fel. Det är inte bäst för de unga att lämna dem ifred. Det är faktiskt våldsamt barnsligt att tro det. De barn som har det värst är de som lider brist på ovanstående egenskaper (stabilitet, trygghet o.s.v.). Det är också de som far mest illa av kravlöshet och kaos i skolan. Vänsterns flummiga och kravlösa skola drabbar därför framför allt de svagaste. De starkare är starka då de får sina behov tillgodosedda i hemmet.

  20. 20 FredrikN januari 28, 2010 kl. 15:59

    Det gäller inte bara skolan. Om ett barn vandaliserar grannens hus borde han och föräldrarna vara skadeståndsskyldiga och straffansvariga. Det var ett fall nyligen med slynglar som trakasserat personer vid en minigolfbana.

  21. 21 Erik af Wästerbotten januari 28, 2010 kl. 17:11

    Den bästa läraren jag hade under högstadiet (2003) arbetade tidigare som militärinstruktör i Arvidsjaur. Min klass var vanligtvis väldigt stökig, men inte under hans lektioner. Alla elever förutom de två stökigaste (som bytte skola) uppskattade verkligen den lydnad och disciplin han krävde och lärde ut genom roliga övningar. Det var behagligt och enkelt när man visste vad som gällde och vad som var accepterat beteende, och läromiljön blev bättre för alla inblandade. Han ansåg att det var lärarens ansvar att hålla ordning på eleverna, och han tog på sig det ansvaret genom att kräva disciplin, medan andra lärare avsa sig sitt ansvar med stök som följd. Han är den enda läraren som handlat på det viset och jag har haft många.

    Det är tyvärr få som tar på sig, eller accepterar sitt, ansvar i dagens Sverige. Vårt samhälle har blivit som ett stort vuxendagis där ord som ansvar, plikt och lydnad ses med förakt. Istället uppmuntras man att klaga, snylta, vara en nihilistisk egoist. Problemet är som jag ser det att vi har en absurd, gigantisk maktapparat, med sina apostlar på universiteten och i media, som agerar aktivt för att förtrycka, eller helst förinta, de traditioner, de värderingar och allt annat som naturligt håller samman människor, för att få en befolkning av ”tabula rasa-människor” som de kan indoktrinera och använda i deras sociala experiment.

  22. 22 Stoller januari 28, 2010 kl. 20:17

    Erik. Jag håller med.

    Jag gick i en engelsk privatskola under ett år (första klass). Det var ordning och reda. Om man inte kunde koncentrera sig på skolarbetet utan blev lite sprallig (vilket barn blir då och då) var det ”face the wall” som gällde. Beteendet bröts och man fick ett par minuter att lugna ner sig. ”Face the wall” skreks inte ut och tonen var inte hotfull utan endast tydlig och allvarlig. Ingen tog illa upp av detta, det var självklart och efter endast en liten stund fick man sätta sig igen och kunde genast koncentrera sig på skolarbetet.

    I matsalen gick eleverna lugnt in i ordnade led och ingen satte sig innan ”hedmastern” (rektorn) hade satt sig. Det fanns en rotting men den användes inte vad jag vet under tiden jag gick där. Det behövdes helt enkelt inte. Lärarna var mycket engagerade, vänliga och brydde sig verkligen om eleverna. Vi hade skoluniform (ve och fasa vilken fascism!), vilket innebar att man inte behövde välja kläder på morgonen samt att det inte var någon som hamnade utanför för att de inte följde modet. Eleverna var trevliga mot varandra och hjälpte varandra i skolarbetet. Elever från klassen över agerade faddrar och hjälpte till med olika uppgifter och läxor.

    När jag kom tillbaka till Sverige fick jag en smärre chock av stöket, elevernas beteende mot varandra samt av lärarnas bristande engagemang. Jag fick utstå en del kommentarer på grund av min klädsel då jag ännu inte acklimatiserats från den engelska till den svenska klädstilen. Jag är dock inget tacksamt mobbingoffer. Jag kunde ge lika väl som jag fick och jag anpassade mig snabbt. Men det fanns ett antal klasskamrater som var riktigt utsatta. Det var läskigt att se och trots vetskap gjordes inget åt detta. Tyvärr deltog även jag emellanåt. De som hamnade efter i skolarbetet släpptes helt enkelt och övergavs (om de inte hade engagerade föräldrar), i England släpptes inte någon vidare innan de lärt sig vad de skulle. De vuxna (lärare och föräldrar) såg detta som sitt självklara ansvar.

    Vi har med goda intentioner slagit in på fel väg i vårt land. Detta gäller på många områden, ett av de allvarligaste är skolan. Goda intentioner räcker inte. Vi vet väl alla vilken väg som är kantad av goda intentioner?

    Den som leder till helvetet.

  23. 23 S. O. Pettersson januari 31, 2010 kl. 0:17

    Jag brukar tänka på Gombrowicz roman Ferdydurke, när jag läser om sådant här. En infantiliseringsprocess är ett ovanligt litterärt tema. Kanske för att det är svårbeskrivbart. Detta är ett bra försök.

  24. 24 Nina B februari 3, 2010 kl. 13:55

    Kan det hela bero på att vi i ”mellangenerationen” inte har haft någonting att säga till om alls utan bara vara lydiga samhällsmedborgare oavsett vad som händer eller vad man utsätts för som man protesterar emot?!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar