De rödgröna – ett dödligt hot mot vår försvarsindustri

Med drygt ett halvår kvar till valet arbetar nu den rödgröna axeln på att tvätta bort stämpeln av att vara oense om det mesta och kort sagt regeringsodugliga. Utåt sett är man naturligtvis mycket nöjd med sin prestation, men i praktiken tycks det mer bli kosmetiska lösningar. Man kompromissar i vissa frågor, är allmänt luddiga i andra, och låtsas helt enkelt inte om de frågor där man är helt oense.

Ett område som man säger sig ha enats kring är säkerhetspolitiken. Förvisso duckar man en sådan detalj som Sveriges närvaro i Afghanistan eftersom man inte kan enas i denna fråga, men på andra områden ser man ändå viss enighet framskymta. Samtliga partier är överens om att man vill skära ytterligare i försvaret, att vi absolut inte skall bli medlemmar i NATO, och att det skall bli svårare för svenska företag att exportera krigsmateriel.

Jag tycker naturligtvis precis tvärtom i alla dessa frågor, men just nu tänkte jag nöja mig med att kommentera vapenexporten och den svenska försvarsindustrin. Under de senaste åren har ju Socialdemokraterna gjort stort nummer av att, till skillnad från alliansen, vilja värna svensk försvarsindustri. När nu de rödgrönas säkerhetspolitiska linje börjar ta form ser vi också en första skymt av vilken substans som ligger i detta prat.

Bofors luftvärnskanon - ett av de västallierades mest populära vapen under andra världskriget

Sverige har allt sedan andra världskriget haft en utomordentligt väl utvecklad försvarsindustri. Grunden till denna lades egentligen redan i slutet av 1800-talet, när Sverige på allvar industrialiserades, men det stora genombrottet kom i och med andra världskriget. Kriget satte effektivt stopp för möjligheterna att importera militär materiel. Alla som tillverkade sådan behövde den själv. Enda sättet för Sverige att rusta sig var att göra det själv.

Som tur var fanns redan ett embryo till sådan industri, oftast tillverkare av utländsk utrustning på licens men i vissa fall, såsom Bofors med dess berömda luftvärnskanon, utvecklade man eget. När det överhängande hotet mot rikets existens plötsligt gav militären närmast obegränsade resurser kunde denna försvarsindustri expandera och ersätta den bortfallna importen med egen produktion av utländska licensprodukter, svenska ”plagiat” av tidigare inköpt materiel, och så småningom allt mer av helt egna produkter.

Efter andra världskriget valde Sverige en alliansfri linje i den tvekamp mellan kommunism och demokrati som följde. Denna lösning krävde för sin trovärdighet att Sverige skulle fortsätta vara självförsörjande på krigsmateriel. Den svenska försvarsindustri som blommat ut under kriget fortsatte att utvecklas. Eftersom svenska ingenjörer gång efter annan visade sig ha stor fallenhet för att ta fram bra vapen till låg kostnad kom många av de svenska vapnen att bli stora exportframgångar.

Så länge som Sverige höll sig med ett starkt försvar var dock försvarsindustrins dominerande kund det svenska försvaret. Den materiel som togs fram skräddarsyddes för svenska behov. Passade den andra och gick exportera så var det bra, för längre serier gjorde att styckekostnaderna minskade, men det var inget krav.

I takt med att det svenska försvaret började urholkas på allvar från 60-talet kom exporten gradvis att få allt större betydelse. Idag är exportmarknaden betydligt viktigare för svensk försvarsindustri än hemmamarknaden. 2008 tillverkades i Sverige krigsmateriel för omkring 20 miljarder kronor. Av dessa exporterades omkring 13 miljarder, resten 7 miljarder köptes av försvaret. Idag handlar vapenexport inte längre om att få bra styckepriser, det handlar om att överhuvudtaget ha kvar en försvarsindustri.

Därför blir den rödgröna vapenexportpolitiken avgörande för försvarsindustrins framtid. Fullföljer man sin inriktning att försvåra svensk vapenexport kommer det att slå hårt mot svensk försvarsindustri. När man samtidigt avser minska det svenska försvarets anslag torde dess möjligheter att ersätta tappade exportorders att vara minimal. Man rycker helt enkelt undan mattan för denna bransch som fortfarande är livsviktig för vår förmåga att i framtiden återuppbygga ett försvar, och som idag sysselsätter 16 000 personer, många högt kvalificerade.

Stridsfordon 90 - svensk exportframgång?

En av de största producenterna och exportörerna av svensk krigsmateriel är stridsfordonstillverkaren Hägglunds i Örnsköldsvik. Där tillverkas stridsfordon 90 som både används av vårt eget försvar och av en rad andra läder. Nu har Hägglunds en stor chans att ta hem en jätteorder på detta stridsfordon från Storbritannien. Det handlar om uppemot 1300 fordon till ett värde av över 50 miljarder, varav Hägglunds del skulle kunna bli omkring 25 miljarder.

Blir ordern av skulle den rädda kvar omkring 1000 jobb på Hägglunds, och sannolikt skapa fler. Det är inte dåligt för en medelstor norrländsk stad med knackig arbetsmarknad. Frågan är vad som händer med denna order om de röda får chansen att ta över makten i riket. Förvisso tror jag inte att sossarna är så galna att de skulle strypa exporten till Storbritannien, men de har ju kamrat Ohly och kamrat Wetterstrand att ta hänsyn till, och de är nog inte lika positiva.

Miljöpartiet vill ju i princip helt avskaffa vapenexporten, och från Vänsterpartiet och sossarnas vänsterflank hörs protester att Sverige inte skall exportera till krigförande länder, som Storbritannien. Att den brittiska krigföringen består i att, tillsammans med bl.a. Sverige, försöka skapa fred i Afghanistan, är knappast ett argument som biter. Dessa diktaturens lakejer har ju ett närmast ofelbart facit av att stödja fel sida. När demokratierna i väst stod mot Sovjetkommunismen var man i bästa fall neutral, men oftast höll man på ryssen. Valet mellan vår allierade inom EU, demokratin Storbritannien och de islamistiska och antivästliga talibanerna, torde för dessa människor vara självklart. Naturligtvis håller man på talibanerna. Naturligtvis vill man inte att vi skall förse ”fienden” med krigsmateriel.

Jobben först - verkligen?

Även om Ohly & co sannolikt får ge sig på den punkten så kan blotta risken att en rödgrön regering ställer till med problem vara tillräckligt för att britterna hellre skall välja Hägglunds amerikanska konkurrent. Det handlar trots allt om leveranser som skall pågå under många år, och ett fortsatt beroende av reservdelar, ammunition, uppgraderingar o.s.v. under hela systemets livslängd, flera decennier.

Detta kan om inte annat vara något att fundera på för alla de tusen industriarbetare i Örnsköldsvik som arbetar på Hägglunds, och som säkert till stor del av hävd röstat rött, och för alla de tusentals inom olika serviceyrken, offentliga och privata, vars inkomst indirekt hänger på Hägglunds. Förra valet röstade 56% av kommuninnevånarna på de rödgröna i Örnsköldsvik.

För sin egen skull borde nog dessa ompröva sina politiska lojaliteter. Vill man verkligen stödja ett politiskt alternativ som hotar att slå undan fötterna på ortens största privata arbetsgivare, och skicka en stor del av sina väljare ut i arbetslöshet? Överhuvudtaget borde nog, vilket uppmärksammats här tidigare, arbetare av den gamla stammen fundera om dagens salongsradikala, värdenihilistiska socialdemokrati, i tät allians med stenåldersdyrkarna i miljöpartiet och Ohlys kommunister, verkligen längre är de främsta representanterna för deras värderingar, och deras intressen.

Patrik Magnusson

4 Responses to “De rödgröna – ett dödligt hot mot vår försvarsindustri”


  1. 1 Allianspartisten februari 27, 2010 kl. 10:34

    Detta är en ytterst allvarlig och sorglig fråga.

    Kamrat Sahlin har här försatt sig i en fullständigt omöjlig situation. Tittar man t.ex. på de orter som har försvarsindustri finns det ett djupt stöd för denna långt in i kamrat Sahlins egna led. Går kamrat Sahlin för hårt fram här kommer det att bli svårt att mobilisera väljare på de orter som skulle drabbas (Örnsköldsvik nämns ovan, men på listan finns även Karlskoga och Linköping m.fl.).

    Även på andra håll inom socialdemokratin finns försvarsvänner varav ju konsulten och skogsbrukaren Göran Persson tycks vara en.

    Det som kamraterna inte förstår är att försvarsindustrin även är en omistlig plantskola för utveckling av ny teknik. T.ex. har Ericssons kunnande inom radioteknik mycket sin ursprungliga grund i utveckling som gjorts kring radar. Exemplen är många många fler.

    Inlägget ovan belyser också på ett mycket förtjänstfullt sätt den problematik det skulle innebära att släppa in kamrat Ohly, en tvättäkta kommunist och därmed antidemokrat, i en regering. Minsterstolar för kamrat Ohly och andra kommunistiska kamrater kommer utan tvekan att försämra vårt lands trovärdighet och därigenom också, som inlägget belyser, vår konkurrenskraft. Här står även vårt demokratiska anseende på spel.

    Kamrat Ohly på en statsrådpost kommer att kosta vårt land mångtusentals arbetstillfällen inte bara inom försvarsindustri utan dessvärre också på andra områden.

    Det är fullständigt ofattbart hur att kamrat Sahlin och kamraterna Ericsson/Wetterstand är beredda att på det sätt som nu sker samarbeta med kamrat Ohly och därigenom dra ner sin demokratiska trovärdighet smutsen samtidigt som man sätter mångtusentals arbetstillfällen på spel.

  2. 2 Caspian Rehbinder februari 27, 2010 kl. 11:06

    Jag ser att jag missade en slutparentes i min förra kommentar, och ber för det om ursäkt.

    Caspian Rehbinder

  3. 3 essenonvideri februari 27, 2010 kl. 11:28

    Caspian,

    Det tycks som om din första kommentar fastnade i spamfiltret. Jag vet inte riktigt varför – kanske har det med antalet länkar att göra.

    Hur som helst ligger ju ditt inlägg vid sidan om ämnet, och där försöker vi vara lite restriktiva. Därför släpper jag inte fram den manuellt.

    Däremot är din fråga noterad, och kanske nappar någon av våra skribenter på den. Överlag tar vi tacksamt emot tips och frågor. Dessa kan mailas till våra redaktörer vars adress du finner här:

    https://traditionochfason.wordpress.com/about/

    mvh / Patrik

  4. 4 Caspian Rehbinder februari 27, 2010 kl. 12:02

    Ja, jag skulle tro att det är något i den stilen. Tack för länken! Nu vet jag vart jag ska vända mig om jag kommer med liknande frågor i framtiden.

    Caspian Rehbinder


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar