KD-krisen och Göteborgs-Postens blinda ögon

Göran Hägglund (KD) så som jag och många med mig skulle vilja se honom både oftare, tydligare och i större utsträckning.

På ett helt uppslag i dagens (24/5) Göteborgs-Posten rapporteras om krisen i Kristdemokraterna, d.v.s. partiets oförmåga att hålla sig över den livsavgörande 4%-spärren i de allra flesta opinionsundersökningar sedan förra valet. På ena sidan (ej på nätet) får vi läsa om Göran Hägglunds tro att det går att vända vinden, och på den andra om att motvind för konservativa värderingar i samhället är en av de främsta anledningarna till det sviktande väljarförtroendet. När jag läser den senare artikeln inser jag att detta inte är någonting som egentligen framgår av de intervjuade statsvetarnas kommentarer – som handlar om moralkonservatism, som bara är en mycket begränsad del av den politiska konservatismen.

Suck! Det är alltså GP som hävdar att det råder motvind för konservativa värderingar i Sverige idag. Förutom den intellektuella ohederligheten i att ha en sådan rubriksättning med utgångspunkt i ett expertuttalande om någonting annat så är det ett påstående som är alltför verklighetsfrånvänt för att egentligen kunna klara sig igenom en redaktionell granskning på en av landets största dagstidningar. Såsom en av de stora tidningsdrakarna har GP alldeles tveklöst nog med resurser för att kunna följa med sin samtid. Så vad är det som saknas, när de DESSUTOM skriver fel på FYRA av de fem intervjuade kristdemokraterna, om vad dessa har för position i partiet??? De kallar Annelie Enochson för ”kommunalråd i Göteborg” (hon är riksdagsledamot), Carina Liljesand för ”riksdagsledamot från Göteborg” (hon är kommunalråd), David Lega för ”partisekreterare” (han är etta på KD:s riksdagslista i Göteborg) och Lennart Sjögren för ”första namn på KD:s riksdagslista i Göteborg” (han är partisekreterare). Den ende de fått rätt på är Charlie Weimers, som är ”ordförande i KD:s ungdomsförbund” (som heter Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, men det är kanske lite väl avancerat för att skriva ut?).

Konservatismen tydligt på väg framåt

Sanningen är att konservatismen är stadigt på väg framåt i Sverige. Sedan 1970-talet har dess position i samhällsdebatten varit noll – fram tills nu. Och även om den ännu inte i paritet med socialismens eller liberalismens ställning i samhällsdebatten så har konservatismen dock rönt allt större erkännande både av media och särskilt bland unga väljare. Detta renderar alldeles ofrånkomligen konservatismen idag en position åtminstone några poäng över noll. Väl att märka har efter åratal av ensidighet ÄNTLIGEN en konservativ placerats jämte socialisten (nuförtiden Nisha Besara) och liberalen (nuförtiden Peter Wolodarski) i nyhetspanelen i SVT:s Gomorron Sverige – nämligen Anders Björck. Det är stort, det har betydelsefulla implikationer på samhällsdebatten, och detta är bara ett exempel på konservatismens stegvisa framgång i Sverige på 2000-talet.

Denna de politiska vindarnas vändande i konservativ riktning har också för all del ägt rum mitt framför ögonen på GP:s reportrar. Familjen Magnussons (regionrådet Johnny, hans hustru riksdagsledamoten Cecilia och Johnnys son MUF-Göteborgs ordförande Hampus) politiska framgångar inom Moderaterna utgör alla genuina framsteg för konservatismen. Samma sak med den enda personkryssade kristdemokraten från Göteborg Annelie Enochson, som har ett tydligt konservativt patos. Den liberalkonservativa nättidskriften Captus Tidning var onekligen något av ett Göteborgs-projekt, och en av Tradition & Fasons grundare (undertecknad) är göteborgare. Det är nästan så att man skulle kunna tala om ”Göteborgshögern” som ett nytt politiskt fenomen. Men GP är ju traditionellt folkpartistisk, och eftersom Folkpartiet under Jan Björklund idag, medvetet eller omedvetet, är en stark drivkraft för konservativt tankegods i svensk inrikespolitik så är väl GP alldeles ”hemmablinda”… Eller… det är förstås inte alls vad det handlar om.

KD-krisens verkliga orsaker

Vad gäller ämnet för sagda uppslag i GP – krisen inom KD – så beror den i verkligheten också på helt andra saker än de yttre faktorer som GP gör gällande. KD är framför allt i kris därför att partiledaren jämte vissa interna aktörer (t.ex. nätverket FFFF och ungdomsförbundet KDU) strävar i värdekonservativ och kulturkonservativ riktning, medan stora delar av den hårda kärnan av toppolitiker och tjänstemän (särskilt inom partikansli och riksdagskansli) driver i riktning mot att omdana KD till ett socialt ansvarstagande miljöparti. När KD:s partiledare och två vice partiledare tilldelats ministerroller och därmed inte kunna leda partiet i samma utsträckning som tidigare, har dessa element fått desto större makt inom partiet. Eller i vart fall fått större utrymme att sätta bilden av partiet utåt. Låt oss vara raka: ett sådant parti förtjänar sotdöden. Vem som helst kan se att det inte finns utrymme för ännu ett parti av det slaget i den svenska politikens mittfåra. Viktigt är också att helt släppa idén om att kunna locka över kristna väljare från vänsterblocket, en vision som fortfarande präglar kristdemokraterns engagemang. Att försöka vara ett parti för kristna är inte bara dömt att misslyckas utifrån det faktum att Sverige är så pass sekulariserat – historien visar också rätt entydigt att kristna inte heller kan komma överens om politik, utan att politik är en annan dimension än den moraliska som religion handlar om. Det hindrar absolut inte att ett ”kristdemokratiskt” parti verkligen kan göra skillnad i svensk politik.

Hägglund inte bara gör rätt i att tro att det går att vända vinden – han har också rätt i sak. Även om det ser mörkt ut för KD så är det framför allt inom själva partiadministrationen och den gamla skolans gräsrötter som det största mörkret finns. Förändringar där är betydligt mera angeläget än att förändra partiets principprogram, som står för en välformulerad (kulturkonservativ) politik som skulle te sig väldigt mycket mera attraktivt i allmänhetens ögon än de fördomar man har om KD och som håller de allra flesta väljare på betydligt mer än en armlängds avstånd från principprogrammet.

Behöver imponera i Almedalen

Utöver detta behöver KD också alldeles tveklöst komma loss som en drivande politisk kraft i det offentliga samtalet. Än så länge finns utrymme för ett betydande utspel i Almedalen, som handlar om att etablera de ”Nya Kristdemokraterna” som koncept – i en ganska annorlunda bemärkelse än vad det interna kvinnoförbundets ordförande menar med detta. I Storbritannien har David Cameron och hans Nya Tories nyligen vunnit valet på en politik som går ut på att stärka civilsamhället, förbättra förutsättningarna för småföretagandet och att Storbritannien ska bli Europas mest familjevänliga land. Faktum är att denna politik redan finns i de svenska kristdemokraternas principprogram!

Fortsätter Göran Hägglund driva vidare den linje han slog in på förra året i sina tal vid partiets riksting och i Almedalen, så kommer KD inte bara att framträda som närliggande de framgångsrika Nya Tories, och själva vara nära nya framgångar – det har potential att slå hål på de fördomar som finns om KD och väcka ett brett intresse för vad partiet VILL vid sidan om vad (man i allmänhet tror att) det ÄR. Hägglund kritiserade då vänsterns totala dominans i samhällslivet, samtidigt som han lovsjöng familjelivet och civilsamhället, och betonade att etik och moral är viktigt för samhällsordningen. Imponerar KD i Almedalen 2010 så kommer de att säkra sitt riksdagsmandat. Men om deras politiska linje inför valet istället mottas med en gäspning så är det fara värt att väljarna överger dem. KD har balanserat på 4%-spärren alldeles för länge vid det här laget, och väldigt många torde vid det här laget vara medvetna om att ett valresultat för KD på 3,9% är en betydligt större förlust än att KD åker ur riksdagen, i och med att det omöjliggör varje chans för Alliansen att fortsätta regera. Och åker KD ut ur riksdagen kommer de knappast tillbaka igen. Sverige är idag alltför sekulariserat och kristendomsfientligt för att ett parti med sådant namn ska kunna ta sig in i riksdagen utifrån. Ifråga om yttre faktorer som påverkar partiet är det inte minst där som skon klämmer.

KD är onekligen ett parti i djup kris som väldigt länge nu kippat efter andan, även om man nu till synes har slagit in på rätt väg. Man måste bygga vidare på de förutsättningar som man faktiskt har just precis nu. Och de är många – ett internnätverk som FFFF bidrar med förnyad debatt och ett fräscht välavvägt tankegods med konservativ touch, KDU är ett väsentligen mera konservativt ungdomsförbund än MUF har varit på mycket länge, och så finns en välkomnande attityd i media (utöver just GP, kan konstateras) för en utveckling av KD i sagda riktning. Allt är upplagt för ”de Nya Kristdemokraterna” att göra entré i svensk politik. Frågan är om ledarskapet räcker till.

Jakob E:son Söderbaum (som fick KD som mest närliggande parti i både SvD:s och Piratpartiets tester)

9 Responses to “KD-krisen och Göteborgs-Postens blinda ögon”


  1. 1 Patrik Magnusson maj 25, 2010 kl. 7:43

    Jag såg nyligen en undersökning som visade att väldigt många väljare är öppna för att byta block. Den visade även att kd är det alliansparti som sossar är minst benägna att byta till.

    Detta borde indikera det fruktlösa i att som vissa Kd-funktionärer hoppas på kunna locka kristna socialdemokrater genom att hålla en vänsterprofil. Kristdemokraternas, och borgerlighetens, hopp ligger i att KD mejslar ut en tydligt konservativ profil, att de på alla politikens områden parkerar på borgerlighetens högerflank.

    En sådan positionering borde kunna locka en hel del ”gamla” moderater och rädda kvar KD i Riksdagen. Framförallt skulle de ge de genuint borgerliga väljarna ett riktigt alternativ istället för att lägga sig på sofflocket eller kasta bort sin röst på något protestparti. Som jag snart tjatat mig blå om – att vinna val handlar inte bara om att vinna mitten, det handlar också om att mobilisera och entusiasmera de egna.

    Uppgiften att locka mittenväljare borde rimligen gå till något alliansparti med en mera etablerad och trovärdig socialliberal framtoning – i dag sannolikt nya moderaterna. KD kan aldrig bli bäst på att vara socialliberaler. Då spelar man på bortaplan. Dessutom sviker man sin ideologi.

  2. 2 Populisten maj 25, 2010 kl. 9:54

    Söderbaum,

    En utmärkt analys! Men kommer man att lyssna inom KD? Att GP beter sig som de gör är nog inte bara taktik utan också liberalernas totala oförmåga att förstå vad verklig konservatism är.

    Patrik Magnusson,

    Jag tror du har helt rätt. Det finns en siffra jag saknar i alla opinionsundersökningar: storleken på den borgerliga soffan. Hur många är vi genomborgerliga väljare som inte kommer kunna förmå oss att rösta på ett alliansparti i september? Inte bara konservativa har gnisslat tänder de senaste fyra åren, många sanna liberaler är rabiat förbannade efter FRA-debatten. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om vi på soffan utgör skillnaden mellan blocken!

    Det vore ju så enkelt att locka tillbaka oss. När det nu ändå är fyra partier på högersidan så vore det väl inte för mycket begärt att ett vore klassiskt konservativt och ett klassiskt liberalt.

  3. 3 FredrikN maj 25, 2010 kl. 11:08

    Jag tittar i in spåkula…

    Valet ger de rödgröna regeringen, Lars Ohly blir finansminister (kronan devalveras 50%). KD åker ut ur riksdagen och KDU bryter sig ut och bildar Sveriges Konservativa Parti.

  4. 4 FredrikN maj 25, 2010 kl. 11:08

    Jag tittar i min spåkula…

    Valet ger de rödgröna regeringen, Lars Ohly blir finansminister (kronan devalveras 50%). KD åker ut ur riksdagen och KDU bryter sig ut och bildar Sveriges Konservativa Parti.

  5. 5 Patrik maj 25, 2010 kl. 12:19

    Om KD ska kunna locka konservativa väljare så kommer det krävas en rätt kraftig omsvängning, bort från den ”vända andra kinden till”-profil som partiet onekligen dras med till en tuffare hållning i rätts och försvarsfrågor.

    Familjepolitiken är det inget fel på, men som höger, borgerlig, konservativ så vill då i alla fall jag att det parti som jag lägger min röst på även klarar av att leverera en trovärdig rättspolitik och försvarspolitik.

    Om KDs kristna profil gör det svårt för partiet att framhäva något annat än socialkonservatism och mjuka frågor så lär de inte lyckas locka de borgerliga väljare som vill se ett alliansparti som tydligt tar itu med rättsrötan och som har försvaret av nationen högt på agendan.

    Om partiet vill ha en ny, trovärdigt borgerlig profil så är dessa frågor säkra kort. Därmed inte sagt att dessa frågor är prioriterade av partiets kärnväljare och ledning. Men jag är övertygad om att en tuffare profil skulle göra partiet gott opinionsmässigt.

    Ett fortsatt ensidigt fokus på mjuka frågor kommer inte leda någon vart, en sådan profil blir oundvikligen överröstad av socialistisk bidrags och välfärdspolitik och mött av ointresse av missnöjda borgerliga väljare. Mindre förändringar i kanten och enstaka retoriska utspel kommer heller inte att säkra en fortsatt riksdagsnärvaro. Den omsvängning som krävs skulle man ha behövt påbörja för länge sedan, nu är det inte långt kvar fram till valet och det känns knappast troligt att vi får se en sådan tydlig omorientering, den måste ju trots allt förankras inom partiet först.

  6. 6 Vilhelm Skytte maj 25, 2010 kl. 13:52

    Det är intressant att GP talar om att ”moralliberalerna” har medvind i opinion och det är därför KD ligger under spärren. Det ska ju inte behövas någon generell ”medvind” i opinion för att få ihop 4% av rösterna (titta på vänstern: det var länge sen kommunismen hade någon ”medvind” – men de hänger kvar). Jag håller med om att ”moralliberalerna” sannolikt är en stor majoritet av svenskarna men de ”moralkonservativa” borde ju utgöra mer än 10%. Dessutom brukar en dominans av en majoritetsåsikt elda på minoriteten. Därför borde det räcka att KD bara mobiliserar en del av de som håller med för att klara spärren.

    Men för att KD ska vara kunna vara en samlingsplats för en konservativ minoritet så måste ju partiet odla en image av att vara ett klart alternativ, inte ett eko av de andra partierna (som Barry Goldwater brukade säga).

  7. 7 Allianspartisten maj 25, 2010 kl. 16:53

    Detta visar på att vi har för många borgerliga partier. I praktiken är skillnaderna små och för väljare i gemen är det svårt att uppfatta de nyanser som skiljer.

    Inför detta val är det tyvärr för sent. I nästa val, 2014, bör de borgerliga gå fram i ett valförbund. Faller detta väl ut kan man sedan fundera på en sammanslagning till ett Alliansparti.

  8. 8 Söderbaum maj 26, 2010 kl. 11:51

    Allianspartisten: ”Detta visar på att vi har för många borgerliga partier.”

    Nja… snarare att vi har för många socialliberala miljövurmande och halvfeministiska partier. Jag vet inte om vi har något utpräglat borgerligt parti i Sverige? Varken C eller KD är ”borgerliga” i egentlig bemärkelse (folkrörelsepartier som har sina kärnväljare på landsbyggden). M har övergett både konservatismen och liberalismen för en politisk pragmatism på socialliberal grund. Det närmaste man kommer ett borgerligt parti i Sverige är FP, som idag driver många konservativa frågor jämte vissa klassiskt liberala – men även de vilar som bekant på socialliberal grund och hade tidigare kunnat regera tillsammans med S om de fått erbjudandet.

  9. 9 Allianspartisten maj 26, 2010 kl. 21:21

    Söderbaum:
    Även om det är svårt att definiera begreppet ”borgerlig” på samma sätt som ”socialistisk” menar jag ändå att den stora vägdelaren i politiken går mellan dessa motpoler även om det helt visst finns en gråzon i gränslandet.

    Vad skillnaden ytterst består i är människosyn och hur samhället skall organiseras utifrån denna.

    Den socialistiska synen utgår från en extremt kollektiv människosyn där samhället skall byggas upp efter generella modeller där alla i princip skall passas in i samma mönster. Utrymmet för den enskilde blir litet i detta samhälle och minskar ju längre ut på vänsterkanten man kommer för att helt upphöra i den totalitära kommunismens samhälle.

    Den borgliga människosynen utgår ifrån den enskilde och samhällets skall byggas upp utifrån detta perspektiv. Då människor är olika kan detta inte bli ett samhälle baserat på generella lösningar utan här krävs en mångfald. Utrymmet för den enskilde skall vara stort i detta samhälle samtidigt som det alltid måste finnas en gemensam funktion i bakgrunden som kraftfullt kan träda in när människor far illa på olika sätt.

    För mig är det just denna skillnad mellan borgerligt och socialistiskt som är det centrala och som motiverar att de borgerliga partierna bör arbeta allt tätare tillsammans och gärna sluta sig samman i valförbund. Det viktigaste, som jag ser det, är att säkerställa en borgelig regering framför en socialistisk regering. Detta perspektiv är för mig mycket starkare och mer betydelsefull än diskussionen mellan konservatism och liberalism. För övrigt ser jag inte konservatism och liberalism som två helt jämförbara objekt. Konservatismen är, enligt mitt förmenande, ett förhållningssätt medan liberalismen en ideologi och därigenom en abstrakt modell. Ett konservativt förhållningssätt kan mycket väl leda till liberala ståndpunkter.

    Sedan har jag mycket svårt att förstå ditt påstående ”Varken C eller KD är ”borgerliga” i egentlig bemärkelse (folkrörelsepartier som har sina kärnväljare på landsbyggden)”. Att de från början är ”folkrörelsepartier” (bonderörelse respektive frikyrka) kan möjligen innehålla en komponent av kollektivism men vad landsbygden har med saken att göra förstår jag ärligt talat inte.

    Själv uppvuxen i en utpräglad landsbygdskommun, där centern var och fortfarande är det ledande partiet, har jag en ganska bra bild av dessa landsbygdens centerpartister. Värderingsmässigt skulle jag vilja karaktärisera flertalet av dessa centerpartister som värdekonservativa lutheraner.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar