Sagittarius om… utbrytarprovinsen

SAGITTARIUS | Hög tid att ännu en gång sätta tänderna i en Gunnar Unger-text. Veckans tema är utrikespolitiskt och berör återigen frågan om kolonier och småstaters självständighet.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång under det tidiga 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).

—–

Utbrytarprovinsen

– Det var en gång ett litet land, berättade onkel H. med ett försåtligt tonfall av sagofarbror, som inte begärde något annat än att få sin frihet och självständighet. Snikna grannar hade tvingat in det i en union och undertryckte hårdhänt alla separatistiska rörelser, ty det lilla landet var rikt genom sina gruvor och grannarna ville inte avstå från att slå mynt av dessa tillgångar. Till slut reste sig det lilla landets patriotiska befolkning mot förtrycket och valde med acklamation en ung, djärv, handlingskraftig frihetshjälte till sin anförare. Men övermakten var stor och det lilla landets soldater illa rustade och utbildade. Frihetshjälten sökte därför stöd i mäktiga finanskretsar i ett fjärran land, beläget på en högt kultiverad kontinent. Dessa finanskretsar, som själva var intresserade som avnämare av det lilla landets malmfyndigheter, stödde den unge frihetshjälten. Han fick stora lån från dem med vars hjälp han kunde värva främmande legoknektar och därigenom fullfölja sin frihetskamp. Nu frågar jag: är denna frihetskamp värd vår sympati eller vår avsky?

– Onkel är rent ut sagt motbjudande, ropade jag uppbragt. Tror onkel inte jag förstår att onkel talar om Katanga och Tshombe?

– Katanga? svarade onkel H, med väl spelad förvåning. Tshombe? Visst inte. Hur kunde du tro det. Jag talar naturligt vis om Sverige och Gustaf Vasa, som med lübeckarnas hjälp lyckades lösgöra vårt land från den förhatliga unionen med Danmark och följaktligen med all rätt prisas som frihetskämpe och riksbyggare.

– Det var det fräckaste jag hört, flämtade jag.

– Jag vet inte det, svarade onkel H. lugnt. Men jag är ganska säker på att om FN funnits på 1520-talet hade utbrytarprovinsen Sverige aldrig blivit ett fritt och självständigt land.

Jag kippade alltjämt efter andan.

– Menar verkligen onkel att onkel tar parti för Katanga och Tshombe mot FN och våra egna svenska pojkar, som står där 50 mot 50. 000 om man får tro Aftonbladet.

– Jag tar inte alls parti. Med mitt lilla historiska exempel har jag bara försökt att i någon ringa mån återställa sinnet för proportioner i denna fråga, genom att åtminstone göra ett bemödande att se saken som den måste te sig från den andra partens, från katangesernas sida.

– Det är på FN:s order ingripandet sker mot Tshombes vita desperados.

– Javisst. Låt går för det. Men det är också på FN:s order som svenska soldater i dag skjuter ner färgade människor. Du kanske såg överste Lampells dramatiska skildring av det framgångsrika luftangreppet mot järnvägståget, som beströks med kulspruteeld från svenska jetplan. När man läste det där blev man på något egendomligt sätt påmind om tidigare liknande tilldragelser på den afrikanska kontinenten, som inte tillvunnit sig samma odelade bifall i svensk press: italienarna i Etiopien, fransmän i Algeriet, portugiser i Angola!

– Onkel borde skämmas!

– Jag är inte säker på att det är jag, som är närmast tillhands att skämmas. Borde vi inte skämmas en smula allihopa. Det är excellenserna Erlander och Undén, det är vår regering, det är vi alla, som riktat de där kulsprutorna mot Katangas invånare. Att ingripa i Kongo för att upprätthålla lugn och ordning, det är en sak: det är ett rent polisiärt åtagande. Men den fiktionen kan inte längre upprätthållas. Nu rör det sig om ett krig, ett krig där FN på mycket diskutabla grunder tagit parti för den ena parten i en inbördesfejd, och nu t.o.m. utfäste sig att slå sönder den andra partens politiska ledning. När svenska soldater för första gången på 150 år deltar i strid med större förband är det frågan om vad som på goda grunder kan betecknas som ett rent kolonialkrig.

– Kolonialkrig!

– Javisst. Är det inte märkligt att vi som alltid framställt oss som den svarte mannens vän och berömt oss av våra rena händer, obefläckade av all kolonialism, ska ha råkat i denna situation. Brukar vi inte vanligtvis sympatisera med de färgade folkens självständighetssträvanden? Varför då inte med katangeserna? Varför ska just Katanga inte få den frihet och det oberoende vi unnar alla andra? Kongostaten var ju en rent artificiell kolonialpolitisk skapelse, som föll sönder så snart den belgiska administrationen försvann. En av de få beståndsdelar som hade förutsättningar att klara sig själv, som hade god ekonomi, ordnade förhållanden och där det rådde lugn, ordning och ett relativt välstånd, var Katanga. Dess befolkning hör till de högst bildade i Afrika, 45 proc. av alla invånare har elementarskolebildning jämfört med 3 a 4 proc. i ett flertal andra afrikanska stater. Dessa människor har genom val efter högt europeiskt föredöme utsett Tshombe till sin ledare och uttalat sig för självständighet. Varför ska just denna demokratiska meningsyttring inte respekteras utan bekämpas med vapen i hand?

– Det övriga Kongo kan inte klara sig ekonomiskt utan Katanga!

– Ja, där har du det ena av FN:s diskutabla motiv för att föra detta krig, som ryssarna beställt sedan ett halvår tillbaka. Men är inte prejudikatet en smula betänkligt? Även ett land som låt oss säga Sverige har gruvor. De kanske kan behövas som komplement till någon mäktig grannes ekonomi? Det andra diskutabla skälet till ingripandet är att förhindra ett anfall av centralregeringens trupper på Katanga! Logiken i detta resonemang förefaller mig betänklig.

– Nå hur skulle onkel vilka ordna det hela då? Frågade jag sarkastiskt.

– Hellre än att döda oskyldiga borde man väl göra sitt yttersta för att genom förhandlingar nå ett resultat! Med övertalning skulle man säkert kunna förmå Katangas regering till någon form av lös federation med det övriga Kongo, som småningom kunde utvecklas till ett närmare samarbete. Men att försöka framtvinga detta samarbete med hjälp av kulspruteeld tror jag är lönlöst, suckade onkel H. Och jag skulle önska att våra stridande landsmän därute, som ju inte gör annat än sin plikt och vilkas öde vi alla följer med intresse och sympati, skulle besparas en sådan uppgift.

Sagittarius

Redaktionen

0 Responses to “Sagittarius om… utbrytarprovinsen”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar