VÄLFÄRDSSAMHÄLLET – EN KONSERVATIV UPPFINNING
En viktig skillnad mellan liberaler och konservativa är att det bland konservativa finns orubbliga anhängare av välfärdsstaten. Jag är själv en av dem, och eftersom en utvecklad konservativ syn på välfärdssamhälle och välfärdspolitik är någonting mycket sällsynt i den svenska samhällsdebatten tänkte jag här i en liten artikelserie ge ett sådant bidrag.
Välfärdsstaten är från början en konservativ uppfinning, av tyske järnkanslern Otto von Bismarck (1815-1898) och svenske statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén (1864-1922). Framåt 1930-talet när socialdemokraterna etablerat sig som svenskt regeringsparti anammade de den redan av borgerliga regeringar påbörjade välfärdsstatsmodellen, liksom Kjelléns folkhemstanke. De var nya fräscha idéer som det passade socialdemokratin utmärkt att göra till sina egna, dels för att visa sig både i fas med den modernistiska tiden, dels för att detta var idéer som de insåg att de i kombination med socialistiska idéer på längre sikt och via reformer kunde leda till införandet av total statlig kontroll – det som kommunisterna ville införa genom revolution. Övertagandet av de konservativa idéerna om välfärdsstat och folkhem var så framgångsrik att de sedan dess är förknippade med ”den socialdemokratiska svenska landsfadern” Per Albin Hansson, statsminister 1932-1946. Därmed började också välfärdsstatsmodellens politiska resa i riktning mot en kontrollerande samhällsordning, snarare än en understödjande statsmakt.
Välfärdsstatens grundtanke är ett pensionssystem och socialt skyddsnät för de svagaste. När den materiella välfärden började bli alltför utbredd i Sverige framåt 1970-talet, och alltfler i och med det började rösta borgerligt, införde socialdemokraterna den ”bidragslinje” som Alliansregeringen nu till slut kontrasterat med sin ”arbetslinje”. Tanken var att ju fler som kunde fås beroende av offentliga bidrag, desto fler skulle rösta på det parti som erbjöd mest bidrag – nämligen socialdemokraterna. Om välfärdsstaten fram till dess motverkat fattigdom så började den i och med detta att motverka rikedom – och dessutom mera aktivt att passivisera och göra medborgarna beroende av staten. Denna utstuderade omsvängning för att socialdemokraterna skulle kunna behålla greppet om samhällsutvecklingen är också omskriven i den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldts memoarer.
Eftersom det gick så bra för Sverige ekonomiskt under hela 1900-talet lyckades sossarna också fullständigt med att få själva ordet ”välfärd” förknippat med sig själva och den socialdemokratiska kärnpolitiken. Den egentliga anledningen till att Sverige framåt 1970-talet klev upp på plats nr 3 i den berömda välfärdsligan, berodde givetvis på att vårt land hade sina industrier intakta efter Andra världskriget. Detta till följd av ett neutralitetsbeslut under pågående krig som väl att märka även borgerligheten ställt sig bakom. Likafullt var sossarna, som regerade oavbrutet under 40 långa år efter Andra världskriget, mycket framgångsrika i att utmåla högern som fiender till välfärden. Högern ville ju sänka de rekordhöga skatterna och motverka den snabbt växande offentliga sektorn, som enligt ”den svenska modellen” var fullt förenlig med blommande ekonomisk tillväxt. Den stora offentliga sektorn blev så småningom liktydig med välfärden som sådan – att den offentliga sektorns effektivitet i levererandet av valuta för pengarna aldrig ens har debatterats närmare i Sverige är mer än häpnadsväckande.
Ett annat led i att göra välfärdsstaten mer kontrollerande än enbart understödjande – och i syfte att utjämna olikheter mellan människor – var att få pengar att försvinna spårlöst, så att skatterna kunde fortsätta att höjas oavbrutet (jfr min artikel om svarta hålet). Bl.a. lät de regeringsbärande socialdemokraterna pensionssystemet haverera, så att en hel generations pensionsbesparingar gick om intet, och de som arbetar fick börja betala för de som är pensionärer istället för som tidigare att de som arbetar fick betala sin egen pension (jfr min artikel om pensionssystemet). Att den växande andelen understödstagare (bidragstagare och pensionärer) växer närmast explosionsartat medför problem med finansieringen av välfärden (jfr min artikel om detta) som den politiska korrektheten håller tillbaka alla andra förslag på lösningar för än den socialistiska: d.v.s. att höja skatten. Förr eller senare måste ju detta innebära att skatterna äter upp hela lönen också i den privata sektorn, och då är den socialistiska drömstaten till slut på plats. Idag uppgår i och för sig direkta och indirekta skatter till ca 80% av det som var och en av oss tjänar, men även detta är märkbart svårt att debattera i Sverige. Vilket ju i och för sig bara tyder på hur mycket den socialdemokratiska propagandan kommit att genomsyra hela folkets sätt att tänka.
Logiken att ta så mycket som möjligt från ”de rika” och ge åt dem som har det sämre ställt har varit lättköpt av den sämre ställda folkmajoriteten. Liksom argumenten att högern bara ville gynna de välbärgade dels för att de var emot alltför höga skatter och dels för att de välbärgade i större utsträckning röstade höger. På så vis har en mängd slagkraftiga argument utvecklats i den socialdemokratiska propagandan för att hålla nere all kritik mot det svenska samhällets utveckling mot en rent socialistisk stat, en utveckling som otvivelaktigt fortfarande än idag pågår, även om ett par borgerliga regeringar under de senaste 40 åren lett den på avvägar – avvägar som förvisso fått välfärdsstaten som sådan att krackelera ännu mer än socialdemokratins missbruk av samhällsekonomin. Ett annat sådant mycket effektivt argument som vi ofta hör i debatten idag, är att de som vill begränsa det fria inflödet av nya understödstagare från andra länder (för det socialdemokratiskt formade samhället gör invandrarna i stor utsträckning till passiviserade bidragstagare som gärna röstar på socialdemokraterna, eftersom dessa ju lovar dem mest bidrag) måste vara främlingsfientliga eller t.o.m. rasister. Detta fastän, som vi också inom kort ska se här i en kommande delartikel, sossarna har varit oerhört angelägna om att lära folket att tänka i rent materialistiska termer och värdera den svenska välfärds(s)taten högre än allt annat i livet.
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Detta har behövt sägas länge. Konservativa vet mycket väl att det inte var de ”reformerade” marxisterna som uppfann välfärden eller folkhemmet för den delen.
Som påpekas i artikeln kom de ursprungliga idéerna från Tyskland.
Visst behövs det välfärd men det måste finnas några som producerar välfärden. De i Sverige som har de tunga och hårda arbetena får ofta inte betalt mer än en assistent inom kommun eller landsting. Bägge grupperna måste få högre löner så fort ekonomin tillåter det.
Världsekonomin kommer med säkerhet att fortsätta förbättras fram till 2020 (se min artikel i boken Transrapid Verkehr in Europa”, utg. Wolf Tietze,¨1998). Nedgångarna 2008 och 2010 är med all sannolikhet tillfälliga. Men det behövs ”kreativ förstörelse” för verkligt framsteg och förnyelse inom den finansiella sektorn).
Bertil Häggman
Söderbaum,
Tack för ännu en läsvärd artikel. Dock förlägger du brytpunkten i välfärdssystemet väl sent i historien (framåt 70-talet). Var det inte så att socialdemokraterna redan under 50-talet bröt med, den tidigare klart uttalade, strategin att välfärd betydde grundtrygghet och övergick till att förespråka system som mer rakt av kompenserade inkomsten? Folkpensionen skulle kompleteras med ATP.
Bakgrunden var naturligvis behovet av att bredda väljarbasen. Redan då hade den rena arbetarklassen blivit för liten och röster behövdes från medelklassen. Den någorlunda välbeställda medelklassen imponerades knappast av grundtrygghet, det hade den redan, men välfärdssystem som garanterade bibehållen levnadsstandard om olyckan var framme kunde däremot locka. Sedan accelererade alltihopa under 70- och 80-talen.
Bertil Häggman,
”Nedgångarna 2008 och 2010 är med all sannolikhet tillfälliga.”
Det tror inte jag. Jag tror vi ser början till slutet på den nuvarande ordningen, finanskapitalismen. Under 1900-talet har penningen varit den dominerande produktionsfaktorn (minns att Marx troligen helt riktigt påstår att det är produktionen som definierar hur samhället ser ut); det finns fog att tro att dagens kriser inträffar eftersom någon annan produktionsfaktor blivit dominerande. Dagens maktstrukturer bygger på dominans av den gamla världens dominerande faktor, penningen, därför är banken och högskattestaten de stora maktfaktorerna. Men dessa maktfaktorer är plötsligt maklösa då världen i själva verket redan styrs av den som behärskar en annan faktor: information.
Det finns alltid en fara när medborgarnas makt och pengar samlas hos staten att det kommer att uttnyttjas av fel personer. Det är sunt att alltid ha ett skeptisk förhållande till staten.
Man kan också se detta som att socialdemokraterna misslyckades med att socialisera näringslivet men lyckades med att socialisera medborgarna vilket är ganska utstuderat.
Utmärkt klargörande artikel! Jag tror att 1975 var ett avgörande år. 1973 bedömde OPEC tiden mogen för sin chockhöjning av oljepriserna. 1974 kom den algeriska islamistsocialisten Boumediennes civilisationskrigsförklaring i FN:s generalförsamling och 1975 ändrades Sveriges immingrationspolitik från den dittills rådande, och väl fungerande, assimilationsprincipen till den nuvarande integrationsprincipen.
Pappan
EN LAGLIG LÖSNING FÖR FINANSKRISEN
Att lösa den fria företagsamhetens påstådda kris går inte med modell (s): hårdare regler för finansiella institutioner. Det behövs nya kapitel i konkurslagarna i många länder. Det bör inte finnas något som heter ”to big to fail”.
Domstolar har bäst erfarenheter med stora och komplicerade konkurser. De är dessutom opartiska och fria från politisering.
Bredvid konkurslagen har vi t.ex. i Sverige Lagen om företagsrekonstruktion. År 2009 kom en nyutgåva av Trygve Hellners och Michael Mellqvists utmärkta kommentar om 298 sidor.
Staliga medel bör undvikas. I stället skall de stora företag och institutioner som investerat bära förlusterna.