Konservatismen och intoleransen (II)

Franska Revolutionen - Konservativa har knappast monopol på intolerans

Jag tycker att det i grunden är något sunt, rent av ”konservativt”, i att våga ifrågasätta även sina egna idéer, och tillstå att även dessa kan ha en baksida. Idéer, precis som människor, är trots allt ofullkomliga. Att liberaler och socialister kan vara aldrig så intoleranta fråntar inte oss ansvaret att skärskåda våra egna idéer och försöka hantera och mildra de negativa bieffekter de kan föra med sig.

Kanske är intolerans konservatismens akilleshäl nummer ett. Det torde i vart fall inte råda något tvivel om att det råder ett potentiellt motsatsförhållande mellan värnandet av traditionen och de historiska lärdomarna och öppenhet inför viljan att bryta mot dessa traditioner. Allt för ensidigt värnande av traditioner kan leda till intolerans.

Framförallt kan vi konservativa ibland ha svårt att skilja på att försvara en norm eller en tradition och att tvinga alla att leva efter denna norm. Detta har i och för sig en spegelbild i många liberalers oförmåga på att skilja mellan individens rätt att välja andra vägar än normen, och driften att utplåna alla normer.

En tolerant konservatism bör lägga fokus på att värna förekomsten av normer som är av naturen givna, som är grundade i högre värden, och som genom historien visat sig vara gynnsamma för samhällets fortlevnad och individernas välbefinnande. Den bör underlätta för, eller i vart fall inte hindra, folk från att leva i enlighet med dessa normer, men samtidigt tillåta enskilda att välja att leva på annat sätt än normen föreskriver.

Skall man fortsätta på den självkritiska linjen tror jag att konservatismen har åtminstone två andra svagheter som vi bör vara medvetna om. För det första har vi konservativa en tendens att se problem och hot snarare än möjligheter. Detta är ofta en realistisk och sund inställning, men ibland kan den leda till att man går miste om chanser till förbättring.

General Speidel vägleddes av sina konservativa ideal när han blev en av de ledande konspiratörerna mot Hitler

Ibland tror jag också vi kan ha en auktoritetstro som närmar sig det naiva. Även här är detta oftast befogat, men ibland finns det faktiskt tillfällen när det är rätt att ifrågasätta, ja rent utav rätt att göra uppror. De tyska militärernas komplotter mot Hitler är ett sådant exempel. Lustigt nog motiverades många av konspiratörerna av religiösa och politiskt konservativa ideal, som fick dem att inse att deras lojalitet till regimen överträffades av deras lojalitet till högre värden som denna regim trampade ned under sina marschkängor.

Är då dessa svagheter skäl att överge konservatismen? Självfallet inte! Som vi konservativa har insett existerar inte det perfekta. Är det sådant man är ute efter är det den utopiska socialismen eller den utopiska liberalismen man dras till. Att dessa dras med än mer besvärande fel och brister är inget man som anhängare av dessa ideologier behöver bekymra sig om. För då är man övertygad om sin egen ofelbarhet.

Patrik Magnusson

Artikeln tidigare publicerad som kommentar till Söderbaums artikel Konservatismen och intoleransen

10 Responses to “Konservatismen och intoleransen (II)”


  1. 1 Allianspartisten februari 15, 2010 kl. 23:59

    ”De tyska militärernas komplotter mot Hitler är ett sådant exempel. Lustigt nog motiverades många av konspiratörerna av religiösa och politiskt konservativa ideal, som fick dem att inse att deras lojalitet till regimen överträffades av deras lojalitet till högre värden som denna regim trampade ned under sina marschkängor.”

    Det tragiska är att det tog så lång tid innan man insåg att ”lojaliteten till högre värden” översteg ”lojaliteten till regimen”. Förvisso var dessa officerare ofta från barnsben fostrade i sann preussisk auktoritetstro men detta till trots kan man ändå tycka att man borde ha reagerat tidigare då tecknen måste varit tydliga.

  2. 2 Rolf K Nilsson februari 16, 2010 kl. 9:30

    Ibland tror jag också vi kan ha en auktoritetstro som närmar sig det naiva.

    Efter snart fyra år i Riksdagen i ett parti som i sina leda fortfarande har konservativa ”bekännare” kan jag konstatera att denna iakttagelse är beklämmande riktig.

  3. 3 Mattias. februari 16, 2010 kl. 12:37

    Det gjorde många tidiga konservativa oppositionsförsök.

    Notera t ex Franz von Papens oppositionsförsök (se t ex Marburgtalet och försöken att få Hindenburg att mobilisera armén emot SA/SS) som fick sitt slut under Långa knivarnas natt då Herbert von Bose, Edgar Julius Jung och Erich Klausener mördades. Notera även Kurt von Schleichers oppositionsförsök (han försökte bland annat få Hohenzollerna att återvända för att på så sätt skapa splittring i nationalistkretsar och samarbeta med Gregor Strasser för att splittra NSDAP) som även det slutade med hans död under Långa knivarnas natt.

    Efter det gick den konservativa oppositionen under jord och skapa sig nätverk inom framförallt diplomatkåren och underättelsetjänsten (Abwehr). I dessa kretsar formulerades kupplaner redan innan krigets utbrott. Men hela tiden stoppade externa omständigheterna planerna från att realiseras. T ex ledde Münchenöverenskommelsen till att den s.k. Osterkonspirationen inte gick att realisera 1938.

    Man försökte även på andra sätt stoppa kriget t ex genom att skicka sändebud till Neville Chamberlain med budskapet att inta en hård linje mot Hitler och genom opinionsbildning inom armén. Hans Oster vice chef för Abwher gick till och med så långt att han mer än 20 gånger förmedla det exakta datumet för den tyska (gång på gång uppskjutna) invasionen av Nederländerna till den holländska militärattachen i Berlin (vars regeringen valde att inte tro honom).

    Senare under kriget försökte general Hammerstein-Equord flera gånger få Hitler att besöka hans bas så att han kunde råka ut för en ”olycka”. Henning von Treschkow upprättade en egen kommandstruktur inom Arméegrupp Center för att kunna använda den mot Hitler. Åtta gånger försökte Treschkow m.fl. mörda Hitler under 1943/1944 (10 om man räknar med Stauffenbergs två oavslutade försök i Varglyan innan den 20 juli) innan den s.k. 20 juli-kuppen men missöden gjorde att alla försöken misslyckades. Två av de fem var s.k. självmordsuppdrag.

    I bakgrund låg hela tiden frågan om hur en revolt skulle leda till ett bättre Tyskland och inte till t ex inbördeskrig, sovjetisk seger på östfronten eller Tysklands undergång (som reslutatet av Casablanca konferensens krav på total kapitulation).

    I slutändan ran tiden ut och von Treschkow menade på att det var för sent sommaren 1944 att göra saker bättre utan att man istället på moralisk grund var tvungen att göra något. Därav 20 juli-försöket.

  4. 4 Oskari februari 16, 2010 kl. 14:05

    Ska man tala om antiauktoritära konservativa kan man inte förglömma alla de som stred mot kommunismen/socialismen i den forna Östeuropa och Sovjet. Oppositionen i ex. Polen vägleddes av konservativa ideal och ideologier – nationen och religionen.

    Även i dagens Sverige är det framför allt konservativa (dvs inte liberaler) som ifrågasätter makten och status quo (även om feminister och vänstermänniskor gärna vill tro att de är outsiders). I flera andra länder (bl.a. USA) har man haft konservativa demokratiska ‘revolutioner’ i modern tid.

  5. 5 Patrik Magnusson februari 16, 2010 kl. 22:29

    Allianspartisten:

    Visst är det så att det när det gäller de tyska konservativa och Hitler så gjorde allt för få allt för lite allt för sent. Men som Mattias redogör för så fanns det från första början ett utbrett motstånd mot nazismen, vilket också tidvid resulterade i aktiva försök att få bort den förhatliga regiemn.

    En faktor som ofta framhållits som förklaring till att inte fler tyska militärer gjorde öppen revolt är den personliga ed de tvingades svära till Hitler. Med de preussiska militära traditionerna i ryggmärgen var det inte någon liten sak för en officer att bryta sin ed.

    Ett typiskt exempel på inställning till Hitler hos en konservativ tysk militär finner vi hos Fältmarskalk Erich von Manstein som efter ständiga dispyter med Hitler om strategin till sist blev avsatt. När konspiratörerna kontaktade honom för att få honom att delta i komplotten vägrade han med motiveringen ”Preussiska fältmarskalker gör inte myteri”. Detta trots att han avskydde Hitler och nazisterna. Däremot rapporterade han aldrig konspiratörerna och deras planer till de nazistiska myndigheterna, utan höll tyst.

    Idag, med facit i hand och i en annan kontext än den de tyska militärerna då befann sig, är det uppenbart att de borde ha agerat annorlunda än de gjorde. Dessvärre har man sällan förmånen att kunna fatta sina beslut med dessa förutsättningar när man är mitt uppe i ett skeende. Då var nog läget mindre glasklart.

  6. 6 Stoller februari 16, 2010 kl. 23:17

    Jag blir något förvirrad av denna diskussion. Visst är det bra och ett tecken på mognad att ägna sig åt självransakan. Jag tycker att Patrik Magnusson här tar ett bra initiativ. Men innebär konservatism att man vill bevara rådande omständigheter oavsett vilka dessa är och att man lyder auktoriteter oavsett vilka dessa är? Jag är rädd att man i denna diskussion blandar ihop konservatism i meningen bevarande (av vad som helst) med konservatismen som idètradition, människo- och samhällssyn. Jag erkänner dock min begränsade kunskap på området (är ett sådant erkännande typiskt för konservativa?) och möjligheten att min upplevelse av förvirring i diskussionen beror på mina egna begränsningar.

    Några tankar:

    ”Allt för ensidigt värnande av traditioner kan leda till intolerans.” (Patrik Magnusson)

    Ovanstående påstående intresserar mig. Min första tanke var att det beror på huruvida traditionerna som sådana är intoleranta. Dvs. om de utesluter vissa grupper från deltagande och/eller om de syftar till att eliminera alternativa traditioner. Om traditionerna i sig inte innehar dessa egenskaper kan väl ett värnande av dem inte vara intolerant?

    För mig är kultur inget annat än en uppsättning traditioner. Dessa är inte huggna i sten utan utvecklas och förändras i naturliga processer. Den som hävdar att vi måste utplåna alla traditioner för att vara toleranta, påstår att vi måste avskaffa mänsklig kultur för att människor ska bli fria och lyckliga. Enda gången någon har anledning att försvara en tradition är när någon annan vill eliminera den. Om traditionen i sig inte är ond (ett drastiskt exempel är människooffer), utan neutral eller god, så är det väl snarare den som angriper än den som försvarar traditionen som uppvisar intolerans?

    Ett exempel skulle kunna vara skolavslutningar i kyrkan. Många barn, föräldrar och lärare har stor glädje av dessa vare sig de delar den kristna tron eller ej. Det finns de som vill förbjuda denna tradition då DE SJÄLV föredrar andra eller inga ceremonier vid skolavslutning. Ingen hindrar dem att anordna andra avslutningar men de nöjer sig inte med detta utan vill påtvinga ALLA ANDRA sina värderingar och sin livsstil. Vem är det då som uppvisar intolerans och auktoritärt beteende?

    Jag uppskattar som sagt Patriks initiativ men har svårt att se att konservatism med nödvändighet skulle innebära en större närhet till intolerans och blind auktoritetstro än den närhet till dessa frestelser som finns hos förmenta liberaler eller för allt i världen hos socialister.

    PS. Att jag skriver vissa ord med stora bokstäver beror inte på att jag vill skrika ut dem, utan endast på att jag vill markera dem men saknar möjlighet att kursivera. DS

  7. 7 Allianspartisten februari 17, 2010 kl. 0:42

    ”För mig är kultur inget annat än en uppsättning traditioner. Dessa är inte huggna i sten utan utvecklas och förändras i naturliga processer.”

    Ordet kultur kommer från latinet och har med odling att göra. Odling är något som utvecklas och växer till, något som alltså är i högsta grad levande.

    Samma sak måste gälla traditionen, den måste leva och den måste utvecklas. En tradition som förstenas tappar snart sitt innehåll och blir då meningslös.

  8. 8 Patrik Magnusson februari 17, 2010 kl. 19:05

    Stoller:

    ”Jag uppskattar som sagt Patriks initiativ men har svårt att se att konservatism med nödvändighet skulle innebära en större närhet till intolerans och blind auktoritetstro än den närhet till dessa frestelser som finns hos förmenta liberaler eller för allt i världen hos socialister.”

    För undvikande av missförstånd vill jag förtydliga att jag på intet sätt hävdat eller anser att konservativa skulle vara mera intoleranta än t.ex. liberaler eller socialister. Tvärtom vill jag nog hävda motsatsen. Som en rad exempel i denna debatt visat finns det ett stort mått av intolerans hos dessa ideologiers företrädare, och vad värre är, de är själva inte medvetna om det. De lever i villfarelsen att deras idéer är helt befriade från intolerans, fördomar och andra fel. De är perfekta helt enkelt.

    Precis detta är det som kanske mest av allt tilltalar mig med konservatismen. Den tror sig inte vara perfekt på detta sätt. Det är också detta som gör att jag tycker det är viktigt att vi skärskådar oss själva. Att liberaler och socialister är mer intoleranta än vad vi är fritar inte oss från ansvar för de fel och brister vi själva kan bära på.

    ”Men innebär konservatism att man vill bevara rådande omständigheter oavsett vilka dessa är och att man lyder auktoriteter oavsett vilka dessa är?”

    Nej, absolut inte. Jag skulle tvärtom säga att detta vore att göra våld på konservatismen så som jag ser den. Däremot tror jag att i osäkra fall (vilket livet är fullt av) så tenderar vi konservativa oftare att lita till det beprövade och till formell auktoritet. Detta är ofta klokt, men inte alltid. Det finns därför en risk att man som konservativ kan vara sen att uppfatta och reagera när förhållanden är felaktiga, eller när en auktoritet handlar fel. När det gäller grova och uppenbara övergrepp såsom totalitära regimers fasoner tror jag dock att många konservativa har en moralisk kompass som är mer utvecklad än de flesta andra.

    Myntets andra sida är på intet sätt bättre. Radikaler tenderar i motsvarande situationer hellre att välja det oprövade, det nydanande, och hellre att göra uppror än att foga sig i auktoritet. Ibland är detta klokt, men oftast inte, och när det väl går fel kan det gå väldigt fel. I de fall det bestående ligger i linje med deras egna läror, eller det är deras egna som utgör auktoriteterna finns det ofta ingen gräns för vad en radikal är beredda att köpa. Det är därför som dessa normalt så kritiska och rebelliska personer under vissa omständigheter kan bli totalitarismens villiga redskap.

    ” Min första tanke var att det beror på huruvida traditionerna som sådana är intoleranta. Dvs. om de utesluter vissa grupper från deltagande och/eller om de syftar till att eliminera alternativa traditioner. Om traditionerna i sig inte innehar dessa egenskaper kan väl ett värnande av dem inte vara intolerant?”

    Både ja och nej. Att försvara människors rätt till sina traditioner är definitivt inte intolerant. Att däremot med hot om sanktioner, legala eller andra, tvinga människor som inte vill leva enligt dessa traditioner att ändå göra det, är intolerant. Nu är detta knappast en uppfattning som den konservativa huvudfåran av idag håller sig med, men historiskt går det inte komma ifrån att det funnits sådana drag hos många konservativa, och att det i viss utsträckning kan göra det hos vissa än idag. Jag tänker t.ex. på den lagstiftning som för inte så länge sedan innebar att homosexualitet var kriminellt.

    Sedan har ju det paradoxala inträffat att många av de värden och traditioner vi konservativa genom åren försvarat har blivit utraderade och ersatta av andra, av liberalt eller socialistiskt snitt, eller av normlöshet, i sig en vänsternorm. Detta har medfört att det i många stycken är vänstern som försvarar det bestående och ifrågasätter rätten att vara annorlunda, och vi konservativa som står för nytänkande, för förändring, och för rätten att ställa sig vid sidan av normen.

  9. 9 Thomas februari 18, 2010 kl. 0:30

    Patrik Magnusson m fl,

    ”… Att försvara människors rätt till sina traditioner är definitivt inte intolerant. Att däremot med hot om sanktioner, legala eller andra, tvinga människor som inte vill leva enligt dessa traditioner att ändå göra det, är intolerant. Nu är detta knappast en uppfattning som den konservativa huvudfåran av idag håller sig med, men historiskt går det inte komma ifrån att det funnits sådana drag hos många konservativa, och att det i viss utsträckning kan göra det hos vissa än idag. Jag tänker t.ex. på den lagstiftning som för inte så länge sedan innebar att homosexualitet var kriminellt…”

    Här kanske du berör en signifikant kärna som i sig anger varför det inte sällan är så svårt att söka tala om värdeorientering, traditionella synsätt, och rentav konservatism i dagens sekulär-progressiva Sverige, och att därtill hoppas på en positiv respons. Det går knappast på gruppnivå som det tycks, utan attityden verkar tyvärr ofta bli en irriterad snäsning i stil med:

    ‘Säger du att du är konservativ, och gärna ser en ökad tillämpning av olika konservativa värderingar! Då är du väl för ett återinförande av det gamla ståndsamhället också!
    Hmpf!’

    ”… Sedan har ju det paradoxala inträffat att många av de värden och traditioner vi konservativa genom åren försvarat har blivit utraderade och ersatta av andra, av liberalt eller socialistiskt snitt, eller av normlöshet, i sig en vänsternorm. Detta har medfört att det i många stycken är vänstern som försvarar det bestående och ifrågasätter rätten att vara annorlunda, och vi konservativa som står för nytänkande, för förändring, och för rätten att ställa sig vid sidan av normen.”

    Jo, det stämmer. Att sedan söka gå ifrån detta faktum och försöka övertyga en bredare om att det idag är de konservativa som står för nytänkande, för förändring, och för rätten att ställa sig vid sidan av normen för en bredare publik torde vara en övermäktig pedagogisk uppgift.

    En riktigt energifylld och optimistisk konservativ låter sig måhända inte nedslås trots detta förhållande, utan sammanfattar kanske istället problematiken med ett lugnt, småmysande och lite förnöjsamt konstaterande i stil med:

    ‘Hm…

    .. Intressant läge..!’
    🙂

    Mvh,

    En smått förnöjsam Thomas

  10. 10 Alex Birch februari 18, 2010 kl. 21:57

    Konservativa är kritiska till auktoritet, men positiva till hierarkisk maktfördelning. Jag ser ingen motsättning däri. Vi vill begränsa statens inflytande, men kräver starkt ledarskap där det behövs. Normer bär upp samhället, men det finns alltid utrymme för individen att transcendera dessa normer. Intolerans? Tja, vem är tolerant mot allting? Det är ju definitionen av noll tolerans. Det är klart man är intolerant mot vissa saker, annars lever man inte verkligheten.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar