Vad säger det brittiska valresultatet?

Det brittiska valet verkar vid tidpunkten för detta blogginlägg vara avgjort med 614 av 650 valkretsar räknade. Inget parti har vunnit egen majoritet utan britterna har nu vad de kallar ”a hung parliament”. Labour har som väntat tappat stort. De konservativa har i gengäld gått fram stort i detta val, med någon stans runt 90-95 fler parlamentsplatser mot valet 2005.

Vad som däremot inte är avgjort är hur nästa brittiska regering kommer se ut. Gordon Brown har flaggat för att han tänker försöka göra en Göran Persson och inte avgå trots den stora valförlusten. Han har antytt att förhandlingar kommer öppnas med de mindre partierna. Förutsättningarna för att lyckas med det måste dock anses vara små då de preliminära valresultaten pekar mot att inte ens en koalition mellan Labour, LibDem och SDLP (Socialdemokratiska & arbetarpartiet) skulle samla majoritet i kammaren.

Sannolikt kommer det därför få bli en regering i någon form ledd av de konservativa. Tory och de nordirländska unionisterna, som får anses vara rätt givna stödtrupper, samlar troligen någon stans runt samma stöd i kammaren som den bredare koalitionen på vänsterkanten. Dock med all sannolikhet inte nog brett för att själva kunna bilda regering. Tories måste därför antingen ta med Liberaldemokraterna i regeringsbildningen, eller åtminstone lova dem tillräckligt mycket godsaker så att de stödjer tillsättandet av en konservativ minoritetsregering.

Frågan är hur mycket David Cameron kommer få offra politiskt för att bli nästa premiärminister. Liberaldemokraterna är i många avseenden ett väldigt vänstervridet parti, i ekonomiska frågor ligger de ofta till vänster om Labour. LibDems högsta önskan skulle nog vara att nu få till en förändring av valsystemet till representativa val, något som skulle garantera dem en mycket starkare position i nästa val. Detta är dock något som Cameron aldrig kommer ge dem, och vill han få med det mindre partiet måste han därför troligen offra en hel del.

Det finns flera stora områden där partierna skiljer sig åt och frågan är var de stora eftergifterna blir. LibDem är väldigt EU-positiva och Cameron själv har visat på en mer EU-positiv linje än Tories vanligen har haft, men att gå ytterligare i den riktningen för att vinna LibDem skulle kosta på allt för mycket bland partiets kärntrupper, som i hög grad härbärgar en EU-skeptisk syn.

Tänkbart är att det blir den ekonomiska politiken som får möta de största kompromisserna, men det borde ingen önska då det skulle försvåra Storbritanniens återhämtning efter krisen och göra det svårt att återgå till en ekonomi i balans. Detta vore inte bara till nackdel för Storbritannien självt utan är med tanke på den brittiska ekonomins storlek negativt även för resten av Europa.

Vilket som så kan vi med rimlig visshet anta att det övergripande temat i den konservativa valkampanjen, ”the Big Society”, kommer stå fast, något som torde glädja de flesta konservativa. En politik för att stärka det civila samhället på statens bekostnad är något som såväl Storbritannien som resten av Europa behöver mer av. Vad innebär då detta?

Ja förutom sådana saker som att flytta ner mer beslutsmakt till lokala politiska nivåer och genomföra mer direktval av högre poster så innefattar det en hel del reformer som vi känner igen från Sverige. Till exempel en friskolereform. På vissa områden kan även Sverige vara en föregångare i frihetliga reformer, och en av de viktigaste är möjligheten för friskolor att konkurrera jämbördigt med offentliga skolor. Tyvärr har Cameron som det ser ut inga planer på att tillåta vinstdrivande företag att starta skolor, utan reformen innebär, åtminstone i detta första steg, att föräldrar, lärare och andra kan starta skolor drivna av kooperativ eller föreningar.

Även om en sådan begränsning kan hålla igen takten i friskoletillväxten så ligger det samtidigt väl i linje med partiets plattform och kan nog i vissa avseenden vara positiv. Den nackdel vi har i det svenska systemet är att en alltför dominerande del av friskolorna drivs just av företagskoncerner. Och för att möta det brittiska skolsystemets fall nedåt så är nog just det som man sätter fokus på som behövs: att föräldrar och lärare som fått nog ska kunna ta upp fanan och lyfta misslyckade skolor tillbaka på banan. Det är nog det enskilt viktigaste för att kunna möta den brittiska trenden av minskade möjligheter till klassresor.

Men denna vilja att låta de berörda själva gripa in och driva tidigare offentlig verksamhet när de är missnöjda med dess kvalitet sträcker sig långt utanför skolans område. De konservativa har lovat att skapa en generell ”utmanarrätt” mot offentlig verksamhet, framförallt på det lokala planet. Om medborgarna på en ort till exempel är missnöjda med hanteringen av deras lokala bibliotek så ska de kunna starta en biblioteksförening och ta över driften.

En tydligare politik för att minska brottsligheten kan vi nog också se fram emot. Detta är ett område där man ändå måste ge Labour ett plus för att de har haft en god vilja. Men i realiteten har de inte lyckats. Och precis som i Sverige är brottsligheten en fråga som blir allt viktigare att ta krafttag kring. Personligen ser jag mycket likheter mellan David Camerons retorik om brottslighet och den nya inriktning som Göran Hägglund har presenterat här i Sverige. Dock har Camerons inriktning tyvärr varit mer otydlig, då han inte i valmanifestet har lovat några större reformer. Och av tradition så tillåts det regeringsbildande partiet i Storbritannien alltid genomföra just sitt valmanifest, även om oppositionen kan stoppa andra förslag.

Tyvärr så har de konservativa inte heller varit långtgående nog vad gäller ekonomiska reformer, något som kan straffa sig nu när det är dags att förhandla. Om man redan innan valet internt förhandlade bort en hel del av den mer radikala politiken så har man en sämre position att förhandla från när motståndaren är än mindre villig att genomföra välbehövliga reformer.

Visserligen har Tories varit tydliga med vikten av att få statens ekonomi i balans och att detta innebär en kärv politik, som uttrycket är. Samtidigt har man inte vågat ge sig på några av de verkliga problembarnen i den brittiska ekonomin såsom ”the National Health Service” (NHS). Man har visserligen lanserat ett program för att öka effektiviteten i resursutnyttjandet inom NHS, men har samtidigt inte planerat att minska dess ekonomiska ramar.

Efter den dubbling av myndighetens ekonomi som skett under New Labour hade det inte varit oskäligt att tydligt tala om att denna måste ner igen. Men man ska inte underskatta vikten av reformer för att åtgärda de strukturella problemen som leder till att NHS spenderar så mycket pengar. Med en konsekvent politik för högre effektivitet så blir framtida nedskärningar mycket mer realistiska och lättare för väljarna att smälta.

Sammantaget kan nog Storbritannien se fram emot ljusare tider efter detta val, men en viss osäkerhet över resultatet kvardröjer. Man kommer dock troligen få ett piggt konservativt parti i ledningen som inte skyggar för landets stora problem men som samtidigt har presenterat en positivt inriktad väg för att komma tillrätta med dessa. Nu får vi alla hålla tummarna för att inte för mycket av denna vaskas bort i jakten på Drottningens tal. För övrigt vore det inte fy skam om den svenska Alliansen tog till sig lite av tankarna på the Big Society inför det kommande valet. Det är en god vision även för ett framtida, mer borgerligt, Sverige.

David Högberg

5 Responses to “Vad säger det brittiska valresultatet?”


  1. 1 Allianspartisten maj 7, 2010 kl. 16:11

    Mycket glädjande att en vänsterregering i ett av Europas befolkningsmässigt största länder nu tycks falla!

  2. 2 Patrik Magnusson maj 7, 2010 kl. 16:42

    Att torys går framåt är naturligtvis roligt, liksom att Labour backar, men på det hela taget får nog det brittiska valet betraktas som en motgång. Cameron hade behövt en stabil parlamentsmajoritet bakom sig för att kunna genomföra den sanering av landets ekonomi som är nödvändig efter Brown.

    Nu kvarstår en hel del osäkerhet kring vad som kommer att hända. Traditionen bjuder att Brown får första tjing på att försöka bilda en regering i och med att ingen fått majoritet. Det kan mycket väl bli så att han får Cleggs liberaler bakom sig, bara han betalar tillräckligt bra. i så fall slipper tyvärr britterna inte en vänsterregering i alla fall.

    Mest sannolikt är nog ändå att det trots allt blir de konservativa som får försöka regera landet, men knappast med något idealiskt utgångsläge. Ska vi tippa att det blir nytt val i Storbritannien inom ett år eller så?

  3. 3 Allianspartisten maj 7, 2010 kl. 17:08

    ”Det kan mycket väl bli så att han får Cleggs liberaler bakom sig, bara han betalar tillräckligt bra.”

    Nja, osvuret är givetvis bäst men frågan är om inte Clegg är för mycket taktiker för att liera sig med Brown, vilken av många nog ändå ses som en gårdagens politiker.

  4. 4 David Högberg maj 7, 2010 kl. 19:09

    @Patrik. Glöm dock inte att Labour+LibDem+SDLP inte tillsammans har egen majoritet. De behöver åtminstone passivt stöd från de flesta småpartier för att kunna bilda regering.

  5. 5 Patrik Magnusson maj 7, 2010 kl. 20:52

    David,

    Det är riktigt att Clegg och Brown får svårt att regera, även om de skulle komma överens. Det talar för att det i slutänden blir Cameron som får flytta in på nr 10, sannolikt med liberalernas välsignelse. Clegg har sagt, och efter valresultatet blivit känt upprepat, att han anser att det största partiet i parlamentet bör bilda regering.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar