Imperialism, självständighet och den lilla människan

Det sovjetiska krigsmonumentet i Riga, Lettland. I alla f.d. sovjetiska lydstater har sådana här monument till åminnelse av Sovjetunionens 'befriande' av landet rests. Länderna själva betraktar det i regel som en större befrielse att Sovjetunionen föll.

När Lettland blev självständigt 1991 var ett av de första problemen den stora ryska minoriteten i landet. Det var en betydande grupp människor som utgjorde ca 35 % av hela befolkningen, varav huvudstaden Riga faktiskt hade en liten majoritet ryssar vid den här tiden. Det finns två typer av bosatta ryssar i Lettland, en mindre del bestående av alla dem vars familjer haft en lång anknytning till landet, man hade ju varit en del av det tsarryska imperiet under flera hundra år, och dessa erhöll sitt nya medborgarskap omedelbart. Sedan var det de flesta, de som hade kommit till Sovjetrepubliken Lettland efter andra världskriget, oftast i samband med de folkrättsvidriga nationaliseringsprojekt som Moskva instiftade under olika perioder. Eftersom Sovjetunionens ockupation erkänts av världen i sin helhet som det övergrepp det var, hade i princip Lettland rätt att avvisa dessa hundratusentals människor och skickat dem till en tillvaro de inte kände, i ett Ryssland som inte ville veta av dem. Det gjorde man nu inte, Lettland inrättade istället en helt unik företeelse ur civilrättsligt hänseende – ickemodborgarskapet.

Långt ifrån perfekt och försåtligt kritiserat av Ryssland, samt från vänsterhåll i Sverige, var detta ett mycket generöst erbjudande, eftersom alternativet de facto var fascism. För min egen del, i egenskap av främling i landet, var vägen lång innan jag insåg att reformen faktiskt innebar att man placerade den lilla människan i centrum, att man lät tiden och generationsväxlingarna utgöra rodret. På ytan såg det absurt ut, människor fick ett pass som talade om att de ”inte var medborgare i Lettland”, och det var verkligen mycket enkelt att avvisa det hela som ett övergrepp i sig. Och visst, det kändes obehagligt när tusentals ryssar fick lämna sina statliga tjänster, samtidigt som man insåg letternas skriande behov av att återerövra sitt land. Annars, precis som antagits, verkade processen mest på det personliga planet, där enskilda statsfunktionärer plågade köande ryssar i timmar vid immigrationskontoren, eller när lettiska unga män svor över att deras ryska polare slapp värnplikten, eller när de avskedade statsanställda blev rikare på att starta egna företag, eller när föräldrar klagade på den allt mer lettiska skolutbildningen för deras barn, eller att ryssarna hade bättre nativitet än letter, eller …

På krogen, eller vid köksbordet gick diskussionerna varma bland oss främlingar, som om det var vårt problem. Vad var detta, hur skulle man tolka det, var det rätt eller fel? Det utkristalliserade sig snart två huvudsakliga riktningar, den europeiska och den amerikanska. Lettland vid den här tiden, åren direkt efter frigörelsen, hade en överrepresentation av återvändande lett-amerikaner (även lett-kanadensare och lett-australier) i parlament och statsförvaltning. Inte alltid uppskattade av de inhemska letterna, ansågs de ofta som oförstående och arroganta, men jag kan ändå inte släppa tanken på att de hade en betydande inverkan över hur smidigt ändå Lettland hanterade detta delikata problem. En av de främsta representanterna för dessa ”angloamerikaner” är ju den förre presidenten och ständigt hyllade Vaira Vike-Freiberga, som tyvärr inte fick bli ”president” över EU nu senast. Runt bordet satt dessa amerikaner ofta med armarna i kors och skakade på sina huvuden, emedan vi européer tävlande om vem som kunde få fram flest lagar och regleringar för att stävja orättvisorna i systemet. Deras uppfattning var klar och den kom från hjärtat av deras egen tradition och erfarenhet, av att växa upp i ett samhälle där världen lever utanför din tröskel och att detta är ett problem som ingen, absolut ingen kan ducka för – eller som en vän, en f.d. polisman från Philadelphia, uttryckte det när debatten blev allt för hektisk: ”What do you want – you do know that people hate each other?”

Jag erkänner gärna att jag vid det laget inte var färdig i mina tankebanor, att jag fortfarande var genomsyrad av svensk solidaritetssörja, men också att det var här någonstans som jag insåg meningen med det lilla samhället. Jag konfronterade mig själv – vad annat kan en stat göra än att ge medborgarna sin frihet och uppmana dem att leva som anständiga människor? Såvida inte staten självt skall bli en del av problemet, och det, mina damer och herrar, det är väl knappast statens uppgift? I det lilla samhället utgör staten medborgarnas lilla chans till rättvisa, den är trafikpolisen och skiljedomaren, och den jobbar på de enskilda medborgarnas uppdrag, inte tvärt om. Precis som mina gamla amerikanska vänner i Riga antydde, Lettland av idag har en eller två generationer kvar innan de etniska problemen är lösta, det är nu en majoritet av sovjetgenerationens ryssar som är lettiska medborgare och det är något de gjort tillsammans, i nöd och lust, letterna och ryssarna.

Torbjörn Kvist

2 Responses to “Imperialism, självständighet och den lilla människan”


  1. 2 Allianspartisten februari 25, 2010 kl. 0:03

    ”Folkvandringsproblemet”, oavsett om ”folkvandringen” skett frivilligt eller påtvingat, är inte unikt för Lettland och de andra baltiska staterna. Människor som är födda i ett land och där även kanske deras föräldrar (farföräldrar o.s.v.) också är födda där blir helt plötsligt andra klassens medborgare (…eller ickemedborgare) utan att själva, som individer, ha någon som helst påverkansmöjlighet eller skuld till det hela.

    Utan att göra att säga att det finns några som helst andra likheter är dock den principiella situationen densamma för kvarvarande vita i Zimbabwe, som är andra klassens medborgare, och som förvägras än mer rättigheter än ryssarna i Lettland gjorde. Ryssarna i Lettland må ha förlorat statliga arbeten, det senaste tilltaget från den galne diktatorn i Zimbawe, som redan konfiskerat farmer ägda av vita och försatt landet i ruin, tycks nu vara att även konfiskera företag från de vita.

    Ta nu denna jämförelse för vad den är, dock, poängen är att problemställningen som sådan är komplex och lösningen långt ifrån självklar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar