Mordet som blev en politisk cirkus

Catrine Da Costa

PÅ DJUPET | Sommaren 1984 hittades platssäckar med olika kroppsdelar på två olika platser i stockholmsområdet. Det visade sig vara efterlämningarna av Catrine Da Costa, som varit narkoman och prostituerad i Stockolm. Den rättsprocess som så småningom inleddes som en följd av mordet kom att bli en av de mest uppenbara och långtgående rättsskandalerna i Sveriges moderna historia. T&Fs Dag Elfström har tittat närmare på fallet och närvarade också under delar av den rättegång som avslutades i december 2009.

Igår kom en dom från Attunda Tingsrätt som återaktualiserar fallet. Efter påstötningar från läsare tänkte jag försöka ge en kort bakgrund till fallet. Man kan ju givetvis fråga sig varför fallet som sådant engagerar så många. För det första har det utan tvekan gått politik i ärendet. Sällan är det så uppenbart att trycket från ”tyckareliten” spelat en så pass avgörande roll. För det andra visar efterspelet – nu när nästan ingen längre vågar påstå att de båda läkarna är skyldiga – statens totala ovillighet att erkänna brister begångna av statsapparaten. För att korta ner texten har jag varit tvungen att rationalisera en del – nedanstående beskrivning är alltså på intet sätt en fullständig redogörelse men tar upp vad jag uppfattar som huvuddragen i historien.

De två läkarna

Två läkare, populärt kallade ”allmänläkaren” och ”obducenten”, anklagades alltså för mordet. Jag vet inte vad de båda männen själva vill och föredrar men då etablerad media väljer att inte gå ut med deras namn så väljer jag att också avstå. Beträffande den så kallade obducenten (som alltså var rättsläkare – ordet obducent förekommer egentligen inte i Sverige men låter bättre på löpsedlar) så var misstankarna mot honom från början grundade på att hans avlidna frus far ringde till polisen och sa att han trodde att hans svärson hade mördat såväl Da Costa som hans dotter. Obducentens fru hade 1982 tagit livet av sig, men misstankar fanns om att det i själva verket var så att obducenten hade mördat henne – en misstanke som avskrevs. Hur som helst var det på det sättet han kom att bli aktuell i Da Costa-fallet. Flera prostituerade pekade också ut honom som någon de kände igen. En kvinna hävdade också att hon blivit misshandlad av honom. Att han någonsin träffat Catrine Da Costa kunde dock aldrig styrkas.

Obducenten hade en chef som hette Jovan Rajs. Denne obducerade också Catrine Da Costas kvarlevor. Preliminärt hävdade han att styckningen av Da Costa påminde om hur man slaktar ett djur och ansåg sig till och med kunna identifiera den typen av slaktsåg som användes. Innan det fullständiga utlåtandet av obduktionen skrevs invigde dock polisen Rajs i misstankarna mot hans kollega. Och när det fullständiga obduktionsutlåtandet väl kom så var det istället anpassat efter de nya förutsättningarna: den som styckat Da Costa måste ha haft specialkunskaper om obduktionsteknik, hävdades det. Rajs har från flera håll anklagats för att ha skräddarsytt utlåtandet för att passa obducenten och på så vis distansera sig från honom.

Den så kallade allmänläkaren kopplades för sin del ihop med fallet genom att hans fru gick till polisen när deras gemensamma dotter började berätta massa konstiga saker om att ”pappa sågar i tanten” och att hon var rädd för någon som hon kallade ”Tomt”. Tomt läste utredarna ut som obducenten, som också har ett namn som börjat på T. Barnet skall också vid ett tillfälle ha pekat på en bild på Da Costa i en tidningsartikel, vilket skapade en lös koppling mellan Da Costa och allmänläkaren. Bilden som barnet pekade på var enligt uppgifter väldigt olik hur Da Costa såg ut vid tidpunkten för sin död och hade tagits flera år dessförinnan. Barnet var två och ett halvt år när dessa berättelser kom – och var ett och ett halvt när mordet på Da Costa begicks. Obducenten och Allmänläkaren var ytligt bekanta och hade träffats några enstaka gånger under studieåren. Kopplingen i övrigt bestod alltså endast i att allmänläkarens barn pratade om ”Tomt”. Barnets uppgifter redogjordes dessutom endast för via mamman i de kommande rättegångarna, alltså som en andrahandsuppgift.

Fotohandlarparet

Den tredje länken i indiciekedjan – jämte obduktionsutlåtandet och ”barnets berättelse” – är det så kallade fotohandlarparet. Under hela utredningens gång var medieuppståndelsen enorm. I stort sett hela undersökningsmaterialet läckte till kvällspressen. Polisen misstänkte också att bilder hade tagits vid styckningen vilket de letade efter vid olika husrannsakningar. När media rapporterade om detta framträdde ett fotohandlarpar i Solna. De hävdade att en man vid tiden för mordet lämnat in bilder på en styckad människa för framkallning. De sade att ”det var det jävligaste de sett”. Butikens övriga personal sade sig dock inte minnas händelsen, vilket naturligtvis är ytterst märkligt. Fotohandlarparet hade varken själva kvar bilderna eller negativen. En fotokonfrontation anordnades för att försöka säkerställa om de kände igen allmänläkaren eller obducenten som den som lämnat in bilderna för framkallning. Detta skedde på ett mycket märkligt sätt, där polisen uppenbarligen vägledde vittnena. De pekade ut en rad olika personer men när de väl gissade rätt visade polisen en enorm respons och uppskattning. Det är svårt att i text och kortfattat redogöra för det hela. Men det hela finns väl dokumenterat i både bild och ljud. Se konfrontationerna själv på Per Linderbergs hemsida här. Även för en lekman är det väldigt lätt att förstå bristerna i konfrontationen.

Först fyra år efter mordet, 1988, gick ärendet till åtal. I sittande rättssal tvingades åklagaren Anders Helin ändra det tilltänkta brottsdatumet, eftersom man glömt bort en vittnesuppgift som sett Da Costa i livet efter det datum man först angett som morddagen. Detta är av betydelse eftersom det nya datumet ger en minimal tidslucka för brottets utförande. Obducenten och allmänläkaren hade nämligen i stort sett alibi för hela denna dag. En timme kvarstod. På denna timme ska de alltså ha sammanstrålat med varandra, letat reda på Da Costa, mördat henne, styckat henne och sedan gjort sig av med kroppen på två olika platser i stockholmsområdet. Allt i närvaro av allmänläkarens dotter. Sedan ska de ha skilts från varandra och åkt hem till sina respektive familjer som om ingenting hade inträffat.

Rättegångar med demonstrationer

Allt detta köpte, hör och häpna, tingsrätten och dömde de båda läkarna för mord. Men innan domen offentliggjordes uttalade sig flera av nämndemännen i media, bland annat i skuldfrågan. Vilket konstituerade så kallat rättegångsfel. Med anledning av detta måste hela rättegången tas om. Efter den nya rättegången konstaterade tingsrätten att det inte gått att bevisa att de gjort sig skyldiga till mord, men att de däremot var överbevisade i frågan om styckningen. Detta kunde de dock inte dömas för, eftersom styckningen som sådan – brott mot griftefriden – var preskriberad. Men det stod alltså ändå i domslutet. Och en friande dom kan man ju av naturliga skäl inte överklaga. Nu restes kravet på att de skulle bli av med sina läkarlegitimationer – de ansågs ju ha styckat en kvinna! Beslutet om läkarlegitimationerna prövades emellertid separat i olika förvaltningsdomstolar och fastställdes slutgiltigt 1991. De dömdes alltså inte, men friades inte heller. De hamnade i ett form av mitt i mellan som inte borde kunna existera i en rättsstat.

Utanför de olika rättegångarna höll landets kvinnojourer demonstrationer. Den friande domen i tingsrätten ansågs vara skandal av högljudda krönikörer i kvällspressen. Den feministiska vänsterdebattören Hanna Olsson skrev boken ”Catrine och Rättvisan”, som anför samma tonläge. När Rajs obduktionsutlåtande kritiserades av socialstyrelsens rättsliga råd som undermåligt, under en av rättegångarna, ansågs det för det första bero på att en av rådets medlemmar var invandrare från Tyskland som ogillade Rajs för att han var jude och för det andra vara ett uttryck för att patriarkatet ”höll varandra om ryggen” och skyddade två medbröder. Och kultursverige fortsatte att agera på olika sätt. Det gick så långt att teaterpjäser sattes upp som presenterades som fria tolkningar av händelseförloppet, där medelålders män i kostym konspirerar för att skydda de anklagade. Musikgrupper med vänsteranknytning spelade också in låtar med samma tema.

Förnyad aktualitet

1999 kom journalisten Per Linderberg ut med boken ”Döden är en man”, där han går igenom hela bevisningen i målet och mycket övertygande underkänner hela åtalet. En ny debatt blossade upp. Detta ledde bland annat till att en lärare i processrätt vid Stockholms Universitet med bakgrund i kommunistiska partiet KPML(r) inspirerade två studenter till att skriva ett arbete där bevisningen mot läkarna överdrivs och beskrivs som entydiga och övertygande. Arbetet presenterades som ett vetenskapligt bevis för läkarnas skuld i flera vänstertidsskrifter, bland annat den socialdemokratiska tidsskriften Arena. Även Rajs framträdde i Arena, där han kallar de som inte tror på läkarnas skuld för ”idioter”.

Polisutredningen om fallet Da Costa fortsatte även efter att läkarna friades. De nya utredarna ansåg sig övertygade om att de båda läkarna inte hade något med Da Costas död eller styckning att göra. De intresserade sig istället bland annat för en numera avliden slaktare som tidigare var dömd för att ha styckmördat två personer. Ett annat spår bestod av en handduk som påträffades bredvid Da Costas kvarlevor som visat sig ha flera DNA-spår. Ett av dessa spår tillhörde Da Costa själv. De andra DNA-spåren har först på senare år, med den nya DNA-tekniken, kunnat bevisas som inte tillhöra vare sig allmänläkaren eller obducenten. Inte heller de fingeravtryck som hittats på insidan av de sopsäckar som Da Costas kvarlevor hittades i har visat sig matcha någon av de anklagade läkarna. Åklagare Helin själv, som alltså drivit målet i de båda rättegångarna i tingsrätten, är märkbart osäker på läkarnas skuld i en intervju från 1999 – i intervjun har han även ändrat uppfattning om Rajs trovärdighet. Mordet på Catrine Da Costa preskriberades sommaren 2009.

I slutet av förra året började alltså den rättegång där de båda läkarna stämt staten för att de fått sina liv förstörda, och jag närvarade själv under en av rättegångsdagarna. Obducenten är idag förtidspensionär, och allmänläkaren är arbetslös och utförsäkrad. En uppenbar kontrast till hur deras situation hade varit om de inte hade åtalats. Igår kom alltså tingsrättens beslut (SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expressen, Aftonbladet). Tingsrätten anser att det på 26 uppräknade punkter begåtts felaktigheter av myndigheterna, men att detta inte konstituerar någon rätt till skadestånd. Jag vet för lite om regler och lagstiftning kring skadestånd för att våga uttala mig om huruvida det är en korrekt bedömning. Men om så är fallet behöver lagstiftningen alldeles uppenbart ändras. Staten, påhejad av kulturvänstern, har de facto förstört dessa mäns liv på fullständigt otillräcklig grund. En offentlig ursäkt, sina läkarlegitimationer tillbaka och ett rejält skadestånd tycker jag verkar som fullständigt självklara krav från läkarnas sida.

Läkarna har aviserat att de kommer överklaga beslutet. För detta krävs prövningstillstånd. Sista kapitlet i denna märkliga historia är således kanske ännu inte skrivet. Låt oss verkligen hoppas på rättvisa – är man inte skyldig så ska man inte försättas i en sämre situation än innan man åtalades, det borde vara väldigt enkelt och naturligt i en demokratisk rättsstat.

För en fullständig redogörelse av fallet besök gärna mediemordet.se.

Dag Elfström

5 Responses to “Mordet som blev en politisk cirkus”


  1. 1 Dag Elfström februari 20, 2010 kl. 0:16

    Facebook gruppen ”Till stöd för de anklagade läkarna i styckmålet”, kan också vara av intresse för den som så att säga vill ta ställning till förmån för läkarnas sak.

  2. 2 Crillirc februari 20, 2010 kl. 8:45

    Skrämmande. En bra sammanfattning, Dag!

  3. 3 Allianspartisten februari 20, 2010 kl. 10:41

    Under socialdemokraternas långa maktinnehav har rättsäkerheten urholkats mer och mer. En syn där staten, och den i staten inordnade rättsapparaten, definitionsmässigt inte kan ha fel.

    De socialistiska partiernas (socialdemokraterna, miljöpartiets och vänsterpartiets) syn på rättsäkerhet är en fråga där de kommer alldeles för lindrigt undan.

  4. 4 Träfrack april 1, 2010 kl. 16:31

    En oslagbart bra sammanfattning av en skandalös rättsprocess,inte minst för offrets anhöriga

  5. 5 Tilda augusti 2, 2010 kl. 6:44

    Bra sammanfattning.
    Till Allianspartisten vill jag säga att en av nämndemännen i tingsrätten var Carl Bildts mamma. Och rent allmänt så har jag inte sett några exempel på att borgerliga politiker protesterat mot rättsövergreppet mot läkarna.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar