De rödgrönas plan för Sveriges ekonomi
När väljarna om ca 4 månader skall utse en ny regering ställs de inför två huvudalternativ. Den sittande regeringen har visserligen haft det tungt med opinionen, men nu tycks åter läget vara oerhört jämnt. Samtidigt redovisas nu siffror som visar på att Sveriges ekonomi är den kanske starkaste i hela västvärlden.
När länder i södra Europa vacklar under sin skuldbörda och tvingas slita i nödbromsen, så har Sverige ett allt större budgetöverskott och den högsta tillväxttakten i Europa. På allt fler områden framhålls Sverige internationellt som ett föredöme. Att ha sunda statsfinanser och att skickligt kunna hantera internationella oroligheter i ekonomin har kommit att bli alliansregeringens adelsmärke. Här har man faktiskt imponerat.
Denna stabila ekonomi, som alliansens sunda ekonomiska politik bäddat för, kan komma att bli avgörande i valet. På andra sidan står nämligen ett splittrat gäng slösare som inte inger förtroende. Med Sahlin, Ohly och språkrören vid rodret är risken överhängande att vi snart gör Grekland, Spanien och Portugal sällskap som Europas sjuke man.
Även bland de rödgröna sympatisörerna är det många som tror mer på alliansen än den egna sidan när de gäller förmågan att sköta ekonomin. Lägg därtill det extremt låga förtroendet hos snart sagt alla väljargrupper för Sahlins förmåga att leda landet och de rödgrönas senaste antiamerikanska villovägar på det utrikespolitiska området, och det ser riktigt hoppfullt ut.
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
”På andra sidan står nämligen ett splittrat gäng slösare som inte inger förtroende.”
Så gott som samtliga opinionsundersökningar visar på att de socialdemokratiska kamraterna har problem. Trots vulgärpropaganda har man inte lyckats vända den opinionsmässiga trend som pågått sedan länge. Socialdemokraterna är inte längre ett statsbärande parti och dess storlek verkar just nu inte vara särskilt mycket större än det största allianspartiet.
Skulle den stora olyckan vara framme i september så kommer inte detta bero på att de tradtionella vänsterkrafterna, i form av de socialdemokratiska och kommunistiska kamraterna, gör ett bra val utan på att de gröna kamraterna i miljöpartiet lyckas.
Hur man än vänder och vrider på det så kommer de socialdemkratiska kamraterna vara ytterst försvagade om det, Gud förbjude, skulle bli frågan om regeringsbildande och regering. De mer ekonomiskt ansvarsfulla krafter, som säkert finns hos delar av de socialdemokratiska kamraterna, kommer att ha mycket svårt att hävda sig.
Kommunistledaren kamraten Ohly, mer ekonomiskt ansvarslös och inkompetent än någon annan, kommer sannolikt att bedriva en politik med ultimativa krav. Genom hot om att spräcka regeringen kommer kommunistledaren kamraten Ohly att göra sitt yttersta för att få igenom så mycket som möjligt av sin slösaktiga överbudspolitik.
På andra kanten kommer miljöpartiet, i kraft av sin nyvunna styrka, att frestas att ge sig in på helt oprövade och mycket osäkra vägar. Genom minskad fokus på tillväxt, vars innebörd miljöpartiet aldrig förstått, är risken för urholkning av statsfinanserna uppenbar.
För vår borgerliga Allians kan denna den rödgröna sörjans huvudlösa hållning kring vikten av sunda statsfinanser bli en avgörande fråga i valet.
”…och de rödgrönas senaste antiamerikanska villovägar på det utrikespolitiska området…”
Detta var nog det som fick mig att tappa den sista lilla respekt för socialdemokraterna som fanns hos mig. Genom sin hållning här kommer man att göra vårt land till åtlöje i hela världen och i detta scenario vore det lika bra att löpa linan fullt ut och döpa om Utrikesdepartementet till Åtlöjesdepartementet.
Jag höll på att tappa hakan då jag hörde Borg säga på dagens eko att vi bl.a. haft växelkursen att tacka för uppgången. Det är ju det vi Euromotståndare har sagt länge: det är inte så dumt med en egen valuta!
Populisten,
Valutakurser går upp och ned och konsekvensen är alltid tveäggad. I nuvarande läge är det givetvis så att lån och räntor i euro blir billigare, vilket påverkar upplåningskostnader, både för stat och företag, på ett positivt sätt, samtidigt blir svenska varor blir dyrare i Euro-området med försämrad konkurrenskraft som följd. Vad detta innebär i förlängningen är inte entydigt.
Konstateras kan också att eurokursen, när kronan 1991 första gången knöts till euron, var kursen 7.42, vilket är mer än 2 kronor under dagens kurs.
Jag tror på stabilitiet och är därför i grunden positiv till euron. Sedan inser nog alla, med facit i hand, att gemensamma valutaprojekt är riskfyllda och kräver mycket av de som deltar. Problemet är att allt för många länder, där grundförutsättningarna för deltagande egentligen inte var uppfyllda, togs med.
Allianspartisten,
Då lågkonjunkturen kom sjönk kronkursen vilket tveklöst hjälpte vår exportindustri och därmed BNP. Visserligen betydde det att vi som spenderar en del tid utanför landets gränser fick det lite dyrare under 2009, men det var ett lågt pris att betala särskilt som den redan är tillbaka på samma nivå som innan krisen. På sikt kommer kronan att utvecklas bättre än Euron som det ser ut nu i Euroområdet.
Den kurs som sattes 1991 var artificiellt hög. Behöver jag påminna att det i slutändan krävdes en styrränta på 500% för att upprätthålla den.
Den stabilitet som du framför som för fram som skäl för Euron kommer naturligt om man sköter finanspolitiken. Sköter man sig inte så blir läget instabilt oavsett valuta. Många Euroförespråkare verkar glömma att en fladdrig, eller långsiktigt fallande, valutakurs inte är en sjukdom utan ett symptom. Tar man bort möjligheten för sjukdomen att manifesteras på detta sätt så kommer den att hitta andra vägar, som ganska säkert är otrevligare för befolkningen.
Populisten,
”På sikt kommer kronan att utvecklas bättre än Euron som det ser ut nu i Euroområdet.”
Detta stämmer säkert i fallet att vi får behålla en regering som sköter statsfinanserna. Skulle vi däremot få en regering, där åtminstone en av ledamöterna, kommunistledaren kamraten Ohly, aldrig förstått att debit och kredit måste gå ihop, blir situationen en helt annan.
Det stämmer också att bra finanspolitik ger stabilitet. Problemet är att vi historiskt under 1900-talet inte lyckats så bra med detta. Grundläggande strukturella problem gällande konkurrenskraft löstes regelmässigt genom devalveringar som varit inflationsdrivande och som enbart haft en kortsiktig effekt. Mot den grundläggande problematiken gjordes inget. Relativt sett har detta gjort vårt land fattigare gentemot omvärlden.
Med en stor stabil valuta, som dessvärre euron inte är idag, kan det elände som på många sätt ligger i devalveringar och inflation undvikas. Långsiktig konkurrenskraft kan aldrig byggas med kortsiktig valutapolitik.
Allianspartisten,
Men inser du inte att du blandar ihop sjukdomen med symptomen? Vad nytta har grekerna av den stabila valutan när ekonomin är sjuk? Nu får de inte ens hjälp upp ur avgrunden av en enorm ström blekfeta turister som vill sätta sprätt på sina nordeuropapengar när allt blivit gratis i Grekland.
”Vad nytta har grekerna av den stabila valutan när ekonomin är sjuk?”
Grundfelet är den oansvariga ekonomiska politik som de grekiska regeringarna fört. Inga valutor i världen kan i längden rädda en vanskött ekonomi. Detta må tjäna som varning för hur det kan gå för oss med Sahlin & Co i Rosenbad.
En av tankarna med Euron var att den ekonomiska tvångströja den utgör på medlemsländerna skulle piska dem att föra en stram ekonomisk politik. Dessvärre har EMU-länderna misslyckats med detta. Kontrollen har varit alldeles för släpphänt, och det får nu hela Europa betala för, men allra mest de länder som misskött sig.
Sannolikt har Allianspartisten rätt i att allt för många länder som inte var redo för Euron släpptes in för snabbt. Därför är det möjligt att det med facit i hand kommer att visa sig lyckosamt att Sverige ännu inte anslutit sig till den gemensamma valutan. Som i grunden anhängare till Euron smärtar det mig att konstatera detta, men samtidigt får man inte låta ideologiska skygglappar avstyra från saklig analys.
Det är mycket som har ändrats sedan Sverige för 20 år sedan lämnade in sin medlemsansökan till de Europeiska Gemenskaperna. Då var Sverige en socialistisk bananmonarki med notoriskt usla finanser, medan våra Europeiska grannar i stor utsträckning hade använt 80-talet till att sanera sina ekonomier. Vi var i desperat behov av draghjälp och utifrån påtvingad disciplin.
Idag är rollerna närmast de ombytta. Regeringen Bildt lade om rodret och lyckades med hårda nypor få skutan flott igen. Våra sunda statsfinanser är i stort ett arv från den perioden. Den nyorientering som då infördes har i stort överlevt regeringarna Persson, även om det hela gradvis började urholkas, men inte värre än att Reinfeldt och Borg kunnat reparera läckorna.
Samtidigt har en rad länder i Europa gått i motsatt riktning. Europas motor, Västtyskland, fick ärva ett kommunistiskt konkursbo i form av Östtyskland, vilket man ännu inte fullt återhämtat sig från. En annan viktig stat, Storbritannien, har efter ett drygt decennium med Labour vid makten sin ekonomi i ruiner. Dessa länder, och naturligtvis de mera notoriskt svajiga i Sydeuropa, är ingen draghjälp för närvarande. De är sänken.
På sikt tror jag ändå att Euron kommer att bli en realitet, och en lyckad sådan. Det gäller att lära av begågna misstag. Kanske de svagaste länderna bör få lämna Euron, samtidigt som man inför hårdare budgetdisciplin och kontroll av denna. Då tror jag att även Sverige kommer att ha stor glädje av att delta i samarbetet. Just nu verkar dock det klokaste vara att avvakta.
Populisten,
Jag undrar jag vem det är som blandar ihop sjukdom med symptom.
Den grekiska sjukdommen beror på en lång tid av notoriskt illa skötta statsfinanser där man också ”fifflat” med redovisningen för att dölja det verkliga läget. Detta har i grunden inte så mycket med euron att göra. Problemet var här istället att kontrollmekanismerna inte fungerade när anslutningen skedde vilket har vållat problem inte endast för Grekland utan för hela euro-samarbetet.
De illa skötta statsfinanserna hade även kommit upp i dagen, om än kanske i ett senare skede, om Grekland behållit drachmen som valuta. Hade man då devalverat hade detta förmodligen fått kortsiktigt positiva effekter genom att grekiska varor och tjänster (framförallt turisttjänster) blivit billigare. Samtidigt hade en devalvering lett till inflation och efter en period hade man i princip varit tillbaka på ”ruta ett” igen och utan att ha gjort något åt grundproblematiken.
Den ”sjukdom” som finns i Grekland kan endast lösas genom att man löser grundproblematiken. Man kan tycka vad man vill om euro-samarbetet men otvivelaktigt är det ändå nu så att det ställs krav som gör att man inte kommer undan med grundproblematiken.