Enligt en artikel i GP den 22/3 beräknade varumärkesföretaget Audumbla Pilots för några år sedan kungahusets varumärkesvärde till 5 miljarder. Detta kan jämföras med de ca 50 miljoner kr som kungen själv får disponera av det årliga s.k. apanaget.
Republikanerna har länge klagat på det kungliga apanaget, och menat att det är orimligt att kungafamiljen och hovet uppbär en summa om ca 100 miljoner kr/år. Av dessa går hälften till underhåll av de kungliga slotten, en kostnad som INTE hade uteblivit om vi istället haft republik. När denna fråga förs på tal brukar republikanerna aldrig nämna att presidentvalskampanjer även i små republiker kostar en hel del. I vårt grannland Finland, som är ungefär hälften så stort som Sverige, kostar presidentvalen vart 6:e år 350 miljoner kr (35,2 miljoner Euro i presidentvalet 2006). Den årliga kostnaden för Finlands PRESIDENTVAL är alltså på 58 miljoner kr, d.v.s. redan detta kostar de finska skattebetalarna mer än det svenska kungliga apanaget. Till detta kommer presidentens och presidentadministrationens löpande årliga utgifter, vilka uppgår till 120 miljoner kr/år (12 miljoner Euro under 2009). Kontentan är att medan monarkin kostar svenska skattebetalare 50 miljoner kr/år, så kostar republiken finska skattebetalare 178 miljoner kr/år.
En populär idé bland republikanerna är också att ”privatisera” kungahuset. Detta skulle i så fall innebära att Kungahuset AB själva finge njuta de ekonomiska frukterna av varumärkesvärdet – bara kreditvärdigheten blir ju då rätt enorm (låt vara att varumärkesvärdet för ett privat kungahus rimligen är lägre). Men bättre är förstås att kungahuset förblir en offentligrättslig institution, d.v.s. att vi behåller monarkin som statsskick. På det viset bistår ju kungahuset både samhällsekonomin och statsfinanserna med 4,95 miljarder kr årligen, vilket definitivt inte en president skulle göra. Detta framgår redan av det faktum att det är kungahuset som genom sin hävdvunna position byggt upp ett så starkt varumärke. Det är grundläggande fakta inom Varumärkeskunskapen att varumärken blir starkare just genom hävd. Det är med andra ord fullständigt naturligt att ett statsskick som institutionaliserar hävden – vilket monarkin gör till skillnad från republiken – har ett starkare varumärke.
Monarkin spelar uppenbarligen en klockren och tidsanpassad roll också i 2000-talet, där immateriella värden som varumärkesvärde spelar allt större ekonomisk roll både lokalt och globalt. Och det kungliga apanaget är bland mycket annat en mycket prisvärd investering i den svenska samhällsekonomin. Det är alltså bara att konstatera att de ekonomiska argumenten samtliga talar till monarkins fördel, och det är en rejäl vinst för skattebetalarna att vi har monarki och inte republik!
När det gäller apanaget ska man inte heller glömma att anledningen till att det överhuvudtaget utgår, är att när kung Carl XVI Gustafs anfader Karl XIV Johan valdes till kung av Sveriges riksdag år 1810 (han tillträdde sedan som kung 1818) så betalade han av Sveriges dåvarande i internationell jämförelse kolossala statsskuld ur egen ficka, mot att kommande monarker av hans kungahus framöver skulle uppbära ett visst apanage.
Läs även:
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Att vårt Konungahus gör oss storartade tjänster såsom mycket goda representaner både inom och utom riket är ställt utom allt tvivel. Att detta då har ett värde, som så kallat ”varumärke” är då en naturlig följd även om detta resonemang förefaller mig något trivialt.
Den som utifrån detta ifrågasätter det högst modesta underhållet till Konungahuset, som också skall täcka underhållet av de Kungliga Slotten och hela det Kungliga hushållet, kan icke ha förstått frågans art och natur. Detta kan dock icke begäras av samhällsomstörterliga och vederstyggliga så kallade republikaner som vill störta det hävdvunna i fördärvet och bringa riket på ruinens brant. Må den Högste bevara oss från dessa republikaner och deras försåtliga och högst ohederliga argumentation.
Nu är det dock icke frågan om ”varumärkesvärde” som främst motiverar Monarkin och Konungahuset.
Utifrån ett monarkistiskt perspektiv är Monarkins främsta existensberättigande att den utgör en oberoende institution som kan företräda alla medborgare. Genom den degenererade grundlag, som med socialisters och den röde satans benägna bistånd, trädde i kraft år 1975 fråntogs Monarkin rollen att utifrån sitt oberoende utgöra en viktig, och för rättsäkerheten omistlig, kraft i samhället. Istället har maktdelningen gyllene princip ersatts av de 51’s fullständiga makt över 49.
Att lagar skall stiftas under folkets medverkan i Riksdagen, därom får inget tvivel råda, men att den ovälda tolkningen av lagar skall anförtros majoritetens politiker är inget annan än ren rättsosäkerhet. Myndighetsutövingen måste åter föras in under den oberoende institution som Monarkin utgör.
Om Monarkins återupprättande har jag deklarerat http://fieldmarchal.blogspot.com/2009/09/deklaration-1-ateruppratta-monarkin.html.
Gud bevare Konungen och Fädeneslandet.
Söderbaum,
Det smärtar mig om jag kommer med uppgifter som försvagar ditt resonemang till republikanernas fördel, men rätt ska vara rätt. Detta med apanaget som ersättning för betalning av statsskulden gällde väl bara en mindre del, nämligen den s.k. Guadelouperäntan? (http://sv.wikipedia.org/wiki/Guadeloupefonden)
Gud Bevare Konungen!
Jag anser också att republikanerna är förvirrade och världsfrånvända i sin argumentation och dåliga på att kolla upp fakta. Men för min del är jag nog snarare interregist, visst är jag för kungahuset, men jag har svårt för att hylla en ätt av importerade frimurare som vi fått av den liberale massmördaren Napoleon som dessutom kommer att ta slut då Victoria gifter sig med en man av folket. Jag skulle hellre se att vi fick en ny kung och ett nytt kungahus som värnar traditionen och inte är rädda för att uttala sig politiskt (inkorrekt). Friherre Jonas de Geer skulle göra sig utmärkt som konung av Sverige.
Gud bevare traditionen, familjen och fosterlandet!
Sin signatur ”Traditionalist” till trots, visar nämnde skribent häpnadsväckande dålig förtrogenhet med såväl vår historia som de grundläggande hävdvunna statsrättsliga principer som sedan urminnes tider gällt i vårt land.
Vår Konungaätt är vald av Riksdagne och således fullkomligt legitim. Denna hävdvunna ordning att Riksdagen utser ny Konung, och efter arvkonungadömets införande även Kounungaätt, kan spåras tillbaka så länge vi känner våra Konungars namn. I tidig medeltid hade vi förvisso icke en Riksdag i nuvarande bemärkelse men de församlingar som genomförde konungavalen kan på goda grunder betraktas som dess företrädare.
Argumentet ”…jag har svårt för att hylla en ätt av importerade frimurare som vi fått av den liberale massmördaren Napoleon” är så lågt och klandervärt att det knappast kräver en kommentar då det helt saknar legetimistisk relevans.
I detta sammanhang, som ren sakupplysning men utan åberopande av legitimisikt relevans, må nämnas att vår nuvarande Konung, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, bland sina förfäder har i huvudsak alla svenska Konungar sedan Konung Gustav I’s dagar. Hans Majestät härstämmar till Konung Gustav I på icke mindre än nittioen linjer. Bland Hans Majestäts förfäder finns så och Konungarna Gustaf III och Gustaf IV Adolf via Konungens farfaders moder, Hennes Majestät Drottning Victoria, och det badeniska Storhertighuset. Här må konstateras att detta är en synnerligt god grund för Konungahusets ”värnande om traditionen”.
Argumentet ”…då Victoria gifter sig med en man av folket” saknar också fullständigt legtim grund. Vår nuvarande succesionsordning, om vilken man förvisso kan ha synpunkter, är fattad i laga ordning.
Här må också framhållas, för erhållande av det historiska perspektivet, tidigare succesionsordning innehöll ett förbud för svensk prins att ingå äktenskap med ”enskild svensk mans dotter” och således inget generellt förbud, att efter Konungens tillåtelse, ingå äktenskap med utländsk mans dotter oberoende av börd. Denna ordning torde ha sin grund i skyddet av Konungahusets ovälda position. Härigenom ville man förhindra att svenska släkter på detta sätt gifte in sig, vilket skulle kunna leda till ifrågasättande av Konungahusets oberoende ställning.
Med den dengenererade grundlag som gäller idag är icke sistnämnda aspekt särdeles betydelsefull. Dock måste frågan aktualiseras den dag Monarkin återupprättas enligt den gyllene maktdelningens princip. I detta sammanhang, och för undvikande av missförstånd, måste dock på det starkaste framhållas att Hennes Kunglig Höghet Kronprinssessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, i juni månad kommer att ingå ett äktenskap som sker med Hans Majestäts samtycke och helt i överenstämmelse med rikets grundlagar, varför det är fullständigt legitimt.
Slutligen må framhållas att den av Traditionalist förordade tronpretendenten, friherren de Geer, även om, vilket Gud förbjude, Konungahuset skulle utslockna, icke kan vara aktuell såsom Konung. Friherren är papist, varför han är fullständigt utesluten såsom kandidat, då Konungen enligt grundlagen skall vara av den rena evangeliska läran.
Några har väl sagt det med andra ord, men jag tycker att även om man naturligtvis ska avslöja folkrepublikanernas lögner, så är det viktigare att framhålla att det är det immateriella som är poängen med monarkin. De svenska nymänniskorna är vana vid att bara materiella argument är giltiga. Därför är detta är också ett tillfälle att upplysa om motsatsen.
Det finns självklart många fördelar med en monarki. Ekonomiska, historiska, nostalgiska, PR-mässiga. Det enda riktigt hållbara argumentet mot monarkin anser jag vara demokratin. Kungahuset är odemokratiskt. Man kan självklart argumentera mot detta med att säga att successionsordningen är en demokratiskt fattad grundlag, och att ätten Bernadotte valts in på demokratiskt sätt.
Dock går det inte att komma ifrån att med nuvarande ordning ärvs ämbetet som statschef. Och oavsett vilken formell roll vår käre kung har, går det inte heller att komma ifrån att det är ett politiskt ämbete. Han representerar Sverige, han är Sveriges statschef, och den rollen har han fått för att han är född i rätt familj.
Man måste alltså välja mellan de olika sidorna. Å ena sidan historiska och PR-mässiga, samt möjligen ekonomiska, intressen, och å andra sidan demokratiska ideal. Jag sätter själv demokrati och mänskliga rättigheter som två av de absolut största grundstenarna för min politiska världsåskådning, vilket gör stöd för kungahuset till en omöjlighet.
Traditionalist:
”visst är jag för kungahuset, men jag har svårt för att hylla en ätt av importerade frimurare som vi fått av den liberale massmördaren Napoleon som dessutom kommer att ta slut då Victoria gifter sig med en man av folket. Jag skulle hellre se att vi fick en ny kung och ett nytt kungahus som värnar traditionen och inte är rädda för att uttala sig politiskt (inkorrekt)”
Jag tror du är lite vilse ute i din inställning här. Det finns faktiskt ett statsskick för de som tycker att det är en bra idé med en statschef som ideligen tar parti i politiska frågor, och där de som har svårt att finna sig i statschefens bakgrund eller agerande, regelbundet får chansen att rösta bort denne och ersätta honom/henne med en ny kandidat. Det statskicket är dock inte monarki, utan det kallas republik.
Själv förespråkar jag förvisso monarkin, och hoppas att en förkrossande majoritet av svenskarna även fortsättningsvis skall hålla med mig i den frågan, men i folkbildningens och ärlighetens anda känner jag ändå att jag bör upplysa dig om att du nog är republikan.
Herr Rehbinder,
Ordet demokrati, vilket för den som är bekant med grekiskan utgör en sammanfogning δῆμος demos, folket, och κράτος kratos, styrelse, torde höra till de mest missbrukade ord vi har. Allt läggs i detta begrepp som därigenom helt mister sin egentliga mening. Detta ord har ingenting att göra med huruvida vi har Monarki eller republik eller om Konungaämbetet är ärftligt eller icke.
Vårt land har sedan urminnes tider varit ett Konungadöme, ett Konungadöme där också folkstyret varit en bärande princip. Genom den medeltida landskapstingen utvecklades vår Riksdag. Även på den lokala nivån fanns ting där folket deltog.
Genom instutionen för folkstyret, som idag har formen av Riksdag, har folket sedan urminnes tid slagit fast att vårt land är ett Konungarike. Även i den högst degenererade grundlag som trädde ikraft med 1975 års ingång slogs, genom folkstyret – demokratin (”δῆμος κράτος”), fast att vårt land skall vara en Monarki. Utifrån detta faktum, och med vetskap om det starka stöd Konungahuset har, vill jag hävda att införande av republik vore odemokratiskt, då det skulle strida mot folkets vilja och därigenom emot folkstyret.
Detta är icke svårare än att folket givet en Konung, och sedan arvkonungarikets införande, en Konungaätt, i uppdrag att förestå det främsta ämbetet i riket. Således ett högst legitimt uppdrag.
Herr Rehbinder må ha vilka åsikter han önskar om vårt statsskick men att argumentera utifrån begreppet demokrati håller icke.
Fältmarskalken: ”Att lagar skall stiftas under folkets medverkan i Riksdagen, därom får inget tvivel råda, men att den ovälda tolkningen av lagar skall anförtros majoritetens politiker är inget annan än ren rättsosäkerhet.”
Nu är ju nämndemännen i majoritet bara i tingsrätten och länsrätten, men naturligtvis borde nämndemannasystemet avskaffas helt och hållet.
Traditionalist: Till att börja med så är såvitt jag vet ätterna De Geer också importerade. Vidare ska monarker koras bland furstliga ätter, inte friherrliga eller någonting annat.
Caspian Rehbinder: ”Kungahuset är odemokratiskt.”
Struntprat. Dels är vårt kungahus demokratiskt valt av riksdagen 1810, dels är en överväldigande majoritet för monarkin, dels är den konstitutionella monarkin som statsskick demokratiskt sett till RESULTATET. Vad gäller det sistnämnda så hittar du de utvecklade argumenten kring detta i min tidigare artikel Monarkin är helt överlägsen republiken från st 5 och framåt.
Herr Söderbaum,
”Nu är ju nämndemännen i majoritet bara i tingsrätten och länsrätten, men naturligtvis borde nämndemannasystemet avskaffas helt och hållet.”
Min syn på detta är att det föreligger en stor skillnad mellan civilrätt och straffrätt å ena sidan och förvaltningsrätt å andra sidan. I förstnämnda fallet, då det i någon mening är frågan om ”jämbördiga” parter, finns en viktig hävdvunnen princip som säger att var och en skall dömas av ”likar” och här har nämndemannaämbetet sedan urminnes tid en viktig roll att fylla. Att detta ämbete idag utses av politiska partier är dock högst olyckligt. Här vore ett system med direktval att föredra.
I det andra fallet, som har med förvaltningsrätt att göra, förhåller det sig annorlunda då den första ordningens beslut (de som i vissa fall kan överprövas) oftast fattas av politiker, som deltagit i lagstiftandet, eller av tjänstemän, som utsetts av politiker. Det är här huvudproblematiken kring myndighetsutövingens oväld ligger. I myndighetsutövningen ingår även ett stort antal beslut som i praktiken icke kan överprövas.
Hur sedan eventuell överpröving sker är i grunden en annan fråga.
Fältmarskalken: ”I förstnämnda fallet, då det i någon mening är frågan om ”jämbördiga” parter, finns en viktig hävdvunnen princip som säger att var och en skall dömas av ”likar” och här har nämndemannaämbetet sedan urminnes tid en viktig roll att fylla.”
Det är ju klart att principen om att dömas av sina jämlikar spelade större roll under svensk medeltid än vad den gör idag. Och jurysystemet i common law-länderna utgår också från en annan rättsordning, där rättsutvecklingen följt det allmänna medvetandets utveckling om rätt och fel och etik snarare än den politiska viljan hos radikala partier. Då är det en helt annan sak att ”dömas av jämlikar” genom en jury som har möjlighet (även om det inte sker av politiska skäl) att vända sig emot domaren.
I Sverige har socialdemokratin använt lagen till att omstöpa det svenska samhället och medborgarna i enlighet med en gråsocialistisk skrivbordsmall snarare än svensk kultur och erfarenhet. Med politiskt tillsatta nämndemän är den enda funktionen som dessa nämndemän fyller att sabotera de nuförtiden alltför inskränkta delar av LAGSTYRE som finns i det svenska rättssystemet – nämligen de lagfarna juristernas makt att döma i enlighet med tidigare förkunnade domar. Det förefaller mig ganska groteskt att de inte ska kunna göra det obehindrat. Att tings- och länsrätterna begår fler misstag i detta hänseende än överrätterna beror helt enkelt på att de är både överbelastade (alltför få) och att alla rättsprövningar börjar där (OK, med vissa undantag som inte är relevanta i det här sammanhanget). Som sagt, överprövning finns alltid som möjlighet – och då ska naturligtvis ännu bättre experter bedöma saken, inte andra nämndemän som ju bygger hela sin uppfattning på löst tyckande.
Lagstyre är enligt min mening betydligt mera demokratiskt och rättsstatsmässigt än nämndemannamakt. Och att nämndemännen är politiskt tillsatta är bara ett ytterligare problem när rättsordningen är utformad så som den är i Sverige.
Herr Söderbaum,
Syftet med min diskussion i denna fråga är bredare än frågan huruvida vi skall ha nämndemän eller icke.
Det jag menar är att ramarna för våra gemensamma göranden och låtanden sättes av Riksdagen. Detta sker igenom lagar och igenom beskattning där vårts folks urgamla rätt att låta sig själv beskattas är fundamental. Med detta menar jag att politikernas och politikens uppgift är avslutad.
Det myndighetsutövande som skall verkställa de beslutande ramarna måste här utövas av ovälda ämbetsmän som icke i sin ämbetsutövning får påverkas av politiska nycker där den egna åsikten tar överhanden framför lagen. Demokratin har också den begränsningen att den ger majoriteten oinskränkt makt över minoriteten även om grunden för majoriteten endast består av en bråkdel av procent. Detta kräver att myndighetsutövandet måste ske på enbart laglig grund.
Härav följer att det är fullständigt orimligt att politiker skall ägna sig åt verkställande och myndighetsutöving. Detta måste läggas i ovälda händer och under en oberoende auktoritet. Denna obereoende auktoritet utgöres av Monarkin.
Om vi nu övergår till att diskutera nämndemannainstitutionen, så är denna förvisso en del av myndighetsutövandet, men ändå en del som begränsar sig till den myndighetsutövning som sker i domstolarna (vilket trots allt är en relativt begränsad del).
Principiellt är jag helt enig med herr Söderbaum att ett system med politiskt tillsatta nämndemän är förkastligt. Nämndemännen måste precis som domaren vara oväld.
Det jag däremot icke håller med herr Söderbaum om är nämndemannainstitutionen som sådan skulle stå i motsats till ett lagstyre. Om vi tar avdömandet av ett brottsmål såsom exempel så består detta av olika delar:
– Avgörandet av vilken bevisföring som är giltig och vilken bevisföring som är ogiltig. I denna fråga har den lagfarne domaren ett stort ansvar.
– Avgörandet av skuldfrågan som sådan utifrån en allmän bedömning och givet giltiga bevis. Detta är alltid frågan om en bedömning och det är i denna bedömning som nämndemannen mycket väl kan ha något att tillföra genom att saken belyses från ett bredare perspektiv.
– Påföljdsfrågan som måste ske utifrån gällande rättspraxis. Här har den lagfarne domaren ett stort ansvar.
Det går mycket väl att tänka sig ett system där en klarare ansvarsfördelning görs mellan domare och nämnd. Dock anser jag att nämndemannainstitutionen, en urgammal och hävdvunnen del av vår rättsordning, har en fortsatt viktig roll att spela.
Håller med dig i ditt inlägg – bra skrivet Jakob!
Tyvärr landar debatten om monarkin inte sällan i just en fråga om pengar, vilket är tråkigt. Och antagligen är det dit republikanerna försöker föra frågan.
Låt vara att monarkin har ett starkt varumärke osv, men det tycker jag faktiskt mest är att betrakta som en mycket positiv bieffekt. Monarkins roll är så mycket viktigare än pengar, och jag hade varit en lika hängiven anhängare av vår svenska monarki även om vi gjort en smärre ekonomisk förlust på statskicket.
Caspian Rehbinder:
Vem har sagt att alla offentliga institutioner ska vara demokratiska? Inte jag i alla fall.
Dag Elfström,
I väntan på svar från Rehbinder ska du, och alla andra, få nåt att fundera på. Givet att ”Folkstyre” är den högsta formen av demokrati (vilket jag iofs inte tycker) torde väl Kungahuset också vara höjden av demokrati? Resonemanget är som följer:
1) Demokrati innebär att beslut fattade av Folket eller dess valda representanter alltid ska genomföras utan hinder.
2) Sveriges grundlagar slår fast det monarkiska statsskicket och definierar Kungahuset som institution.
3) Dessa grundlagar är beslutade av Sveriges Riksdag. Med stor majoritet ska tilläggas.
3) Sålunda är Kungahuset som institution demokratiskt.
Jag utmanar alla republikaner och folkstyresfanatiker att hitta luckor i denna slutsats som är en oundviklig konsekvens av er egen hållning.
Populisten:
Min poäng var inte att monarkin inte är demokratisk. Jag håller med om allt du skriver och har i övrigt ägnat stor energi åt monarkifrågan i många år, så jag kan argumentationen utan och innan.
Vad jag menar är att även om man anser att monarkin inte skulle vara demokratisk så förstår jag inte varför detta per automatik bör leda till krav på republik.
Söderbaum, Elfström, och alla andra som bemött mitt påstående:
Till att börja emd vill jag citera vad jag redan skrivit:
Man kan självklart argumentera mot detta med att säga att successionsordningen är en demokratiskt fattad grundlag, och att ätten Bernadotte valts in på demokratiskt sätt.
Dock går det inte att komma ifrån att med nuvarande ordning ärvs ämbetet som statschef. Och oavsett vilken formell roll vår käre kung har, går det inte heller att komma ifrån att det är ett politiskt ämbete. Han representerar Sverige, han är Sveriges statschef, och den rollen har han fått för att han är född i rätt familj.
Alltså: grundlagen är demokratiskt fattad, men det gör den inte per definition demokratisk. Det finns flera inskränkningar i demokratin inskrivna i grundlagen.
Angående odemokratiska offentliga institutioner: självklart måste inte alla offentliga institutioner vara direkt folkvalda. Skatteverket måste inte ha en folkvald ledare, och inte heller pliktverket eller liknande. Den springande punkten är att ämbetet ärvs. Om skatteverkets ledare skulle ärva sitt ämbete skulle det vara helt oacceptabelt. Att ha ett offentligt ämbete, som representant för Sverige, som man ärver, är tillika – oacceptabelt!
Caspian Rehbinder: ”Den springande punkten är att ämbetet ärvs. Om skatteverkets ledare skulle ärva sitt ämbete skulle det vara helt oacceptabelt.”
Du återger vad du redan skrivit i din ovanstående kommentar. Jag antar att jag inte behöver återge vad JAG skrev som svar till denna. Att successionsordningen är demokratiskt fattad har inte med saken att göra, de argument jag för fram som svar på din ovanstående kommentar – om du läser mina hänvisningar – gäller att det blir mer demokratiskt till resultatet med en konstitutionell monarki bl.a. DÄRFÖR ATT ämbetet ärvs, än en republik. Att statschefen ärver sitt ämbete är en väldigt annorlunda sak än att skatteverkets ledare ärver sitt ämbete, det måste du förstå. Och det vore självklart helt oacceptabelt ur demokratisk synpunkt om det var skatteverkets ledare som ärvde sitt ämbete.
Ditt märkliga sätt att som kommentar på vad jag svarat dig återge den kommentar som jag svarade på, föranleder mig att göra påpekandet att om det är den svenska demokratin som du tycker är viktigast, så finns tusen viktigare saker som skulle ha avsevärt större betydelse för den svenska demokratin, än att ytterligare en person i statsapparaten blir folkvald. För ett brett och djuplodande perspektiv på det stora demokratiska förbättringspotentialet i Sverige rekommenderar jag min bok Betongväldet (Empron 2007).
Caspian Rehbinder,
Ska man fatta ditt svar som att det per definition är odemokratiskt att ett ämbete ärvs? Hur motiverar du den uppfattningen? Finns det ett bakomliggande resonemang eller är det, som jag misstänker, närmast ett axiom i din världsbild?
Att statschefsämbetet är ärftligt har en enda inverkan på mig som medborgare, nämligen att jag inte kan bli statschef. Nu är det väl knappast en mänsklig, eller ens medborgerlig, rättighet att kunna bli statschef varför jag inte klagar. Även republiker kan för övrigt ha omfattande begränsningar för vem som kan bli statschef. Arnold Schwarzenegger kan som bekant inte bli president i USA, även fast han torde ha goda chanser i ett eventuellt val, eftersom konstitutionen stipulerar att endast infödda amerikaner kan bli president. Är det odemokratiskt i dina ögon?
Herr Rehbinder tycks icke förstå att inbörden av begreppet demokrati, folkstyre, enbart beskriver en metod att fatta beslut och icke besluten som sådana. Att Konungaämbetet är ärftligt har således icke det ringaste med begreppet demokrati att göra. Detta enda intressanta i sammanhanget är hur beslutet tillkommit.
Detta är en ordning som beslutades av Riksdagen i Västerås den 13 januari 1544 varpå det bekräftats av varje Riksdag som beslutat om grundlagarna. Senaste gången detta skedde var då Successionsordningen ändrades genom Riksdagens beslut 1979 vilket trädde ikraft 1980. Genom att Riksdagen, sedan medeltid, är organet för utövandet av folkstyret i vårt land är arvsmonarkin i sanning en såväl demokratisk som hävdvunnen ordning.
Herr Rehbinders grumliga och försåtligt republikanska argumentation faller således platt till marken. Dessvärre är icke herr Rehbinder ensam om att på detta sätt ge falsk innebörd åt begreppet demokrati, även för allsköns socialister och andra vederstyggliga samhällsomstörtare är detta vedertagen retorik.
Självklart köper andra länders befolkningar svenska varor för vårat medeltida statsskicks skull…..ha ha ha ha . Ja mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur…
Hmmmmmmmmm…undar hur många svenskar som köper enbart holländsk ost, brittiska bilar, thailändska kläder, norsk lax och danskt fläskkött. Dessa länder är ju monarkier. Men man resonerar att andra länders befolkningar handlar så gemtemot Sverige pga av vårt medeltida odemokratiska statsskick. Och naturligtvis tittar inte beställarna av miltärplan på JAS specifikationer och pris, det är ju en monarki som säljer planet, den absolut mest avgörande faktorn……*asg*…….suck vilken tomte som innehar denna blogg
Jan,
Det är ju roligt att du gläds åt artiklarna på vår blogg, och att du bjuder på dig själv på det sätt du gör. Det är inte ofta man möter personer som så självklart och med ett skratt skryter med att bruka ett synnerligen förenkat tankesätt.
Hur många konsumtionsbeslut tror du överhuvudtaget grundas på en enda faktor? I de flesta fall är det en rad samverkande faktorer som spelar in, och det handlar inte bara om den situation när konsumenten står vid en hylla i affären och väljer mellan två pryttlar. Det handlar om att konsumenten överhuvudtaget skall känna till Sverige, och ha en positiv bild av landet och dess förmåga att prestera bra produkter.
Det handlar om att grossister och detaljister överhuvudtaget skall ha fått idén att bjuda ut svenska produkter, att olika utländska företag skall få intresse för att samarbeta med svenska företag, att utlänningar skall lockas att som turister besöka Sverige o.s.v.
Knappast i något fall torde statsskicket ensamt fälla avgörandet, men i många fall kan det, och den marknadsföring som kungahuset deltar i, ingå som en del i beslutsunderlaget, och i några fall kan det bli tungan på vågen.
Men, som också framgått i kommentarsfältet, så är marknadsföringsvinsten egentligen inget avgörande argument för monarkin. Det är andra faktorer som väger tyngre för oss som stödjer monarkin.
Inte minst kan det ju glädja dig att så länge vi har vår monarki så riskerar du inte att någon av denna bloggs skribenter blir statschef. 😉
Jan,
Jag vet inte vad du gör men det du skriver säger mig att du inte riktigt har hela överblicken av vad som är betydelsefullt när det gäller marknadsföring och PR.
Nu är väl det inte denna aspekt som är den viktigaste när det gäller att upprätthålla monarkin men visst är också denna infallsvinkel betydelsefull. Konkret tror jag att monarkins betydelse i detta avseende kan sammanfattas i två delar.
Den ena delen består i att kungen och kungafamiljen agerar dörröppnare. Ett färskt exempel är det senaste statsbesöket i Brasilen och som vid alla statsbesök följdes denna av en näringslivsdelegation. De möjligheter till möten som ges i dessa sammanhang skall inte underskattas. Att det här finns en kung i spetsen och inte en president ger, särskilt för ett litet land som vårt,betydligt mer uppmärksamhet. Jag vågar påstå att de exportinkomster som på ena eller andra sättet genereras genom kungens dörröppnande vid resor och besök av olika slag är betydande. Själv har jag vid olika tilfällen talat med personer i näringslivet som bekräftat denna bild.
Den andra delen består i att kungliga händelser och evenemang är något som drar uppmärksamheten till vårt land. T.ex. kommer det instundande bröllopet att ge många möjligheter till ökad uppmärksamhet. Detta kommer att påverka turism och det kommer att på olika sätt sätta svenska varor och tjänster i fokus. Denna typ av marknadsföring kan aldrig en republik få.
Monarkin är således väl värd att bevara och upprätthålla också utifrån marknadsföringsperspektivet.
Jag har nu uppdaterat artikeln med siffror också på vad presidentadministrationen kostar de finska skattebetalarna per år, vid sidan om presidentvalens kostnad. 178 miljoner kr allt som allt, att jämföra med de 50 miljoner kr som vårt kungahus kostar. Spread the word!
Det må vara gott och väl att Monarkin ur ett strikt statsfinansiellt perspektiv icke utgör någon belastning utan tvärtom står sig väl i förhållande till vederstyggliga republikanska alternativ.
Här skall dock åter på det bestämdaste framhållas att Monarkins värde är offantligt mycket större än den utgift som belastar statsbudgeten. Den statsfinansella aspekten av vårt statsskicks direkta kostnader hör icke till de fundamentala argumenten för Monarkin utan är i sak ganska ointressant.
Monarkins stora värde ligger i att det utgör en obunden institution i ett genompolitiserat samhälle. Detta värde tas icke alls till vara i vår nuvarande degenererade grundlag. Monarkin måste därför återupprättas och åter intaga sin rättmätiga och betydelsefulla plats i vårt land.
Gud bevare Konungen och Fädeneslandet!
Jakob E:son Söderbaum m fl;
”… Kontentan är att medan monarkin kostar svenska skattebetalare 50 miljoner kr/år, så kostar republiken finska skattebetalare 178 miljoner kr/år.”
Hm. Jag undrar hur många svenskar, och republikaner, som egentligen har dessa siffror klart för sig?
Mvh,
Thomas
Thomas: ”Jag undrar hur många svenskar, och republikaner, som egentligen har dessa siffror klart för sig?”
I alla fall fler än T&F:s läsare sedan jag fick publicerat min senaste debattartikel på SVT:s hemsida. 🙂
Men jag har genom en finsk bekant fått leta reda på dessa siffror själv. Under mina 5-6 år som monarkiförsvarare i riksmedia har jag aldrig någonsin stött på den sortens siffror eller ens en liknande jämförelse.
Jakob E:son Söderbaum m fl;
Jag tippar försiktigt, att ett långvarigt, kompetent och energiskt lobbyarbete som bedrivs av traditionalister och konservativa hjältar som du slutligen får någon slags effekt. Det kan handla om ett nytt socialkonservativt parti som enkelt klarar fyraprocents-spärren, en generellt sett större acceptans för ett traditionellt och värdeorienterat förhållningssätt, en mer konservativ politik i ett antal avseenden, att konservativa politiker i många partier börjar ställa konservativt orienterade krav på sina respektive partier i fråga efter fråga osv.
När detta förhoppningsvis händer, lär det knappast ske av en slump, eller enbart för att någon diskurs, någon slags tidsanda, s a s tillåter det. Det sker för att olika skribenter och allehanda intellektuella av konservativ art har bedrivit det opinionsbildande arbete de utfört i många år.
Denna arbetsinsats, och dess förhoppningsvis positiva konsekvens, lyfter jag redan nu på kepan för. Lyfter av ren och skär respekt.
Mvh Thomas
D borde rätta till ett rent uppenbart faktafel i slutet på din artikel, där du skriver att kungahuset drar in 4,95 miljarder årligen, räknat som varumärkesvärdet – kungens apanage. Att ett varumärkesvärde är fem miljarder betyder inte på långa vägar att kungahuset bringar in fem miljarder om året, långt därifrån. Det finns rätt många metoder för att beräkna varumärkesvärde, men den lättaste (för företag) är att beräkna företagets förväntade vinst under sin resterande livlängd, dra av den avkastning som köparen av varumärket bör kunna förvänta sig och voila: du har ett värde. För ett varumärke som förväntas hålla i väldigt många år (som kungahuset) innebär det i praktiken att den årliga avkastningen enbart är en liten del av det totala varumärkesvärdet. Så det borde du rätta till.
Dessutom känns det märkligt att jämföra kostnaden för en president med kostnaden för en monark, de utför ju inte samma funktion! En president är folkvald, har politiska åsikter och kan därmed företräda folket utomlands inför andra politiker. En kungs uppgift är rent ceremoniell.