Weserübung: Ett bittert norskt jubileum

ANALYS | 9 april 1940, för exakt 70 år sedan, är ett av ett handfull datum ur historien som ristat sig fast i medvetandet långt utanför historienördarnas kretsar. Det var den dag då kriget kom till Danmark och Norge, i form av ett tyskt strategiskt överfall. Danmark besegrades på ett par timmar, norrmännen höll ut ett par månader. Därefter följde fem år av gradvis allt hårdare ockupation.

Målet för det tyska angreppet var Norge, syftet att säkra tillgången på svensk järnmalm, och att säkra baser för den tyska flottan, för att därmed undvika en brittisk sjöblockad, och hota de brittiska atlantförbindelserna. Danmark hade bara oturen att ligga i vägen. Deras territorium behövde tyskarna för att säkra förbindelserna till Norge.

Tyska trupper marscherar genom Oslo.

Britternas överlägsenhet till havs uteslöt en traditionell tysk invasion av Norge. Istället satsade man på ett överraskande anfall med begränsade styrkor, för att snabbt få det norska motståndet att kollapsa, innan norrmännen hunnit mobilisera, och britterna ingripa. Den tyske befälhavaren för operationen, General Nikolaus von Falkenhorst hade till sitt förfogande för invasionen drygt fem divisioner (ca 70 000 soldater), men den första anfallsvågen, som släpptes med fallskärm kring Oslo, och landsattes från fartyg i Narvik, Trondheim, Bergen, Kristiansand och Oslo, innehöll totalt bara omkring 9000 soldater.

Mot detta stod den norska armén vars numerär uppgick till omkring 60 000 soldater (omkring dubbelt så stor som dagens svenska armé – hemvärnet inräknat). Den var dock inte fullt mobiliserad, och framförallt rådde stor förvirring på den norska sidan. Man hade tagits med överraskning, och till en början var många inte ens säkra på vem som var angriparen. Även Storbritannien närde planer om operationer i Norge.

Trots enstaka motgångar, som sänkningen av kryssaren Blücher, lyckades tyskarna i allt väsentligt säkra sina anfallsmål enligt plan. Norrmännen tvingades dra sig tillbaka i oordning. Tack vare att britterna haft sina ögon på Norge kunde man ganska snabbt samla ihop en expeditionsstyrka för att undsätta Norge. Omkring 35 000 allierade soldater skulle komma att landsättas i Norge, med början en dryg vecka efter invasionen.

De allierade landsättningarna runt Trondheim blev kortvariga operationer. Tyskarna hade starkt övertag i luften, och de allierade hade aldrig en chans att organisera ett samordnat försvar tillsammans med de spridda och desorganiserade norska förband som återstod. Längre i norr, vid Narvik gick det inledningsvis bättre. Staden återtogs, men med de allierades kritiska situation i Frankrike tvingades man i början av juni evakuera även Narvik.

Av dessa händelser kan ett antal historiska lärdomar dras. Den första handlar om en liten neutral stats behov av ett starkt försvar. Norge hade, liksom de flesta demokratier, under 20-talet nedrustat, och under 30-talet knappast hunnit återta något av sin militära förmåga. Framtiden såg ljus ut. Förvisso hade stormakten på andra sidan havet fått en märklig och aggressiv ny ledare, och det tycktes som den period av demokratisk utveckling och militär svaghet som präglat landet led mot sitt slut, men man kunde inte på allvar tro att galningen skulle gå i krig, och definitivt inte att det skulle beröra Norge.

Därför var Norge sorgligt oförberedda på vad som kom att ske. De norska stridskrafterna var delvis papperskonstruktioner. De hade inte full numerär, och saknade i stort modern utrustning. Truppernas utbildning var ett fuskverk. Ett resultat av den norska militära svagheten var att man inte mäktade med att värna sina farvatten, så som krigets lagar påbjöd. Både tyskar och britter använde sig av norskt vatten för sina fartygsoperationer. En sådan incident var när en brittisk jagare (HMS Cossack) gick in på norskt vatten för att borda ett tyskt fartyg (Altmark) och befria brittiska fångar som hölls på fartyget. Denna händelse blev direkt avgörande för Hitlers beslut att anfalla Norge.

En annan lärdom är vikten av goda underrättelser, och framförallt klarsynthet och mod nog att tolka dem rätt, liksom förmågan att när allt brakar loss ta och behålla initiativet. Här har angriparen ett naturligt övertag, särskilt om man lyckas dölja sina förberedelser och uppnå överraskning. Medan angriparen har hunnit mentalt ställa in sig på vad som skall ske, och har gjort planer att följa, så måste försvararen övervinna sin önskan att inte tro att det som sker verkligen sker, och agera med snabbhet och beslutsamhet i ett läge som är mycket oklart.

Norge besegrades inte för att tyskarna var numerärt överlägsna. De besegrades för att tyskarna från första början hade och behöll initiativet. De besegrades för att de inte i tid insåg den fara de befann sig i. Hade Norge mobiliserat i tid, och organiserat sitt försvar innan anfallet föll, hade tyskarna åtminstone fått betydligt svårare att lyckas.

En tredje lärdom är hur svårt det är för en vänskapligt sinnad nation att improvisera fram hjälp till en angripen småstat. Storbritannien hade egentligen osedvanligt goda förutsättningar. Landet var redan i krig, och hade förband mobiliserade, dessutom behärskade man haven, och inte minst så var man redan i startgroparna för en eventuell operation i Norge.

Ändå dröjde det över en vecka innan hjälpen nådde fram, en vecka under vilken tyskarna i praktiken redan avgjort kriget, genom att besätta de flesta strategiska punkter och slå ut huvuddelen av de norska styrkorna. När hjälpen väl kom saknades förberedelser för att ta emot den, och att samordna dess aktiviteter med norrmännens egna. Resultatet blev ett kaos, och tyskarnas grepp om Norge var egentligen aldrig hotat.

Cold Response 2010 - Brittiska marinsoldater övar i Norge.

Efter kriget hade Norge gjort sin hemläxa. Aldrig igen skulle Norge stå svaga och ensamma inför hotet från en aggressiv stormakt. Då hette inte fienden Tyskland utan Sovjetunionen, och den totalitära ideologi som hotade var kommunismen, inte nazismen. Norge anslöt sig till den västliga försvarsalliansen NATO, och rustade upp sitt försvar för att kunna möta ett eventuellt nytt hot.

Även om Norge var återupprustat insåg man att det inte skulle vara möjligt att på egen hand slå tillbaka ett sovjetiskt angrepp. Därför förberedde man sig noggrant för att kunna ta emot hjälp från sina allierade. Dessa länders trupper övade regelbundet med norska trupper, på plats i Norge, i den terräng de senare skulle förväntas slåss. Tung materiel som kan vara svår och tidskrävande att transportera förhandslagrades i väntan på att NATO-trupperna skulle flygas in.

Ett sovjetiskt strategiskt överfall på Norge under kalla kriget torde ha mött betydligt hårdare motstånd än vad tyskarna gjorde, och framförallt, det skedde aldrig. Kalla krigets slut till trots har Norge bibehållit en hyfsad försvarsförmåga, och är fortfarande en integrerad del i NATO. Den ryska återupprustningen har registrerats och Norge har börjat stärka sitt försvar igen.

Vad kan dessa händelser för 70 år sedan lära oss i Sverige då? Ganska mycket, faktiskt. Vår situation idag är inte helt olik den Norge stod inför på 30-talet. På andra sidan havet har vi en stormakt vars demokratiska utveckling gått i baklås, och som återupprustar. Ingen tror på allvar att de skulle vara så vansinniga som att gå i krig, och om de gör det kommer det i alla fall inte att beröra oss.

Skulle ändå ett angrepp komma så är det ytterst osannolikt att våra politiker skulle upptäcka några varningssignaler, och skulle man göra det så skulle man i det längsta undvika att vidta några som helst åtgärder för att mobilisera de fåtaliga förband vi har, allt för att inte provocera angriparen. Vi skulle således vara dömda att överraskas, och att agera i efterhand.

Naturligtvis skulle vi hoppas på hjälp. Vi är ju i alla fall medlemmar av EU, och har ju solidariskt uttalat oss villiga att hjälpa andra, i alla fall i teorin. Jag är inte så säker. Även om någon skulle vara villig att hjälpa, så återstår det faktum att vi liksom Norge 1940 är sorgligt oförberedda på att ta emot hjälp. Det finns ingen på förhand skapad organisation och planering för att tillsammans med andra försvara Sverige. De förband som eventuellt skulle komma har inte i förväg bekantat sig med terräng och strategiskt läge.

Risken är överhängande att det skulle bli kaos. En annan detalj som inte talar för oss, är att hjälp för att vara verkningsfull måste komma i tid, innan den man skall hjälpa redan dukat under. Att improvisera fram hjälp till Sverige torde inte vara gjort i en handvändning, och med tanke på vår egen svaghet, torde det snarare röra sig om de timmar som Danmark höll ut mot tyskarna, än den vecka det tog för britterna att komma till Norge, innan det är för sent.

Patrik Magnusson

6 Responses to “Weserübung: Ett bittert norskt jubileum”


  1. 1 Allianspartisten april 10, 2010 kl. 9:04

    ”Även om någon skulle vara villig att hjälpa, så återstår det faktum att vi liksom Norge 1940 är sorgligt oförberedda på att ta emot hjälp. Det finns ingen på förhand skapad organisation och planering för att tillsammans med andra försvara Sverige. De förband som eventuellt skulle komma har inte i förväg bekantat sig med terräng och strategiskt läge.”

    Även om jag i sak delar synen på vårt försvars bristande styrka och numerär tycker jag ändå det är lite orättvist att påstå att vi skulle vara lika oförberedda på att ta emot hjälp som Norge var. Det är ett obestridligt faktum att vi har ett antal system som är ”NATO-anpassade” och förberedda för att samverka med andra länder. Detta är de facto ändå något positivt som försvarets internationella insatser fört med sig. Att det sedan kan göras mycket mer är en annan sak.

  2. 2 Patrik Magnusson april 10, 2010 kl. 9:41

    Allianspartisten:

    Du har rätt såtillvida att det finns en betydande NATO-anpassning av såväl materiel som arbetsmetoder, och tack vare de internationella insatser Sverige deltar i, finns även viss praktisk erfarenhet av samverkan. Det är definitivt ett plus. Det skulle sannolikt minska friktionerna vid en improviserad hjälpinsats i Sverige.

    Men detta samarbete är helt inriktat på internationella insatser. Det handlar om att bekämpa trashanksterrorister långt borta från Sverige. Det är en annan slags operationer, utan svensk lokal anknytning. Några förberedelser att överföra NATO-trupp för att försvara ett hotat Sverige finns mig veterligt inte.

    Vi skulle behöva ett fullt NATO-medlemskap, förhandslagring av tung utrustning, övningar med NATO-trupp i Sverige, och en integrerad organisation för försvaret av Sverige, ungefär som Norge hade under det kalla kriget.

    Allt detta förtar dock inte behovet av en upprustad svensk krigsmakt. Det är inte rimligt att förvänta sig att andra skall bära bördan av vår säkerhet om vi inte själva är beredd att göra vad vi kan. Dessutom måste även ett NATO-understött Sverige, med förberedelser enligt ovan, vara berett att klara mindre kriser på egen hand, och att hålla oss flytande till hjälp kommer.

  3. 3 Allianspartisten april 10, 2010 kl. 11:09

    ”Vi skulle behöva ett fullt NATO-medlemskap, förhandslagring av tung utrustning, övningar med NATO-trupp i Sverige, och en integrerad organisation för försvaret av Sverige, ungefär som Norge hade under det kalla kriget.”

    Om detta är vi helt ense och för mig får detta på sikt gärna utformas som en fullt integrerad europeisk försvarsmakt där då givetvis också vårt land måste dra sitt strå till stacken (…vilket vi knappast skulle ha förmåga till i dagsläget).

    Poängen med min kommentar var att påvisa att det ändå finns en hel del gjort, särskilt på materielområdet, som gör att möjligheterna för samverkan är goda. I detta avseende står vi därför bättre rustade än vad Norge gjorde för 70 år sedan.

    Såvitt jag förstår det gäller integrationen särskilt avancerade flygsystem och till viss del även marina system. När det gäller armesystem är min kunskap mer begränsad men jag föreställer mig ändå att insatser i bl.a. Kosovo och Afghanistan givit förutsättningar för integrerade kommunikationssystem och till en del även integrerade ledningssystem.

  4. 4 Haakon Brandsæter april 19, 2010 kl. 10:48

    En meget interessant og innsiktsfull blog. Jeg husker jeg tenkte for noen år siden, at etter erfaringene med 2. verdenskrig, kommer forsvaret aldri til å rustes ned igjen slik som i 1930-årene. Men faktum er, at slagkraften i nordiske forsvaret (med unnatk av Finland), er igjen på et farlig lavt nivå. I Norge har man falt til en ide om små, hypermoderne, høyt mobile enheter som skal kunne slåss i Afganistan, Nord-Norge etc. Kun Finland holder fortsatt på tanken om store, konvensjonelle forsvarsenheter. En norsk general uttalte for litt siden, at det norske forsvaret nå er under det nivå hvor man kan forvente reell slagkraft i tilfelle krig. Jeg tror faktum er, at vi igjen er på 1930-nivå i forhold til de utfordringer en eventuell krig ville medføre

  5. 5 Allianspartisten april 19, 2010 kl. 16:39

    Även om den isländska vulkanaskan just nu satt ”käppar i hjulet” finns lovvärda initiativ för samövning med våra europeiska vänner:

    http://www.forsvarsmakten.se/sv/Forband-och-formagor/Forband/Norrbottens-flygflottilj-F-21/Nyheter/Flygande-hollandare-och-svenska-gripar/

  6. 6 Patrik Magnusson april 20, 2010 kl. 15:19

    Allianspartisten:

    Mycket bra.🙂 Mer sådant vill vi ha. Både svenskar som åker utomlands, och att vi välkomnar våra vänner hit för att öva, så som den stora övningen Loyal Arrow i somras.

    Haakon:

    Tråkigt att höra att Norge tycks traska in i samma mörker som Sverige. Jag har annars haft uppfattningen att Norge alltsedan andra världskriget haft en mera realistisk syn på säkerhet än Sverige. Under min tid i gröna kläder (vi pratar då sent 80-tal) hade jag en del kontakter med norsk militär, och jag minns att jag imponerades av deras professionalism, som jag upplevde hästlängder före den svenska.

    Jag tror ändå läget är lite mindre dåligt hos er. Om några norska förband fortfarande förväntas kunna slåss i nordnorge så har ni i alla fall lite större fokus på försvar av riket än vad vi har. Sedan är ni ju också tryggt förankrade i NATO. Även om vi gradvis rör oss i den riktningen så är det nog tyvärr långt kvar.

    Min vision är att Norge, Sverige, och Finland på sikt skall integrera sina försvarsstyrkor, och att de gemensamma nordiska styrkorna (ja, Danmark är också välkomna om de vill) skall ingå i NATO.

    Varken nordiskt samarbete eller NATO är dock en universallösning som gör att vi kan försumma att återupprusta vår försvarsförmåga, och det gäller alla de nordiska länderna. Just nu tycks mest drömmen om samarbete gå ut på att alla tar samarbetet som intäkt för att dra ner sin förmåga, och istället lita till att andra skall göra jobbet. Problemet är bara att när alla litar på ”någon annan”, finns det ingen att luta sig mot om det blir allvar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar