Moskva, Aten, Gävle

Ohly bärättar sagor för sina partikamrater

Vi konservativa brukar ju ibland sammanfatta de värden vi försvarar med slagordet ”Aten, Rom, Jerusalem”. Även politiken från våra ärade motståndare på den yttersta vänsterkanten kan på motsvarande sätt ges en geografisk anknytning. Om jag säger att (v) går till val på arvet från Moskva, Aten och Gävle torde inte Moskva behöva någon närmare förklaring, men varför Aten och Gävle?

Gävle anspelar såklart på den nu pågående vänsterstämman där, under vilken partiets gräsrötter tar chansen att visa sitt missnöje med de kompromisser man tvingats utstå för att få vara med och leka med kamraterna Sahlin, Eriksson & Wetterstrand. Sex timmars arbetsdag med oförändrad lön, höjd a-kassa och rejäla skattehöjningar är kända krav från vänster som nu artikuleras, och som hotar att kasta grus i den rödgröna valmaskinen.

Mona måste gnissla tänder när Ohlys kamrater nu ger alliansen ett gammalt hederligt vänsterspöke att skrämmas med, men hon får skylla sig själv. Så går det när man bjuder in Moskvas arvtagare i båten.

Kraven från vänsterstämman för osökt tankarna till Aten. För när jag placerar in Aten i vänsterns inspirationskällor är det inte det klassiska Aten, demokratins, filosofins och vetenskapens Aten, jag tänker på, utan dagens Aten – skakat av ekonomisk kris efter år av vanskötsel och släpphänthet med offentliga finanser. Just detta dagens Aten kan bli morgondagens Stockholm, om Lars Ohlys parti får chans att omsätta sina idéer i regeringspolitik.

Då väntas galopperande budgetunderskott, dyra reformer för att göra det onödigt eller t.o.m. ofördelaktigt att arbeta och generera välfärd. Då väntar ekonomisk kollaps och i slutändan strama åtgärdspaket och plågsam sanering.

Grekland - En kommunists våta dröm

När det blåser hårt på den ekonomiska instabilitetens hav är det inte en slarver som Mona Sahlin, tvingad att lita till en samarbetspartner som är en första rangens slösare utan kontakt med ekonomiska realiteter och med hjärtat kvar i kommunismens Moskva, man vill hålla i handen.

Men jag förstår att den Atenska framtiden måste te sig lockande för de lätt maskerade kommunisterna i (v). Jättedemonstrationer, upplopp och dödsfall på socialismens altare brukar ju omges med ett romantiskt skimmer i dessa kretsar. Och nog måste det kännas lockande att få leka jultomten med skattebetalarnas pengar, köra ekonomin i botten, för att sedan lämna åt andra att reda ut kaoset, andra som man samtidigt kan peka ut som elaka och snåla, och piska upp en revolutionär stämning mot.

Ge dem inte den chansen!

Patrik Magnusson

18 Responses to “Moskva, Aten, Gävle”


  1. 1 Pavlos Xanthopoulos maj 9, 2010 kl. 14:11

    Det anmärkningsvärda är att idag 65 år efter krigslutet av den fascistiska samt nazistiska grupperingarnas försök till att massmörda och underkuva folk, har soldater från USA Polen m.m.marscherat ihop med röda armen på röda torget i Moscwa,men nI som va i allians med förlorarna(Nazisterna/fascisterna) vill inte ge upp……
    När tänker Ni bli del av civilisationen?

  2. 2 Pavlos Xanthopoulos maj 9, 2010 kl. 14:13

    Greklands nyliberala regeringar sålde ut statens tillgångar och sänkte skatterna för bolag, banker, samt de rikaste…
    Detta medförde minus i statskassan och för att täcka detta minus lånade man pengar från marknaden som då hade låga räntor, men nu vill ha 3 ggr högre…..

    Låt inte högern sälja ut våra tillgångar !

    Som Grek vill jag varna Er för att ljuga till Er själva samt varan i syfte att uppnå eller vinna högre poäng…
    Grekland har åkt in i ett nyliberalt fälla där man trodde att EU gemenskapen skulle klara av de tydliga problem som uppstår då en nation säljer ut sig till den giriga och själviska marknaden…
    Grekerna hade i nu 8 år dyrare matvaror samt konsumtionsvaror än många länder i Nordeuropa, lönen var hälften som Svenskarnas men inte ens detta hjälpte då landet är nu utan tillgångar samt har de lägsta skatterna för företag bolag banker rika medborgare i Europa !
    Lär Er av våra misstag för Era barns skull !

  3. 4 Patrik Magnusson maj 9, 2010 kl. 17:07

    Pavlos Xanthopoulos:

    Var i hela friden har du fått din idé att jag skulle ha sympatier för andra världskrigets axelmakter, eller fascismen som ideologi, ifrån? Tillhör du månne de på den yttersta vänsterkanten för vilka allt till höger om Lars Ohly definitionsmässigt är fascister?

    Om Greklands regeringar det senaste decenniet varit nyliberala eller något annat är väl en definitionsfråga. Makten har ju skiftat mellan PASOK som etiketterar sig som socialistiskt och Ny Demokrati vars benämning är liberalkonservativt (fast för dig antar jag att de alla är fascister?).

    Grunden till Greklands kris är att landet under lång tid hållit sig med ett gigantiskt budgetunderskott, d.v.s. större utgifter än inkomster. Är man förespråkare för en statligt ägd och styrd ekonomi tenderar man naturligtvis, som du, att tolka ett sådant underskott i termer av för låga skatter. För mig som borgerlig anhängare av marknadsekonomi ligger för höga offentliga utgifter närmare till hands som problembeskrivning. Det tycks t.ex. som Grekland haft oerhört generösa pensionsregler.

    Oavsett hur man ser det så bygger dock den nuvarande krisen på att verkligheten i form av ett på sikt ohållbart budgetunderskott hunnit ikapp Grekland. Båda de stora partierna i Grekland får ta på sig en del av ansvaret för att landet hamnat där, liksom de europeiska kontrollorgan som borde ha genomskådat de grekiska regeringarnas trixande, och borde ha slagit näven i bordet mycket tidigare. Om dessa sen kallar sig nyliberaler, socialister eller fascister spelar mindre roll. De är klåpare i vilket fall.

    Det parti i Sverige som utan konkurrens har den mest oansvariga ekonomiska politiken är (v). I ett land med världens högsta skattetryck och världens största offentliga sektor föreslår man drastiska utgiftsökningar, att företrädesvis användas till att ersätta personer för att göra ingenting. Detta måste antingen finansieras med stora skattehöjningar, vilket torde ställa till med stor skada för den svenska ekonomin, eller så låter man underskotten skena iväg (något som alla partier utom vänstern är eniga om att inte tillåta i Sverige).

    Mot den bakgrunden kan det vara på sin plats att framhålla Grekland som ett varnande exempel hur det kan gå om man inte håller statens finanser i strama tyglar, och där är de rödgröna sannerligen ett osäkert kort, ledda av en statsministerkandidat som har svårt att hålla ens sin privatekonomi i strama tyglar, påhejad av en partiledare och (finans?)ministerkandidat vars parti är fast beslutna att slå nytt rekord i Tobleronepolitik.

  4. 5 Patrik Magnusson maj 9, 2010 kl. 19:53

    Lars Ohly passade på att få in en klassisk kommunistisk slutkläm på kongressen:

    ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”

    Och bör man kanske tillägga – vad var och ens behov är det avgör partiet. Normalt brukar det innebära att vanligt folks behov är blygsamma på gränsen till spartanska, medan partibossarnas behov är närmast oändliga.

    Vidare kan konstateras att incitamenten för att prestera på toppen av sin förmåga är tämligen låg när frukterna av ens arbete skall omfördelas till de som inte producerar något. Det är därför socialistiska ekonomier brukar prestera så erbarmeligt dåligt.

    Det är också därför som de brukar utmynna i förtryck. Om folk inte vill prestera efter förmåga får man nämligen tvinga dem. Det som man inte vill åstadkomma genom att ge med penningpungen får man försöka tvinga till sig med bajonetten.

    Säga vad man vil om Ohly, men han skall i alla fall ha pluspoäng för ärlighet. Ingen väljare kan gå till valurnorna i september och ge de rödgröna sitt stöd, och sedan svära sig fri från vetskapen om vilket träsk man därmed dömt Sverige att sjunka ned i.

  5. 6 Allianspartisten maj 9, 2010 kl. 21:07

    Avgrundsvänsterns definition av fascism har, som framgår av Pavlos Xanthopoulos inlägg och Peters kommentar, ingenting med vedertagen idehistoria eller historisk kunskap att göra utan utgör enbart vulgärretorik som måste betecknas som rena rappakaljan. Det kan därför i detta sammanhang vara intressant att titta lite på vilka extermvänstern består av.

    Den starkaste av extermvänsterns krafter är Kommunistiska Partiet (KP), ett stalinistiskt parti som tidigare hette Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna (revolutionärerna) eller KPML(r). I partiprogrammet anses våld vara ett tillåtet medel i den politiska kampen. Denna avgrundsorganisation är störst bland extermvänstern och fick i kommunalvalen 2006 9432 röster.

    Vidare finns Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) som slåss med Vänsterpartiet om att vara ”rättmätiga” arvtagare efter det kommunistiska parti som bildades 1917. Detta parti försvarar fortfarande realsocialismen Sovjets och Östeuropas ”folkdemokratier”. Partiet är notoriska ”kramare” av såväl Kuba som Nordkorea. I senaste valet lyckades man uppbåda hela 438 röster.

    Ett annat parti är Socialistiska patiet som är ett troskistisk parti. Före 1982 hette partiet Kommunistiska Arbetar Förbundet (KAF). Vid kongressen 1994 kom man fram till att socialistiskt revolution endast kan genomföras om det finn en folkmajoritet bakom. Partiet ställde inte upp i riksdagsvalet 2006 men 2002 fick partiet 3213 röster.

    Till extermvänsterns krafter bör även syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) räknas. Om jag förstår det rätt var företrädare för SAC’s systerorganisation i Grekland inblandade i de tragiska och avskyvärda morden på tre bankanställda i veckan.

    Vidare finns den autonoma vänstern med organsiationer som Antifacistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF). Detta är direkt våldsprovocerande organistationer och kan näst intill betecknas som terroristorganisationer.

    Vilken av ovannämnda organisationer som Pavlos Xanthopoulos sympatiserar med, eller om det rent av är vänsterpartiet, vet jag inte men tankegodset och vulgärretoriken kommer helt klart från detta håll.

    För den intresserade kan nämnas att fascism nog är mer kopplad till vänsterns tankegods än vad det är till liberalism och konservatism. Facismens grundare, Benito Mussolini, var socialist från början.

    En kännetecknande komponent i facismen var elitstyre (jämför här med leninismen som också är uttalat elitisktisk). Ett annat grundelement var korporativismen som skulle omfatta i princip alla samhällets områden. Man var heller inte alls främmande för nationaliseringar av tung industri eller planhushållning.

  6. 7 Allianspartisten maj 9, 2010 kl. 21:30

    ”Vidare kan konstateras att incitamenten för att prestera på toppen av sin förmåga är tämligen låg när frukterna av ens arbete skall omfördelas till de som inte producerar något. Det är därför socialistiska ekonomier brukar prestera så erbarmeligt dåligt.”

    Frågan är om det inte var just denna erbarmligt dåliga ekonomiska prestationsförmåga som till sist fick realsocialismens diktaturer i Sovjet och Östeuropa på fall.

    Vidare tror jag inte enbart att det är bristande incitament som var orsaken utan också bristen på insikt att för att någonting skall kunna ”fördelas” så måste också varaktiga resurser för skapa detta finnas. I realsocialismens planhushållning var produktion enda fokus, att det som producerades ofta krävde mer resurser än det som kom ut ur produktionen, var något man aldrig insåg. Genom att socialismen vägrar att acceptera vinst, som är måttet på om en produktion är sund eller inte, avsäger man sig också möjligheten att skapa ekonomier som ger tillväxt.

    Kamraten Ohlys sanslösa ekonomiska politik är därför ingenting annat än ”gammal hederlig” realsocialism i ny tappning. Föga bekymmrar han sig för att alla de ”nyttigheter” som skall ösas över vårt folk också kräver att det finns resurser bakom. Dessa resurser kommer aldrig att kunna skapas i kamraten Ohlys samhälle där varje form av tillväxtskapande incitement är av ondo och där vinst är något otäckt och fult.

    Det är en gåta att kamraten Sahlin och hennes gröna vänner kamraterna Eriksson och Wetterstrand velt ingå ett nära samarbete med kamraten Ohly och hans kommunistparti (”Anno 1917”). Att ha med en kamrat som så till den grad saknar insikt om de mest grundläggande ekonomiska sambanden kan inte vara särskilt rätt. Nu tycker jag dock inte synd om vare sig kamraten Sahlin eller kamraterna Eriksson och Wetterstrand utan hänvisar till det gamla ordspråket:

    ”Som man bäddar får man ligga”

  7. 8 FredrikN maj 10, 2010 kl. 5:50

    Ohly som finansminister ska bli intressant….Eller njäe, samma dag han utnämns skulle börsen störtdyka och kronan likaså. Miljarder skulle växlas över till dollar eller schweizerfranc. Hur skulle ni reagera?

  8. 9 Allianspartisten maj 10, 2010 kl. 20:57

    FredrikN:
    Frågan om vilka ministerposter som är tänkta för kamraten Ohly och hans illröda meningsfränder i kommunistpartiet är intressant. I ”runda slängar” är relationen följande mellan den rödgröna sörjans partier:

    – Socialdemokraterna 70%
    – Miljöpartiet 20%
    – Kommunistpartiet 10%

    I dag består regeringen av 22 statsråd och om en rödgrön regering skulle ha ungefär samma storlek som den nuvarande skulle detta innebära 2-3 ministerposter för kommunistpartiet. För att kamraten Ohly inte skall bli allt för ledsen och ställa till elände för kamraten Sahlin är nog minst 3 ministerposter ett rimligt antagande.

    Nu lär dock inte ens kamraten Sahlin ha ett så dåligt omdöme att att finans-, utrikes, försvars- utbildnings- eller arbetsmarknadsminsiterposterna skulle vara aktuella för den kommunistiska falangens kamrater.

    Vidare måste det betecknas som en självklarhet att miljöpartiet tillskansar sig miljöministerposten och kanske också jordbruksministerposten.

    Något köttben måste dock kastas till kamraten Ohly och min gissning är att socialministerposten skulle kunna vara aktuell. Att de kommunistiska kamraterna också skulle kunna få integrations- och jämställdhetsfrågor är heller ingen vild gissning. Kanske kan också biståndsministerposten vara aktuell.

    Frågan är dock om kommunisterna nöjers sig med detta eller om de med utpressning och hot försöker tilltvinga sig betydelsefullare poster.

  9. 10 Z.Z. maj 11, 2010 kl. 8:15

    Allianspartistens välformulerade kommentar beskriver utförligt vilken våldsam samling patrask vänsterpartiet och deras terroristfränder är. Att V skulle vara demokratiskt rumsrent är ju helt befängt, de går i demonstrationståg med bilder på massmördare som Lenin, Castro och Che. (SD har lyckats betydligt bättre emd att kapa banden till kollektivisterna) ”Höger” och vänsterextremister är i grunden samma missunnsamma pöbelhop med samma kollektivistiska idévärld och Allianspartistens kommentar gör det vi redan vet så mycket tydligare: Vänsterpatrasket måste krossas! (innan vi får det som de stackars hederliga människorna i Grekland)

  10. 11 gautic01 maj 11, 2010 kl. 9:29

    Bör det inte vara ordningen Jerusalem, Aten, Rom med hänsyn till civilisationernas gång: Babylon, Egypten, forntida Israel, forntida Grekland, romerska riket, engelska imperiet och Förenta Staterna?

    Bertil Häggman
    jur kand, författare

  11. 12 Patrik Magnusson maj 11, 2010 kl. 10:59

    Gutic01:

    Det beror väl kanske vad man lägger in i respektive begrepp. För en utmärkt utvikning kring detta, se:

    https://traditionochfason.wordpress.com/2010/03/05/vad-ar-det-egentligen-ni-efterfragar/

  12. 13 Patrik maj 11, 2010 kl. 13:18

    ”Greklands nyliberala regeringar sålde ut statens tillgångar och sänkte skatterna för bolag, banker, samt de rikaste…
    Detta medförde minus i statskassan och för att täcka detta minus lånade man pengar från marknaden som då hade låga räntor, men nu vill ha 3 ggr högre…..”

    Denna politiska schizofreni känns ju igen ifrån flera länder där det under årtionden pågått två ”parallella” politiska projekt, ett mer eller mindre socialistiskt projekt och ett mer eller mindre nyliberalt/liberalt (präglat framför allt av låga skatter).

    När socialister suttit vid makten så har dessa spenderat såväl sina mandatperioder som skattebetalarnas pengar på att bygga ut välfärden, när dessa regeringar sedan har bytts ut av höger eller center-höger regeringar så har dessa allt som oftast låtit bli det socialistiska projektet och istället fokuserat på det egna projektet med att sänka skatter och skapa bättre förutsättningar för företagen.

    Om socialisterna sedan återkommit så har välfärdsbygget fortsatt alternativt restaurerats i de fall där högern trots allt angripit vänsterns projekt.

    Denna bild är naturligtvis en förenkling och mer än lovligt schematisk, den ger inte plats åt enskilda länders specifika inrikespolitiska utveckling men i grova drag så kan man, menar jag, se dessa tendenser i flertalet länder och enligt mig så utgör detta ett av högerns och Europas främsta problem. USA plågas också av denna schizofreni om än att den ännu inte antagit de proportioner som vi kan se i socialistiskt präglade, Europeiska stater. Men även där har demokraternas ”new deal” och ”great society” skapat parallella system som republikanerna inte på allvar har tagit itu med. I USA utgör demokraternas entitlement programmes en enorm utgiftsbubbla som republikanerna inte har tagit itu med samtidigt som man sänkt skatterna för att främja det egna politiska projektet, i Sverige så har alliansen inte i någon större utsträckning verkat för ett systemskifte med en minskad offentlig sektor.

    Välfärdsbygget består i dessa länder trots kortare eller längre avbrott med höger eller centerhöger politiker vid rodret. Detta är ett problem och exemplet med Grekland visar tydligt vad denna dubbelnatur eller politiska schizofreni där den ena handen (högerpartierna) inte verkar vara medveten vad den andra (vänsterpartierna) gör utan man skapar ett system med skygglappar och parallella politiska projekt som i värsta fall leder landet över avgrundens brant.

    Den Europeiska högern inser, hoppas jag, denna problematik, men det som saknas är omsättandet av denna insikt i praktik. Detta är naturligtvis mycket svårt att åstadkomma i en Europeisk kontext där myten om det fungerande välfärdssamhället är så djupt rotad hos folk och där högern inte sällan regerar på nåder från mittenväljare som både vill ha kakan och äta den och som kan sparka bak ut när helst de känner att den falska trygghet som välfärdsstaten erbjuder, hotas.

    Den Europeiska högern, liksom den Amerikanska, har en viktig pedagogisk uppgift framför sig, att faktiskt förklara och försvara en tydlig och konsekvent högerpolitik för att uppnå det folkliga stöd som behövs för att på allvar kunna göra upp med den ”parallella politikens system”, den politiska schizofrenin.

  13. 14 Patrik maj 11, 2010 kl. 13:26

    Förtydligande av en mening från ovanstående inlägg:
    ”Detta är ett problem och exemplet med Grekland visar tydligt vad denna dubbelnatur, eller politiska schizofreni, LEDER TILL där den ena handen…”

  14. 15 Patrik Magnusson maj 11, 2010 kl. 17:56

    Patrik,

    Jag tror du sätter fingret på något mycket viktigt, nämligen tendensen hos politiker av alla kulörer att hellre stryka väljarna medhårs än att ta ansvar.

    Skall man ha en ekonomi i balans måste intäkter och utgifter följas åt. Kostsamma välfärdsreformer är dock lättare att vinna röster på än skattehöjningar, liksom skattesänkningar går lättare hem hos väljarna än besparingar i de offentliga utgifterna. Därför finns alltid en tendens att ”glömma” myntets baksida.

    Jag har länge känt mig missnöjd med borgerlighetens mantra om sänkta skatter, inte för att det är fel politik, men för att den ger ett falskt intryck av kortsiktiga vinster för skattebetalaren. Visst, nog är det många som kortsiktigt får mer att röra sig med, men den viktiga poängen med sänka skatter ligger i det långsiktiga perspektivet.

    Sänkta skatter leder till friare medborgare, som kan besluta mer om sin vardag. Sänkta skatter gör att det lönar sig bättre att studera, arbeta och investera. Detta leder på sikt till högre tillväxt, vilket är betydligt viktigare för den enskildes plånbok än engångsvinster till följd av skattesänkningar (eller bidragshöjningar).

  15. 16 Patrik maj 11, 2010 kl. 18:42

    Jag istämmer till fullo med dina synpunkter Patrik med detta, förvisso tämligen uppenbara, tillägg: avståndet mellan de borgerliga visionerna och den faktiska, ännu socialdemokratiskt präglade, verkligheten gör att utrymmet för reformer och reformtakten i sig verkar begränsande på effekterna av och effektiviteten hos de reformer som alliansen trots allt lanserat och kommer att lansera.

    Det saknas inom svensk politik av idag en långsiktighet som kunde trygga ett fullgott stöd för det borgerliga alternativet. Trots att alliansen endast skrapat på ytan av det socialdemokratiska väldet så skriker sig vänstern sig hesa i sina försök att misskreditera alliansen med budskapet att deras politik inte gett de resultat som politiken syftar till. Detta försätter alliansen i en tråkig sits rent politiskt, valet 2006 gav alliansen ett mandat till förändring med målet att skapa fler jobb. För att kunna skapa fler jobb måste den svenska ekonomin reformeras. De reformer som framfördes i valrörelsen var knappast av det revolutionerande slaget, de skall snarast ses som en början på en resa mot en större vision om ett Sverige efter socialdemokratin.

    Det tidsspann som denna vision innefattar sammanfaller inte nödvändigtvis med det tålamod som väljarna, särskilt då de rörliga mittenväljarna, är beredda att tillstå regeringen.

    Därmed finns en konflikt mellan långsiktiga mål och mer kortsiktiga krav på resultat. Till denna ekvation skall tillföras de återkommande riksdagsvalen där regeringen är tvungen att hålla sig kvar i regeringsställning för att de långsiktiga målen ska kunna uppnås. Lägg till detta en ekonomisk kris och vi har en mycket svår sits för regeringen att bemästra.

    Dock skall tilläggas att allt inte är nattsvart. Även om otålighet, tvivel och missnöjdhet med resultaten kan påverka opinionens bild av regeringens arbete så spelar även alternativet, den rödgröna faran en roll. Tack vare att alternativet är så pass mycket sämre än det vi nu har så har ändå regeringen goda förutsättningar att även efter valet få behålla regeringsmakten.

    För att detta ska vara meningsfullt så behöver dock de långsiktiga visionerna stärkas och försvaras. Regeringsmakten får inte vinnas på bekostnad av innehållet i politiken genom populistiska utfall åt mitten-vänsterväljare som gör allt för stora avsteg från viktiga borgerliga principer. Att vidhålla och försvara de grundläggande principerna är i sig essenssiellt för fortsatta valframgångar och för att säkerställa projektets överlevnad i det långa loppet. Att backa undan från tidigare ståndpunkter som i sig innehåller viktiga ideologiska principer straffar sig i slutändan. God politik handlar om att övertyga, inte om att vika ned sig för motståndarsidan genom att använda dessas argument och principer i utformandet av den egna politiken. Självförtroende och försvar av den egna ideologiskpolitiska integriteten och identiteten är därför centralt när vi nu går in i en för det borgerliga projektet mycket avgörande valrörelse.

    Jag kan bara hoppas att allianspartierna med statsminister Reinfeldt i spetsen håller fast vid sina principer och inte låter nyorienteringen/positioneringen åt vänster urarta.

  16. 17 Patrik maj 11, 2010 kl. 18:57

    Regeringen får på så sätt, i viss mån, klä skott för resultaten av den tidigare regeringens politik samtidigt som dess egna politik inte får den fulla genomslagskraft som den skulle fått om den grundläggande ekonomiska strukturen vore gynnsammare. Alltså måste man på något sätt brygga gapet mellan socialdemokratisk verklighet och borgerlig vision, utan att ledas på omvägar under tiden som riskerar att leda oss tillbaka till socialdemokratisk politik och ruta ett. Det är väl i detta sammanhang som RUT och ROT får förstås, ett sätt att försöka skapa resultat i det kortsiktiga perspektivet, inom ramen för ett mycket ogästvänligt ekonomiskt system.

  17. 18 Carl Carlsson Gyllenhielm maj 18, 2010 kl. 12:14

    Aten, Rom, Jerusalem som Per Engdahl alltid åtevände till.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar