En skuggbudget för förfall

ANALYS | Så har då oppositionen presenterat sin skuggbudget. Denna ger en fingervisning om vad vi har att vänta oss om olyckan är framme och de rödgröna kommer till makten. Nu skall man inte överdriva skillnaderna mellan blocken. På många punkter handlar det om tämligen marginella skillnader mellan Sahlins och Reinfeldts Sverige. Tittar man på de punkter där de rödgröna aviserat förändringar framträder dock en bild som tydligt speglar ideologiska skiljelinjer.

Jag har nedan sammanställt, och betygssatt de viktigaste inslagen i de rödgrönas förslag, på en skala från +3 (=3 gröna bockar) till -3 (tre röda kryss).

Av de 16 förslagen anser jag två vara positiva. Det bästa är otvivelaktigt sänkning av arbetsgivaravgifter för småföretag. Det är ett konstruktivt och bra förslag som kan bidra till tillväxt och arbetstillfällen. Även jämställdhetsbonusens avskaffande är en reform jag kan leva med utan större problem. Staten skall i möjligaste mån avstå från att använda skatter och bidrag som pekpinnar att styra folks vardag med. Att de rödgröna ”bara” får ett plus för förslaget hänger samman med att jag tvivlar på att deras motiv för att dra in det sammanfaller med mina synpunkter, utan att det förmodligen helt enkelt är så att det blir överflödigt i och med att de rödgröna inför ett ännu värre styrmedel i form av kvotering.

De övriga 14 förslagen ser jag som negativa. Det är i huvudsak förslag för att straffa personer och beteenden som är kreativa och skapar värde, och belöna sådant som är improduktivt. Av dessa förslag har jag minst att invända mot höjningen av skatt på bensin samt alkohol och tobak, och avskaffandet av rutavdraget.

Alkohol och tobak för med sig stora kostnader för samhället i och med att bruket av dessa varor leder till sjukdomar och våldsamheter. Ur det perspektivet är det rimligt att de beläggs med en kraftig skatt. Att jag ändå ställer mig tveksam till en höjning av dessa skatter beror på att de redan är tämligen höga. Huruvida de är tillräckligt höga för att bära sina egna kostnader överlåter jag till mer insatta att avgöra, men någonstans finns en smärtgräns där folk inte längre accepterar mer skatter och därmed högre priser, utan istället vänder sig till en svart sektor. Där är vi nog dessvärre redan.

De Rödgröna - ständigt redo att köra Sverige i botten

Vad gäller bensin kan resonemanget delvis likställas med det ovanstående. Det finns goda skäl att beskatta bensin. Vi måste inse att det handlar om en ändlig resurs, och att tiden för vår oljebaserade ekonomi håller på att rinna ut. Höjd bensinskatt kan vara ett sätt att påskynda en omställning till andra energikällor. Även här handlar det dock om en produkt som redan är hårt beskattad, och där folk på landsbygden får bära en tung börda. Därför lutar jag ändå åt att det är oklokt.

Rutavdraget är väl kanske inte den mest angelägna reformen alliansen infört, och landet står knappast och faller med det. Ändå har det skapat en del arbetstillfällen, och lättat bördan för en del familjer som har svårt att få tiden att gå ihop. På det hela taget tycker jag gott man kan behålla detta avdrag. Det är i alla fall mer konstruktivt än det mesta som de rödgröna tänkt använda pengarna till.

Sedan har vi en rad förslag som är usla, varken mer eller mindre. De handlar om att skyffla ut pengar på arbetslösa och sjukskrivna, och alldeles särskilt de med hyggliga inkomster som gynnas av höjda tak i försäkringssystemen. Det handlar om att höja skatter, för transportsektorn, för de ”förmögna” (till vilka en stor del av befolkningen, t.ex. med högt taxerade bostäder, kommer att räknas) och för höginkomsttagare.

Problemet med att finansiera olika reformer med att straffbeskatta höga inkomster och förmögenheter är dock att eftersom endast ett fåtal berörs blir det inte så stora belopp i ökade intäkter. Det har mer ett symbolvärde. Det skall blidka alla jantelagens apostlar. Följden blir också att finansieringen av de rödgrönas budget till stor del mörkas. Låt oss gissa att det i realiteten kommer att handla om ytterligare skattehöjningar, och att dessa kommer att drabba den betydligt större gruppen, medelinkomsttagarna.

Ett annat, betydligt värre, problem än de omedelbara fördelningspolitiska konsekvenserna av politiken är de mera långsiktiga. I ett land där det i en internationell jämförelse lönar sig ytterst dåligt att utbilda sig och att axla ett arbetsledande eller arbetsgivande ansvar skall det löna sig ännu sämre. Effekten kommer att bli att det blir allt svårare att locka unga att gå långa och krävande utbildningar, och att sedan få dem att stanna kvar i landet istället för att emigrera till ett land som bättre uppskattar deras kompetens. Det kommer också att bli svårare att få kapitalet att stanna i, eller komma till, Sverige.

Effekten kan således redan på kort sikt bli minskade skatteintäkter när skatteunderlaget helt enkelt flyttar på sig. På lång sikt handlar det om sämre ekonomisk utveckling för Sverige, om minskat välstånd för dess invånare, och om mindre resurser för de gemensamma nyttigheter som vi trots allt behöver, om som de rödgröna gärna ser sig som de yttersta försvararna av.

Alla dessa dumheter förbleknar dock inför det huvudlösa förslaget att dra in ytterligare resurser från en försvarsmakt som redan går på knäna. Två miljarder vill de rödgröna minska anslaget till vår nationella livförsäkring. För detta finns bara ett ord – landsförräderi. Redan att avstå från att ge försvaret ett rejält budgettillskott är grovt oansvarigt. Försvaret skulle behöva ett rejält tillskott i sin budget för att ha en chans att lösa sin uppgift, att garantera vår stats säkerhet.

För den som tvekar om vilken regering som vore bäst för landet, och jag måste tillstå att jag stundtals hört till dessa, så tycker jag de rödgröna härmed givit föredömligt klara besked. Alliansen må ha sina fel och brister, men i jämförelse med vad Sahlin & Co erbjuder det svenska folket, framstår Reinfeldts bud som rena önskedrömmen.

Patrik Magnusson

7 Responses to “En skuggbudget för förfall”


  1. 1 Allianspartisten maj 5, 2010 kl. 15:48

    ”På många punkter handlar det om tämligen marginella skillnader mellan Sahlins och Reinfeldts Sverige”

    Ja, kanske marginella på pappret men det är frågan om en inriktningsförändring och återgång till en politik där priorieterna är följande:
    (1) Administrera arbetslösheten
    (2) Jobbskapande

    Alliansen har framgångsrikt haft den omvända prioriteringen.

    Många av kamraten Sahlins förslag har en djupt negativ inverkan, både direkt och indirekt, på jobbskapandet. Slopandet av RUT-avdraget lär omgående skicka ut ett antal tusen personer i arbestlöshet. Transportskatterna minskar den transportberoende industrins konkurrenskraft vilket också kommer att kosta jobb (förutom att det givetvis leder till prishöjningar).

    Till detta kommer förmögenhetsskatten som inte är något annat än en konfiskativ straffskatt på utbildning, sparande och investeringar. Här är det tydligt att det är kommunistkamraten Ohly som har det avgörande ordet vilket är djupt beklämmande. På sikt kommer detta att påverka investeringsviljan med mycket negativa konsekvenser för jobben.

    Nu är det dags att kavla upp ärmarna på allvar och ägna all kraft åt att säkertställa en fortsatt Alliansregering!

  2. 2 Patrik Magnusson maj 5, 2010 kl. 16:26

    ”Nu är det dags att kavla upp ärmarna på allvar och ägna all kraft åt att säkertställa en fortsatt Alliansregering!”

    Instämmer!

  3. 3 Allianspartisten maj 6, 2010 kl. 20:38

    I P1 ”efter fem” idag sändes ett mycket informativt reportage. Det hela handlade om hur kommunistpartiet skulle kunna hantera att ingå i en regering med tanke på dess syn på samhället och behovet av ”genomgripande förändring”.

    Man hade bland annat följt med i kommunistpartiets första majtåg. I tåget hördes ropen ”Krossa kapitalismen”. Kamraten Ohly utropade ”leve socialismen”.

    I ett samtal med reportern var han noga med att påpeka att partiet har en historia sedan 1917. Här är han alltså mycket öppen med länken till revolution, Stalin och omfamnadet av öststatssocialismen.

    Vidare framkom det tydligt att kamraterna ser ”koalitionen” med socialdemokrater och miljöparti som en ”kompromiss” och att denna ”kompromiss” inte får förväxlas med partiets politik.

    Flera, bl.a. den tvättäkta kommunisten kamraten och partistyrelsemedlemmen Kalle Larsson,uttryckte sin besvikelse över att man i ”skuggbudgeten” inte fått till tillräckligt stora skattehöjningar. Kamraten Larsson hyste dock gott hopp om att detta ”bara var början”. Det är ingen vild gissning att kommunistpartiet, om den stora olyckan skulle vara framme, genom utpressning och ”kabinettsfrågor” kommer att driva en hård skattehöjnings och konfiskationspolitik.

    Man kan verkligen undra vad det är som kamraten Sahlin och kamraterna Eriksson och Wetterstrand gett sig in i…

  4. 4 Allianspartisten maj 8, 2010 kl. 10:12

    Kamraten Ohly har det inte lätt. Kommunistpartiets kongress verkar ganska friskt sätta sig upp emot de kompromisser och överenskommelser som kamraten mödosamt förhandlat fram med de godtrogna kamraterna Sahlin, Eriksson och Wetterstrand.

    Nu skall den fullständigt orealistiska, och för den för hela vår ekonomi förödande, sextimmarsdagen minsann in i valplattformen (http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/v-krav-om-forkortad-arbetsdag-i-valplattform_4687411.svd).

    Skillnaden mellan den harmoni och ömsesidiga respekt som känneteckner vår Alliansregering är slående om man jämför med de rödgrönas mödosamt tillyxade samarbete. Det här är bara en föraning om vad som komma skall om den stora olyckan skulle vara framme.

    Det blir intressant att följa vad för ytterligare ”stolligheter” som kommer ut från denna kommunistkongress.

  5. 5 Allianspartisten maj 8, 2010 kl. 12:47

    …och imorgon söndag skall, enligt uppgift, kommunistkongressen besökas av kamraterna Sahlin, Eriksson och Wetterstrand.

    En stilla undran är om kamraterna Eriksson och Wetterstrand kommer att sjunga med i internationalen…

  6. 6 Allianspartisten maj 9, 2010 kl. 12:03

    Från dagens förhandlingar på kommunistpartiets kongress (http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/v-krav-pa-hojd-a-kassa_4692059.svd) fortsätter man på den inslagna vägen att överge de överenskommelser som träffades i samband med skuggbudgeten för endast en vecka sedan. Nu har de kommunistiska ombuden beslutat att ersättningen i a-kassan ska vara 90% tvärtemot i skuggbudgeten överenskomna 80%.

    Kamraten Sahlin, som idag hade det i mitt tycke mycket dåliga omdömet att besöka en kommunistkongress, försökte översläta det hela med att varje partikongress måste få ”drömma sina egna drömmar”. Att ett uttalande som detta väcker vrede bland de kommunistiska ombuden är nog en inte allt för vild gissning.

    Kommunistpartiet visar åter att man är fullständigt opålitligt och att den rödgröna sörjans allians därigenom vilar på en allt igenom mycket lös grund.

  7. 7 Patrik maj 11, 2010 kl. 14:10

    Det är synd att Reinfeldt är så undflyende när det gäller försvaret av den politik som alliansen gick till val på 2006. När han tillfrågades av Anna Hedemo i agenda om han var beredd att höja a-kassan så framstod han som mycket otydlig och velig, till slut slapp det fram att han möjligen kunde tänka sig en nominell höjning.

    Varför då frågade jag mig själv? Varför inte svara bestämt nej på frågan om att höja a-kassan och istället framhålla behovet av att inte förslösa skattepengar på bidragssystemen när vi nu måste få ekonomin i rullning igen, pengarna behövs på andra håll, hos de som faktiskt skapar jobb och som kommer att avgöra om Sverige tar sig ur krisen eller ej, nämligen företagen. Sötebrödsdagarna är över, det är arbete och jobbskapande som gäller framöver.

    Sossarna vill aldrig dra åt svångremmen, i sosse-Sverige råder alltid högkonjuktur. Denna fantasivärld är något som Reinfeldt borde utmana, alliansens fortsatta regeringsinnehav är avhängigt statsministerns förmåga att förklara för väljarna varför sossarnas politik är verklighetsfrånvänd och samtidigt klargöra att alliansen står för en långsiktigt ansvarsfull ekonomisk politik. Vi kan inte vifta med ett trollspö och få de ekonomiska problemen att försvinna, vi är beroende av att den globala ekonomin återhämtar sig och att situationen stabiliseras, när detta väl sker så kommer alliansens förda politik skapa bättre förutsättningar för en tillväxt på svensk arbetsmarknad (även om det skulle behövas fler ekonomiska reformer för att ta itu med den ekonomiska tvångströja som sossarnas välfärdsbygge utgör för alliansen).

    A-kassan består även under en alliansregering, den blir blott mindre generös med skattebetalarnas pengar. De skattepengar som sossarna vill satsa på att höja medlemsbaserade fackföreningars a-kassor måste tas någonstans ifrån, rimligen från de produktiva delarna av samhället.

    Då blir ju frågan, vadi består problemet som sossarna ser det, är problemet en för låg ersättning för arbetslöshet eller är det arbetslösheten som är det egentliga problemet? Om det senare är fallet, på vilket sätt är höjd a-kassa att betrakta som angeläget? Om problemet är arbetslöshet så står lösningen knappast att finna i att de produktiva delarna i samhället ska tillföra ännu större medel till redan generösa bidragssystem på bekostnad av den egna produktiviteten och lönsamheten.

    Statens roll i den ekonomiska återhämtningen och Sveriges fortsatta ekonomiska välstånd bör präglas av dels sparsamhet med de offentliga medlen och dels en mycket tydlig återhållsamhet när det gäller att ålägga den produktiva delen av ekonomin nya bördor. Istället bör staten lätta på dessa bördor och låta företagen och enskilda individer behålla en större del av det värde som de skapar. Detta är tillväxtpolitik i ett nötskal, det sossarna har att komma med ärsamma gamla bidragspolitik, samma gamla skattehöjningar och samma gamla klasshets.

    Ska vi lösa Sveriges ekonomiska problem så bör vi inte bara hålla den nuvarande kursen med alliansen vid rodret, kursen bör därtill anpassas så att den mycket tydligare avviker från den tidigare då sossarna satt vid rodret. Nu är inte läge att låta sossarna ta kontroll över debatten, det behövs en förnyad retorisk offensiv av det snitt som vi såg i valet 2006.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar