Sagittarius om… Gustaf III

SAGITTARIUS | Tid för det nya årets tredje dos av Gunnar Unger och Onkel Heliogabalus. Denna gång är det den stridbare Gustaf III som är ämnet för debatt mellan Onkel H. och hans brorson. Gunnar Unger som anhängare till den gustavianska perioden lyser här igenom tydligt.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång under det tidiga 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).

—–

Denne store Kanske

– Har du varit på Dramatens ”Gustaf III”, sporde onkel H.

– Naturligtvis, svarade jag.

– Nå, vad tyckte du?

– Jo, sällsynt vacker dekor, Anders Henrikson var ypperlig som Pechlin och Kulle helt enkelt fabelaktig som kungen.

– Fabelaktig, ja. Men fel.

– Fel? Vad menar onkel med det?

– Jag är trött på att se Gustaf III framställas på scenen som en homosexuell hysteriker.

– Nåja, men onkel får ju medge att han var en utpräglad neurotiker med sina inquituder, som Schröderheim kallar det, sina gråtattacker och svimningsanfall och i den mån han alls kan kallas sexuell var han väl snaraste bisexuell, men med en stark dragning åt homosexualitet. Det antydes ju f.ö. på ett tämligen genomskinligt sätt i Strindbergs text.

– Antyds ja! Och visst ska det antydas, men inte överdrivas, inte karikeras. Gustaf III var framför allt konung av Guds nåde och som sådan var han inte vara själv medveten om sin värdighet – alla andra var det likaså. Han var suverän också i den bemärkelsen att han behärskade hela sin omgivning, även sina fiender så länge de befann sig inom trollkretsen av hans person, med dess nästan demoniska tjuskraft. Gustaf III:s mest framträdande egenskap var inte hans homosexualitet utan hans auktoritet, snillets auktoritet.

– Det var värst vad onkel tar i. Det här med Gustaf III måtte vara en hjärtesak för onkel.

– Det är det också. Det bjuder mig emot att se våra siste store konung, den mest fängslande personlighet som suttit på Sveriges tron, framställd som en mer eller mindre löjeväckande figur.

– Fängslande, det kan jag gå med på. Men stor?

– Ja, stor. Stor genom mångsidigheten av sin begåvning, genom sin kallblodighet, sin viljekraft, sin uthållighet, sitt sinnes häpnadsväckande spänst, stor genom sin brinnande fosterlandskärlek, stor kanske framförallt genom det sublima moraliska mod med vilket han i alla kritiska ögonblick övervann sin naturliga, fysiska feghet.

– Förställningens konst!

– När man redan som litet barn, sliten mellan sin kungliga föräldrar och riksens maktägande ständer nödgats dölja sina känslor är det inte underligt att man lär sig förställning. Men att utbilda det till en konst, som kan rädda ett rike, är inte allom givet.

– Nå, jag kan medge hans storhet – som komediant!

– Och vad är det för fel på komedianter om jag får fråga? Replikerade onkel H. blixtsnabbt. Men han var inte bara komediant utan också regissör, en av de största vi någonsin haft. Vilken lysande politisk begåvning, inte bara i ord – finns det finare exempel på politisk vältaglighet i Sveriges annaler än hans tal till ständerna efter 1772 års statskupp eller hans strafftal till adeln 1789? – utan också i handling. Han var en statsman av format sällsamt nog lika stor som kulturpersonlighet, den störste i den svenska kungalängden.

– Onkel är väldigt kategorisk, tycker jag. Jag får lust att än en gång citera Schröderheim: ”Ce grand peut-étre”

– Ja, det ligger både bitterhet och beundran i den karakteristiken. Men låt oss granska ”Denne store Kanske” och låt mig närmare få motivera vari jag anser att hans storhet består. Först och främst 1772 års revolution, skickligt planlagd och när planerna genom force majeure korsades, improviserad med storslagen sinnesnärvaro och utan att en droppe blod spilldes. Den gjorde slut på frihetstidens anarki, på partikäbbel, korruption och utländsk intervention.

– Men det är ju frihetstidens statsskick med nämnstämpel och enväldig riksdag författningsutredningen vill återinföra!

– Så mycket större Gustaf III:s insats. Så började han sin stora reformverksamhet: tortyrens avskaffande och strafflagstiftningens humanisering över huvud, valutastabilisering, religionsfrihet, t.o.m för de förföljda judarna, tryckfrihet…

– Som han sedermera inskränkte!

– Ja, när den missbrukades. Men glöm inte som Strindberg att när Halldin dömdes till döden för att ha skrivit mot brännvindslagstiftningen, fick han inte bara straffet efterskänkt utan fick också en dusör, som kom honom att skriva för den kungliga politiken istället.

– Jag tyckte onkel sa att korruptionen avskaffats!

– Tyst pojke, jag talade om utländska mutor! Tänk sen på vad han gjorde för kulturlivet i detta land. Det är ingen tillfällighet att gustaviansk för all framtid blivit ett inbegrepp av snille och smak. Kom ihåg att det var han som grundade Svenska akademien, Vitterhetsakademien och Musikaliska akademien, att det var han som skapade Operan och Dramaten och banade väg för en nationell scenkost – Gustavus III Patriis Musis – att han var fördomsfri nog att uppskatta och uppmuntra Bellman, att han beskyddade Kellgren och Leopold, ja t.o.m. Thorild, att han inköpte och tog hem Piranesis antika skulptursamling från Italien, att hans bibliotek, handskiftssamling och arkiv ett föredöme i hela landet, att under hans tid blomstrade målare som Roslin, Pasch, Krafft, Lafrensen, Hilleström och Martin, en skulptör som Sergel, dekoratörer som Desprez, Masreliez och Rehn, arkitekter som Adelcrantz och Palmstedt.

– Jajaja, sade jag utmattad, jag inte bestrida att som kulturpersonlighet var han betydande och stimulerande.

– Men också som statsman! Han stärkte banden med Finland, återupprättade den svenska flottan och satte armén i stridsdugligt skick, vilket allt möjliggjorde 1788-90 års krig mot Ryssland, som han och ingen annan vann genom att mot alla röster utom en genomdriva det andra slaget vid Svensksund, den svenska flottans största seger.

– Det var ett olagligt anfallskrig, som slutade med status quo.

– Men nödvändigt för att göra slut på Rysslands formella rätt att blanda sig i våra angelägenheter och för att stärka vår prestige.

– Var den olagliga förenings- och säkerhetsakten också nödvändig kanske?

– Självfallet. Den var svaret på Anjala här hemma och den annalkande franska revolutionen därute. Strindberg har för en gångs skull alldeles rätt, när han säger att Gustaf III föregrep den franska revolutionen i Sverige. Privilegieutjämningen var ett snilledrag, som tillika med sonen Gustaf IV Adolfs enskifte möjliggjort en lugn social och politisk utveckling i detta land. Vet du förresten att Gustaf II vid tiden för sin död sysslade med planer på en departementalreform av den typ som kom 75 år senare?

– Var det också ett snilledrag när han ville åstadkomma en europeisk koalition mot det revolutionära Frankrike?

– Javisst. Det bevisar hans framsynthet. Det var samma politik som 1815 ledde till praktiskt taget hundraårig fred i Europa. Nej du, Sergel visste vad han talade om, när han sa: ”Var sol dranktes i blod, men hon var uppgått igen för att stråla i en annan värld, ty ta mig tusan djävlar var icke Gustaf III en stråle av det eviga ljuset!”

– Jag börjar tro att onkel är en gammal gengångare till gustavian!

– Tack min gosse. Jag kan inte tänka mig en ärofullare benämning.

Sagittarius

Redaktionen

6 Responses to “Sagittarius om… Gustaf III”


  1. 1 Dag Elfström februari 8, 2010 kl. 17:05

    När jag skrev av den här artikeln väcktes en tanke. Hur är det med f:en i de kungliga namnen efter de är döda? Jag har fått det förklarat för mig att man, exempelvis, under konung Gustav Vs dagar skrev Gustav med F. Och efter hans död övergick till att avsluta med v. Och motsvarande från Carl XII till Karl XII.

    Och en googling ger också till handa att det är överlägset vanligast att skriva ut Gustav III, men v och inte f.

    Men Gunanr Unger skriver ju faktiskt ovan med f, vilket gör mig osäker.

    Någon som vill reda ut detta?

  2. 2 Staffan Andersson februari 8, 2010 kl. 19:52

    Den äldre stavningen är med f. Nationalencyklopedin skriver med v som är det normala idag.

  3. 3 Stoller februari 8, 2010 kl. 22:08

    Märkligt. Namn ska väl stavas så som de givits personen från början? Jag heter själv Gustaf i andranamn. Om någon berättar att jag faktiskt heter Gustav därför att det står så i NE så ber jag dem fara åt sydligare breddgrader. Jag som inte ens är kung!

  4. 4 Allianspartisten februari 8, 2010 kl. 22:33

    På Gustaf III’s tid var det nog lite ”si och så” med stringensen vad gäller stavning. Hur det förhöll sig med kungarna har jag i och för sig inte närmare studerat men när det gällde allmogen var det allt annat än enhetligt.

    Går vi lite längre tillbaka till Karl XII så tror jag att han vanligen varken skrev Carl eller Karl utan det mer latiniserade ”Carolus”.

    Karl XI anfader Gustav I skrev sig heller knappast varken Gustav eller Gustaf utan snarare Giöstaff.

    Sedan må det väl vara hänt om det någon (…möjligen med ursprung i 1906 års stavningsreform) med fallenhet för systematisering infört en konvension om normalisering.

  5. 5 Populisten februari 8, 2010 kl. 22:39

    Stavning av namn (eller annat) var väl inte lika noga på den tiden? Sågs det inte ännu som en konsta att kunna stava ord lite olika i en text? Stavade han ens sitt eget namn konsekvet? Dessutom blandade man fritt med namnformer som vi idag antingen ser som smeknamn eller till och med egna namn. Både den första och tredje Gustav kallades Gösta av de närmaste.

    Detta med Gustav IIIs fjollighet är föresten ett intressant kapitelt. Säkert var hans maner fjolliga av format, men stack det ut i sin samtid? 1700-talets mansideal skulle nog snarare gå oss nutida rejält på nerverna rent generellt.

  6. 6 Alex Birch februari 14, 2010 kl. 12:18

    Vilket friskt inlägg, man blir sugen på att damma av sin gamla Gustav III biografi.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar