PARTIPOLITIK | När blommorna börjar slå ut är det ett tecken på att våren är i antågande, medan julskyltningen annonserar att julen är på gång (Eller så var det i alla fall förr – Numera är väl julskyltning snarast ett tecken på att hösten snart är här). På samma sätt finns det kännetecken inför ett stundande val. Ett sådant är alla valkompasser som börjar blomma upp på Internet.
Först ut i år, såvitt jag har kunnat se, är SvD som erbjuder ett sådant test, signerat Christer Isaksson, Stig-Björn Ljunggren och Tommy Möller. Testet har fått ganska hård kritik, dels för att den tar med den partipolitiska parian SD, dels för att den anses missgynna vissa partier, främst Piratpartiet och Centern.
Innan jag sällar mig till kritikerna skall jag ge konstruktörerna det erkännandet att de inte haft någon lätt uppgift. Att hitta signifikanta skillnader mellan de politiska alternativen i Sverige är ingen lätt uppgift. I alla fall inte om man skall lita till de tämligen polerade partiprogrammen. Visst finns det skiljelinjer mellan de två stora blocken i ekonomiska frågor, och visst utmärker sig partier som V, SD, och kanske i någon mån KD och MP, med lite egna profiler, men i många fall går de stora politiska frontlinjerna snarare inom partierna.
Att vissa partier missgynnas är naturligtvis inte bra, om det nu är så. Å andra sidan finns ju också möjligheten att dåliga resultat snarare är ett tecken på att partiet inte är så populärt än att testet är dåligt. Inte minst torde folk med djupa och långvariga partilojaliteter som inte hängt med i alla politiska girar partierna numera gör få en överraskning. Att piraterna har svårt att nå framgång i ett brett politiskt test är t.ex. inte så märkligt då de har tämligen grumlig profil i alla områden utom deras extremt smala nisch.
Inte heller att SD finns med i testen känns särskilt upprörande och märkligt. Det handlar trots allt om ett parti som spås ha hyfsad chans att ta sig in i Riksdagen, något t.ex. Schymans feminister inte är i närheten av. Överhuvudtaget skulle det politiska klimatet i Sverige må bättre av att SD behandlades som ett parti bland de övriga, och att de granskas, kritiseras, och ibland kanske också får erkännande, för den politik de faktiskt står för, inte efter hysteriska antaganden, eller ren svartmålning.
Borde inte en fråga om brottsbekämpning funnits med?
Däremot saknar jag ett antal viktiga frågor i valkompassen, samtidigt som en del av de frågor som finns med inte känns som särskilt tunga frågor. Fri entré på statliga museer, licensjakt på varg och fildelning känns t.ex. som ganska lättviktiga frågor.
Vad gäller försvarspolitiken saknas den viktigaste frågan – huruvida vi skall återuppbygga ett nationellt försvar eller ej. Även svenskt NATO-medlemskap borde vara med. Ännu sämre är det med politiken på brottsbekämpningens område. Inte en enda fråga om detta finns med. Fler poliser och hårdare straff skulle man ju ha velat ha chans att ta ställning för.
När det gäller Europa finns ju en fråga om Euron, som sig bör, med, men nog borde även en fråga om Sverige EU-medlemskap överhuvudtaget varit med. Det är måhända en tämligen död fråga just nu, men inställningen där skiljer ju kraftigt ut t.ex. SD och V från övriga partier, och det torde för många vara en ganska viktig fråga när man skall besluta sig för ett parti. Jag skulle t.ex. aldrig kunna tänka mig rösta för ett parti som vill att Sverige skall lämna unionen, men är betydligt mer förstående inför att man kan ha olika syn på Euron.
Andra frågor som inte får plats i en svensk valkompass där ekonomin som alltid står i fokus, men som kanske hade förtjänat det är vårdnadsbidrag, aborter, och kyrkans ställning, liksom biståndsfrågor.
I många fall tycker jag också utformningen av frågorna får en, ur mitt politiska perspektiv, väldigt defensiv prägel. Jag får så möjlighet att ta ställning till om jag vill avskaffa monarkin, avskaffa jobbskatteavdraget, kvotera föräldraförsäkringen och återinföra förmögenhetsskatten, men inte om jag vill stärka monarkin, införa platt skatt, ta bort pappamånaderna och helt avskaffa fastighetsskatten.
Kanske är detta en effekt av en politisk debatt där det är oppositionen som är på offensiven, och regeringen som försvarar sig, där de politiska alternativen handlar om alliansen skall försvara de landvinningar de gjort för friheten i Sverige, eller om de rödgröna skall få vrida klockan tillbaka, inte om att nya steg mot ett friare, rikare och mer ansvarstagande samhälle skall tas. Det är i sanning oroväckande. Skall regeringen lyckas vinna det stundande valet gäller det nog att de vågar visa lite mer stolthet över, och tro på, de egna idéerna. Skall det vara någon mening med att de vinner gäller det att de är beredda att förverkliga dessa idéer, inte bara lamt försvara det lilla som uppnåtts.
Mitt resultat
Och vad blev mitt resultat på testen, kanske någon undrar? Jo, som vanligt är det tre partier, fp, m, kd, som delar tätplatsen. Vilken ordning de hamnar beror mest på vilka frågor jag kryssar i som viktigast. Varför just centern av allianspartierna hamnar lite lägre vet jag faktiskt inte. Så stora skillnader vet jag inte om jag upplever att det är mellan dem och de övriga tre. Kanske har de centerpartister som känner sig orättvist behandlade av testet rätt i alla fall?
Mest kontroversiellt torde kanske femtepristagaren vara, Sverigedemokraterna. Många som har gjort testen har förfasat sig över att ha fått lite halvhöga poäng på SD, men jag tar det hela mer med ro. Skall man vara helt ärlig så är trots allt partiet inte helt ute och cyklar i många frågor, och även om man som jag inte helt köper deras invandringspolitik så utgör den ju bara en bråkdel av testet, och utslaget blir därefter. Går man strikt efter partiprogrammet är det bara att erkänna att SD är ett bättre alternativ än de rödgröna – inte för att det säger så mycket.
Av de rödgröna är otvivelaktigt miljöpartiet de jag har minst svårt för, vilket också testet visar. I botten hittar vi vänsterextremisterna i sina två skepnader, feministerna i Fi, och kommunisterna i (v). Även det tämligen väntat.
För den politiskt intresserade återstår nu bara att vänta på fler tester, och att SvD som utlovat skall vässa sin i takt med att valplattformar klarnar. Jag ser också fram emot lite mera fokus på olika kandidater så att man kan få hjälp med vem som förtjänar ett personkryss. Kanske är det också just en individuell kandidat med sunda åsikter som behövs i en tid när det är nästan omöjligt att skilja mellan partierna på allianssidan, och som i slutändan fäller avgörandet var rösten skall hamna.
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
En piratpartist har låtit göra en alternativ kompass med samma frågor, men viktning av alla frågor, och måhända lite annorlunda beräkningsmodell. Den finns här:
http://lekstuga.piratpartiet.se/valkompass/kompass.py
Den som tycker att SvD:s kompass ger märkliga resultat (och det verkar vara några stycken) kan ju testa den istället. För egen del blir resultatet ungefär detsamma. KD rycker där ifrån något bland de tre i täten och ordningen skiftar lite bland skräppartierna till vänster, men annars blir det samma resultat för mig.
”Jo, som vanligt är det tre partier, fp, m, kd, som delar tätplatsen. Vilken ordning de hamnar beror mest på vilka frågor jag kryssar i som viktigast. Varför just centern av allianspartierna hamnar lite lägre vet jag faktiskt inte. ”
Jag gör samma reflektion kring mitt eget resultat. Möjligen är det så att det är min inställning i uranbrytningsfrågan som förklarar centerns placering som klar 4:a i förhållande till de övriga allianspartierna, där det är väldigt tätt emellan.
Slutsatsen är att jag främst är en Allianspartist!
”Slutsatsen är att jag främst är en Allianspartist!”
Samma här! 🙂
Och här är någon som roat sig med lite ”Reverse Engineering” och visar hur man får de resultat man får på testet:
http://kuniri.se/facit-till-svds-valkompass
Häpp, här blev det oväntade resultat! FP får högst poäng för mig med. Sedan ett litet hopp ned till M och KD, men brunskjortorna lyckas sedan ta sig förbi bönderna (fast det är jämt)! Sedan MP, V och FI. Sossarna ligger endast före piraterna på klart lägst poäng. FI har nästan dubbel poäng mot S…
Det verkar med andra ord som om jag gjort rätt som partipolitiskt främst definierat mig som anti-sosse!
Föresten får jag ganska ordentligt annorlunda utfall på piratpartistens test: (M, PP, SD…).
Viktningen av svaren blir ju därtill lite slumpartad beroende på vilka tre frågor som man väljer som sina tre viktigaste. Vettigast vore väl om samtliga svar vägdes in och om man istället lät skalan som medföljde varje fråga fälla avgörandet i själva viktningen.
Därtill skulle som sagt fler frågor ha varit uppskattat. Dock ska det väl sägas att allianspartiernas otydlighet på de områden du nämnt skulle göra det svårt att inkludera dessa. Att gå efter tidigare meriter känns inte helt rätt och att i dagsläget försöka sätta pekfingret på vart på skalan de olika allianspartierna positionerar sig får nog sägas innebära vissa svårigheter (vart vänstergänget ställer sig i dessa frågor vet vi redan). Vem är för hårdare straff och hur definierar vi begreppet ”hårdare” i sammanhanget? Vem är för ett starkt nationellt försvar och hur definierar vi ett ”starkt” nationellt försvar?
Jag har ställt flertalet frågor om just dessa politikområden till moderaterna och de svar jag fått och den bild jag får av deras politik i media gör sammantaget att jag i nuläget ställer mig frågande till deras politik på dessa områden. Den förefaller mig inte särskilt trovärdig, trots vidlyftiga försäkringar om att moderaterna faktiskt är försvarets bästa vän och brottslingarnas värsta fiende.
Jag vet inte jag…
Att sådana som du har mest gemensamt med Fp talar inte direkt till någon fördel för detta gamla fina, men numera tragiskt urartade parti. 😦
Olof:
”Sådana som du” låter inte direkt så vänligt. Vad menar du med det?
Sedan vet jag inte om jag skulle säga att jag har mest gemensamt med Fp. Jag skulle snarast formulera det som att från min horisont är m, fp och kd på delad plats som de minst dåliga.
Folkpartiet är i mina ögon det parti som haft den mest positiva utvecklingen de senaste tio åren, men de började ju på en position långt ute på den socialliberala vänsterflygeln, så än har de en bit kvar till en position där jag skulle se Fp som ett bra parti.
Fp har idag den minst dåliga försvarspolitiken, en riktigt ok utrikespolitik och bra utbildningspolitik. Detta är viktiga frågor så hatten av för Björklund & co där. Den ekonomiska politiken tycker jag får godkänt. Familjepolitiken däremot är fortfarande medioker, och den är också viktig.
Till tröst för alla Folkpartister som saknar Bengt Wensterberg finns dock numera de nya moderaterna som ju numera är socialliberala så det förslår.
”Jag skulle snarast formulera det som att från min horisont är m, fp och kd på delad plats som de minst dåliga.”
Jag för min del tycker inte att de är så dåliga. Alliansen har, som jag ser det gjort ett storartat jobb, och kommer att gå till historien som en regering som ledde landet på ett mycket förtjänstfullt sätt genom den värsta krisen sedan 30-talet.
Hade jag haft tre röster att avge i valet hade en vardera tillfallet m, fp och kd. Nu har jag bara en och som gammal stockkonservativ högerman är jag ju inte så mycket för förändringar för sin egen skull vilket gör att det gamla högerpartiet även denna gång får min röst.
”Alliansen har, som jag ser det gjort ett storartat jobb…”
Där är vi dessvärre inte helt överens. I vissa avseenden har alliansen skött sig mycket bra (t.ex. hantering av den ekonomiska krisen, och skatter/bidrag), andra mindre bra.
Det viktiga när vi nu närmar oss valet är dock att ställa deras insats mot den politiska alternativets, de rödgröna. I den jämförelsen framstår alliansen som ljusår bättre.
Oavsett om man är entusiastisk inför regeringen Reinfeldts insatser som du, eller mer avvaktande försiktigt positiv som jag, kan det inte råda något tvivel om vikten av att göra allt som står i vår makt för att alliansen skall få sitta kvar vid makten.
Vilket av de tre partierna (kd, m, fp) som i slutändan får min röst vet jag inte ännu, men någon av dessa tre blir det. Som helhet lutar jag nog mest åt KD (i alla fall i FFFF-tappningen), men FP är det enda parti som höjt rösten i den för mig så viktiga försvarsfrågan. Det kan komma att bli avgörande.
Patrik,
”Oavsett om man är entusiastisk inför regeringen Reinfeldts insatser som du…”
En central fråga för mig är det civila samhället eller det utrymme som måste finnas för att medborgarna och landet ska kunna utvecklas. Detta utrymme har systematiskt gjorts allt mindre och brutits ned under de långa tider som socialdemokratiska regeringar suttit vid makten.
En av förutsättningarna för att öka utrymmet för det civila samhället är ekonomisk. Genom jobbskattepolitiken har denna förutsättning förbättrats för en stor majoritet av medborgarna. Jag ser detta som ett trendbrott, som har betydelse långt utanför den specifika skattepolitiken.
Detta trendbrott är en av de faktorer, förutom regeringens mycket kompetenta ledning av landet under en kristid, som faktiskt gör mig entusiastisk och jag ser en stor potential för en fortsatt utveckling mot ett samhälle där medborgarnas utrymme är större. Rom byggdes inte på en dag och ett borgerligt Sverige kan inte byggas på en mandatperiod.
Jag tror det är viktigt att vi sprider entusiasm, och faktiskt känner glädje för de framsteg som gjorts, för att vi ska vinna den viktiga kamp som nu återstår till valdagen.
”Jag tror det är viktigt att vi sprider entusiasm…”
Det finns nog en anledning till att jag aldrig skulle passa vare sig som säljare eller politiker. Den entusiastiska ådran missades helt i min genuppsättning. Jag är mer av analytisk skeptiker.
Du har naturligtvis rätt i att alliansen har åstadkommit mycket bra, och för det ska de också ha ett erkännande. När det drar ihop sig till val skall man naturligtvis framhålla de bra saker som åstadkommits. Jag tycker också att man gradvis blivit bättre på att stå upp för sin politik och sina värderingar.
De första regeringsåren var i det avseendet bedrövliga. När man inte hukade och gömde sig så bad man om ursäkt för att man förde en annan politik än sossarna. Nu verkar självförtroendet ha kommit tillbaka, och det är alldeles nödvändigt om man skall vinna val.
Vi kommer dock inte ifrån att det finns en stor kader av borgerliga väljare som, realistiskt eller inte, hade mycket högre förväntningar på alliansens politik på olika områden, än vad man förmått leverera.
För att vinna valet måste även dessa mobiliseras, och det gör man inte genom att försöka påskina att alliansen gjort allting rätt, för det tycker dessa urborgerliga väljare uppenbart inte. Det är här jag ser min roll, för mitt mål är detsamma som ditt i regeringsfrågan, en fortsatt majoritetsregering för alliansen.
Mitt budskap är att även om man inte är fylld av entusiasm över alliansens resultat, utan hade hoppats på en tydligare borgerlig profil, så måste man se till vilka alternativ som erbjuds, och i ljuset av detta göra allt man kan för att säkra en alliansseger. För alternativet, det blir tydligare för varje dag, är avsevärt sämre.
”Den entusiastiska ådran missades helt i min genuppsättning. Jag är mer av analytisk skeptiker.”
Det är väl för väl att vi alla utrustas med olika genuppsättningar. Om vi inte skulle se på vår komplexa verklighet från olika perspektiv skulle vi nog vara ytterst illa ute (…utifall inte vår värld redan skulle ha gått under). Det måste alltid finnas en balans och det är denna balans som möjliggör att utvecklingen trots allt går framåt.
Nu är det inte så att jag ”gör vågen” för allt vad Alliansen åstadkommit eller inte åstadkommit. Min huvudpoäng är dock att det nu, jag skulle våga säga, för första gången skett ett verkligt trendbrott bort från socialdemokraternas socialistiska väg.
Den regering vi har nu är, som jag ser det, en av de mest kompetenta vi någonsin haft (…även regeringen likt solen också har sina fläckar).
De borgerliga regeringarna mellan 1976 och 1982 var förlamade av intern splittring. När den första regeringen sprack ”fegade” folkpartiet ur och regerade hellre ensamma än med moderaterna. Den tredje regeringen sprack när centern och folkpartiet hellre gjorde upp om skatter med socialdemokraterna än med moderaterna. Ur ett rent resultatperspektiv blev det därför inte så mycket av det hela.
Det vikitigaste med dessa första borgerliga regeringar ”i modern tid” var dock att de visade att det inte är någon naturlag att vårt land skall styras av socialdemokrater. De fick också socialdemokraterna att inse att extrem socialism (Meidnerfonder och andra dumheter) inte var något framgångskoncept för den som vill vinna opinionen.
Regeringen Bildt mellan 1991 och 1994 hade förvisso goda ambitioner och höll ihop med undantag från den vänsterorienterade centerledaren Olof Johansson, som såg Öresundsbrofrågan som en fråga om världens undergång. Dock vingklipptes denna regering, som ju också var beroende av Ny Demokrati, av dåtidens finanskris där man tvingades till nära samarbete med socialdemokraterna.
Den situation vi har idag är helt annorlunda. Vi har en mycket väl ”samtrimmad” regering och någon typ av regeringskris har inte ens funnits i tankevärlden under mandatperioden. Dessutom har regeringen på ett kraftfullt sätt, och med eget mandat, lett landet igenom den värsta krisen sedan 30-talet med ett resultat som nu visas i ”kalla siffror”.
Inför årets val finns en bättre plattform än någonsin att bygga vidare på. Med denna plattform som bas kan, steg för steg och med förnuft, ett mer borgerligt Sverige byggas. För detta känner jag stor tillförsikt entusiasm.