Skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger

Med det senaste halvseklets begreppsförvirring är det svårt att riktigt lita på någons användning av begreppet 'höger'. Upplysning behövs.

PÅ DJUPET | Många har uppmärksammat att ”liberals” i USA är ungefär vad vi i Sverige kallar för socialdemokrater, och även att många som vi skulle beteckna som liberaler kallas för ”conservatives” i USA. Visst finns det även en hel del sådana vi betraktar som konservativa bland ”conservatives” i USA, och överlag måste man säga att det vi betecknar som högerpolitik och konservativ idébildning står starkare i USA än på de flesta håll i Europa idag. Det finns uppenbarligen en hel del begreppsförvirring här att reda ut. Och hur kommer överhuvudtaget allt detta sig?

Skillnaden mellan europeisk och amerikansk syn på höger och vänster, konservativt och liberalt, kan sägas grunda sig dels på idéhistoriska skäl och dels på samhällsutvecklingen i USA respektive Europa inte minst under 1800-talet. Efter franska revolutionen 1789 placerades i det franska parlamentet de som var för revolutionen till vänster och de som var emot den till höger. Detta är upptakten till vårt sätt att tala om politisk vänster och höger. Till en början bestod vänstern av liberaler och högern av konservativa, men ganska snart avknoppades socialismen från liberalismen och blev en egen huvudideologi jämte de två andra. Detta är det språkliga skälet till att vänstern i USA kallas för liberaler, även om det vi européer kallar för liberaler inte alls hör hemma i det lägret – det består snarare av socialdemokrater av en mängd olika nyanser.

Olika vägar i utvecklingen

Viktigt är som sagt också skillnaderna i samhällsutvecklingen. Den ursprungliga konservatismen, som utgår från irländaren Edmund Burke (1729-1797), opponerade sig mot den alltför radikala liberalismen. Visserligen företrädde också konservatismen redan från början frihetsidealet, men för konservatismen handlar det i grunden om ”ordered liberty” (översätts vanligen som ”frihet under ansvar”), vilket är någonting helt annat än liberalismens ”laissez faire”. Europa under 1800-talet var imperiernas kontinent, medan USA var f.d. europeiska kolonier som vunnit sin frihet själva och samtidigt både byggts på en liberal konstitution och av frihetstörstande människor såsom fattiga bönder, religiösa minoriteter och entreprenörer. Så medan Europa har ett mycket definierande arv av såväl monarkiska imperier som känsla för sina egna nationer och dess kulturella särprägel jämfört med andra nationer, har USA ett frigjort kolonialt och ett republikanskt federalt förflutet där det knappast funnits utrymme för nationalism, utan där fosterländskheten istället handlat om en patriotisk uppslutning bakom den frihetliga värdegrund som den federala staten byggts på. Därför är europeiska konservativa genom historien – både tänkare och politiker – generellt sett mer kulturellt orienterade än amerikanska konservativa. Det är inte förrän i och med Russell Kirk (1918-1994) som amerikansk konservativ idébildning på allvar knyter an igen till Edmund Burke. Detta kallas för (amerikansk) nykonservatism, och ska inte blandas ihop med neokonservatism.

De viktiga skillnaderna och likheterna

Medan den europeiska respektive den amerikanska konservatismen har gått ganska skilda vägar fram till Andra världskriget, börjar de nu alltså gå ihop igen. Detta har stor betydelse för den moderna konservativa idédebatten. Betydande skillnader kvarstår dock mellan amerikansk och europeisk höger, den s.k. neokonservativa politik som George W. Bush drev, vilken gick ut på att sprida frihet och demokrati genom militära offensiver runtom i världen, har sina anhängare både bland europeiska liberaler och konservativa. Men neokonservatismen är kontroversiell både inom europeisk liberalism och konservatism, vilket förstås i stor utsträckning hänger samman med Europas arv av såväl nationsbyggande som imperiebyggande. Om neokonservatismen är den ena och mest betydande halvan av amerikansk konservatism, så är paleokonservatismen den andra och denna ligger desto närmare den europeiska liberalkonservatismen. Den europeiska socialkonservatismen för sin del finns knappast något gehör för inom amerikansk konservatism, mer om detta nedan.

Konservatismen värnar som bekant de värden som visat sig historiskt framgångsrika och meningsfulla för folket. När det gäller europeisk konservatism spelar därför varje lands förflutna en betydande roll för synen på vilka historiska värden som är de viktigaste att försvara. Många länder har ett imperialistiskt förflutet (t.ex. Storbritannien, Frankrike), medan det också finns ett antal nationalstater (t.ex. Norge, Finland) och nationer som fortfarande kämpar för sin självständighet (t.ex. Skottland, Baskien). (Poängen här är att illustrera imperiebyggandet som en europeisk kraft, och nationalstatsbyggandet som en annan europeisk kraft som ofta handlat om att bryta sig loss ur en statsbildning, därav de angivna exemplen på länder.) Den huvudsakliga uppdelningen i Europa har mot denna bakgrund blivit den mellan liberalkonservativa och socialkonservativa. De anglosaxiska länderna står främst inom den liberalkonservativa idébildningen, medan kontinentaleuropisk konservativ idébildning är mera socialkonservativt inriktad. Den stora skillnaden är att liberalkonservatismen är mera negativt inställd till staten, medan socialkonservatismen bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés, 1809-1853). Liberalkonservativa är också i allmänhet mer välvilligt inställda till globaliseringen än vad socialkonservativa är, och liberalkonservativa är i regel värdemässigt orienterade mot västvärlden som kultursfär medan socialkonservativa mer tenderar att slå vakt om sitt eget folks historia och kulturella särart.

Kristen höger och det Kalla kriget

Sedan har vi detta med religionens betydelse i sammanhanget. I USA är ”den kristna högern” ett välbekant koncept och en stark och inflytelserik konservativ väljargrupp, på ett betydligt mera påtagligt sätt än i de flesta europeiska länder (undantag finns förstås, som t.ex. Polen). Att kristendomen står starkare i USA idag än i Europa gör också sitt för skillnaderna i både idébildning och i politiskt genomslag, eftersom ju konservatismen ändå utgår i större utsträckning från den judisk-kristna värdegrunden än vad både liberalismen och socialismen gör. I Europa spelar också skillnaden mellan det katolska syd och det protestantiska norr viss roll för den konservativa idébildningen, inte minst i så måtto att de flesta europeiska konservativa tänkarna under 1900-talet faktiskt varit katoliker.

I både Europa och USA har under andra halvan av 1900-talet den politiska debatten alltmer kommit att kretsa kring socialism och liberalism. Efter Andra världskriget lierade sig de konservativa i allt större utsträckning med liberalerna mot det växande socialistiska hotet om förstatligande, planekonomi och kollektivisering istället för det fria näringsliv och det fria civilsamhälle som både konservativa och liberaler ville slå vakt om. I och med att liberalismen också framstod som en effektivare motståndare mot socialismen, kom liberalismen alltmer att ta över det högerperspektiv i debatten som konservatismen tidigare företrätt. Därför räknas liberaler idag som höger i Europa.

Att förstå skillnaderna

Summa summarum är alltså att man i USA har behållit den gamla distinktionen mellan höger/konservativa och vänster/liberaler och därmed definierat socialdemokrater och socialister som ”liberals”, medan vi i Europa istället har omdefinierat liberaler som ”höger”. Så detta att den politiska debatten till synes äger rum mellan liberaler och konservativa i USA, och mellan socialister och liberaler i Europa, bevisar inte i sig att USA är mera högerorienterat än Europa. Däremot står frihetliga värden starkare i USA än på de flesta håll i Europa av historiska skäl. Dessa skäl inkluderar den skilda samhällsutvecklingen innan Andra världskriget och därefter USA:s ledande roll som motvikt mot världssocialismen under Kalla kriget, vilket givetvis också präglat amerikanernas syn på socialism och gjort det betydligt mera kontroversiellt att vara socialist i USA än i Europa.

Det som håller på att hända idépolitiskt idag, är att det blir allt svårare överlag att utgå från den bipolära politiska skalan höger-vänster. Egentligen har politiken hela tiden varit tripolär i bemärkelsen socialism-liberalism-konservatism. Som Tradition & Fasons Patrik Magnusson har visat är det idag också lämpligt att ta till en tvådimensionell modell för att tillräckligt tydligt kunna bedöma politiska idéer i förhållande till varandra. En fyrfältare där ekonomisk vänster och höger är ena dimensionen, och en andra social dimension mellan auktoritära respektive frihetliga idéer. Det är verkligen på tiden att reda ut begreppen i samhällsdebatten, det är fullständigt fruktlöst att stå och stampa i samma idédebatt och med samma terminologi som rådde på 30-talet, som de flesta inom både politiken och media gör idag!

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

17 Responses to “Skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger”


  1. 1 Thomas Johansson januari 30, 2010 kl. 12:28

    Härlig utredande och upplysande blogg, bäste Jakob!

    Trenden med lärda texter på T & F fortsätter, och för alla oss som än så länge är mindre djuplodande lärda ang politiska ideologier känns detta forum och dess skribenter som en ren gåva!

    Jag har några reflektioner kring din text.

    En reflektion är huruvida politiskt intresserade, och kanske även en allmänhet, inom överskådlig framtid, vill överge den endimensionella höger-vänsterskalan för bedömning av politiska idéer för den tvådimensionella modellen?

    En annan reflektion, är vad som ska till för att den politiska debatten ska bli så nyanserad att en tvådimensionell modell börjar användas?

    Min tro är att debattdeltagare överlag behöver mer bildning för att kunna förstå, använda och s a s sätta den tvådimensionella modellen i rörelse.
    För att få mer bildade debattdeltagare, måste dessa sätta sig ned och börja läsa läroböcker och liknande rörande ideologiers framväxt osv.
    Här kan vi fråga oss om en sådan, bred, bildningsprocess verkligen inträffar?
    Jag är pessimist, men hoppas på det bästa!

    Om denna bildningsprocess aldrig inträffar, och den tvådimensionella modellen aldrig börjar användas, lär den svenska politiska debatten aldrig bli riktigt djuplodande och nyanserad. Det lär aldrig göras bedömningar av olika politiska idéers tydlighet i förhållande till varandra.

    Härigenom kommer mycket att missas, för att uttrycka det milt, och då kommer sannolikt aldrig fram tankesätt fram som kan medföra lösningar på många dagsaktuella problem. Problem som knappast löses av att företrädare för en gammal trubbig, ”vänster”, eller ”höger”, ger sina synpunkter.

    Mvh,
    En reflekterande Thomas

  2. 2 Fältmarskalken januari 30, 2010 kl. 15:10

    ”Många länder har ett imperialistiskt förflutet (t.ex. Storbritannien, Frankrike), medan det också finns ett antal nationalstater (t.ex. Norge, Finland)”

    Herr Söderbaum borde veta bättre än att kategorisera Finland som en nationalstat. Det finska riket består i huvudsak av en finsk och en svensk befolkningsgrupp vilka båda åtnjuta författningsmässiga rättigheter vad gäller bland annat språket.

    Den finlandssvenska befolkningen i Finland bör inte nedvärderas på detta sätt genom inordningen i en påstådd finsk nationalstat.

  3. 3 Söderbaum januari 30, 2010 kl. 21:42

    Fältmarskalken: Estland är också en nationalstat, fastän det finns både estlands-svenskar och en rysk minoritet där. Frågan är huruvida nationen är självstyrande, inte huruvida den är etniskt homogen. Finland kan inte heller räknas som ett imperium (d.v.s. en stat som styr över flera nationer).

  4. 4 Fältmarskalken januari 30, 2010 kl. 22:15

    Herr Söderbaum må ha sin egen definition av nationalstat men någon gängse definition är nu icke detta. Här kan noteras att det icke är första gången Herr Söderbaum för sina resonemang utifrån icke vedertagna grunder vilket är märkligt.

    Nationalencyklopedin (nätupplaga) ger följande definition av nationalstat:
    ”statsbildning vars befolkning utgör en i stort sett språklig, kulturell och etnisk enhet.”

    Bonniers lexikon (band 13, 1996, s. 250) gör följande definition av nationalstat:
    ”en geografiskt avgränsad stat vars befolkning i stort sett har samma härstamning, språk och kultur”.

    Uppenbarligen anser sig herr Söderbaum ha en vishet som överstiger dessa, under medverkan av vetenskap och sakkunskap framtagna, verk vilket är anmärkningsvärt. Själv, med alla mina begränsningar, vidhåller jag mina åsikter utifrån de vedertagna defintionerna.

    Norge passar alldeles utmärkt in i dessa defintioner vilket icke Finland gör, då detta sistnämnda rike allt sedan Birger Jarls dagar (möjligen ännu tidigare) haft en svensk befolkningsgrupp. En befolkningsgrupp som likt den finska befolkningsgruppen har i konstitutionen garanterade rättigheter avseende exempelvis språk.

    Frågan om de baltiska staterna är mer komplicerad. Här råder icke något tvivel om att dessa länders majoriteter uppfattar länderna som nationalstater då de ryska befolkningsgrupperna inflyttat som del i den ondskefulla politik som bedrevs av den röde satans och kommunismens onda imperium. Dock, idag finns i länderna betydande ryska befolkningsgrupper, som i grunden även dessa är offer för den röde satan, och som nu i någon genertion bott i länderna.

    Utifrån gängse definitioner kan icke de baltiska staterna betraktas som nationalstater. Ser man det hela historiskt är dessa länder lite att betrakta såsom kosmopolitiska. I Estland fanns, som herr Södebaum framhåller, svenska befolkningsgrupper och i Baltikum som helhet fanns ett inslag av tyska befolkningsgrupper likväl som där historiskt bott ryssar.

  5. 5 Söderbaum januari 31, 2010 kl. 12:19

    Fältmarskalken: Apropå vetenskaplig exakthet så innehåller båda de definitioner du citerar uttrycket ”i stort sett”. Med tanke på att Finlands-svenskarna utgör 6% av befolkningen tycker i alla fall jag man kan säga att Finland är en stat vars befolkning utgör en ”i stort sett” språklig, kulturell och etnisk enhet. Homogenitet är uppenbarligen INTE ett krav ens enligt dina här angivna citat.

    Jag är väl medveten om att Finland alltsedan det införlivades i sveariket på 1100-talet haft en svenskspråkig minoritetsbefolkning. Liksom det sedan långt dessförinnan funnits samer i Finland, Sverige och Norge (detta påstående med reservationen att Finland var en del av Sverige fram till 1809).

    Men om du har något slags politisk agenda att försöka göra nationalstaterna ointressanta som fenomen på basis av att det knappt skulle existera några nationalstater, så må det väl vara din ensak.

  6. 6 Fältmarskalken januari 31, 2010 kl. 13:13

    Herr Söderbaum,
    Låt mig först klargöra att jag är en varm vän av vårt östra broderland Finland med vilket jag har har band av olika slag. I detta ligger då också att jag är varm vän av finlandssvenskarna och deras rätt att verka under sitt eget modersmål. Det gör mig då bestört när detta undergrävs genom påståendet att Finland skulle utgöra en nationalstat.

    En sak hade varit om den finska konstitutionen stipulerat att att finskan var det allenarådande språket. Nu är detta icke fallet utan här stipuleras att det i riket finns tvåspråkiga delar. Om herr Söderbaum besökt vårt östra broderland har han säkert noterat att det på gatuskyltarna i såväl Helsingsfors som Åbo finns svenska namn. I t.ex. den vackra staden Ekenäs i södra Finland är svenskan majoritetsspråk av vilket följer att det svenska gatunamnet står överst på gatuskyltarna. Herr Söderbaum torde också vara väl medveten om det helt svenskspråkiga landskapet Åland, en del av det finska riket om än med omfattande sjävstyre.

    Med detta som bakgrund, och då med särskilt beaktande av den finska konstitutionen, faller herr Söderbaums klassificering av vårt östra broderland som nationalstat på sin egen orimlighet. Det är förunderligt att herr Söderbaum är så halsstarrig att han icke förmår att vidgå att han begått ett misstag i sin förövrigt läsvärda text.

    Vad för övrigt gäller Finland är det min förhoppning att vi åter kommer att förenas närmare. En lämplig form för detta vore en personalunion med gemensam Konung men där rikena fortfarande kan ha egna författningar och eget styre. Till denna personalunion skulle också, på lika villkor, Estland kunna anslutas.

    Om jag så slutligen skall kommentera herr Söderbaums anmärkning om nationalstater såsom sådana är min uppfattning att nationalstater visst kan ha sin funktion om verkliga förutsättningar för detta föreligger. Norge är som nämnts ett exempel på detta och för all del även vårt eget fädenesland.

    Dock måste jag framhålla att mycket blodspillan har skapats i nationalstatens namn. Senaste exemplet är Balkan där det forna Jugoslavien delats upp helt efter nationalstatens principer. Ingen kan påstå att detta utgör ett efterföljansvärt exempel. Här hade det varit bättre om Jugoslavien bibehållits, och då som ett återupprättat konungadöme under Hans Kunglig Höghet Kronprins Alexander (en person som icke osannolikt en dag kommer att uppstiga på den serbiska tronen), och sedan utifrån detta format en federativt rike där olika folkslag fredligt kunna leva sida vid sida av varandra på samma sätt som sker i vårt östra broderland Finland.

  7. 7 Söderbaum januari 31, 2010 kl. 14:41

    Fältmarskalken: Jag anade direkt att du själv har kopplingar till Finland. Det är dock få stater som endast erkänner ett språk inom statens gränser, så jag tycker att du ägnar dig åt hårklyverier.

    Jag är själv kluven till huruvida Sverige egentligen kan betraktas som en nationalstat. Det borde knappast heller vara så självklart för dig, som verkar väldigt petig med detta med etnisk homogenitet. Till för 201 år sedan var Sverige definitionsmässigt ett imperium. Det tidigare kungariket Skåne ligger som bekant alltjämt under svenska kronan, och vi talar fortfarande om Svealand, Västergötland och Östergötland som är den federation som kungariket Sverige blev till genom.

    Men om Sverige är en nationalstat så torde det inte råda någon som helst tvekan om att också Finland är det nuförtiden. Den svenska minoritetsbefolkningen är där av samma skäl som den ryska, de är ett arv från tiden under först det svenska och sedan det ryska imperiet.

  8. 8 FredrikL januari 31, 2010 kl. 18:56

    Jag håller med Fältmarskalken om att det är märkligt hur Söderbaum får sina resonemang utifrån icke vedertagna grunder. Detta är icke första gången heller för mig som jag märker sådana resonemang. Att Söderbaum tror sig ha en vishet som överstiger framtagen vetenskap och sakkunskap är något han borde fundera över. Tanken är skrämmande att det kan finns dem som läser och tror på allt Söderbaum skriver.

  9. 9 Stoller januari 31, 2010 kl. 19:48

    Suck… Klart Finland är en nation! Sedan kan man ju diskutera och kritisera hur nationen har bildats och hur den nu skötes om man vill.

    Vad jag däremot inte förstår i Jacobs text är uppdelningen i före detta imperier respektive nationalstater. Sverige och Frankrike är väl nationalstater?

    I övrigt: Tack för en intressant text!

  10. 10 Allianspartisten januari 31, 2010 kl. 23:14

    Herr Söderbaums resonemang gör mig allt mer beklämd. Att beteckna det som ”hårklyverier” att finnar och svenskar, under bevarande av sina respektive modersmål, sedan 1200-talen levt fredligt och vänskapligt sida vid sida är i sanning något annat än ”hårklyverier”.

    För finlandssvensken är Finland fädeneslandet precis lika mycket som det är fädeneslandet för finnen. Betänk detta herr Söderbaum innan Ni fortsätter detta högst upprörande skymfande av finlandssvensken som Ni tycks anse vara någon sorts andra klassens minoritetsmedborgare. Jag har svårt att med ord uttrycka min upprördhet i detta avseende.

    Finland är ett lysande exempel, icke minst i vår tid där motsättningar mellan folkslag sprider mycket elände, på att olika folkslag vänskapligt och fredligt kan leva sida vid sida inom ramen för ett rike.

    Betänk också att många såväl kulturpersonligheter, politiker och militärer varit finlandssvenskar. Här må exempelvis nämnas de store författaren Runeberg och den lysande tonsättaren Sibelius.

    En av det finska rikets verkliga föregrundspersoner var Marskalken Mannerheim. Vid det finska rikets frigörande från Ryssland stod Marskalken i spetsen för kampen mot den röde satan som försökte sticka upp sitt fula tryne och inlämma Finland i den vedervärdiga kommunismens bojor. Samme Marskalk Mannerheim ledde framgångsrikt försvaret vid nästa attack från den röde satan och kommunismens människofientliga anhang 1939.

    Vidare är jag rädd att herr Söderbaum icke gör sitt intellekt full rättvisa när han i detta resonemang drar in det svenska rikets konsolidering under 1200-talet. Vari består likheterna? Såvitt jag vet har såväl svear, västgötar och östgötar i grunden haft samma modersmål och efter senmedeltiden är det tveksamt om det går att referera till dessa som skilda folkstammar.

    Hänvisningen till ”kungariket Skåne” gör att även herr Söderbaums historiska sakkunskap starkt måste ifrågasättas. Sedan 900-talet var Skåne en del av det danska riket och om de lösa statsbildningar som funnits innan går att definera som ett ”kungarike” ställer jag mig högst frågande till. Är så fallet ber jag herr Söderbaum ge mig referens till den för mig i så fall högintressanta avhandling där detta visas. Historieforskningen har förvisso gjort vissa framsteg sedan den fantasifulle 1600-tals professorn Olof Rudbeck d.ä., vilket nog herr Söderbaum skulle göra klokt i att sätta sig in i.

  11. 11 Söderbaum februari 1, 2010 kl. 12:23

    Stoller: Ja, Frankrike idag är förstås en nationalstat. I bakgrunden när jag skrev det där fanns tanken att det blir tydligare om man pekar på imperiebyggandet som en europeisk kraft, och nationalstatsbyggandet som en annan europeisk kraft som ofta handlat om att bryta sig loss ur en statsbildning (därav exemplen Norge och Finland).

    Allianspartisten: Att Finland är en nationalstat har ingenting att göra med huruvida det finns Finlandssvenskar. Förekomsten av en annan folkgrupp än majoritetsfolket i en stat gör det inte till någonting annat än en nationalstat, när det är majoritetsfolket som styr i staten. Som jag förstår Finlandssvenskarnas situation räknas de f.ö. som första klassens minoritetsmedborgare…

    Vad gäller frågan huruvida svear, västgötar och östgötar haft samma modersmål så har den många intressanta aspekter. Dels detta med skillnaden mellan dialekter och accenter (där den enda svenska regelrätta ”dialekten” väl är jämtska?), jämför t.ex. spanskans indelning i kastilianska, katalanska och baskiska. I något skede i förhistorien var förstås de nordiska språken ett och samma, ävenså i Danmark och Norge, fast med olika dialekter (d.v.s. inte accenter som skånska och värmländska). Väl att märka befolkades Sverige under forntiden av 17 olika folk, varav svear, västgötar och östgötar var tre. När Sverige tog form i slutet av 900-talet torde det alltså ha varit en betydligt större språklig skillnad mellan landsändarna än vid Gustav Vasas tid ca 500 år senare, och samma skillnader och likheten återfanns även i Danmark och Norge. Förmodligen – men det är mitt antagande – talade överklassen ett mera likt språk med överklassen i de andra nordiska länderna, eftersom överklassen alltid varit internationellt inriktad och på denna tid var det ju vikingar som reste och handlade med varandra så alla förutsättningar fanns i alla fall för att de skulle närma sina språk mer än landsbyggdsbefolkningen. Och allteftersom statsmakterna har blivit starkare, har det också blivit lättare att implementera en riksnorm, som idag endast efterlämnat ett antal accenter – för svenskan, norskan och danskan ligger betydligt närmare varandra än kastilianska, katalanska och baskiska.

  12. 12 Söderbaum februari 1, 2010 kl. 16:10

    I denna artikel beskriver fil. dr. i kulturhistoria Tobias Harding Finlands väg från imperiedel till nationalstat, med hänvisning till nationalismteoretikern Clifford Geertz som använder Finland som exempel på en sådan process. Harding skriver:

    ”Språkparagrafen i 1919 års finska regeringsform innebar ett entydigt ställningstagande till den finska nationens natur. Visserligen gavs svenskan och finskan jämställd position. Samtidigt klargjordes emellertid att det rörde sig om en nation, en stat och ett folk som bara råkade använda sig av två språk. Svenskans förekomst i Finland blev därmed historiskt betingad och ansågs i detta sammanhang inte representera någon från finskan skild etnisk eller nationell grupp.”

    Hardings doktorsavhandling heter ”Nationalising Culture”.

  13. 13 Allianspartisten februari 1, 2010 kl. 16:58

    Till redaktionen,
    Så har det åter hänt att ett inlägg (23:14 ovan) lagts in av en bekant som vid besök hos mig använder min dator missat att uppdatera författarinformationen.

    Det som framförts står för min bekant och inte för mig.

    För klargörande vore jag tacksam om redaktionen ändrar författaren till ”Fältmarskalken” som är min bekants signum.

  14. 14 Thomas Johansson februari 1, 2010 kl. 17:16

    För att gå tillbaka till inläggets titel – ”Skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger” – är jag något av en nybörjare på detta med ideologier, även om jag från 1990-talet har börjat känna mig alltmer som traditionalist i fråga efter annan. Detta har i sin tur gjort att jag börjat bli alltmer nyfiken på den konservativa läran. Detta i sin tur, har gjort att jag blivit alltmer ideologiskt nyfiken på USA, och har alltsedan presidentvalet hösten 2008 försökt följa vad som händer mer republikanerna och de konservativa i Amerika. Åtminstone följa på ett allmänt plan.

    Republikanerna har ju åkt på riktiga snytingar i kongressvalen 2006 och 2008, och även i senaste presidentvalet. Detta tvingade, som jag förstår det, republikanerna att på allvar börja fundera över vad de egentligen skulle samlas kring för ideologi inför kommande val. Det tycks som om känsliga frågor som abort, homoäktenskap etc., inte är de frågor det republikanska partiet direkt vill lyfta fram i dagsläget, detta eftersom kontroversiella frågor som dessa garanterat tycks stöta bort stora väljargrupper bland kvinnor, ungdomar, intellektuella, och inte minst bland miljontals mer ”urbaniserade” väljare på den amerikanska öst- resp västkusten.

    Istället verkar republikanerna alltmer enas om att samla konservativa kring ett mindre program bestående av punkter som:

    – liten offentlig administration

    – låga skatter

    – inga öronmärkta bidrag från kongressen i syfte att mer eller mindre köpa olika kongressledamöters röster

    – få statliga regleringar

    – starkt försvar

    – skarp gränskontroll

    Detta verkar vara ett program republikanerna verkar ha bestämt sig för att alltmer lyfta fram som en lämplig utgångspunkt för republikanska politiker som ställer upp i allehanda val som går av stapeln detta år, inte minst i årets fyllnadsval till kongressen. Om jag har uppfattat utvecklingen bland republikaner rätt, går det att ställa några allmänna frågor i stil med:

    – håller en ny (amerikansk) riktning inom konservatismen på att växa fram?

    – om ovanstående program blir ett framgångsrecept för republikanerna, vad får det för ev effekter på liberalismen och socialismen?

    – hur kommer europeisk konservatism, i första hand kanske den brittiska konservatismen, att påverkas av dylika framgångar för amerikanska konservativa politiker?

    – kan en ovan beskriven, delvis ny, amerikansk konservatism få någon motsvarighet i vårt arma land?

    Mvh,

    Thomas

  15. 15 Andre' mars 3, 2010 kl. 15:14

    den amerikanska politikens mittfara ligger till hoeger om ”mittfaran” i USA’s inhemska politiska landskap…..sett fran Europa utgor USA ett relativt solidt ”hoegerblock”….pa ett saett som inte finns nagon motsvarighet till i Europa….!!
    (med undantag av Osterrike ????)

  16. 16 Andre' mars 3, 2010 kl. 15:21

    en olycklig formulering:
    skulle statt : den amerikanska politikens tyngdpunkt ligger till hoeger om ”mittfaran” i USA’s…osv USA har ett Center-Right inte ett center -left politiskt landskap…. i motsats till Europa ..

  17. 17 Eric mars 7, 2010 kl. 11:12

    Skillnaden mellan den amerikanska högern och den europeiska är att den senare inte finns.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 953,021 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar