Konservatismen och intoleransen (I)

ANALYS | Två framstående konservativa debattörer som Roland Poirier Martinsson (t.ex. här) och Elise Claeson (t.ex. här) har båda hävdat att ”konservatismens mörka baksida är intoleransen”. Påståendet ter sig något märkligt, åtminstone i ljuset av att både socialismen och liberalismen likaså har en intolerant baksida.

Socialismen eftersträvar en social konformism, där alla olikheter ska utjämnas. Detta är givetvis oerhört intolerant. Alla människor är olika, men socialismen betraktar detta som ett hot mot sin vision om det goda samhället och vill omstöpa alla människor i en och samma form.

Liberalismen eftersträvar total individuell frihet. Men här kommer det som T&F:s Dag Elfström har betecknat som ”toleransens intolerans” in. D.v.s. man tolererar inte människor som uppfattas som intoleranta – om du inte är med på att vad som helst ska tillåtas så stämplas du som ett hot mot den liberala samhällsvisionen.

Konservatismen för sin del betonar vikten av respekt för människors naturliga olikheter, och frihet under ansvar. Ansvaret relaterar till kulturella värden och sådana värden som visat sig historiskt bättre i ett givet sammanhang än någonting annat. Detta innebär dels ett värnande om det egna sammanhanget, dels en skepticism mot alltför stora förändringar och ytterligheter.

Den grundmurade respekten för olikheter hos konservatismen innebär definitivt inte en konformism som hos socialismen, men samtidigt handlar det inte heller om att tillåta så mycket som möjligt och bryta alla gränser på det sätt som liberalismen vill. Det konservativa slaget av intolerans är inte heller högerextremistiskt i bemärkelsen respektlöshet mot människor av uppenbart annan bakgrund eller den starkes rätt.

Självfallet är det så, att följer man ett ideal så är allt som inte tillräckligt väl motsvarar idealet någonting sämre. Har man vissa ideal så går helt enkelt inte vad som helst an, och vill man driva en politisk linje så handlar det om att tydliggöra vad som är bra och dåligt, gott och ont. Det är själva essensen i fenomenet politisk ideologi, och knappast någonting specifikt för konservatismen.

Med detta sagt vill jag f.ö. rekommendera den ovan länkade intervjun med Elise Claeson, i senaste numret av Moderata Ungdomsförbundets medlemstidning Blått – det är MYCKET länge sedan konservatismen fick så mycket sidutrymme i denna tidning. Att denna intervju dessutom rymmer kritik mot liberalismen och feminismen gör den extra läsvärd, förutom att den kretsar kring Claesons utmärkta perspektiv på familjevärden och statsindividualism.

Jakob E:son Söderbaum

8 Responses to “Konservatismen och intoleransen (I)”


  1. 1 Allianspartisten februari 14, 2010 kl. 12:52

    ”Den grundmurade respekten för olikheter hos konservatismen innebär definitivt inte en konformism som hos socialismen, men samtidigt handlar det inte heller om att tillåta så mycket som möjligt och bryta alla gränser på det sätt som liberalismen vill. Det konservativa slaget av intolerans är inte heller högerextremistiskt i bemärkelsen respektlöshet mot människor av uppenbart annan bakgrund eller den starkes rätt.”

    Det finns en grundläggande balans i detta som inte är alldeles enkel. Den handlar om vad som faller inom ramen för det som politiken, genom lagar, regeringar och olika former av ekonomiska incitament, skall hantera och det som tillhör det ”civila samhället” och vad dess individer och familjer ska hantera under eget ansvar.

    Det finns alltid en risk, att utifrån i och för sig goda föresatser, dra in för mycket på det politiska området. Då finns risken för intolerans och moraliskt ”pekpinneri”.

    Svaret på denna fråga är det väl knappast någon som har. Socialisten och den extreme liberalen lever under mycket förenklade verklighetsbilder, som aldrig någonsin visat sig hålla då de mött verkligheten. Vi andra, som ser verklighetens komplexitet och den mänskliga naturens inneboende egenskaper, kommer ständigt att få konfronteras med denna typ av problematik.

  2. 2 Patrik Magnusson februari 14, 2010 kl. 18:01

    Jag tycker att det i grunden är något sunt, rent av ”konservativt”, i att våga ifrågasätta även sina egna idéer, och tillstå att även dessa kan ha en baksida. Idéer, precis som människor, är trots allt ofullkomliga. Att liberaler och socialister kan vara aldrig så intoleranta fråntar inte oss ansvaret att skärskåda våra egna idéer och försöka hantera och mildra de negaitva bieffekter de kan föra med sig.

    Kanske är intolerans konservatismens akilleshäl nummer ett. Det torde i vart fall inte råda något tvivel om att det råder ett potentiellt motsatsförhållande mellan värnandet av traditionen och de historiska lärdomarna och öppenhet inför viljan att bryta mot dessa traditioner. Allt för ensidigt värnande av traditioner kan leda till intolerans.

    Framförallt kan vi konservativa ibland ha svårt att skilja på att försvara en norm eller en tradition och att tvinga alla att leva efter denna norm. Detta har i och för sig en spegelbild i många liberalers oförmåga på att skilja mellan individens rätt att välja andra vägar än normen, och driften att utplåna alla normer.

    En tolerant konservatism bör lägga fokus på att värna förekomsten av normer som är av naturen givna, som är grundade i högre värden, och som genom historien visat sig vara gynnsamma för samhällets fortlevnad och individernas välbefinnande. Den bör underlätta för, eller i vart fall inte hindra, folk från att leva i enlighet med dessa normer, men samtidigt tillåta enskilda att välja att leva på annat sätt än normen föreskriver.

    Skall man fortsätta på den självkritiska linjen tror jag att konservatismen har åtminstone två andra svagheter som vi bör vara medvetna om. För det första har vi konservativa en tendens att se problem och hot snarare än möjligheter. Detta är ofta en realistisk och sund inställning, men ibland kan den leda till att man går miste om chanser till förbättring.

    Ibland tror jag också vi kan ha en auktoritetstro som närmar sig det naiva. Även här är detta oftast befogat, men ibland finns det faktiskt tillfällen när det är rätt att ifrågasätta, ja rent utav rätt att göra uppror. De tyska militärernas komplotter mot Hitler är ett sådant exempel. Lustigt nog motiverades många av konspiratörerna av religiösa och politiskt konservativa ideal, som fick dem att inse att deras lojalitet till regimen överträffades av deras lojalitet till högre värden som denna regim trampade ned under sina marschkängor.

    Är då dessa svagheter skäl att överge konservatismen? Självfallet inte! Som vi konservativa har insett existerar inte det perfekta. Är det sådant man är ute efter är det den utopiska socialismen eller den utopiska liberalismen man dras till. Att dessa dras med än mer besvärande fel och brister är inget man som anhängare av dessa ideologier behöver bekymra sig om. För då är man övertygad om sin egen ofelbarhet.

  3. 3 etvisvitae februari 14, 2010 kl. 19:09

    Elise Claeson är en fantastisk kvinna! Ljuv och smart!

  4. 4 Thomas februari 14, 2010 kl. 21:21

    ”… Socialismen eftersträvar en social konformism, där alla olikheter ska utjämnas. Detta är givetvis oerhört intolerant. Alla människor är olika, men socialismen betraktar detta som ett hot mot sin vision om det goda samhället och vill omstöpa alla människor i en och samma form…”

    Detta är uppenbart för alla som lever i det tämligen socialistiska land vi kallar Sverige, och det uppenbara framstår inte som helt ljuvligt alla gånger.

    ”… Liberalismen eftersträvar total individuell frihet. Men här kommer det som T&F:s Dag Elfström har betecknat som ‘toleransens intolerans’ in. D.v.s. man tolererar inte människor som uppfattas som intoleranta – om du inte är med på att vad som helst ska tillåtas så stämplas du som ett hot mot den liberala samhällsvisionen…”

    Detta är även min bild av liberaler i allmänhet. Läser jag vad allehanda liberala debattörer skriver, verkar allt så fint, så genomtänkt, så humant och så ädelt. Så ädelt att någon slags underliggande andemening tycks vara att folk tveklöst bör förstå att de alltid, i alla sammanhang, ska inta samma värdemässiga ståndpunkter som liberaler. Trots detta, åtminstone outtalade, hävdande av den liberala lärans moraliska och faktiska överlägsenhet, verkar det knappast vara meningen att det liberala grundbudskapet i sig på minsta vis bör ifrågasättas. Detta måhända pga att det tämligen snabbt skulle kunna visa sig att den mest toleranta av åskådningar alls icke är särdeles tolerant alla gånger.
    Alls icke.

    ”… Konservatismen för sin del betonar vikten av respekt för människors naturliga olikheter, och frihet under ansvar. Ansvaret relaterar till kulturella värden och sådana värden som visat sig historiskt bättre i ett givet sammanhang än någonting annat. Detta innebär dels ett värnande om det egna sammanhanget, dels en skepticism mot alltför stora förändringar och ytterligheter…”

    Jag håller med om det som denna ideologiska världsåskådning respekterar enligt ovan, och tycker det är outsägligt synd att inte fler svenskar ex genom en riktigt god undervisningen i ämnena historia och samhällskunskap får möjligheten att tjäna till dessa förhållanden.

    För att gå tillbaka till Söderbaums inlägg, känns det som om att jag – vareviga gång jag läser rader likt dessa – lever upp en smula, och rentav känner mig en smula lycklig.

    Det känns nästan som om jag spinner.🙂

    ”… Den grundmurade respekten för olikheter hos konservatismen innebär definitivt inte en konformism som hos socialismen, men samtidigt handlar det inte heller om att tillåta så mycket som möjligt och bryta alla gränser på det sätt som liberalismen vill. Det konservativa slaget av intolerans är inte heller högerextremistiskt i bemärkelsen respektlöshet mot människor av uppenbart annan bakgrund eller den starkes rätt…”

    Det känns fint att få detta understruket, och jag är innerligt glad att jag för ett tag sedan hittade fram till ett forum som T&F, och en ideologi som konservatismen. Det ger mig t ex möjlighet att få läsa sådant som att samhället faktiskt inte mår bra av fullkomligt obegränsad tolerans.
    Faktiskt inte.

    Detta har jag ansett sedan många år, men trodde knappast att det fanns så särskilt många andra människor, borträknat några… eh… måhända lite äldre, s k stockkonservativa, respektingivande medborgare… som möjligen kunde tänkas hysa samma politiskt inkorrekta värderingar. Fina medborgare som likt mig anser att det knappast är önskvärt att precis hela samhällsutvecklingen ska drivas av den agenda som normalt omhuldas av särintressen likt socialister, hbt-individer, allsköns liberaler osv.

    Genom texter som den aktuella av den gode Jakob E:son Söderbaum, kan jag och många med mig få mycken inspiration. Glädje och inspiration.

    Texten gav mig ytterligare näring för att bejaka konservatismen. Det var fint, jag är tacksam mot författaren, och jag känner mig harmonisk. I själva verket känns det som om alster likt Söderbaums får mig att uppleva en sällsam frid inombords.

    Mvh,
    Thomas

  5. 5 Populisten februari 14, 2010 kl. 21:58

    Är det inte det värdekonservativa förhållandet till idealen starkast särskiljande från liberalismen och socialismen? Där den konsrevative vill ha ideal som är svåra, eller kanske rent av omöjliga, att leva upp till men accepterar att människor inte lyckas kallar radikalen detta dubbelmoral och kräver att människan ska leva efter idealen. Eftersom mäniskossläktets lust till synd är tämligen konstant måste radikalerna tillgripa att sänka idealen.

    Sett så är det faktiskt den konservative som är mest tolerant i det att han faktiskt tolererar att människor inte är perfekta. Kopplingen till kristen lära om arvsynden torde f.ö. vara uppenbar.

  6. 6 San februari 15, 2010 kl. 13:16

    Toleransens intolerans kan eventuellt vara det dummaste jag någonsin hört.

  7. 7 Stoller februari 15, 2010 kl. 19:27

    San:
    Då behöver du bli bra mycket bättre på att lyssna!

  8. 8 Thomas februari 16, 2010 kl. 0:28

    Jag hoppas vi konservativa alltid kan vara det gentlemannamässiga personifierat, och alltid ha den mest hövliga ton i dialogen med andra.

    Jag hoppas även att kristdemokraterna ska bli ett mer genuint konservativt parti.

    Jag hoppas även på en bättre, mer sansad värld.

    Jag hoppas på mycket.
    🙂

    Mvh,
    Thomas


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,540 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar