Konservatismdebatten: Vad är det som efterfrågas?

IDEOLOGI | Nu har SvD-kultur satt streck i debatten om konservatism i Sverige, lite tråkigt – för det finns mycket kvar att säga. Diskussionen startade när Erik Wallrup i SvD beklagade sig över det han ansåg var en brist på en intellektuell borgerlighet i Sverige och har som bekant tidigare kommenteras här på Tradition och Fason.

Så långt inget i sig häpnadsväckande. Temat som sådant är inte ovanligt. Bristen på ideologiskt grundade politiska visioner är något som ständigt återkommer i samhällsdebatten. Det som är häpnadsväckande är hur långt ifrån varandra många av debattörerna är redan i begreppen. Om vi fokuserar på den sidan av debatten som handlar om konservatism möter vi flertalet olika synsätt när det kommer till vad som är konservatismens grundpelare.

För Wallrup verkar konservatism vara nationell identitet, offentlig etik och miljökamp. För Magnus Eriksson är det att föredra Heidegger före Scruton medan Johan Lundberg talar om upplysningsideal. Roland Poirier Martinsson i sin tur talar om konservatism som avståndstagandet ifrån filosofiska principer och Lennart Berntson försöker hävda att gårdagens höger är dagens vulgärvänster. PJ Anders Linder och Dick Erixon försöker fånga upp trådar och knyta ihop resonemang.

Utifrån detta är jag beredd att delvis hålla med Wallrup när han säger att det i ute i Europa finns en starkare höger. I många länder skulle denna debatt snabbt avskrivas som en villospår, där är konservatismen tydligt definierad och har starka personligheter och institut till sitt försvar. Ifall vi hade en Andreas Kinneging i Sverige hade nog debatten sett annorlunda ut.

Det som gör mig mest besviken över debatten är fascinationen vissa skribenter har för tänkare som befinner sig i konservatismens periferi, om de ens överhuvudtaget skall anses tillhöra den konservativa traditionen. Dit räknas personer som t ex Jünger och Heidegger. Det är inte första gången man ser sådana stickspår. Inte sällan är det just skribenter som själva inte ser sig som konservativa som är mest entusiastiska för dessa figurer. Kanske är det för att de i dessa personer ser mer av sina egna politiska ideologier än vad de gör i klassisk konservatism och därför också tror sig kunna finna en bundsförvant. Men på många sätt står den s.k. europeiska nyhögern, där Jünger och Heidegger är centralfigurer, i bjärt konstrat till konservatism.

Konservatism handlar i grund och botten om västerlandet. Att försvara, och i vissa fall återupprätta, de grundpelare varpå västerlandet vilar. Lite förenklat brukar dessa grundpelare beskrivas som Aten, Rom och Jerusalem. Med Aten menar man att västerlandet ifrån den grekiska antiken hämtar en strävan efter sanning och en vilja att veta för vetandets skull. Att ställa de svåra frågorna och försöka utröna de universella svaren på dessa.

Med Jerusalem menar man att västerlandet ifrån kristendomen har hämtat en syn på människan så som ett självständigt moraliskt subjekt. Född med en fri vilja att själv avgöra riktningen i sitt liv och ta ansvar för sina beslut. Men också född med en mänsklig värdighet som vittnar om varje enskild människas potential att nå högre mål i livet.

Med Rom menar man att västerlandet ifrån romarriket har hämtat en naturrättslig uppfattning om världen. Att det existerar ett objektivt gott och ett objektivt ont och att alla människan genom att göra dygden till vana kan leva ett gott liv. Den europeiska nyhögern däremot hatar Aten, Rom och Jerusalem. För dem är dessa idéer inte grundpelarna i västerlandet utan fienderna till ”det verkliga Europa”. Det indoeuropeiska Europa som de tror existerade innan kristendom och romarriket.

Likt postmodernister vänder de sig emot den atenska uppfattningen om sanning. I deras värld är sanningen alltid partikulär och kulturellt bunden. Ingen väsentlig sanning kan nås genom förnuftet utan alla viktiga svar finns inom traditionen och mystiken, ingen därutanför.

Mot kristendomens individualism (personalism) och syn på människan som ett enskilt moraliskt subjekt ställer den europeiska nyhögern stammen som den avgörande enheten. Det är inte individen som med hjälp av sin fria vilja ska välja det goda utan det är stammen som ska frälsas. Individens samvete och vilja är alltid underställd (och ett hot emot) stammens vilja och renhet. Den kristna nattvarden ska ersättas med midvinterblotets kollektiva offrande.

Istället för de stoiska romerska dygderna hyllar den europeiska nyhögern handling och instinkter.  Krigets barbari blir i deras ögon det sköna och mest autentiska, ett elddop som samtidigt uppfostrar rätt typ av människor och släpper loss människans primordiala instinkter. Den europeiska nyhögern är emot individualism (personalism), de är emot ”amerikanismen”, de är emot kristendomen, de är emot naturrätt och de är emot marknadsekonomi. De är för underkastelse, kulturell renhet, hednisk mystik och korporativism.

Vägen framåt för svensk konservatism finns inte hos tänkare av denna skola. Det finns i att återupptäcka tilltron till den enskilda människans kreativitet och ansvarstagande, till de små gemenskapernas förmåga att skapa välfärd och trygghet samt till dygdernas förmåga att skapa goda medborgare och medmänniskor.

Per Lagerqvist

49 Responses to “Konservatismdebatten: Vad är det som efterfrågas?”


  1. 1 Carl Schmitt mars 5, 2010 kl. 18:57

    Suck, det är ej lönt att kommentera denna text som visar total okunskap om den sk ”europeiska nyhögern”. Man vet ej var man ska börja. Men att den europeiska nyhögern skulle vara emot kristendom och för hedendom och ersätta nattvarden med midvinterblot osv osv visar på att undertecknad måste vara en infantil KDU medlem. Den europeiska nyhögern är kristen om något! De värnar den autentiska traditionella kristendomen baserad på de katolska kyrkofäderna. Men på T&F så är det spel mot ett mot. Man försöker kasta in brandfacklor men tillåter ej andra åsikter. Går man emot de egalitära och politisk korrekta dogmerna skribenterna på denna sida tror på så är man ”fascist”, ”främlingsfientlig” eller ännu värre SD:are. Fast det finns något som T&F fasar över mest och det är att man kanske t.o.m får intellektuell näring och styrka från den ”hemska nazistsidan” motpol.nu.

    Se till och grundligt undersök de tappra kristna traditionalisterna av idag i det sargade Moder Europa som gör vad de kan för att rädda det moraliska och sakrala förfall våran kontinent drabbats av.

    T&f visar (återigen med detta inlägg) hur man oädelt och räddhågat man för sig. Man indikerar på att alla är fascister och främlingsfientliga om man ej befinner sig på deras kulturmarxistiska pk-konservatism men när personer försöker få en saklig debatt i frågan (vilket jag anser detta inlägg är ett exempel på) så raderas det eller censureras det.

    Skäms ni inte för något? Kan ni verkligen se er själva i spegeln och säga utan skam att ni är konservativa och kristna? Hade jag varit en av er hade jag aldrig stått ut med mig själv till slut.

    Gloria Deo.

  2. 2 Carl Schmitt mars 5, 2010 kl. 18:59

    Rättelse…spel mot ett mål skulle det stå.

  3. 3 Stoller mars 5, 2010 kl. 20:31

    Tja. Skribenten beklagar sig över en rörig debatt och över olika syn och olika kunskap om konservativa idéer och ideal. För mig klarnar det dock inte av denna text utan den bidrar snarare till röran.

  4. 4 AnteBragd mars 5, 2010 kl. 21:11

    Jag tycker Carl Schmitt har en poäng. Jag förstår inte hur skribenterna här har fått för sig att man skulle kunna få igenom nån slags meningsfull förändring av samhället i konservativ riktning genom censurera åsikter som avviker aldrig så lite från PK-diskursen när det gäller vissa frågor, tex invandring. Den enda skribenten här som nåt så när vågar uttrycka inopportuna åsikter är Andreas Braw.
    Att bekänna sig till nån slags kulturkonservatism samtidigt som man ignorerar eller censurerar alla som antyder att demografi kan ha en påverkan på kulturen och dessutom omhuldar nån slags nyliberal thatherism när det gäller det ekonomiska planet blir för mig en ytterst förvirrad och intetsägande konservatism.

  5. 5 Populisten mars 5, 2010 kl. 21:23

    Jag tror den europeiska konservatism som stirrar sig så blind på Jerusalem, att den missar att en hel del av de europeer som vänder sig mot Mekka vore utmärkta bundsförvanter i kampen mot de traditionella värdens nedmontering, gör sig en mycket stor otjänst. Vem betvivlar den bekännande muslimens syn på abort eller homoäktenskap?

  6. 6 AnteBragd mars 5, 2010 kl. 21:24

    Ett talande exempel på hur meningslöst ToF kan te sig när det gäller att förändra samhällsdebatten i konservativ riktning är att man lider av samma fixering som liberaler och socialister har när det gäller att distansera sig från Sverigedemokraterna och potentiella anhängare. Man är så rädd för att bli associerade med ett så urvattnat begrepp som rasism att man kunde tro att ToF har köpt den kultur-marxistiska världsbilden rakt av.

  7. 7 Allianspartisten mars 5, 2010 kl. 22:17

    ”…lider av samma fixering som liberaler och socialister har när det gäller att distansera sig från Sverigedemokraterna och potentiella anhängare.”

    Alldeles oavsett Sverigedemokraternas inställning till främlingar finns det ännu ett fullgott skäl att distansera sig från partiet. Ur ekonomisk synvinkel tillhör partiet den vänstra delen på den politiska skalan. Man omhuldar socialdemokraternas folkhem, man vurmar för ”blandekonomi” och förespråkar statligt ägande av viktiga tillgångar. Då jag inte är vänstersinnad förbehåller mig därför rätten att distansera mig från nämnda parti.

  8. 8 Andreas Braw mars 5, 2010 kl. 23:25

    ”Den europeiska nyhögern är emot individualism (personalism), de är emot ”amerikanismen”, de är emot kristendomen, de är emot naturrätt och de är emot marknadsekonomi”

    Nja. Nu är jag ju ingen expert i ämnet. Men att kalla exempelvis reaktionära katoliker för motståndare till kristendomen är väl lite att ta i. Sen är jag kanske obildad, men våldsglorifiering i etnohögern har jag inte heller hört så mycket om. Bortsett från den där finske fribrottaren som förespråkade raskamp.

    Angående hedendom kontra kristendom, så har iallafall jag inbillat mig att Norden före kristnandet bestod av mindre, fritt agerande enheter. Kristendomen är kanske i viss mån individuell, men den bygger ju också på att man avsäger sig en stor portion självbestämmande genom att uppgå i en större enhet. Kristendomen erbjuder ju också en större förpliktigande gemenskap än vår nordiska hedendom har gjort – så är vi, fastän många, en enda kropp. Dessutom avkrävs vi kristna trosbekännelse och trohet till Kyrkan i dess olika former. Asatron var väl egentligen jämförelsevis frihetlig. På ett dåligt sätt.

    Avslutningsvis så är det visst så att sanningen och moralen är universell. Men att, som vissa i dagens höger, skita i kontext och sammanhang och utgå ifrån att det västliga ekonomiska systemet ska skapa fred och frihet känns inte helt klockrent.

    /Braw

  9. 9 Patrik Magnusson mars 5, 2010 kl. 23:45

    Carl Schmitt,

    Du skriver:

    ”när personer försöker få en saklig debatt i frågan (vilket jag anser detta inlägg är ett exempel på)”

    Vidare skriver du:

    ” hur man oädelt och räddhågat man för sig”

    ”deras kulturmarxistiska pk-konservatism”

    ” Skäms ni inte för något? Kan ni verkligen se er själva i spegeln och säga utan skam att ni är konservativa och kristna? Hade jag varit en av er hade jag aldrig stått ut med mig själv till slut.”

    Om detta är exempel på vad du menar med ”saklig debatt” förstår jag att du inte känner dig riktigt hemma i den diskussion som förs här. Förklenande omdömen om meningsmotståndares karaktär och att sätta absurda etiketter på deras åsikter konstituerar enligt min mening inte saklig debatt, utan dess motpol.

    Som anhängare av Allians för Sverige är jag dock tacksam för ditt inlägg. Bättre insats för att avskräcka sansade och humanistiska konservativa från att, i besvikelse över alliansens insatser på en rad områden, slänga bort sin röst på t.ex. SD, än vad du nyss gjort skulle jag inte kunna åstadkomma om jag så skrev hela romaner.

    AnteBragd,

    Låt oss inte överdramatisera det hela. Du har din syn på invandring, ekonomi SD och konservatism, jag har min, och andra skribenter på T&F har sin. Det är precis som det ska vara. Jag tycker inte att vi behandlar SD på något annat och sämre sätt än andra politiska motståndare, men faktum kvarstår – de hör till de politiska motståndarna.

    Personligen tycker jag förvisso att mycket av hysterin kring partiet är överdriven, men jag kommer inte ifrån att jag på ett antal punkter inte köper deras politik, och att jag inte heller har förtroende för vare sig ärligheten i deras budskap eller deras mognad att ta politiskt ansvar och att hantera komplexa samhällsproblem.

    Vad gäller frågor som tas upp på T&F så är det ju lite av skribenternas privilegium att välja ämne, att sätta dagordningen för debatten. Vi skriver om de ämnen som intresserar oss, och där vi tycker oss ha något intressant att säga. Alla har vi det gemensamt att vi har många järn i elden, och inte obegränsat med tid att föra debatt. Alltså prioriterar man.

    När det gäller specifikt invandring så tycker jag att det är en viktig och intressant fråga, även om jag inte skulle vilja beskriva den som den gordiska knut till alla våra bekymmer som invandringskritiska partier vill få den till. Jag måste dock medge att jag medvetet har valt att undvika frågan, av den enkla anledningen att det i det svenska debattklimatet är ogörligt att få en meningsfull diskussion.

    Hela frågan är så infekterad och polariserad att den person som dristar sig till att påpeka att det finns betydande problem med den politik Sverige för på området idag, utan att för den skull förorda totalstopp och/eller återvandring, har försatt sig i den sitsen att han kommer att bli kallad rasist av ena lägret, och kulturmarxist av det andra, och sedan få ägna timtals åt att föra ett tvåfrontskrig som inte leder någonstans annat än att man fått ett antal pajer i nyllet. Vissa kanske tycker det är kul och givande. Inte jag.

  10. 10 AnteBragd mars 6, 2010 kl. 0:03

    Allianspartisten visar på en annan av tendenserna här på ToF, ”alldeles oavsett Sverigedemokraternas inställning till främlingar” så är det enda större parti som explicit talar väl om det svenska kulturarvet, driver en seriös försvarspolitik och är för restriktioner av aborter. Dessa frågor, de oföddas rätt till liv, rikets säkerhet och kulturens bevarande får dock inte stå i vägen den riktigt stora frågan, nämligen den om den EKONOMISKA FRIHETEN. Sverigedemokraterna råkar stå närmre klassisk socialdemokrati än Thatcher på den ekonomiska skalan vilket naturligtvis innebär att ingen ”konservativ” med självrespekt kan stödja dem. Eller?

  11. 11 Andreas Braw mars 6, 2010 kl. 0:36

    Kan vi sätta punkt för ännu en debatt om SD innan det spårar ur? SD nämns inte en enda gång i artikeln, och de är i regel inte nyhöger, våldsromantiker eller asadyrkare. Allt SD-tjafs gör mig alldeles matt, och något partipolitiskt inlägg är det ju knappast.

  12. 12 AnteBragd mars 6, 2010 kl. 0:47

    Patrik Magnusson
    Du kallar dig konservativ (om jag inte har fattat fel) men kallar SD för era politiska motståndare, vilket gör att jag antar att ni anser att SD inte är konservativt? Vad föranleder denna slutsats? Ingen av de borgerliga partierna är ju konservativa i någon riktig bemärkelse, ändå verkar du bekvämare med att stötta alliansen? Återigen, varför?
    Jag kan bara påpeka att jag själv inte anser att SD är konservativa på ett djupt ideologiskt plan, vilket vi säkert kan enas om, men jag anser också att det är det enda ”valbara” partiet som driver en hel del klassiska konservativa frågor.

    Vidare skriver du om invandringsfrågan:
    ”Hela frågan är så infekterad och polariserad att den person som dristar sig till att påpeka att det finns betydande problem med den politik Sverige för på området idag, utan att för den skull förorda totalstopp och/eller återvandring, har försatt sig i den sitsen att han kommer att bli kallad rasist av ena lägret, och kulturmarxist av det andra, och sedan få ägna timtals åt att föra ett tvåfrontskrig som inte leder någonstans annat än att man fått ett antal pajer i nyllet. Vissa kanske tycker det är kul och givande. Inte jag.”

    Du har en del poänger men samtidigt så är tycker jag det är ett konstigt resonemang. Du är en skribent på en ganska framstående, så kallad, konservativ blogg men istället för att ta tillfället i akt och försöka bidra till ett öppnare debattklimat så bidrar du och några av dina medskribenter till att debatten kvävs ytterligare. När ni, på en av få konservativa bloggar i Sverige, undviker frågor som våra motståndare, kultur-marxisterna, har bestämt är tabu undrar man hur ni har tänkt er att debatten skulle kunna bli öppnare och tolerantare. Om man lydigt endast diskuterar de frågor som ens motståndare har bestämt vad som kan räknas som okej, så är ju frågan hur samhället någonsin ska kunna omformas i en konservativ riktning.
    Om jag inte minns fel så sa Stalin nåt i stil med: ”Vi låter inte våra fiender ha vapen, så varför skulle vi låta dem ha ideér?” En attityd som passar mycket bra inpå de som har hegemoni över debatten idag. Frågan är om man ska låta sig kuvas?

  13. 13 Patrik Magnusson mars 6, 2010 kl. 9:24

    AnteBragd:

    ”Ingen av de borgerliga partierna är ju konservativa i någon riktig bemärkelse, ändå verkar du bekvämare med att stötta alliansen? Återigen, varför?”

    Du har dessvärre rätt i att inget alliansparti förtjänar att kallas konservativt. När jag väger samman olika frågor är det ändå min slutsats att alliansen (i mitt fall vacklar jag i dagsläget mellan kd och fp) utifrån mina värderingar är det minst dåliga alternativet.

    Framförallt kommer man inte ifrån att svensk politik är en bipolär affär. Antingen kommer vår nästa statsminister att heta Reinfeldt, eller så kommer hon att heta Sahlin, och i valet däremellan är Reinfeldt trots sina fel och brister oändligt mycket bättre än Sahlin.

    ”När ni, på en av få konservativa bloggar i Sverige, undviker frågor som våra motståndare, kultur-marxisterna, har bestämt är tabu undrar man hur ni har tänkt er att debatten skulle kunna bli öppnare och tolerantare”

    Jag tror du missförstår mig. Kanske blandar du ihop mitt perspektiv med ditt eget. Ja, det är ett problem att de etablerade politiska partierna försöker kväva debatten i vissa frågor, och att motståndare behandlas så ojuste.

    Men ett nog så stort problem ur min horisont är det invandrarkritiska lägret, till vilket jag gissar att du hör. Lika intoleranta som anhängarna av dagens migrationspolitik är dess motståndare. Ställer man inte till 100% upp på deras problembeskrivning där invandrare är roten till alla problem i samhället, och den magiska lösningen på allt från kriminalitet, till arbetslöshet eller resurser till vård och skola är att göra sig av med den roten, då är man kulturmarxist.

    Båda poler i debatten är ur mitt perspektiv lika enögda, och lika rigida i sina uppfattningar. ”Är man inte med oss så är man mot oss”. I ett sådant klimat finns inte utrymme för meningsfull debatt. Ur mitt perspektiv är de invandringskritiska inte i första hand ett offer för det dåliga debattklimatet i frågan, de är en del av problemet.

    Om jag någon gång kommer på en lösning till hur man skall få ett öppnare och tolerantare debattklimat i denna, och andra, frågor lovar jag att höra av mig. Tills vidare kan jag inte annat än råda var och en att gå till sig själv och ställa frågan ”hur kan jag själv bidra?” Öppenhet och tolerans är ju till sin natur något som måste växa innifrån. Det kan inte påtvingas utifrån av andra.

    Därmed sätter jag punkt för mitt deltagande i denna debatt. Som Andreas Braw påminner oss, så riskerar vi att skena iväg från ämnet, och jag tvingas medge att jag själv bär ett inte obetydligt ansvar för att det blivit så.

  14. 14 Allianspartisten mars 6, 2010 kl. 9:29

    ”…den riktigt stora frågan, nämligen den om den EKONOMISKA FRIHETEN. Sverigedemokraterna råkar stå närmre klassisk socialdemokrati än Thatcher på den ekonomiska skalan vilket naturligtvis innebär att ingen ”konservativ” med självrespekt kan stödja dem. Eller?”

    En intressant vinkling av frågan som ju på något sätt implicerar att dne ”klassiska socialdemokratin” skulle stå för konservativa värden. Ligger det något i detta?

    Om vi glömmer dagens opportuna och hycklande socialdemokrater för vilka makten tycks vara det verkliga målet och i stället tittar någon generation tillbaka. Det vi då finner är personer (Branting, Wigfors, Erlander, Palme, Carlsson …) som i grunden var övertygade socialister. Dessa var övertygande om det socialistiska systemets förträfflighet.

    I början av seklet valde socialdemokratin den revisionistiska vägen istället för den revolutionära men slutmålet var egentligen det samma, det socialistiska kollektivistiska samhället.

    Ett av de viktigaste verktygen på denna ”klassiska socialdemokratiska väg” var allt högre skatter för att skapa grunden för den sociala ingenjörkonstens politik där samhället, om än med goda bevekelsegrunder, befriade den enskilde från alla bekymmer. Att lösningarna inte alltid passade den enskilde var inte något som fick förhindra den goda saken. Ett annat framträdande inslag var ”folkrörelserna” där ett antal den ”klassiska socialdemokratin” närstående organisationer ibland fick uppgifter av myndighetskaraktär. Genom denna politik, ”folkhemspolitiken”, har den enskildes ansvar steg för steg brutits ned. Följderna av detta är idag ett av våra största samhällsproblem.

    Länge inbegrep också den ”klassiska socialdemokratins” politik en medveten socialisering av näringslivet. Socialiseringspolitiken gick under begreppen ”blandekonomi” och ”industripolitik”. Efter ett antal grova misslyckanden (Stålverk 80, varven, teko, …) tonades denna del ned. Det senast allvarligt menade försöket på detta område var Meidnerfonderna som föreslogs i mitten av 70-talet vilka skulle inneburit en fullständig socialisering av näringslivet. Efter kongressen 1976 skrev LO-tidningen: ”Med fonderna tar vi över”.

    För mig är det uppenbart att ”klassisk socialdemokrati” har ytterst lite att göra med värderingar som jag ser som konservativa och där respekten för den enskilde och den enskildes familj är fullständigt fundamental.

  15. 15 Johan J mars 6, 2010 kl. 9:55

    Tack Andreas Braw!

    Det du för fram i din första kommentar var faktiskt något jag själv funderade över i Lagerqvist inlägg. Kristendomens individualism, har det sagt mig, är inte lika framträdande i fornkyrkan eller i dagens ortodoxa kyrkor, som i dess moderna protestantiska form. Som vi sett i Andreas Braws inlägg är dessutom den katolska och de protestantiska kyrkornas individualism parad med en viss kollektivism.

    Det är viktigt att göra en riktig och rättvis bild av det som uppfattas som motståndare. Kanske är skillnaderna då ej så stora som man först trodde? Nyansskillnader kommer alltid finnas och det är intressant att denna mångfald finns. Det är en tillgång.

  16. 16 Per Lagerqvist mars 6, 2010 kl. 12:08

    Min artikel har fött en hel del kommentarer. Jag ska försöka ta mig tid att besvara en del av den mer substantiella kritiken här framöver. Men för att hjälpa diskussionen här fram på traven tänkte jag citera den ledande europeiska nyhögertänkaren Alain de Benoist. Jag till tar mig av kritiken att jag i artikel inte gav er mer källhänvisningar. Ifrån The French New Right In The Year 2000:

    ”Actually, one finds in Christianity the seeds of the great mutations that gave birth to the secular ideologies of the first post-revolutionary era. Individualism was already present in the notion of individual salvation and of an intimate and privileged relation between an individual and God that surpasses any relation on earth. Egalitarianism is rooted in the idea that redemption is equally available to all mankind, since all are endowed with an individual soul whose absolute value is shared by all humanity. Progressivism is born of the idea that history has an absolute beginning and a necessary end, and that it unfolds globally according to a divine plan. Finally, universalism is the natural expression of a religion that claims to manifest a revealed truth which, valid for all men, summons them to conversion.”

    ”Thus, human life is necessarily rooted in a given context, prior to the way individuals and groups see the world, even critically, and to the way they formulate their aspirations and goals. They do not exist in the real world other than as concretely rooted people. Biological differences are significant only in reference to social and cultural givens. As for differences between cultures, they are the effects neither of illusion nor of transitory, contingent or secondary characteristics. All cultures have their own ”center of gravity” (Herder): different cultures provide different responses to essential questions. This is why all attempts to unify them end up by destroying them. Man is rooted by nature in his culture. He is a singular being: he always locates himself at the interface of the universal (his species) and the particular (each culture, each epoch). Thus, the idea of an absolute, universal, and eternal law that ultimately determines moral, religious, or political choices appears unfounded.”

    ”The fundamental categories of ethics are universal: the distinctions between noble and ignoble, good and bad, admirable and despicable, just and unjust can be found everywhere. On the other hand, the designation and evaluation of behaviors relevant to each of these categories varies with epochs and societies. The French New Right rejects all purely moral views of the world, but it recognizes that no culture can avoid distinguishing between the ethical values of various attitudes and behaviors.”

    ”The West’s conversion to universalism has been the main cause of its subsequent attempts to convert the rest of the world: in the past, to its religion (the Crusades); yesterday, to its political principles (colonialism); and today, to its economic and social model (development) or its moral principles (human rights). Undertaken under the aegis of missionaries, armies and merchants, the Westernization of the planet has represented an imperialist movement fed by the desire to erase all otherness by imposing on the world a supposedly superior model invariably presented as ”progress.” Homogenizing universalism is only the projection and the mask of an ethnocentrism extended over the whole planet.”

    ”The French New Right fully recognizes this anthropological constant, which manifests itself in all religions. It believes the return of the sacred will be accomplished by the returning to some founding myths, and the disappearance of false dichotomies: subject and object, body and thought, soul and spirit, essence and existence, rationality and sensibility, myth and logic, nature and supernatural, etc.”

  17. 17 Johan J mars 6, 2010 kl. 16:45

    Tack Per för citaten ur denna nyhögertänkare!

    Jag förstår nu bättre ditt första inlägg. Alain de Benoist, som inte verkar stå kristendomen speciellt nära, är kanske samtidigt inte den bäste uttolkaren av vad kristendomen är? Som jag skrev förut har nog tyngpunkten lagts på olika ställen under olika tidsperioder samt i olika samfund och kyrkor genom historien.

  18. 18 Staffan Andersson mars 6, 2010 kl. 16:54

    Jag lyckades ”klicka bort” min kommentar igår som då var den första.
    Karaktäristiken av den nyhöger-grupper som idag är arvtagre till mellankrigstidens tyska s.k. radikalkonservatism (Jünger, Schmitt m.fl.) såsom ointresserade av det kristna arvet är riktig. Inte heller så många av de radikalkonservativa intellektuella var kristna. Bland nyhögern i fler länder finns ett hyllande av det indoeurpoeiska och flera övertygade neo-paganer. De Benoist är ett bra exempel.
    Radikalkonservartismen och nyhögern har mycket lite med den anglosaxiskt orienterade och från Burke härledda konservatism som har varit dominernade i Sverige. Men den skiljer sig också från äldre kontinental konservatism och bör överhuvudatgaet inte kallas konservatism.
    Konservatismen ställer sig avvisande till den förnuftoptimism som kännetecknar mycket av den moderna utvecklingen. Den kritiserade ett oproblemamtiserat förnuftsbegrepp långt innan postmodertnismn var uppfunnen. Men konservatismen är inte förnuftföraktande som nyhögern verkar vara.

    I övrigt tyvker jag också det är tråkigt att SvD avslutade den spretiga debatten så tidigt. Nu består oklarheten omring begreppen.

  19. 19 Johan J mars 6, 2010 kl. 17:07

    Helt ärligt finns det en rad olika frågeställningar, som var och en är rätt komplicerade, att ta ställning till i Alain de Benoist text ovan. Tycker det är bra om vi alla är ödmjuka i denna fråga utan att slänga hårda ord mot varandra.

    Klart är väl att den stora fåran av västerländsk kristendom tagit en annan väg än Alain de Benoist. Därav hans missnöje med denna kristendom.

    Utan att vara expert kan jag samtidigt tänka mig att kristendomen lika väl kunnat och kanske fortfarande kan leva utan ett universiellt paradigm (även om detta ”lokala paradigm” givetvis inte kan vara allenarådande då det står i motsatsställning till bl.a. vår Herres önskan om alla människors frälsning)under vissa tidsperioder och i vissa kyrkor och rörelser. Fortfarande har man inte t.ex. inom katolsk sociallära antagit upplysningsidéernas universialism fullt ut. Det är fortfarande viktigare att värna och ta hand om de människor som man har närmast ikring sig, sin familj, sin släkt sitt land etc., än t.ex. människorna i Afganistan. I dagens Sverige är ett sådant grundläggande argument inte längre självklart. En hel del blir rätt upprörda, har jag märkt.

    Jag vet inte hur radikal Alain de Benoist är. Om han totalt avvisar det universiella så menar även jag att hans tankar står i motsatsställning till kristendomen.

  20. 20 Frederick mars 6, 2010 kl. 21:53

    Per,

    Väl talat. Aten, Rom, Jerusalem – Västerlandets pelare. Det du säger om detta är helt korrekt om mycket glädjande. Det är så tröttsamt att ständigt höra tugget om de s. k. radikalkonservativa. Personer som Jünger må vara fascinerande att studera, men någon grund för en modern och humanistisk konservatism utgör de sannerligen inte.

  21. 21 Traditionalist mars 6, 2010 kl. 22:43

    ”Modern och humanistisk” – låter inte det lite väl mycket som PK/liberalsocialism?

    Sann traditionell konservatism, grundad i de kristna/katolska västerländska värderingarna, slår hårt mot de som inte tar sitt ansvar. Den står varken för kollektivism eller individualism utan elitism, där förvisso inte massans enfald, utan elitens visdom får inskränka individens frihet.

    Enligt Joseph de Maistre har bara ett litet fåtal människor, ca. 1 på 20, fått som kallelse att tänka stora tankar av Gud och arbeta med sitt intellekt. De flesta andra har som kallelse att arbeta inom något särskilt yrke. Varför skall då den tänkande minoriteten tvingas böja sig under massans makt?

    Konservatism (och kristen tro) är till sin natur antidemokratisk och den Europeiska Nya Högern är förmodligen den idéströmmning som står för en mest ren form av konservatism, obefläckad av liberalism och det vulgära USA.

  22. 22 Walther mars 7, 2010 kl. 0:24

    Ett problem i debatten kring konservatismen är hurvida man skall ha en bred eller smal definition av begreppet konservatism. Har man en smal definition av vad som är riktig konservatism så definierar man bort en stor del av de historiska tänkare som själva sett sig som konservativa samt en stor del av världens befolkning som de facto är konservativa. Till stor del är dessa människor strukturkonservativa men många är också konservativa på religiös bas. Om dessa historiska och nu levande personer inte är konservativa vad är de i sådant fall istället? Med smala definitioner av de tre stora ideologierna så hamnar man lätt i en situation där huvuddelen av världens befolkning och en stor del av politikerna/partierna inte har någon ideologisk hemvist. Personligen föredrar jag en bred definiering av ideologierna. Detta innebär att jag definierar många militant antiliberala konservativa grupperingar från historien och nutiden samt både från västerlander och resten av världen som konservativa. Detta gäller även många strukturkonservativa grupperingar

  23. 23 AnteBragd mars 7, 2010 kl. 2:19

    Patrick Magnusson
    Synd att du har satt punkt för ditt deltagande i den här debatten redan🙂
    Jag kan bara förklara att jag kanske tillhör det ”invandringskritiska lägret”, på sätt och vis. Egentligen är jag neutral rent partipolitiskt och jag tycker absolut inte att invandrarna i sig är ”problemet”, utan politiken. Jag har inte heller fått för mig att invandringsfrågan är den enda viktiga frågan som allt står och faller med även om jag tror att det är en av de viktigaste frågorna. Jag förstår och håller med dig om att det finns vissa ”besvärliga element” inom det invandringskrisitksa lägret, som närmast tävlar om vem som kan vara radikalast. Det jag upplever däremot är det finns hyggligt resonabla människor och ideér som närmast är portade på den här sidan, tex en del av Motpolskribenterna. Man behöver inte hålla med om allt men en öppen och ärlig debatt skulle inte skada. Jag tror att man måste drista sig till att driva vissa frågor även om det är känsligt för annars blir det så att vänstern och liberalismen definerar debatten, och man låter i sin tur de ”besvärliga elementen” utforma kritiken (för de kommer aldrig att tystna) och därmed kommer kritiken fördummas och delegimiteras. Så blir det en ond cirkel tills det hela urartar om vi har otur.

    Off-topic, för övrigt så var inlägget om intelligensskillnader mellan liberaler och konservativa utmärkt.

  24. 24 Walther mars 7, 2010 kl. 3:13

    Självfallet inser jag att en bred definiering av konservatismen inte är populärt hos många mer liberalt inriktade konservativa. Skälet till detta skulle jag tro är att man vill slippa dåligt sällskap av diverse historiska och nutida mörkermän som ger negativa associationer. Detta är förvisso ett problem men det får hanteras på samma sätt som demokratifrågan hanterats bland både socialister och islamister. Där går vissa grupper ut och säger att de är demokratiska socialister eller islamister. Är man en reformistisk och demokratisk konservativ så är det bara hävda detta. Däremot skall det icke hävdas att all konservatism per definition är reformistisk och frihetlig då detta sannolikt framstår som skönmålning och försök till historieförfalskning. Var istället stolt över den gren av det konservativa trädet du själv tillhör och kritisk till de grenar vars uppfattning du icke delar. Sedan så går det självklart att ha en egen definition av konservatism som definierar bort det man inte vill ha med, men det kan vara svårt att få allmän acceptans för densamma.
    Från liberalkonservativt håll så verkar man vilja ta avstånd från all historisk auktoritär konservatism genom att hävda att det antingen rörde sig om en slags förfascism eller en utdöende feodal strukturkonservatism. När det gäller moderna avvikare från den liberalkonservativa mallen så blir argumenten väldigt konstiga när man försöker visa att det inte rör sig om vare sig riktig konservatism eller höger. Ett argument jag ofta fått höra är att jag inte är konservativ/höger eftersom jag är för kollektivistisk, protektionistisk samt skeptisk till ohämmad kapitalism. Om jag fått denna kritik från en liberal hade jag accepterat den utan tvekan, men från en konservativ förstår jag den inte. I den konservativa idétradition som jag verkar inom så har både liberalerna och socialisterna historiskt varit huvudfiender. Under större delen av 1900-talet var socialisterna det största hotet men idag ser jag återigen liberalerna som ett lika stort hot som resterna av vänstern. Att då bli anklagad för att vara vänster och icke-konservativ pga att jag inte är tillräckligt liberal känns väldigt konstigt. Personligen så är jag tveksam till om jag kan definiera liberalkonservatismen som en konservativ ideologi. Liberalkonservatismen är snarare ett inte oävet barn till sina föräldrar den klassiska konservatismen och liberalismen, en slags förbättrad och verklighetsanpassad liberalism som det går att resonera och samarbeta med. Jag har dock som sagt en vid definition av begreppet konservatism så om liberalkonservativa debattörer ser sig som konservativa så är de hjärtligt välkomna till en respekterad plats på en egen gren i mitt konservativa träd. Förhoppningsvis så får vi ickeliberala konservativa en liknande civiliserad behandling av våra mer liberalt sinnade konservativa vänner. Ett artigt och civiliserat samtalsklimat borde vara möjligt då vi i en rad frågor trots allt torde ha liknande äsikter.
    För övrigt så vill jag bara meddela att både national- och radikalkonservatismen lever och är vid sällsynt god vigör i Ryssland. Tyvärr ofta i en väldigt radikal form. Jag som definierar mig själv som en måttfull nationalkonservativ framstår som en väldigt demokratisk, tolerant och icke-rasistisk liberal bland ryska vänner och bekanta. Många ryska konservativa är helt okritiska anhängare av både egna slavofila ideologer samt europeiska national- o/e radikalkonservativa som von Treitschkes, Maurras, Kjellén, Haushofer, Junger, Schmitt m.fl.
    Det kan vara bra att ha i åtanke att världen är större än den anglosaxiska kultursfären med sin egen speciella sorts konservatism. Däremot så är det självfallet svårt att relatera till konservativa idéer på slavofil, konfuciansk, islamistisk och hindunationalistisk grund pga stora kulturella skillnader. Vill man spekulera så kanske det blir så i framtiden att liberalkonservatismen kommer bli en alltmer udda fågel i en global konservativ rörelse dominerad av religiösa och nationalistiska grupper/idéer.

  25. 25 Allianspartisten mars 7, 2010 kl. 8:42

    Utan att göra anspråk på att vara renlärigt konservativ och fullt medveten om mina begränsningar att, såsom naturvetare i grund och botten, kunna hänga med i den mer, säkert mycket intressanta, filosofiska vinklingen i denna debatt, förvånas jag ändå över vidlyftigheten. Här talas om konservativa, radikalkonservativa, nationalkonservativa, liberalkonservativa och jag vet inte allt. Utifrån det jag läser här har jag svårt att riktigt se vad det är som förenar riktningarna i denna ”spretiga” begreppsvärld.

    För mig själv är konservatismen mer ett förhållningssätt är en ideologi. Ett förhållningssätt som grundar sig på att det finns begränsningar, både i egenskaperna hos oss enskilda människor och i samhällsorganismen som sådan. Vad det då är frågan om är att hitta förhållningssätt som hanterar detta och som genom historiska erfarenheter visat sig fungera.

    För mig sammanfattas de historiska erfarenheterna ganska bra av de städer som nämns i en del inlägg ovan. Jerusalem – Rom -Athen, d.v.s. människosyn – rättssamhälle – demokrati. De samhällsbyggen som genomsyrats av dessa värden har, trots att det alltid funnits och alltid kommer att finna brister, varit de mest framgångsrika.

    Konservatismen är inte, i motsats till andra ideolgier som t.ex. socialism, liberalism och nationalism, utopisk. Dessa sistnämnda ideologier ställer upp modeller för hur idealsamhället skall fungera, utoipiska modeller som alltid har bristen att de på grund av verklighetens komplexitet aldrig kan bringas att fungera. Låt därför inte konservtismen fastna i de utopiska modellernas fälla.

  26. 26 Patrik Magnusson mars 7, 2010 kl. 12:16

    ”Synd att du har satt punkt för ditt deltagande i den här debatten redan”

    Haha, jag vet ju egentligen att man aldrig skall säga så, för det kan man aldrig hålla🙂

    Artikeln har ju genererat en intressant och viktig diskussion, så det vore ju synd att missa den. Jag tänker dock hålla fast vid att försöka hålla mig till ämnet och inte glida in på sidospår. Artikeln har ju ett mera teoretiskt och filosofiskt fokus än rena partipolitiska spörsmål, så vi gör den nog orätt om vi tillåter diskussionen sjunka till sådana mera världsliga ting.

    När det gäller redaktionella frågor, som var gränsen går för vad som tillåts i debatten, så är det en fråga för våra redaktörer. Såsom ”vanlig” skribent är det inte min plats att ha synpunkter där, annat än att jag rent teoretiskt har visst inflytande över de kommentarer som görs på mina egna inlägg, något jag utnyttjar med sparsamhet.

    Roligt att du uppskattade artikeln om intelligens.:)

    Allianspartisten:

    Var inte ledsen över dina begränsningar att hänga med i de filosofiska utläggen i den högre skolan. Jag är inte naturvetare utan humanist, med bl.a. studier i politisk teori bakom mig, och jag har också svårt att hänga med ibland. Dessutom speglar, enligt min mening, ditt sista inlägg om konservatismens väsen en förståelse för väsentligheterna i det konservativa tankegodset som inte går av för hackor.

    Walther,

    Du framför intressanta tankar som jag nog vill kommentera senare, efter att först fått smälta dem ett tag.

  27. 27 Frederick mars 7, 2010 kl. 13:30

    Traditionalist: ”Konservatism (och kristen tro) är till sin natur antidemokratisk och den Europeiska Nya Högern är förmodligen den idéströmmning som står för en mest ren form av konservatism, obefläckad av liberalism och det vulgära USA.”

    låter inte det lite väl mycket som högerextremism/fascism?

  28. 28 Frederick mars 7, 2010 kl. 13:37

    Walther: ”Ett argument jag ofta fått höra är att jag inte är konservativ/höger eftersom jag är för kollektivistisk, protektionistisk samt skeptisk till ohämmad kapitalism.”

    Ja, visst är det märkligt? Du har helt klart en poäng i just denna fråga. Även jag är kritisk till ohämmad kapitalism, vilket inte tycks accepteras av så många nutida konservativa. För dem tycks konservativa bestå i att man ska vara så högerliberal/nyliberal som möjligt då det gäller synen på ekonomi, vilket för mig känns udda. Det har blivit så att konservativ idag som begrepp förutsätter att en konservativ alltid är för mindre stat, lägre skatter, är ointresserad av social rättvisa och medborgarnas väl och ve i dessa frågor. Man kan ju fråga sig hur konservativt det är. Samtidigt måste man ju medge en bred tolkning av konseratism. Det finns många skolor. Men det är frustrerande att en konservatism som vill ha ramar och reglering av marknaden ska anses som så oerhört konstig av nyliberalt anstrukna konservativa. Den ena varianten är inte mer av en udda fågel än den andra. De är bara just varianter av en ideologi. Även om jag kan tycka att ekonomisk laissez-fairesliberalism är en ur konservativ synpunkt bisarr pendang till en konservativ inställning överlag.

  29. 29 Carl-Mikael Teglund mars 7, 2010 kl. 16:07

    Hellu🙂 undertecknad är både klassiskt liberal och sk. nyhedning. Jag föraktar kristendomen för dess altruistiska individfientliga filosofi.

    Hednisk mystik lockar definitivt. Inte bara för att vikingatidens Island är ett utmärkt exempel på hur ett samhälle utan en stat kan växa fram och att dåtidens nordbor gav exempel på en sjudundrande individualism och nyfikenhet på världen, men också på grund av att dagens hedniska tradition ”Forn Siðr” (den forna seden) ger utrymme för stora individuella svängar och tolkningar.🙂

    Kristendomen är vår regions fiende från början och en imperialistisk religion från kontinenten🙂. Varför borde nordbor vara kristna när vi har en sådan fin teologisk tradition i vår historia sedan tidigare?

    MvH
    Carl-Mikael A. Teglund

  30. 30 Allianspartisten mars 7, 2010 kl. 17:02

    Carl-Mikael Teglund,
    Det är min förhoppning att du hade trevligt på midvinterblotet. Hur många människor offrade ni till Odens, Tors och andra asars ära? Det är också min förhoppning att trälarna var er följsamma. Människooffer och trälar är i sanning en ”fin teologisk tradtion” från vår historia.

  31. 31 Alex Birch mars 7, 2010 kl. 19:09

    Det är otroligt hur mycket diskussion det kan bli kring begrepp. Och här ser vi en del av anledningen till varför konservativa ALDRIG kommer få partipolitisk makt i Sverige.

    Liberalernas och vänsterns budskap är enkelt: trygghet och jämlikhet genom välfärd. Det låter bra, folk kan upprepa det, alla köper det.

    Konservativas budskap: vi står för…ööö…vi är…eee…vi är INTE SVERIGEDEMOKRATER…eller hedningar…eller anti-demokrater..förutom de som står där borta…de kallar sig någonting liknande……äh, sänk skatterna, som Reinfeldt säger.

    Konservativa måste enas under ett par grundläggande principer och sedan skapa ett meme kring det. Annars kan vi glömma politisk makt. Vi börjar mer och mer likna Kristdemokraterna och deras interna kris.

  32. 32 S. O. Pettersson mars 7, 2010 kl. 20:04

    Artikeln är lovande och markerar en rejäl nivåhöjning på den här bloggen; detta gör det meningsfullt att kommentera. Emellertid måste jag opponera mig mot slutsatsen. Det som jag upplever som resonemangets brist är att det tycks suggerera en absolut dikotomi emellan, å ena sidan amerikansk liberalkonservatism, och å andra sidan, något slags kryptofascistisk nyhedendom, där Alain de Benoist anförs som exempel – och däremellan är det tomt!

    Resonemanget relateras ock till debatten i SvD, men jag tror knappast någon av dessa står för något sådant. Precis som undertecknad, står nog exempelvis Wallrup och Eriksson för något däremellan – lika främmande för bägge traditioner. Eriksson nämner förutom Heidegger, också Dostojevskij, Burke och Aristoteles. Det är ingen dålig läslista, utan jag skulle hävda, att alla dessa är centrala konservativa klassiker, som om de lästes och begreps av de många som kallar sig konservativa, skulle borga för en renässans för verklig konservatism. (Men detta är förstås mycket mer än man kan hoppas på.)

  33. 33 Patrik Magnusson mars 7, 2010 kl. 20:59

    Walther,

    Tack för ditt tänkvärda inlägg. Jag vet inte hur mycket du följt T&F tidigare, men är du bara lite bekant med mina skrifter så inser du att jag definitivt hör till de mera liberalt sinnade konservativa. Med detta sagt måste jag ändå säga att du har en poäng i ditt resonemang, åtminstone om man betraktar konservatism ur ett idéhistoriskt perspektiv.

    Som historiker tilltalas jag av din lite bredare definition, även om jag misstänker att jag nog inte är beredd att gå lika långt som dig. Konservatismen har genom tiderna varit ett synnerligen spretigt träd, men stundtals har nog en del skott från detta träd fallit så långt från det att det börjar bli befogat att ifrågasätta dess hemvist.

    Som reformistisk och demokratisk konservativ är jag naturligtvis skeptisk till mera auktoritära konservativa riktningar, men samtidigt tycker jag att intellektuell hederlighet gör att det vore fel att förkasta dem alla som icke-konservativa. Jag kan också sen en poäng i att som konservativ acceptera ett visst ansvar för de avarter som min ideologi tidvis förfallit till, och att lära av historien för att på så sätt undvika att upprepa den.

    Tittar man dock på den praktiska politiska verkligheten av idag, så blir det även begripligt att konservativa ideologer, så som skribenterna på T&F, håller sig med en något snävare definition. Konservatismen var för bara fem år sedan utplånad i Sverige, stendöd. Många skulle nog hävda att tillståndet för patienten är obetydligt bättre idag, men det finns ändå viss aktivitet, försök att blåsa liv i konservatismen som ett politiskt alternativ till liberalism och socialism.

    Detta svaghetstillstånd gör att begreppet konservatism i Sverige tenderar att bli ett slagfält. Utrymmet för politiska riktningar att göra anspråk på och att definiera detta begrepp är stora. De som går segrande ur den striden kommer sannolikt för decennier framåt att hålla i taktpinnen för den konservativa ideologins utveckling i Sverige.

    Även om T&F som sådant saknar program, eller ens är särskilt homogent vad gäller skribenternas åsikter, så har vi ändå föresatt oss att i någon mån definiera gränserna för vad som bör vara svensk konservatism på 2000-talet. Jag vill hävda att dessa gränser ändå är ganska vida, sannolikt för vida för att fungera som grund för ett praktiskt politiskt program.

    Inom dessa gränser ryms uppenbart såväl socialkonservatism som liberalkonservatism, vilket ändå får betraktas som de två stora grenarna på det konservativa trädet. Lite mera problematiskt blir det när vi tittar på mera aktivistiska eller rent av revolutionära riktningar. Två sinsemellan ganska olika traditioner hör till dessa som börjar förete så pass från den konservativa huvudfåran avvikande drag att det är tveksamt om de längre kan betraktas som konservativa.

    Den ena är neokonservatismen, som av dess kritiker snarast betraktas som en slags missionerande ultraliberalism. Den andra är den revolutionära rörelsen med rötter i Weimarrepublikens Ernst Jünger och moderna uppföljare som Benoist och Le Pen, vilka av deras kritiker hellre betraktas som kryptofascister. Vi som lutar mer åt det liberalkonservativa hållet tenderar att ha svårare för de sistnämnda, medan mera social- eller paleokonservativa kanske har mer otalt med de neokonservativa.

    Ur ett idéhistoriskt perspektiv skulle jag betrakta båda dessa exempel som ideologiska gränsfall. Båda har i någon mening band till konservatismen, men båda har också betydande influenser från andra ideologiska huvudlinjer. Sett ur dagens politiska perspektiv tror jag dock att båda med nödvändighet måste definieras bort från modern svensk konservatism.

    Båda är tämligen avvikande från vad jag skulle vilja kalla den konservativa huvudfåran. Båda är tämligen kontroversiella och riskerar att stöta bort många sympatisörer som är måttfullt konservativa, och kanske viktigast av allt, båda utgör ett splittrande inslag, ett reellt hinder för att olika falanger inom konservatismens kärna skall kunna enas och samarbeta.

    Slutligen några ord om ekonomi, vilket både du och Frederick tar upp. Jag tillhör ju som sagt de mera marknadsekonomiskt orienterade konservativa, men inte ens jag skulle vilja betrakta mig som anhängare av ohämmad kapitalism, eller som ens i närheten av en äkta nyliberals marknadsdyrkan. Jag tror att uppfattningen att många svenska konservativa skulle vara så ultrakapitalistiska hänger samman med att vi har ett så genomsocialiserat samhälle i Sverige. Utifrån den position vi befinner oss är det närmast omöjligt att tänka sig en annan väg än den mot mera marknad, mera frihet och mindre regleringar i ekonomin.

    Hade jag bott i USA hade jag sannolikt förordat mer av regleringar av den fria marknaden, för där har det sannolikt gått för långt åt andra hållet. Jag tycker inte att en ekonomisk mitten-, eller t.o.m. måttfull vänsterorientering nödvändigtvis utesluter att man kan betraktas som konservativ. Däremot tror jag att det finns en gräns för hur långt åt vänster man kan befinna sig utan att få problem att acceptera de kompromisser på det ekonomiska området som blir nödvändiga för att samla de konservativa. Den kompromissen torde nämligen placera svensk konservatism mera åt höger än åt vänster, om min gissning av tyngdpunkten i de konservativas åsikter är riktig.

  34. 34 Frederick mars 7, 2010 kl. 21:15

    S. O. Pettersson: ”Artikeln är lovande och markerar en rejäl nivåhöjning på den här bloggen;”

    Ja, jag tänkte precis samma sak. Per Lagerqvists inlägg är mycket välskrivet och tar upp relevanta frågor. Vi får hoppas att det kommer mer sånt ur Lagerqvists ”penna”!

  35. 35 Frederick mars 7, 2010 kl. 22:58

    Patrik Magnusson: ”Däremot tror jag att det finns en gräns för hur långt åt vänster man kan befinna sig utan att få problem att acceptera de kompromisser på det ekonomiska området som blir nödvändiga för att samla de konservativa. Den kompromissen torde nämligen placera svensk konservatism mera åt höger än åt vänster, om min gissning av tyngdpunkten i de konservativas åsikter är riktig.”

    Jag skulle inte vara så säker på detta. Konservatismen kan nog skära genom många led. Betänk t e x att det finns gott om (men inte tillräckligt många kanske) socialdemokrater med kulturkonservativa åsikter. Partiledningen står ofta långt ifrån gräsrötterna. Dessa kulturkonservativa sossar har ju tydlig vänsterprofil i ekonomiska frågor, men kan ha rejält konservativa åsikter i andra värdefrågor. Du har ju tidigare skrivit klokt om den bristande höger-vänsterskalan, så du är ju förmodligen medveten om sådana aspekter. Den ekonomiska aspekten är inte allenarådande. Och jag är övertygad om att den värdeorienterade aspekten kommer att bli viktigare i framtiden. Det ser man inte minst på SDs ökande popularitet eller Geert Wilders framgångar i Holland – alldeles oavsett vad man tycker om deras åsikter.

    Det finns inget som á priori tillskriver en konservativ nyliberala åsikter i ekonomiska frågor, lika lite som att en socialdemokrat måste brinna för HBT-frågor bara för att han står till vänster på den ekonomiska skalan.

    Höger-vänsterskalan täcker inte upp tillräckligt många fält längre. I vår tid kommer värdefrågorna att bli viktigare och då räcker det inte med en ekonomisk skala. Den säger ingenting om en massa andra viktiga frågor.

  36. 36 Patrik Magnusson mars 7, 2010 kl. 23:39

    Frederick:

    ”Höger-vänsterskalan täcker inte upp tillräckligt många fält längre”

    Där är vi ju som du redan vet helt överens. Jag tror nog innerst inne att vi, våra olika utgångspunkter till trots, båda också inser att om konservatismen skall få bärkraft måste sådana som jag och du finna en väg att kompromissa i ekonomiska frågor, och det borde inte vara omöjligt. Det handlar trots allt bara om pengar.

    De jag utifrån mitt prodemokratiska och pragmatiska perspektiv kommer att få mycket svårare att kompromissa med är de som står för en revolutionär eller auktoritär ideologi. Dessa frågor rör på ett helt annat sätt än de ekonomiska kärnan i mina värderingar. Även där har jag dock för mig att vi i huvudsak är överens.

  37. 37 Patrik Magnusson mars 8, 2010 kl. 0:28

    Ett litet tillägg om ”nya högern/Nouvelle Droite”. Jag hittade ett citat från en av dess förgrundsfigurer, Louis Pauwels, som jag tycker på ett ganska kort och kärnfullt sätt beskriver dess relation till konservatismen:

    ”My positions are those of what we can call the ‘new right’, and have nothing to do with the bourgeois, conservative, and reactionary right.”

    Jag instämmer (fast från motsatt håll).

  38. 38 G.G.M. mars 8, 2010 kl. 8:16

    ”My positions are those of what we can call the ‘new right’, and have nothing to do with the bourgeois, conservative, and reactionary right.”

    Så nytt låter det inte!🙂

  39. 39 G.G.M. mars 8, 2010 kl. 8:21

    Frederick,

    ”Det finns inget som á priori tillskriver en konservativ nyliberala åsikter i ekonomiska frågor”.

    Jag instämmer fullständigt. Men detta behöver inte nödvändigtvis betyda att man blir en SD-anhängare. Tyska CDU är ett exempel på ett koservativt parti som inte är hudraprocentigt laissez-faire marknadsliberalt, utan att vara nynationalistiskt.

  40. 40 G.G.M. mars 8, 2010 kl. 8:24

    ”Skäms ni inte för något? Kan ni verkligen se er själva i spegeln och säga utan skam att ni är […] kristna?”

    Jag tror att vi ska låta Gud bestämma om det när tiden kommer!

  41. 41 G.G.M. mars 8, 2010 kl. 8:28

    PS: Underbart inlägg, förresten! Tack.

  42. 42 Patrik Magnusson mars 8, 2010 kl. 8:40

    ”Tyska CDU är ett exempel på ett koservativt parti som inte är hudraprocentigt laissez-faire marknadsliberalt, utan att vara nynationalistiskt.”

    CDU är nog det europeiska parti som i dagsläget står mig närmast.🙂

  43. 43 G.G.M. mars 8, 2010 kl. 8:51

    Mig också!.🙂

  44. 44 Frederick mars 8, 2010 kl. 13:39

    Patrik Magnusson: ”De jag utifrån mitt prodemokratiska och pragmatiska perspektiv kommer att få mycket svårare att kompromissa med är de som står för en revolutionär eller auktoritär ideologi. Dessa frågor rör på ett helt annat sätt än de ekonomiska kärnan i mina värderingar. Även där har jag dock för mig att vi i huvudsak är överens.”

    Ja, Patrik – här är vi överens! Och visst förstår jag hur du menar angående att finna en gemensam bas i den ekonomiska sfären. Jag ville bara förtydliga att det inte finns någon a priori ekonomisk politik som man som konservativ MÅSTE bekänna sig till. Det var det jag ville säga.

  45. 45 Frederick mars 8, 2010 kl. 13:40

    Patrik Magnusson: ”‘My positions are those of what we can call the ‘new right’, and have nothing to do with the bourgeois, conservative, and reactionary right.’

    Jag instämmer (fast från motsatt håll).”

    Dito, igen, Magnus!

  46. 46 Frederick mars 8, 2010 kl. 13:45

    G.G.M. :”Frederick,

    ” ‘Det finns inget som á priori tillskriver en konservativ nyliberala åsikter i ekonomiska frågor’

    Jag instämmer fullständigt. Men detta behöver inte nödvändigtvis betyda att man blir en SD-anhängare. Tyska CDU är ett exempel på ett koservativt parti som inte är hudraprocentigt laissez-faire marknadsliberalt, utan att vara nynationalistiskt.”

    G. G. M., här har du ju helt rätt. Jag måste förtydliga att jag INTE stöder SD! Jag hoppas inte att någon fick för sig det. Jag använde dem (och Wilders) som illustration i mitt inlägg.

    Och som sagt – CDU är ett intressant parti. Det har ju dessutom historiskt i Storbritannien förekommit socialkonservativa strömningar i torypartiet som varit allt annat än nyliberala och stått för en moderat (i ordets klassiska betydelse) konservatism. För att inte tala om ”Red Tories” i Kanada och deras Progressive Conservative Party (som dessvärre gått i graven).

  47. 47 Johan J mars 9, 2010 kl. 11:45

    De klokaste inläggen i SvD:s konservatismdebatt skrivs ej i SvD:

    http://www.barometern.se/ledare/de-konservativa-finns-men-agnar-sig-at-annat-an-debatt(1814078).gm

    Även detta inlägg hos Barrometern är bättre än alla hos SvD:

    http://www.smp.se/ledare/den-tankande-hogern(1810097).gm

  48. 48 Carl-Mikael Teglund mars 11, 2010 kl. 0:51

    Jag kan ju kort kommentera att Sveriges Asatroförsamling inte tillåter blodsoffer utan vi offrar frukt, mat och dryck till Freja (framför allt då hon ju är Sveas främsta Gudinna) och Thor och Odin. På Island offrade vi lite valkött🙂.


  1. 1 FAS › En liberal-”konservativ” idédebatt Trackback vid maj 12, 2010 kl. 8:30

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar