Sagittarius om… aktivism

SAGITTARIUS | Ojämn vecka – såldes Onkel Heliogabalus och Gunnar Unger. Denna gång är det Tyskland och de känsliga frågorna kring delar av den tyskinriktade sekelskifteskonservatismen som är ämnet för diskussion mellan Onkel H. och hans brorson.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång under det tidiga 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).

—–

Aktivism

– Har du läst Kihlbergs uppsats om ”Svensk Lösen”, frågade onkel H. med en egendomlig underton av illvillighet. Förbannat intressant.

– Uhu, sade jag avvaktande.

– Pigga pojkar, aktivisterna, återtog den gräslige geronten.

– Pigga på krig, menar onkel? inföll jag, så lömskt jag kunde.

– Krig? Hur så? Det oskuldsfulla tonfallet kunde inte ha varit falskare.

– Modig uppslutning på tysklands sida! Skrek jag. Försök inte komma ifrån det.

– Det beror alldeles på vad man menar med modig, svarade onkel H. och tände fegt en cigarr för att förskaffa sig betänketid. Om du frågat min gamle vän Otto Järte, som är en av dem, som med rätt eller orätt misstänkts för att ha formulerat den berömda – eller om du så vill beryktade – frasen så skulle han kanske ha sagt att den betydde ett kraftigt diplomatiskt stöd åt Tysklands ansträngningar att göra ett slut på kriget i väster för att med desto större framgång kunna fortsätta det i öster[syftar på första världskriget, reds. anm.].

– Undanflykter! Idel undanflykter! Vad Järte och hans kumpan Yngve Larsson och de andra önskade var inget annat än tyskeriets seger överhuvudtaget, närmare bestämt preusseriets seger.

– Yngve Larsson, ja där sa du någonting, yttrade onkel H. eftersinnande. Jag råkade verkligen lägga märke till att Stockholmstidningens recension av Kihlbergs skrift fick Larsson den fulla äran av att ha velat störta oss i kriget på Tysklands sida, men i Dagens Nyheters recension blev denna insats av någon anledning alldeles bortglömd. DN som brukar angripa Gustaf V för hans tyskvänlighet under första världskriget!

– Försök inte komma från ämnet, hojtade jag. Presseriets seger!

– Preusseriet? Vad menar du då med det?

– 1914 års idéer!

– Säga vad man vill om dem, de var väl i alla fall bättre än 1789 års?

– 1914 års idéer, som sedan blev 1933 års idéer, 1939 års idéer, nazismens idéer!

– Min käre gosse, jag skulle vilja säga till dig vad en oförglömlig framliden rector magnificus för Lunds universitet brukade säga till sin fyraåriga dotter: ”Var då inte så naiv!” Du vet inte vad du talar om.

– Hur så?

– En sak vet du i varje fall, att jag under bägge krigen var en oresonlig angloman! Men inte så oresonlig att jag hopplöst felbedömde det kejserliga Tyskland, som du gör. Jag råkade nämligen känna det utan och innan sedan mina studieår. Det förkättrade wilhelminska Tyskland var för det första en rättsstat, med en osedvanliga kompetent, effektiv och hederlig ämbetsmannakår, som gjorde sitt yttersta för att alla konstitutionella rättigheter – och skyldigheter – skrupulöst skulle iakttas. Det var för det andra en socialstat, ett välfärdssamhälle i detta ords goda bemärkelse, som tack vara den märkliga kombinationen av Bismarcks och Lassalles idéer inte bara var en expanderande industristat utan också en stat som i fråga om sin humana arbetarlagstiftning låg långt före alla andra europeiska stater. Det var slutligen – och det är det viktigaste för mig – en kulturstat, som både vad gällde rikedom och friheten i sitt kulturliv var enastående – ja, det tror jag att jag vågar stå för – enastående i min erfarenhet.

– Frihet, utbrast jag med ett som jag hoppades skärande hånskratt. Frihet! I kejsarvansinnets i den Eulenburgska kamarillans, i de ostelbiska junkrarnas, i Bertha v. Krupps samhälle!

– Ja, just där, sade onkel H. med oförmodat allvar. Har jag inte gett dig i present ett par årgångar av Simplicissimus från tiden före första världskriget? Var kan du finna en mer hänsynslös – och genial – karikatyr inte bara av Tysklands fiender utan framför allt av Tysklands självt! Av kejsarvansinnet, av den Eulenburksa kamarillan, av de ostelbiska junkrarna, av stålbaronerna i Ruhr? Det är ingen överdrift om jag säger att det var en guldålder för den fria tanken och det lekande skämtet i det wilhelminska Tyskland, som vi kanske inte får uppleva mer. Och det är därför som nazismens Tyskland inte var ens en karikatyr, en vrångbild av det wilhelmiska Tyskland, som man ibland försökt göra gällande, utan dess motsats, dess antites. I stället för ett aristokratiskt – också kulturaristokratiskt – samhälle, ett outsägligt pöbelvälde. Man utlovade övermänniskans epok och införde undermänniskans. Därav kan du förstå att de aktivister – t.ex. Otto Järte och Yngve Larsson – som för Europas skull år 1915 förordade modig uppslutning på Tysklands sida, under andra världskriget och redan dessförinnan uppträdde som förbittrade – inte antityskar, men antinazister. Det är fullt logiskt.

– För Europas skull, härmade jag.

– Naturligtvis, genmälde onkel H. Det var därför tyngdpunkter för aktivismens intresse mycket snabbt försköts från Tysklands till Finland. Finlands frigörelse, Finlands självständighet blev det stora målet. Som en av dina föregångar i det första Svenska Dagbladet, Oscar Norén, uttryckte saken: unionen med Norge var ett snedsprång i Sveriges historia, som naturligt vänder ansiktet mot öster. Tre decennier senare formulerade Nils Ahnlund samma tanke i den värdigare stil, som var honom naturlig, genom att tala om en ”pliktförväxling”. Alltnog: den tanke som bar upp aktivismen i alla dess olika yttringar var den västerländska civilisationens, den västerländska livsformens försvar mot faran i öster. Det var därför man önskade Finlands frigörelse, det var därför önskade inte Tysklands seger – men tysklands seger i öster!

– Efterrationalisering, mumlade jag.

– Det är naturligtvis tänkbart, utlät sig onkel H. Men i så fall en ovanligt förnuftig efterrationalisering. Jag skulle önska att vi hade några aktivister nu för tiden. Istället för er, eländiga sillmjölkar, miserabla sopprötter, som bara klagar över regeringens hänsynslöshet och oppositionens maktlöshet och inte kan sticka näsan över gärdsgården och de vad som händer i världen!

– Vill onkel ha modig uppslutning, gycklande jag. På vilken sida då om jag får fråga?

– Som Harald Hjärne skulle ha sagt: på Västerlandets, min gosse. På Europas. På det fria Europas.

– Men om vi ansluter oss till något slags europisk gemenskap är vi ju inte neutrala, sade jag djupt uppskakad.

– ”Jag vill vara neutral, säger Frida, jag vill vara neutral intill min död”, citerade den gruvliga gubben. Men skulle vi inte kunna uppskjuta vår död – den västerländska civilisationens död, genom att vara lite mindre neutrala?

Sagittarius

Redaktionen

4 Responses to “Sagittarius om… aktivism”


  1. 1 Erik P. februari 22, 2010 kl. 16:46

    Mycket intressant.

    Sympatierna för Tyskland i Sverige innan första världskriget är ett ämne som verkligen diskuterats för lite.

  2. 2 Fältmarskalken februari 22, 2010 kl. 20:12

    Det första världskriget var ett djupt olyckligt krig och dess utgång fick ödesdigra konsekvenser för hela 1900-talet som vi fortfarande lider av även om den röde satans makt i Ryssland och Östeuropa kunde krossas i 1989-1991.

    Att lägga hela skulden på Tyskland för första världskriget är icke rättvist. Förvisso hade den tyske kejsaren Hans Majestät Kejsar Vilhelm II, Tysk Kejsare, Konung av Preussen, dåliga och klandervärda rådgivare samtidigt som han understundom kännetecknades av viss nyckfullhet. Dock var icke de blivande segrarmakterna utan skuld.

    Det djupt tragiska med utgången av kriget var att den sedan nästan 1000 år bestående ordningen i Europa krossades och lades i spillor. Från detta har vi ännu inte återhämtat oss.

    I Ryssland kom den röde satan och dess främste lakej, den blodsbesudlade och förhatlige massmördaren V. Lenin, till makten och lade grunden för ett 70 årigt tyranni som världen aldrig tidigare skådat när det gäller grymhet och massmord.

    I Tyskland genomfördes den helt onödiga och djupt tragiska novemberrevolutionen. Följden blev den svaga Weimarrepubliken. Med den republikanska statsformen i kombination med de huvudlösa fredsvillkoren i Versaillesfreden lades grunden för den svarte satan och dess främste lakej, den vidrige våldsverkaren A. Hitler, till makten. Även här blev följden ett människoförakt och en grymhet som är ofattbar.

    I Österrike-Ungern genomfördes också en fullständigt onödig revolution som endast ledde till splittring och tvedräkt. En av de senare följderna av detta var de tragiska krigen i Balkan så sent som på 1990-talet. Hade istället de intensioner fullföljts, som delades av så väl Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Frans Ferdinand som av Hans Majestät Kejsar Karl, Kejsare av Österike, Konung av Ungern, Böhmen och Dalmatien, hade historien fått en annan gång. Dessa Kejsarens och Ärkehertigens intensioner innebar en utveckling av det Habsburgska väldet i en federativ riktning men under bibehållna kronor.

    För framtiden bör Europas naturliga och hävdvunna ordning återupprättas. Detta kan icke ske på annat sätt än genom ett återupprättande av det monarkistiska styrelseskicket i det av republikerna djupt skadade Europa.

  3. 3 Staffan Andersson februari 22, 2010 kl. 22:32

    Kan bara hålla med Onkel H om att Kihlbergs uppsats om Svensk Lösen är ”förbannat intressant”. Det rör sig alltså om uppsatsen ”Aktivismens huvudorgan – Svensk lösen” som utgavs i boken Två studier i svensk konservatism 1916-1922 (1961).
    Yngve Larsson och Otto Järte uteslöts från socialdemokraterna när de slöt upp på aktivisternas sida.
    Svensk Lösen var nog mer pro-finsk än pro-tysk som jag fattat det. Men det ena uteslöt väl inte det andra. Mer eller mindre samtliga skribenter i denna tidskrift var mycket intressanta personligheter. Sven Lidman, Johannes Kolmodin, Nils Ahnlund, Pehr Norrmén (grundaren till jägarrörelsen), Erland Hjärne m.fl.

  4. 4 Bo I. Cavefors februari 27, 2010 kl. 19:14

    ”den sedan nästan 1000 år bestående ordningen i Europa krossades och lades i spillor”, påstår signaturen Fältmarskalken, ovan. Det är en av de grövre lögnerna som belastar den europeiska nutida historien. ”Den bestående ordningen i Europa” krossades först av Napoleon I och smulades definitivt sönder i samband med den tyska protestantismens statsgenombrott på bred front 1848/1849.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar