Konservatismdebatten i media fortsätter

Per Ericson och Claes G. Ryn vid ett av Konservativt Forums seminarier 2007.

Det är både roligt och bra att debatten om högerns idébredd fortsätter, senast idag med ett program i Sveriges Radio P1. Det som nu håller på att hända är i huvudsak vad Erik Wallrup, som initierade hela debatten, önskade. Nämligen just att högerns idébredd tydliggörs. För visst har han rätt i att behovet av detta är exceptionellt stort i Sverige inte minst vid en internationell jämförelse.

Från att det bara har uppfattats som att högern är liberal och ekonomiinriktad, har det nu – äntligen! – talats väldigt mycket om konservatismen som ett huvudben inom den borgerliga idébildningen. Låt mig i detta läge genast länka till en hemsida som enkelt redogör med 7st varianter för konservatismens ideologiska inriktningar. I debatten har vi även stött på fenomen som den tyska s.k. revolutionära konservatismen (även kallad anarkokonservatism) och nyhögern, vilka inte minst är intressanta i sammanhanget för att belysa högerns radikala sida och därmed ge viktiga nycklar till förståelsen för vad ”högerextremism” i egentlig mening är.

För att känna att debatten verkligen närmar sig en bättre helhetssyn av bredden inom den egentliga högerns idébildning, skulle jag vid sidan om dessa inriktningar gärna tillfoga kommunitarismen som en viktig modern strömning. Centerns Högskoleförbunds tidskrift Rådslag gjorde i ett flertal av sina första nummer från 2005 viktiga bidrag till modernt högertänkande med sin analytiska artikelserie om en sund modern nationalism, kulturell regionalism och kommunitarism genom Ilan Sadés duktiga och sakkunniga penna. Även personalismen (en människosyn som är kontextbunden snarare än individualistisk eller kollektivistisk, och som har anammats inom både konservativt och kristdemokratiskt tänkande) har i Sverige en mycket framstående företrädare i Jan Olof Bengtsson, författare till en genuin bok på temat med titeln ”The Worldview of Personalism” (Oxford University Press, 2006). I USA sitter också den i svensk media hyfsat bekante professorn i Politics Claes G. Ryn och publicerar långa rader av bidrag till en modern konservativ politisk åskådning på engelska.

Därför tycker jag det är både synd och märkligt, snudd på tjänstefel även om man givetvis också måste prioritera bland mängder av olika inkommande debattartiklar, att SvD publicerar en artikel av nyliberalen Johan Norberg som avslutning på debatten. Norberg som ju i princip är den ende högerintellektuelle som är känd i Sverige, och som är själva upphovet till debatten om behovet av att se över den svenska högerns synbarligen väldigt begränsade intellektuella resurser och nyansskillnader. Det är faktiskt en helt annan sak att han är en av vår tids allra mest framstående politiska tänkare. Hela grejen är ju att vi skulle behöva lyfta fram fler tänkare inom dagens svenska höger. Även en konkurrensfundamentalist som Norberg skulle må bra av lite konkurrens, både i idéer och i position i samhällsdebatten. Jag vet att det i alla fall inte handlar om att debatten tappat för mycket styrfart, dels för att Göran Hägglund som förste partiledare gett sig in i debatten, dels för att jag själv skickat in en debattartikel till SvD innan det drogs streck där.

Några punktkommentarer jag skulle vilja göra i övrigt i debatten såhär långt…

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund är alltså en av dem som nu (SvD 1/3) gett sig in i debatten. Det är härligt att se Hägglund referera till Wilhelm Röpke i sin artikel, om Röpke har vi skrivit åtskilligt här på T&F (t.ex. här och här). Förutom Röpke hänvisar han till KD:s principprogram som en framstående idéskrift i sammanhanget. Och det vill jag verkligen hålla med honom om, KD:s principprogram är i stor utsträckning en konservativ idéskrift för ett parti i det svenska 2000-talet (om konservatismen i KD:s principprogram har jag skrivit mycket utförligt här). Det måste dock påpekas att medan Hägglund i sin artikel slår ett välkommet slag för den svenska idédebatten till höger om mitten, så finns verkligen mycket att önska vad gäller KD:s interndebatt. Denna verkar totalt lamslagen av en liten skara inom rörelsen upphöjda debattörer som för allt i världen inte vill diskutera kristdemokratins närhet till konservatismen med utgångspunkt i sagda principprogram.

I DN skriver Henrik Berggren att han tycker att Fredrik Reinfeldt är en bra representant för ”upplyst konservatism”. Till att börja med bör det förstås påpekas att Reinfeldt har bekänt sig till konservatismen, eller åtminstone att konservatismen är en viktig del av moderaternas politiska idégrund. Men det vore kort sagt intellektuellt ohederligt att kalla Reinfeldt vare sig för konservativ eller ”upplyst konservativ”. Reinfeldt är en genuin politisk pragmatiker, och hans politik syftar till att visa att även moderaterna kan regera prestigelöst med samma medel och idéer som socialdemokratin gjort i decennier. Det socialdemokratins Sverige som Reinfeldt försvarar och bygger vidare på är helt väsenskilt från ett sådant Sverige som konservativt sinnade vill ha – en vision som enligt min erfarenhet i sina huvudsakliga drag kan tecknas som ett starkt civilsamhälle på traditionsbejakande grund där ansvarstagande premieras, ett socialt skyddsnät finns till just för de svagaste, och med fungerande skydd mot yttre och inre fiender till vår demokratiska rättsstat.

Dagen efter att SvD beslutat att lägga ner sitt upprätthållande av debatten, publicerar PJ Anders Linder på SvD:s ledarblogg ett förtydligande av sin tidigare ståndpunkt om att konservatismen och liberalismen borde samarbeta, med utgångspunkt i ett citat från danska Jyllands-posten. Den ståndpunkt som framförs är både bra och tänkvärd, även för sådana som jag som tycker att liberalismen varit en alltför otrogen make inom politiken de senaste 50 åren i Sverige. Men om ett sådant samarbete totalhavererat inom ramen för det självproklamerande liberalkonservativa Moderata samlingspartiet, är då lösningen att fortsätta på en uppenbart omöjlig väg – eller att hitta en ny? Kanske man kan tänka sig en Allians för Sverige version 2.0, där liberalerna från de olika partierna intensifierar och profilerar upp sitt samarbete som liberaler, samtidigt som de folkpartister som stödjer Jan Björklund, de kristdemokrater som uppskattar Göran Hägglunds linje sedan Almedalen 2009, de centerpartister som sympatiserar med ovannämnde Ilan Sadé, och de moderater som kort och gott tycker att partiet var bättre förr innan både Reinfeldt, Bildt och Adelsohn profilerar upp sitt samarbete som konservativa? Det faktum att flertalet personvalda riksdagsledamöter på den borgerliga sidan är konservativt sinnade, tyder också på att det finns en stor potential i folkdjupet för att på ett eller annat sätt profilera upp den konservativa sidan av det borgerliga blocket.

I Smålandsposten inleder Marcus Svensson sitt debattinlägg med att hänvisa till Torbjörn Tännsjös bok ”Konservatism” (Bilda, 2001). Vän av ordning sitter efter formuleringen ”något ligger det förstås i att konservatismen vill bevara status quo” och väntar på en kraftig reservation för den tidigare chefsideologen för Vänsterpartiet kommunisternas i alla avseenden vilseledande framställning om en av sina främsta fiendeideologier. Tyvärr kommer inte en sådan reservation, trots att Svensson skriver att ”det är också så vi är vana att konservatismen presenteras i svensk kontext”. Låt oss genast slå fast att Tännsjös bok är fullkomligt värdelös, den är både ideologiskt ointressant och vilseledande och det är riktigt synd att någon ens får för sig att nämna den i debatten. Det räcker att återigen påpeka att det inte finns någon konservativ som skulle försvara en socialistisk stat och att konservatismen grundar sig på borgerliga och kulturella ideal – Tännsjö är helt ute och cyklar. I övrigt ligger det en del i vad Svensson skriver om konservatismen, men beskrivningen blir väldigt haltande och missvisande för dem som inte är väl insatta i den konservativa idébildningen. När Svensson påtalar att konservativa i allmänhet vänder sig mer åt kulturella och litterära skapelser missar han fullständigt att det finns en spirande intellektuell konservativ idébildning både i Europa och USA, som nämnde Roger Scruton bara är en av många representanter för. Och det är ju detta som den pågående debatten eftersöker! Bland översiktliga framställningar om konservatismen rekommenderas istället varmt Reidar Larssons standardverk ”Politiska ideologier i vår tid” som alltjämt utkommer i nya upplagor. Eller för den delen informationsportalen Konservatism.se .

Den politiske redaktören på Kalmartidningen Barometern, Per Dahl, som tidigare nämnts här i egenskap av redaktör för den i sammanhanget mycket betydelsefulla antologin ”Och sedan? – Den nya borgerliga idédebatten” (Hjalmarsson & Högberg, 2003), har nu också gett sig in i debatten. Han ger den viktiga förklaringen, om än kanske lite väl diffust, att konservatismen är mer ”ett sinnesläge” än skarpslipade och fast sammanfogade idéer. Dahl ger också ett sällsynt och ganska fascinerande perspektiv på konservativt urtänkande i antikens Grekland. Dessutom, och detta är en mycket viktig poäng när det gäller varför det verkar finnas alltför får konservativa debattörer, påpekar han att den konservativa läggningen (kanske lite extra i det så konsensusorienterade Sverige) gör det svårt att pracka på andra sina åsikter och att detta kan vara en anledning till att mer konfrontativt inställda liberaler tagit över den borgerliga scenen på bekostnad av en mera djuplodande och fruktsam idédebatt och idébildning.

Det hade dock verkligen varit läge om en eller annan konservativ debattör, som det trots allt verkligen finns ett antal av även i Sverige, började bjudas in till TV-soffor och radiohörnor. Dels för att diskutera fenomenen konservatism och konservativ debatt, dels för att ge perspektiv på politik och samhälle, och dels för att stöta och blöta sina argument mot liberalerna och socialisterna! När får vi t.ex. en konservativ som flankerar de liberala och socialistiska tyckarna i P1:s Godmorgon Världen? T&F:s Rolf K Nilsson, själv journalist och radiopratare innan sitt nuvarande engagemang som moderat riksdagsledamot, har länge i olika sammanhang och på olika sätt drivit denna fråga. Det känns verkligen som att det börjar blir dags, eller hur?

Det är i alla fall roligt att P1:s samhällsprogram Nya vågen idag när de gör en egen insats för denna debatt i ett 24 min långt inslag, nämner T&F och lite grann vad vi har skrivit i sakfrågan. De börjar med att sammanfatta debatten, och därefter diskuterar Johan Lundberg, Isobel Hadley-Kamptz och Johan Norberg både debatten och var och ens argument. Norberg håller med om att det politiska äktenskapet mellan konservatism och liberalism inte varit lyckat från någon sida, Hadley-Kamptz tar upp att konservatismen har gjort stora insteg i den svenska debatten under de senaste 10 åren, och Lundberg bereds en hel del utrymme till att rikta relevant kritik mot liberalismen.

Tidigare inlägg på T&F i denna konservatism-debatt:

Följande inlägg i debatten har jag hittat på nätet sedan sist:

Jakob E:son Söderbaum

4 Responses to “Konservatismdebatten i media fortsätter”


  1. 1 Johan J mars 9, 2010 kl. 18:06

    Tack för denna sammanfattande artikel! Den ger en mycket bra överblick!

    Jag håller med om att det var synd att SvD så fort satte streck för debatten.

  2. 2 Allianspartisen mars 9, 2010 kl. 20:22

    ”Det socialdemokratins Sverige som Reinfeldt försvarar och bygger vidare på är helt väsenskilt från ett sådant Sverige som konservativt sinnade vill ha – en vision som enligt min erfarenhet i sina huvudsakliga drag kan tecknas som ett starkt civilsamhälle på traditionsbejakande grund där ansvarstagande premieras, ett socialt skyddsnät finns till just för de svagaste, och med fungerande skydd mot yttre och inre fiender till vår demokratiska rättsstat. ”

    Här måste jag anmäla en avvikande mening. Det är orättvist att anklaga Reinfelt för försvar och vidareutbyggand av socialdemokraternas samhälle.

    En ”konservativ dygd” som jag bekänner mig till är att förändringar måste tas i steg, där det krävs fast mark under fötterna för att ta nästa steg. Att under en enda mandatperiod rätta upp det förfall som skett under socialdemokraternas långa maktinnehav är inte omöjligt. Att störta allt över ända och bygga upp något från spillorna är en revolutionär metod som jag betackar mig för.

    Du talar om ett civilsamhälle där ansvarstage premieras. Här pekar du på problemets kärna. I generation efter generation har socialdemokraterna målmedvetet arbetat för att föra bort ansvaret från civilsamhället. Viktiga verktyg här har varit skattepolitik och social ingenjörskonst.

    Alliansregeringen har här tagit ett principiellt mycket viktigt steg genom ”jobbskattepolitiken” vars rent ideologiska aspekt helt kommer bort i debatten. Vad det här ytterst är frågan om är att, om än i små steg, ge de enskilda, eller kalla det civilsamhället, ett större spelutrymme.

    Jag har också hört flera tal av Reinfelt och tillika intervjuer där han gång på gång framhållit att han tror på människans vilja att ta ansvar. En ståndpunkt som är väsenskild från socialdemokraternas syn på ansvarstagande. I detta avseende tycker jag Reinfelt ger uttryck får åsikter som mycket väl kan beteckans som konservativa.

    Den nu förda politiken är viktig ändring av vägriktningen och detta förtjänar såväl statsminsiter Reinfelt som Alliansregeringen respekt.

  3. 3 Söderbaum mars 10, 2010 kl. 12:34

    Hittade ett inlägg i Smålandsposten, som jag också i efterhand har lagt till en viktig kommentar om.


  1. 1 Konservatismens dilemma enligt Tage Lindbom « Café Exposé Trackback vid mars 15, 2010 kl. 6:02

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar