Anpassa skolan till medborgarna – inte till utopin

Om det är något samhällsområde som mer än något annat kommit att bli föremål för progressiva politikers utopiska drömmar så är det skolan. Det är också ett av de samhällsområden där det svenska samhällets haveri framstår som allra tydligast.

Att det blev på det viset är givet den politiska vänsterns dominerande ställning i Sverige under efterkrigstiden ganska givet. Det fanns tidigt hos arbetarrörelsen en insikt om skolans centrala roll på det ideologiska slagfältet. Skolan skulle bli den spjutspets med vilken framtidens socialistiska människa skulle formas.

Grundskolan

Läroverket - Ofta en ståtlig byggad som signalerar vördnad för bildning

Den stora vattendelaren i svensk skolpolitik var beslutet 1962 om införande av den allmänna grundskolan. Tidigare hade det svenska skolsystemet haft två parallella skolor, folkskolan som tillhandahöll den grundläggande undervisningen, och läroverken som tillhandahöll teoretisk utbildning som förberedde eleverna för högre studier. Dessutom fanns yrkesskolor.

Så kunde man inte ha det resonerade arbetarepartiet. Skulle man någon gång komma till rätta med klassklyftorna måste man se till att alla fick samma utbildning. Alltså måste alla elever, oavsett förutsättningar och intressen fösas samman i ett enda gemensamt och likriktat skolsystem.

Så fick vi grundskolan. Den blev dock inte den framgång som de radikala politikerna hade hoppats. Det visade sig att verkligheten inte stämde överens med de ideologiska ritningarna. Eleverna visade sig ha mycket olika fallenhet för teoretiska studier. I ett försök att anpassa undervisningen till elevernas behov, eller om det var av allmänt reaktionär attityd, så kom skolorna att nivågrupper elever och erbjuda viss differentiering av inriktningen, särskilt i högre årskurser.

Även dess kryphål täpptes effektivt till i början på 90-talet. Nivågruppering förbjöds. De praktiska utbildningarna avskaffades i praktiken, i och med att de gjordes treåriga och yrkesinslagen urvattnades till förmån för teoretiska inslag syftande till högskolebehörighet. Samtidigt byggdes högskolan ut genom att yrkesutbildningar stöptes om till högskoleutbildningar, och genom att allt fler elever antogs till de befintliga utbildningarna.

Flumpedagogiken

I dagens skola härskar kaos

Från slutet av 60-talet kom en annan faktor att få avgörande betydelse för den svenska skolans utveckling (om man nu kan kalla förfall för utveckling). Det var radikala pedagoger vars idéer började få genomslag på lärarutbildningar och sedan i skolan. Det var ett helt 1968 i miniatyr som eleverna tvingades genomlida. Auktoritet var fult. Läraren skulle inte vara förebild, ledare och auktoritet, utan polare. Ordning och reda skulle ersättas med ifrågasättande och normkritik.

Gradvis började allt mer av den kunskapsmassa som elever traditionellt fått tillgodogöra sig att ifrågasättas. Istället för kunskaper skulle man nu fokusera på processen, på förmågan att tillgodogöra sig kunskap. Så småningom kom fokus att driva vidare mot vikten att ifrågasätta kunskap. Istället för att lära sig, eller ens lära sig att lära sig, så skulle man nu ifrågasätta. Löst tyckande, utan underbyggnad av några fakta, upphöjdes till högsta mål.

Nya arbetsformer mottogs också med entusiasm, främst av dessa grupparbetet, vilket kom att bli ovärderligt när det gäller att dölja skillnader i kunskapsnivåer, och att genom grupptryck slipa ned individuella avvikelser i motivation och värderingar. Hand i hand med detta gick strävan bort från allt vad bedömningar och kunskapskontroller heter. Man lyckades nästan helt avskaffa betygen, vilka faktiskt under en tid ersattes som urvalsinstrument till högre utbildning av den demokratiskt mer gångbara processen lottning. Studentexamen försvann helt.

Indoktrineringen

En självklar del i en skola som har ambitionen att forma en ny människa är indoktrinering. En betydande del av denna levereras ju indirekt genom skolans organisation och arbetsformer, men det har inte saknats mer explicita inslag. Till skolan har levererats läroböcker med kraftigt vinklat innehåll. En särställning intar de läromedel som används för att undervisa invandrare.

Medan lärare av den gamla stammen (och ofta med borgerliga sympatier) hållit hårt på sina traditioner av intellektuell hederlighet och opartiskhet, har en ny generation lärare, indoktrinerade på lärarhögskolan och ofta med egna brinnande socialistiska ideal, valt att verka på ett annat sätt. Mer eller mindre öppet har man gått in för att predika sin ideologi som sanning.

Från politiskt håll och från den politiserade myndighetens håll har man också i form av läroplaner kommit att gradvis snäva in de uppfattningar som accepteras inom skolan, och påbjudit en mera aktiv roll från lärarna i att främja sådan politiskt korrekta teman som antirasism och jämställdhet, med vilket man i praktiken avser förbehållslöst stöd till fri och kravlös invandring samt radikalfeminism.

Resultatet

Vad har då detta jättelika experiment i samhällsbyggande givit för resultat? Ja, sett ur dess skapares synvinkel har det varit fenomenalt. Om man betraktar skolans enda och viktigaste uppgift som att skapa den socialistiska människan får utfallet ses som mycket lyckat. Tittar man på de politiska sympatierna hos de ungdomar som nyligen lämnat skolan så avviker dessa från befolkningen i övrigt på ett sätt som knappast någon annan socioekonomisk variabel förmår. Ungdomarna är illröda.

Förvisso klingar effekten av med tiden och i takt med att ungdomarna kommer ut i samhället, får intryck från andra håll än skolan, och upplever vad det innebär att själv förtjäna sitt uppehälle, så blir man mera borgerligt lagda. Men dessa ”tappade själar” ersätts ju hela tiden av nya kullar rätt programmerade, tillräckligt för att i de flesta fall tippa över vågskålen till vänster när det drar ihop sig till val.

Sett ur andra perspektiv är resultatet mer tvivelaktigt. Likriktningen i grundskolan har gjort att utbildningen passar allt färre elever. De mest begåvade klarar sig i bästa fall själv utan stöd. I värsta fall tappar de sugen, eller riktar den energi de inte får utlopp för i studier, till att ställa till med sattyg. Den stora massan i mitten bromsas upp av att tempot i undervisningen anpassas till de svagaste, och att huvuddelen av resurserna inriktas på att hjälpa de svagaste. Därmed når inte heller denna grupp sin fulla potential.

Men, tänker läsaren kanske då, borde inte de svagaste i alla fall gynnas av denna ordning? Nej, absolut inte blir mitt svar. De är kanske de som far allra mest illa. Här handlar det om elever som inte alls vare sig vill eller kan tillgodogöra sig den rent teoretiska skolning de påtvingas. Många av dessa elever skulle bli alldeles utmärkta esteter, byggnadsarbetare, vårdbiträden eller lokförare. De kan ha sociala, praktiska eller andra begåvningar som de aldrig får chans att utveckla. Istället tvingas de spela på bortaplan och bli dåliga akademiker istället.

Ok, allt var inte bättre förr...bara nästan

Resultatet har inte låtit vänta på sig. De kategorier av elever som tidigare gick praktiska utbildningar för att sedan ofta komma direkt ut i arbetslivet, men som nu berövats den möjligheten, röstar med fötterna. Det är dessa vi ser i den enorma olovliga frånvaro skolan dras med idag. Dagens skola skapar ett utanförskap av aldrig skådat slag.

Inte blir det bättre av flumpedagogiken. Barn från välordnade hem med god akademisk tradition tenderar att klara skolgången även om undervisningen är dålig och kaos råder. De lär sig helt enkelt på fritiden. De har också bättre förutsättningar att dra nytta av den större frihet som dagens skola erbjuder.

Mindre lyckligt lottade barn får inte samma stöd hemifrån. De saknar ofta den självdisciplin och kreativitet som flumpedagogiken förutsätter. De hade istället behövt mer av ordning och reda, och mer av styrning i sin inlärning.

Allt detta innebär att kunskapsnationen Sverige sjunker som en sten i internationell jämförelse. Våra elever har allt sämre kunskaper när de lämnar gymnasieskolan, vilket i sin tur har inneburit att högskolan tvingas sänka sin nivå samtidigt som man har svårt att hitta kvalificerade studenter till många utbildningar, inte minst de för vår konkurrenskraft så viktiga tekniska utbildningarna.

En annan aspekt av verkligheten som hoppat upp och bitit oss är det faktum att makt inte kan utplånas, bara omfördelas. Att skolledare och lärare har berövats maktbefogenheter innebär inte att vi fått en mjukare och vänligare skola. Den innebär bara att makten övergått till de eleversom vill och kan erövra den. Det är bråkmakarna och mobbarna som är de nya herrarna i skolan. De som får betala priset: De skötsamma och de svaga eleverna. De som skolans personal borde haft auktoritet att skydda.

Sammantaget har vi alltså en skola som levererar social utslagning, otrygghet, dåliga kunskaper, och indoktrinerade ungdomar. Precis vad Socialdemokraterna ville alltså. Och så klagar vi på att politikerna inte levererar.

Vi skulle nu behöva politiker vid rodret som har andra prioriteringar, och som förmår driva genom dessa. Skolans uppdrag måste åter bli att förmedla bildning och att förbereda eleverna för yrkesliv och samhällsliv, på ett sätt som utgår från hur eleverna är skapta, inte hur våra politiker skulle vilja stöpa dem.

Ett viktigt steg skulle vara att frångå den likriktning som är förhärskande. Låt praktiska utbildningar vara just det. Låt eleverna tidigare än idag rikta in sig mot den typ av studier de är bäste lämpade för och mest intresserade av. Tillåt nivågruppering, och t.o.m. parallella skolsystem.

Därmed inte sagt att man skall återgå till det gamla systemet. Ett fel med detta system var att rekryteringen till olika skolformer baserades mer på familjebakgrund än individuell fallenhet. Det skall vi inte återskapa. Lämplighet bör vara enda urvalskriteriet, inte kön eller klassbakgrund.

Läs även vad SvD har att skriva om saken

Patrik Magnusson

4 Responses to “Anpassa skolan till medborgarna – inte till utopin”


  1. 1 Allianspartisten mars 24, 2010 kl. 20:28

    En mycket bra sammanfattning av de socialistiska kamraternas raserande av det svenska skolväsendet.

    I detta sammanhang kan det vara värt att notera några citat ur kamraten Ohlys kommunistpartis program, d.v.s. programmet för det parti som kamraten Sahlin önskar ha med i sin regering.

    ”Skillnader i utbildning, /…/ skapar skiktningar i arbetarklassen” d.v.s. likriktning är högsta dygd.

    ”Inom utbildning, vård, /…/ måste kunskaperna i HBT-frågor öka” d.v.s. fokusera på marginalfrågor istället för verklig kunskap.

    ”Utbildning är ett verktyg för personlig utveckling, jämställdhet och samhällelig demokratisering” d.v.s. att kunskap överhuvudtaget ingår i sammanhanget verkar vara ett okänt faktum.

    Om man forskar vidare i detta ämne på kommunistpartits hemsida finner vi följande bland ”vanliga frågor”:

    ”Vad tycker ni om betygen?
    Insikt och kunskap kan inte mätas på ett objektivt sätt. Betyg i skolan leder till konkurrens istället för att utveckla kreativitet, samarbete, social kompetens och kritiskt tänkande. Istället för betyg vill vi ha ett intyg på genomförd utbildning.”

    ”Hur ska skolan förbättras?
    Skolan måste börja utgå från elevens egna behov och förutsättningar. Det behövs nya pedagogiska metoder. Skolan bör ha mer självständiga enheter där elever och lärare tillsammans beslutar om pedagogik, ekonomi m.m. Det är viktigt att eleverna är delaktiga i ansvaret för skolans yttre och inre dagliga miljö. Vi vill ha större utrymme för skapande och kultur.

    Betyg bidrar till konkurrens och utslagning och ger barn från studievana hem ett försprång. Betygshets styr ofta idag elevens inlärning, med intensivt och kortsiktigt pluggande av lösryckta fakta för att få höga poäng på proven.

    I övrigt är grunden för vänsterpartiets skolpolitik är att alla barn ska ha rätt till en likvärdig utbildning. Vi vill ha en sammanhållen grundskola, där eleverna inte väljer specialinriktning tidigt i livet.

    Studieval som begränsar möjligheter till studier eller yrkesval i framtiden ska skjutas upp så långt som möjligt. Skolan ska stå under demokratisk samhällskontroll.”

    Detta var alltså några axplock ur kamraten Sahlins tilltänkta koalisionspartners synpunkter på skolan. En förfärande påminnelse om att det fortfarande finns starka förespråkare för flumskolan och dess genuina förakt för kunskap och bildning.

  2. 2 FredrikN mars 25, 2010 kl. 15:14

    Rätt att få utbildning blev till rätt att gå i skola som blev till rätt att vistas i skolhus. Tyvärr har skolan drabbats av ”vore det inte bra om…”. Istället för att syssla med det väsentliga; läsa skriva räkna handlar det nu om allt möjligt. Låg- och mellanstadiet skulle kunna krympas till tre timmar per dag och handla om fyra ämnen; svenska, matematik, engelska och geografi. Utöver det kunde det vara fritids som tar hand om barnen när föräldrarna jobbar tappert för att betala amorteringarna. Skola borde inte vara en rättighet. Men utbildning borde vara det. Är man inte intresserad av att plugga ska man göra annat.

  3. 3 Joakim Larsson mars 25, 2010 kl. 19:17

    Det här är djupt sorgligt och som lärare känner jag igen mig i bilden. Det finns bra lärare som efter förmåga motverkar kaos och i kraft av personlighet kan skapa en någorlunda anständig situation, men de är öar i stormfloden. Som lärare känner man sig ofta hjälplös inför utvecklingen.

  4. 4 Stoller mars 29, 2010 kl. 20:31

    Jag skriver under på varje ord. En klockren beskrivning av situationen samt analys av orsakerna bakom den. En mer differentierad och efter olika elevers intressen, förmåga och behov behövs onekligen. Fokus måste, oavsett studieinriktning, vara på etablerad kunskap, inte på inpräntande av (röd) ideologi – att man ens ska behöva skriva detta!

    Jag skulle dock vilja göra ett tillägg. Den differentierade skolan behöver kompletteras med en ordentlig och seriös vuxenutbildning. Alla vet inte vad de vill bli och vad som är viktigt för dem i livet vid 15-16 års ålder. Den som ångrar sitt val eller upptäcker ett nytt intresse vid en mer mogen ålder måste kunna få utlopp för detta. Dessutom täpper man till truten på de som talar om ”stängda dörrar” i en differentierad skola om man har en väl utbyggd vuxenutbildning.

    Jag upphör alldrig att förvåna mig över den moderna vänsterns arbetarförakt. Målet verkar vara att alla ska ingå i den demografiska kategorin: neurotisk akademisk medelklass – varför det? De arga, bittra vänstermänniskor som dominerar denna kategori i vårt land verkar inte vara särskilt lyckliga. Men det är klart: misery loves company.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,540 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar