Genusvetenskap – vår tids Lysenkoism

Det är förunnat endast ett fåtal människor att få sina namn bevarade genom historien som begrepp på företeelser. För vissa, som Julius Caesar, är detta en smickrande upplevelse, för andra som Vidkun Quisling och Trofim Lysenko mindre smickrande.

Lysenkoism

Trofim Lysenko (1898-1976) var en sovjetisk agronom, som under 30-, 40-, och 50-talen kom att helt dominera sovjetisk forskning inom biologi i allmänhet, och genetik i synnerhet. Lysenko förkastade den rådande vetenskapliga synen på genetik som borgerlig pseudovetenskap, och som istället förde fram en teori om växters förmåga att ärva förvärvade egenskaper. Med denna, dessvärre fullständigt felaktiga, teori som grund sjösatte han ett flertal program för att öka det sovjetiska jordbrukets effektivitet. Resultatet blev naturligtvis det omvända.

Trofim Lysenko

Så långt var Lysenko egentligen inte annorlunda än många andra vetenskapsmän. Det hör till att man åker in på stickspår ibland. Det som gör honom speciell är den dominerande position han tack vare politisk uppbackning i ett totalitärt system kom att ha inom sovjetisk forskning under decennier. Lysenko lyckades tidigt få diktatorn Stalins öra genom att lova lösningar på de katastrofer som kollektiviseringen av jordbruket orsakat.

Han visste att utnyttja denna position, och kunde så till den grad manövrera ut sina meningsmotståndare att hundratals av dem rensades ut från sina positioner, många fängslades och avrättades. 1948 blev det förbjudet i lag att ifrågasätta Lysenkos läror. Efter Stalins död började hans ställning gradvis försvagas och 1964 hävdes immuniteten för hans idéer, varefter de snart rensades bort. Hans gärning hade fördröjt genetisk forskning i Sovjetunionen 30 år, indirekt orsakat oändligt lidande genom misslyckade skördar i bl.a. Sovjetunionen och Kina, och direkt orsakat otaliga ”oppositionella” forskares avrättning eller död i läger.

Denna mix av ideologisk styrd teoribildning, förfalskade forskningsresultat, och den totalitära statens fulla repressiva kraft för att hindra alternativa åsikter, kom att få ett eget namn, Lysenkoism.

Dessvärre är denna djupt tragiska företeelse inte begränsad till Sovjetunionen och till förra seklet. Vi har i vårt eget land fått vår alldeles egna variant av Lysenkoism. Den kallas genusvetenskap och granskar man den närmare så bär den alla kännemärken hos Lysenkoismen.

Genusvetenskap

Det handlar om ideologiskt styrd teoribildning. Genusvetarna har byggt sig själva en helt egen fantasivärld baserat på ett feministiskt konfliktperspektiv, där mänskligheten delas in i två konkurrerande grupper, män och kvinnor, där den ena (männen) är strukturellt överordnade och förtrycker den andra, och där vetenskapens uppgift är att i grunden förändra detta system.

Lite förenklat kan man säga att feminismen lånat det mesta av sitt idégods från marxismen. Byt bara ut klass mot genus, och män och kvinnor mot bourgeoisie och proletärer, så faller det mesta på plats. Lösningarna blir också de samma – statliga regleringar, socialisering, indoktrinering. Verkligheten får i sådana perspektiv en undanskymd roll, liksom individen och den fria viljan.

Tiina Rosenberg - en av de mest framgångsrika genusvetarna

Genusvetarens uppgift är inte att söka sanningen, den är att främja kampen. Forskningens uppgift är att verifiera den feministiska ideologins världsbild, att bevisa att de feministiska lösningarna är bra, och att faktiskt utgöra en aktiv kraft när det gäller att ta fram och genomföra feministisk politik.

Därifrån är steget inte långt till förfalskade forskningsresultat. Vad gör den samvetsgranne genusvetaren om verkligheten inte visar sig stämma överens med de utstakade teoretiska modellerna? Förkastar verkligheten naturligtvis! Det finns en rad olika metoder för en forskare att göra sina teorier osårbara mot verkligheten.

Man kan konstruera sin teori så att den är omöjlig att testa, man kan handplocka exempel som stödjer teorin, ignorera data som skulle motsäga den. Man kan bortförklara ovetenskapliga metodval eller brist på resultat genom att hänvisa till någon slags konspiration som man utsätts för eller till att den egna forskningen innehåller någon slags högre sanning än den som går nå med traditionell vetenskap. Allt detta är kännetecken på s.k. pseudovetenskap.

Genusvetare använder sig av alla dessa knep. Ett ofta återkommande tema är att traditionell forskning och traditionell vetenskaplig metod är ett manligt påfund, och därför definitionsmässigt felaktig. På så sätt gör man det till en dygd att skippa grundläggande krav på vetenskaplighet.

Ett annat kännemärke för pseudovetenskap som är populärt bland genusvetare är att gå till personangrepp mot dem som kritiserar deras forskning. Dessa utmålas som mörkermän med skumma avsikter. Det främsta vapnet i denna arsenal kallas härskartekniker. Detta är en uppsättning beteenden som sägs vara typiskt manliga sätt att trycka ned kvinnor, och som man med fördel kan anklaga en motståndare som man vill tysta för. Härskartekniker är nämligen både totalt oförlåtliga att ta till, och samtidigt så luddigt formulerade att praktiskt taget allting kan tolkas som härskarteknik.

Genusvetenskapen har också varit oerhört framgångsrik att mobilisera politiskt stöd för sin kamp. Den har kommit att få en lika dominerande ställning inom svensk forskning och svenskt samhällsliv som någonsin Lysenkos genetik, ja till och med en ännu mer dominerande ställning, för Lysenkos inflytande begränsades trots allt till hans eget forskningsfält. Genusvetenskapen har infiltrerat snart sagt alla fält, och börjar närma sig status av samhällelig överideologi, eller statsreligion.

Genusvetenskapen har sedan länge haft en dominerande ställning inom områden som sociologi och pedagogik, men på senare tid har man flyttat fram positionerna inom snart sagt all vetenskap. Det går t.ex. idag utmärkt att få forskningsanslag för att studera en trumpet ur ett genusperspektiv. Framförallt är trenden nu att högre lärosäten inför någon slags genuscertifiering, vilket innebär att all forskning och högre utbildning tvingas integrera genusfrågor i sin verksamhet, att agera utifrån feministernas skeva verklighetsuppfattning, och att t.o.m. propagera för dess politiska program. Allt fler kommenderas att utbilda sig i genusfrågor (läs: att programmera in rätt uppfattning i frågan).

Carl Festin fick sparken efter att ha ifrågasatt könsmaktsordningen

Ett par fall som belyser denna utveckling har fått viss uppmärksamhet på senare tid. Det ena handlar om en universitetslärare som fick smäll på fingrarna sedan han trampat en genusvetare på tårna genom att vara ouppmärksam under en föreläsning han beordrats till (läs mer om detta här). Det andra handlar om en pappagruppsledare som fick sparken sedan han ifrågasatt vetenskapligheten i teorierna om könsmaktsordningen på en kurs han beordrats till. Även han anklagades för att utöva härskartekniker mot genusvetaren, då han rest sig för att fylla på sin kaffekopp under föreläsningen.

Min första reflektion när jag läser om dessa ”övergrepp” genusvetarna utsatts för, är hur otroligt vanliga dessa härskartekniker måste vara. Jag inser med fasa hur många tillfällen under min studietid jag alldeles ovetande och oavsiktligt (jag lovar och svär!) utövat sådant förtryck mot mina föreläsare. Jag har vid ett flertal tillfällen varit ouppmärksam på vad föreläsaren visat och sagt. Ja, jag måste erkänna att det till och med inträffat att jag somnat under föreläsningar (båda gånger med manliga föreläsare för övrigt). Vidare har jag lämnat föreläsningssalar både för att uträtta naturbehov och för att införskaffa proviant eller dryck av något slag. Och jag var inte ensam.

Dessbättre lyckades jag klara mig undan någon anmälning för dessa tilltag. Men det kanske beror på att jag hade vett nog att undvika sådant beteende på den obligatoriska jämställdhetskurs jag beordrats till under min lärarutbildning, och kanske framförallt att jag var ryggradslös nog att inte öppna truten för att ifrågasätta vansinnigheterna de försökte slå i oss. Trots allt tycks det ju endast vara genusvetare som far illa av dylika härskartekniker, kanske för att det endast är i deras fantasivärld de existerar.

Nästa reflektion är ett slags krypande obehag inför insikten om hur snabbt utvecklingen går mot en totalitär intolerans mot avvikande uppfattningar. Ännu har ingen avrättats eller sänts till arbetsläger för att man ifrågasätter könsmaktsordningen, men förlora jobbet kan man tydligen redan göra. Lyfter man blicken från genusträsket och ser sig omkring inser man att det även på andra områden finns en tendens att det politiskt korrekta blir allt snävare, och att avvikelser ses med allt större intolerans. Jag har tidigare uppmärksammat den tjänsteman på Migrationsverket som sparkades för att han skrev Israelvänliga inlägg på sin blogg, men det finns säkert fler fall.

Genusvetarna har oss i ett skruvstäd. Till skillnad från andra ideologier och (pseudo)vetenskaper har de trängt sig in på alla andras områden. Ingen skulle komma på tanken att kräva att alla lärare i sociologi skall propagera för marknadsekonomi, att alla lärare i teologi skall propagera för ekologism, eller ens att alla lärare på Handelshögskolan skall propagera för socialism. Men alla förväntas de propagera för feminism.

Överallt i vårt avlånga land erbjuds anställda på olika arbetsplatser fortbildning av olika slag. Ofta är detta ett välkommet avbrott från vardagen, ett tillfälle till personlig utveckling, och att lära sig något nytt och intressant, som den anställde själv aktivt ansöker om att få gå. Genuskurser, däremot, är något man blir kommenderad till, vare sig man vill eller inte. Det går inte komma undan.

Väl där, på genuskursen, har man, i teorin, samma tre huvudsakliga val av förhållningssätt som alltid finns när man utsätts för indoktrinering. Man kan kämpa emot – opponera sig, man kan sitta av tiden och låta propagandan rinna av som vatten på en gås, eller man kan spela med och låta sig indoktrineras, eller åtminstone ge sken av att ha indoktrineras.

I praktiken återstår bara det tredje alternativet när det gäller genusvetenskap. Väljer man det första alternativet är man en manschauvinist, kan sannolikt beslås med att ha utövat könsmakt, och riskerar att bli föremål för disciplinära åtgärder, t.ex. att förlora jobbet. Väljer man det andra alternativet, så gör man sig automatiskt skyldig till härskartekniken osynliggörande. Endast genom att uttryckligen och entusiastiskt visa sin totala uppslutning bakom genusvetarens paroller går man säker.

Vi är på väg mot ett totalitärt mörker. Hur få stopp på vansinnet?

Patrik Magnusson, genuscertifierad lärare