En konservativ syn på välfärdssamhället (II)

SOCIALISMEN HOTAR FAKTISKT VÄLFÄRDEN

Här följer den andra delen i min nya artikelserie om en utvecklad konservativ syn på välfärdssamhälle och välfärdspolitik. Ett försvar av välfärdsstaten som i stort sett aldrig skymtas i svensk samhällsdebatt, som bedrövligt nog kretsar kring ett socialistiskt försvar syftande till att bit för bit införa det totalitära socialistiska drömsamhället, och liberal kritik syftande till att motverka varje form av statlig samhällspåverkan.

Under 1900-talets långvariga uppbyggande av det svenska välfärdssamhället har socialdemokraterna lyckats övertyga folkmajoriteten om att statlig välfärd är värt i stort sett hur stora uppoffringar som helst. I flera generationer har vi slitit och uppoffrat idag för guld och gröna skogar imorgon. Vi har också bibringats uppfattningen att ingenting är bättre eller finare i hela världen än den svenska välfärden. Men har vi någonsin egentligen uppnått valutan för de pengar som betalats i skatt och för generationernas stora uppoffring för ”den bättre morgondagen”? Möjligen framåt 1970-talet, innan bidragslinjen infördes i socialdemokraternas politik (se föregående delartikel). Den offentliga sektorns ineffektivitet har aldrig debatterats – den kritik av det stora antal myndigheter som förekommit i debatten har med kvantiteten snarare än kvaliteten att göra. Detta trots att Europeiska Centralbanken (ECB) så sent som i en rapport från 2003 konstaterade att Sverige har västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor, och att vi skulle kunna ha samma välfärd för hälften av skattepengarna eller dubbelt så mycket välfärd för samma skattepengar (läs min artikel om detta). Ingen har heller från borgerligt håll ifrågasatt att välfärdens kärna med ”vård, skola och omsorg”, så som socialdemokraterna formulerat den, i realiteten har totalhavererat med den socialdemokratiska politiken (mer om detta i artikelseriens del 4).

En annan socialistisk idé som genomsyrar socialdemokraternas välfärdspolitik, är att det är eftersträvansvärt att så många som möjligt ska vända sig just till Staten så fort de behöver någonting. Människor som står på egna ben utgör i en sådan åskådning alltid ett hot. För socialdemokratin, efter att ha adopterat välfärdssamhällsidén och gjort om den från sin konservativa förlaga, har det också varit viktigt att etablera uppfattningen att ”välfärd” enbart betecknar det som staten ger medborgarna – inte hur bra de har det. Notera den avsevärda skillnaden i detta. För att undanröja folkets eventuella tvivel på hur väl ställt vi faktiskt har det i Sverige, har den statliga televisionen (som fram tills 1987, då Stenbeck började sända TV3 från London, var ensam förmedlare av omvärldskunskap) sedan Olof Palmes tid som ecklesiastikminister (1967-1968, sedan blev han som bekant statsminister 1969) visat nyhetsinslag och TV-program om hur hemskt folk har det långt bortifrån Sverige. I länder där människorna aldrig kunnat bygga upp en gemensam välfärd p.g.a. den politiska situationen (oftast socialism), och i andra länder där man i och för sig inte ens har passerat Malthus-teoremets befolkningsutvecklingsfas, där antalet födda människor anpassar sig till den faktiska tillgången på föda. Det är inte sällan argument på sådan vetenskaplig grund som biståndskritiker hävdar, d.v.s. att bistånd lätt tenderar att hålla kvar fattiga befolkningar i en situation där de inte kan anpassa sig till den naturliga tillgången på föda. Detta med den självklara följden att biståndskritiker – oftast till höger på det politiska fältet – av socialisterna betraktas som onda människor som inte vill motverka fattigdom. För det är ju lättare för medelsvensson att köpa logiken i att fattiga behöver mer pengar, än att de behöver få (stöd att) klara sig själva. En bisak, som dock inte är någon obetydlighet i sammanhanget, är att lejonparten av svenska biståndspengar går till att stödja socialistiska länder (läs min artikel om detta). Dessa tiotals miljarder årligen från svenska skattebetalare kunde givetvis komma till mycket bättre användning i den svenska välfärden. Och istället för att det tas ut på skattesedeln borde man istället införa möjligheten att göra avdrag på skatten för donationer till välgörenhet – för såväl enskilda medborgare som företag.

Men åter till Sverige, och vårt kära välfärdssamhälle. Som det för all del är märkligt att man inte ens kan vara stolt över – om man nu skulle känna sådan stolthet – utan lätt blir anklagad för att vara främlingsfientlig om man visar öppet. Ett gott liv – välfärd i ordets sanna och egentliga bemärkelse – handlar inte enbart om att ha sysselsättning (som är socialdemokraternas föredragna term istället för ”arbete” eller ”jobb”) eller att få bidrag. För de flesta av oss handlar det också om att må bra tillsammans med våra familjer. Men fastän familjen är någonting fullständigt grundläggande för varje människas både själsliga och materiella välfärd, är familjen i Sverige sönderskjuten i jämlikhetens och välfärdssamhällets namn. Detta ska jag utveckla i nästkommande delartikel.

Viktigt för ett gott liv är ju tveklöst också möjligheten till självförverkligande. Något som står i en negativ relation till höga skatter – ju högre skatter desto mindre utrymme för personliga val. Låga skatter medför på så vis både högre materiellt och själsligt välstånd för den enskilde än höga skatter. Förutom att socialisterna varit framgångsrika i att hävda rakt motsatt uppfattning (vilket inte minst berott på att levnadsstandarden i Sverige gått så mycket bättre eftersom vi stod utanför kriget) så har de nästintill lyckats få monopol på ordet ”rättvisa”. En rättvisesyn som rakt av bygger på Marx ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” och i realiteten handlar om att det är orättvist om inte alla medborgare (eller för den delen alla människor i hela världen) har det likadant ställt. En konservativ syn på rättvis fördelning handlar snarare om att göra sig förtjänt: lön ska bygga på ansvar och förmåga. Det finns enligt konservativt synsätt inte heller något orättvist i att bygga upp ett överskott över generationer och därigenom åstadkomma en högre välfärd för sin egen familj. Men för socialisterna är förmögenhet förhatligt. För konservativa handlar det förstås om att kunna stå på egna ben och inte ligga samhället till last, vilket är någonting entydigt positivt. Att arbeta, spara och bygga en familjeförmögenhet borde uppmuntras i en välfärdsstat. Men socialisterna för sin del motarbetar detta mycket aktivt, och vid sidan om ren inkomstutjämning och bidragsberoendeframkallande är konsumtion det individuella ekonomiska beteende som befrämjas.

En lika omistlig som samhällsgagnelig del av det här med självförverkligande, utgör det fria företagandet. D.v.s. nyskapandet och producerandet av varor och tjänster i den privata sektorn. Företagande och kapitalackumulering genom marknadsmekanismerna är nödvändigt för allt skapande av välfärd. Utan arbetet i den privata sektorn skulle det inte kunna finnas någon välfärd – det skulle varken finnas något välstånd att ta del av för någon eller pengar att stödja de behövande i samhället med. Ur konservativ synvinkel är företagande och en välmående och blommande privat sektor på så vis livsnödvändigt för välfärdssamhället. Men för socialisterna är ”kapitalismen” överhuvudtaget någonting förhatligt och ett direkt hot mot välfärden i samhället. Företagare utmålas som parasiter på samhällskroppen och rentutav som den värsta sortens tjuvar, medan andra kriminella endast lider av något slags sjukdom som går att komma tillrätta med genom vård – det kallas ju för ”kriminalvård” – och som f.ö. är de borgerliga strukturernas fel snarare än något som kan kopplas till personligt ansvar för vad man gör och för sin egen tillvaro. Personligt ansvar är lika förhatligt det ur socialistisk synpunkt, vilket bland mycket annat har lett till ämbetsmannaansvarets avskaffande utigenom hela den offentliga sektorn (med generaldirektörerna som enda undantaget). Inte ens på ministernivå har man sedan 1970-talet något personligt ansvar – alla regeringsbeslut fattas (formellt) kollektivt.

Förutom detta tänkande om det icke-önskvärda med individuellt ansvar, och det hot som personer som står självständiga i förhållande till statsmakten utgör för den mot allsmäktighet strävande socialistiska statsapparaten, så finns en annan mycket grundläggande idé som genomsyrar den socialistiska synen på företagare: Du ska jobba för (s)taten, och framför allt ska ingen annan jobba för Dig. Ett sådant förskräckligt hierarkiskt samhälle där en privatperson bestämmer vad andra ska göra för honom/henne och där andra uppenbarligen är mindre värda eftersom ägare och direktörer plockar ut mycket högre lön (som om de stal från samhället snarare än att skörda sina egna frukter!) än deras anställda, är i socialistisk retorik ”omodernt” (bland många andra grövre tillmälen). Detta är givetvis anledningen till de skyhöga arbetsgivaravgifterna i Sverige, vars främsta funktion är att det försvårar för den privata sektorn att nyanställa. En konservativ syn på företagande är förstås att något av det allra finaste som finns i denna värld är att ge någon annan ett jobb som han/hon kan försörja sig på – och gärna hela sin familj. Enligt vårt synsätt är också ett jobb som inte finansieras med skattemedel alltid ett bättre jobb.

Socialismen är inte en förutsättning för välfärd, och inte heller välfärdens bästa beskyddare. Socialismen är ett direkt hot mot välfärden i både mer utvecklade och mindre utvecklade samhällen.

Tidigare delar i denna artikelserie:

• En konservativ syn på välfärdssamhället (I)

Jakob E:son Söderbaum