Ännu mer om den pågående konservatismdebatten

Det är en stor fröjd att konservatismdebatten fortfarande sprider sina vågor på vattnet i svenska medier. Så många debattinlägg har gjorts att det skulle fungera väldigt dåligt att lista samtliga i en postning här på T&F. Jag vill därför flagga för att jag tidigare har listat den första och andra tredjedelen för sig (de mer kvalificerade debattinläggen; men de tar ändå stor plats!) tillsammans med mina synpunkter, och här kommer nu den tredje.

Anders Billing i tidskriften Fokus skriver att debatten om behovet av att rycka upp högertänkandet i Sverige intresserade honom med anledning av att han vid det här laget tröttnat på kärleksförklaringar till ”den stolliga Ayn Rand”. Detta är verkligen pudelns kärna: Ayn Rand har inte en stavelse att tillföra den konservativa åskådningen eller idébildningen, och även jag har mången gång förbluffats över hur en så litterärt undermålig bok som ”Atlas Shrug” kunnat få så stort genomslag bland den unga svenska borgerligheten. Svaret är hårdlansering av Timbro, i kombination med att Moderata Ungdomsförbundet de senaste 10 åren ansträngt sig till det yttersta för att framstå som det ”mest” liberala politiska ungdomsförbundet av alla – vilket lett till hårda motsättningar mellan liberaler och mer konservativt sinnade inom förbundet, men det är bisak i just det här sammanhanget. Billing, som i huvudsak uttrycker sin besvikelse över bristen på konkretion i debatten, gör själv sina läsare besvikna genom att aldrig komma vare sig till egna idépolitiska kommentarer eller ens en ståndpunkt. Det var i början på 1990-talet, får vi veta, som han intresserade sig för politisk filosofi och då enbart i samband med sin utbildning. Allt intresse för politisk filosofi tycker jag naturligtvis bör uppmuntras, som ägnat en stor del av min fritid åt politisk filosofi nu i 10 år och fortfarande gör. Men vad syftar egentligen Billings rubrik ”Narkoleptisk högerdebatt” på? Är det att anarkokapitalisterna i Rands efterföljd i regel är för legalisering av narkotika, och att knarket i bildlig bemärkelse medfört ett mentalt haveri inom högern? Långsökt i så fall. Och inte heller speciellt ”höger” i klassisk bemärkelse om vi ska vara intellektuellt hederliga. Snarare är det väl så, om man bara försöker se skogen för alla trän, att proggvänstern och anarkokapitalisterna kunde röka en joint tillsammans, klaga på bekymret att staten och kapitalet sitter i samma båt och därefter dela flickvänner med varandra alltmedan de är helt överens om att konservativa är värsta sortens människor och att vare sig frihet eller tolerans gäller just för dem och deras åsikter. OK visst, jag medger att jag nu försöker spetsa till kommentaren till ett inlägg som saknar varje form av intressant udd, jag tycker faktiskt att man kunde vänta sig i alla fall LITE mer av ett seriöst samhällsmagasin som Fokus än en ideologisk trötthet som inte ens låter skribenten se att det han kritiserar står på samma sida som han själv i utgångspunkten om den fasansfulla knarkromantiken.

Socialdemokratiska Dagens Arenas ledarskribent Håkan A Bengtsson för sin del ger sig in i debatten (12/3) med snubbelfot. Rubriken, till att börja med, är ”Ny mörkblå intolerans”. Konservatismens politiska färg är faktiskt vitt… Bengtsson hävdar också att ”vi har flera decennier av radikal nyliberalism bakom oss”. Vad är det då som åsyftas? Tage Erlanders, Olof Palmes och Ingvar Karlssons socialdemokratiska betongväldespolitik? Inte för att jag försvarar nyliberalismen, men däremot den intellektuella hederligheten. En helt annan sak är att Timbro borde bredda sig till att inte enbart omfatta varianter av liberalism med någon enstaka konservativt inriktad bok vart 5:e år som alibi för ”borgerlig bredd”. Bengtsson skriver att ”Moderaterna omger sig visserligen numera med en modererande retorik, men har i regeringsställning genomdrivit samhällsförändringar med en intensitet och omfattning som saknar motstycke i modern svensk politisk historia”. Här kan man också undra vad som egentligen åsyftas – de borgerliga undantagsregeringarna under 70-, 90- och 2000-talet har ju framför allt visat sig vara bättre förvaltare av det socialdemokratiska samhällssystemet än de närmast föregående sosseregeringarna. Och på 70-talet genomdrev socialdemokraterna med extremt liten marginal lika många och breda som kolossalt genomgripande socialistiska reformer i det svenska samhället. Ingen borgerlig regering i hela Sveriges parlamentariska historia kommer ens i närheten av den typen av genomgripande samhällsförändringar, och när man talar om ”modern svensk politisk historia” är det väl knappast möjligt att bortse från det blodröda 70-talet? Avslutningsvis skriver Bengtsson ”Konservatismen är ett nödvändigt inslag i det politiska samtalet. Men den måste inrymma en helt annan tolerans och öppenhet än vi ser tendenser till i dag.” Det är ju alldeles utmärkt att han ser att konservatismen är nödvändig. På samma sätt vill jag säga att socialismens berättigande i debatten idag efter murens fall är starkt reducerad till värnandet av den välfärdsstat som en gång uppfanns av konservativa – men för att socialismen ska bli intellektuellt trovärdig måste den inrymma en helt annan tolerans och öppenhet än vi någonsin sett i det offentliga samtalet.

I en SvD-ledare 21/3 skriver PJ Anders Linder att han inspireras av en utbildningspolitisk debattör till att ”till att återvända till den senaste tidens diskussion om konservatismens idéer”. Om inte annat så visar ju detta återvändande flera gånger till en debatt som SvD avslutade den 8/3 med en slutreplik av hela debattens initiativtagare Erik Wallrup, på den stora aktualitet och sprängkraft som finns i konservatismens idéer och som dag för dag sedan några år tillbaka väcker allt större intresse i svenska medier. Linder skriver:

    ”God konservatism är att vägra skriva reseberättelsen innan resan har ägt rum. Det är konservativt och klokt att möta även det vällovliga med skepsis ifall det urartar i absolutism och halsstarriga politiska projekt. När ansvarsfull klimatpolitik blir till att ’Sverige måste alltid gå i bräschen’; när stöd för jämställdhet blir till krav på 50/50 i varje tänkbart sammanhang; när fler frivilliga i försvaret blir till beslut om att avskaffa värnplikten innan man vet hur den nya rekryteringen ska gå till, då tycker den konservativa att det har spårat ur. […] Högmod går före fall, sägs det. Tyvärr har de högmodiga en väldig benägenhet att dra med sig andra i fallet.”

Det är bara alltför härligt att läsa sådant på ledarplats i stora svenska dagstidningar! Vidare har jag observerat att den konservative Johan Tralau skrivit i DN (5/3) om förutsättningarna för ett uppfräschat, slagkraftigt politiskt samarbete mellan konservativa och liberaler. Eftersom artikeln inte ligger på nätet har den tyvärr undgått mig att kunna läsa. Men Tralaus poäng verkar av andra debattörers kommentarer att döma vara, att konservatismen borde få större inflytande över samarbetet än vad som blivit fallet under det flertal decennier som detta försökts (vilket i huvudsak skett inom ramen för Moderata samlingspartiet).

Det hade varit spännande om det i anslutning till detta kunde arrangeras en debatt om idéer mellan konservativa och liberaler av lite olika schatteringar. T.ex. socialkonservativa (för välfärdsstaten och skeptiska till en oreglerad kapitalism), liberalkonservativa (ekonomiskt liberala och USA-vänliga), socialliberaler (för en interventionistisk stat som motverkar allt som skapar ofrihet och olika villkor för människor) och nyliberaler (globaliseringsivrande statskritiska frihetsfundamentalister). Det skulle både kunna sporra idédebatten, intresset för högerns idéer och bidra till nya, starkare samarbeten på den politiska arenan.

Här på T&F har både Rolf K Nilsson och läsare i kommentarsfältet efterlyst en mera sakpolitiskt snarare än idépolitiskt orienterad konservatism, åtminstone så som jag förstår det. Nu är det ju i och för sig just idépolitik som debatten handlar om, alltihop började med att behovet av en mer utvecklad idéhöger efterfrågades följt av att ett antal mer eller mindre bra förslag gavs som input. Det råder ingen tvekan om att detta behov är stort i Sverige, och även om Nilsson har alldeles rätt i att behovet av konservativ sakpolitik är STÖRRE, så kommer man inte ifrån att sakpolitiken måste ha en konservativ idégrund för att vara just konservativ. Att då visa vart det konservativa skåpet ska stå och inte stå idémässigt är mycket grundläggande. För övrigt saknas inte heller detaljerade sakpolitiska riktlinjer, i synnerhet inte här på T&F. Som redaktör skulle jag göra bedömningen att 90% av allt vi skriver här på T&F är sakpolitiskt snarare än idépolitiskt/filosofiskt inriktat. Vi har också ett gediget arkiv, som både är lätt att söka i och med en genomtänkt kategoriindelning för den som vill se vad vi skrivit inom olika kategorier. Det är lätt att bilda sig en uppfattning om vad konservativ sakpolitik är genom att följa T&F, söka i vårt arkiv – och bästa av allt är att det är alldeles gratis. I nästa steg hoppas vi givetvis alla få se mer av liknande sakpolitiska ställningstaganden i såväl svenska medier som politiska församlingar!

Ett viktigt idépolitisk klargörande som jag märkt behövs väldigt väl i den här debatten, är detta att konservatismen INTE är skeptisk mot politiska reformer i sig. Det beror ju på hur samhället ifråga ser ut! I ett samhälle där konservativa värden och ideal är påtagligt förringade och kuvade vill naturligtvis konservativa genomföra omfattande reformer så fort som möjligt, om än absolut inte på ett revolutionärt sätt. Det är just detta som är så viktigt i debatten om vad konservatismen är och står för – att det finns en värdegrund och idé om det goda samhället ÄVEN om konservatismens kärna är både politisk försiktighet (starkt motstånd mot social ingenjörskonst), skepticism mot politiska utopier och en reflekterande och begrundande attityd. Vad som allra mest hämmat konservatismen som politisk kraft särskilt i 1900-talets Sverige, är att liberalismen och socialismen blivit det naturliga motsatsparet under Kalla kriget och att de båda har velat odla de nu välbekanta missförstånden om att konservatismen är både förlegad och politiskt mindre kapabel, för att kunna ägna sig uteslutande åt att ställa sina egna utopiska idébyggen mot varandra. Men nu efter murens fall och den senaste globala finanskrisen har både socialismen och liberalismen blottat stora ideologiska svagheter – och det är i ljuset av detta fullt naturligt att även Sverige får en mera framträdande konservativ sida av samhällsdebatten. Den fråga som många ställer sig idag är av dessa skäl välgrundad: vad ÄR konservatismen, och hur förhåller den sig till socialistiska och liberala idéer? Vare sig vi är idépolitiskt eller sakpolitiskt engagerade så har vi som idag känner samhörighet med konservatismen en väldigt viktig uppgift i dagens svenska samhällsdebatt – och det är att torgföra dessa idéer OCH FÖRKLARA HUR DE HÄNGER SAMMAN.

Avslutningsvis vill jag rikta en reprimand till DN, som publicerat ett flertal inlägg i debatten, men undvikit att lägga ut dem på nätet och följaktligen omöjliggjort för andra än DN:s reguljära läsare att ta del av dem. Mycket trist!

T&F om debatten:

Följande inlägg i debatten har jag hittat på nätet sedan sist (vissa förbisedda tidigare inlägg nu inkluderade):

Jakob E:son Söderbaum

4 Responses to “Ännu mer om den pågående konservatismdebatten”


  1. 1 Staffan Andersson mars 25, 2010 kl. 22:55

    I den av Billing skrivna länkade artikeln står ingenting om Ayn Rand. ??
    Hur som helst får jag intryckt av att Anders Billing inte verkar förstå i hur grad just dagspolitiken faktiskt har sin bakgrund i idéer och föreställningssätt. När vi ser på samhället är vi styrda av en rad idéer som tänkts av mer och mindre framstående män (och en och annan kvinna). Uppenbarligen kan han inte se sambanden mellan dessa saker och hans tidigare intellektuella intressen förblev intellektualistiska.

    Jakob:
    ”Här på T&F har både Rolf K Nilsson och läsare i kommentarsfältet efterlyst en mera sakpolitiskt snarare än idépolitiskt orienterad konservatism, åtminstone så som jag förstår det.”

    Det finns alltså ingen nödvändig motsättning här. Sakpolitik måste kunna diskuteras från dess idébakgrund och idédiskussion belysas med sakpolitik. Sedan kan kunskapsluckor göra att det blir mer eller mindre av de olika varorna hos en enskild debattör.

    Billings inställning skulle jag däremot kalla antiintellektualistisk. Hans exempel med en professor som inte läst en populär bok som någon tyckte var jätteviktig är talande. Det är ett dåligt exempel på verklighetsfrånvända intellektuella.

  2. 2 Söderbaum mars 26, 2010 kl. 1:18

    Staffan: ”I den av Billing skrivna länkade artikeln står ingenting om Ayn Rand. ??”

    Missade du artikelns 5:e stycke?🙂

    ”Det finns alltså ingen nödvändig motsättning här. Sakpolitik måste kunna diskuteras från dess idébakgrund och idédiskussion belysas med sakpolitik. Sedan kan kunskapsluckor göra att det blir mer eller mindre av de olika varorna hos en enskild debattör.”

    Jag håller förstås med.

  3. 3 Allianspartisten mars 27, 2010 kl. 9:28

    ”God konservatism är att vägra skriva reseberättelsen innan resan har ägt rum”.

    Med ovanstående mening tycker jag verkligen att Linder sätter ”pricken över i:et” och sammanfattar vad ett konservativt förhållningssätt innebär. Tänk vad mycket ”vansinnigheter” som hade kunnat undvikas, både ”när och fjärran”, om de andra ”ismernas” skrivbordsteoretiker insett detta absolut grundläggande förhållande.

  4. 4 Christian R. Conrad april 24, 2010 kl. 8:23

    ”Sövande (=tråkig) högerdebatt”, menar han nog. Narkolepsi betyder väl sömnsjuka, om jag inte minns fel.

    HTH!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar