Sagittarius om… Joakim Garpe och Stockholms skönhet

SAGITTARIUS | Åter tid för Gunnar Unger och Onkel H. Denna gång bjuder redaktionen på en av våra favorittexter som fullständigt dryper av avsky för den kulturradikala rivningshets som präglade Sverige under 60- och 70-talen. Mycket nöje!

Texten är först publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964). Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Ner med Garparna!

Joakim Garpe (1905-1992), på många sätt personifieringen av den rivningsvåg som sköljde över Stockholm under 60- och 70-talen.

– Jag har läst och begrundat, sade onkel H. Med ett olycksbådande tonfall.

– Vadå? frågade jag förstrött.

– Jo, just precis det som din ärade tidning bett mig läsa och begrunda, gnisslade den gruvlige gubben. Nämligen följande programförklaring av Stockholms stads byggnadsborgarråd, socialdemokraten hr Joakim Garpe:
”Man kan inte bygga om hela stadsdelar och lämna stadsbilden intakt. Den kommer på många håll att byta karaktär så som kvarteren söder om Konserthuset nu håller på att förvandlas. Betyder det ett hot mot Stockholms skönhet? Det menar många och jag hör redan vreda röster från den behjärtade skara av pensionerade museiintendenter och ännu inte pensionerade entusiaster, som brinner av iver att rädda de sista resterna av Stockholms gamla skönhet, Gamla stan, gamla Klara, gamla söder, gamla äckliga Strandvägen”.

– Än sen, sade jag med väl spelad nonchalans.

– Än sen! skrek onkel H. Sedan han lyckats få mål i mun, alltmedan alpglöden spred sig över hans silvriga hjässa. Än sen! Och det uttalar Garpe efter att ha hällt ut sig om ”det inre sambandet mellan privatkapitalismens grundläggarperiod och smakförskämningen” och påstått att nog ”borde det i huvudstadens stadsbild räcka med avsevärt begränsat utrymme för dessa estetiskt och socialt lika vidriga årtionden”.

– Ja, men det låter sig ju säjas, anmärkte jag.

– Verkligen? I mitt tycke låter det sig inte ens tänkas. Men under alla förhållanden ska jag be att inte i egenskap av pensionerad museiintendent – vad är det för fel på dem förresten? – men i egenskap av icke pensionerad entusiast, som brinner av iver att rädda de sista resterna av Stockholms gamla skönhet, inlägga en behjärtad protest.

– Vassego, sade jag, men det tjänar ingenting till. Här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?

– I helsefyr rivs det för att få luft och ljus, utbrast onkel H. Det rivs för att bygga höghus! För min del har jag ingenting emot höghus, där de hör hemma, låt oss säga på Manhattan eller i nya syntetiska städer som Brasilia eller möjligen i en förstad som Farsta som ligger i en gammal kulturstads periferi. Men höghusbebyggelsen i City tycker jag är lika vedervärdig som oursäktlig. Ofta, nej oftast, har man en känsla av att de byggherrar som smäller upp dessa arkitektoniska atrociteter är fullständigt okänsliga för eller ointresserade av vilken effekt de får på stadsmiljön i övrigt. Jag har aldrig tyckt att Stockholms Konserthus hör till stadens vackraste byggnader vare sig in eller utvändigt, men nu, mot bakgrund av höghusen i City ter det sig rent löjligt. Tycker du att glaskolossen på Vasagatan smälter in i miljön? Eller Anglaishuset vid Stureplan! Kan då inte en arkitekt se att de fullständigt faller ur ramen för omgivningen? Är det ingen som reagerar inför det helgerån som begåtts genom att S:ta Katarinas profil, en av de vackraste kyrkosilhuetterna i Stockholm, där den svävar över Södra bergen, slås ihjäl av Barskrapan? För att inte tala om de groteska höghuskonstruktioner, som utan varje hemortsrätt skjuter upp ur den uppländska slättens enbevuxna backar och förjagar varje andeväsen från Amorinas lunder!

Jag begagnade tillfället medan den förfärlige åldringen kippade efter andan.
– Varför hetsar onkel upp sig? Tänk på anginan!

– Jag ger så många som flyger och far i anginan. Ge mig en ren whisky, pojkvask, så ska jag smörja kransartärerna. Varför jag hetsar upp mig? Jo, helt enkelt därför att jag tillhör de förmodligen inte alltför talrika stockholmare, som är födda i Stockholm och jag råkar älska min stad, hur löjligt det än kan låta, när man ser den, som den är. Jag älskar Stockholm som det varit – och som det skulle kunna vara. Och jag regerar lidelsefullt mot den besinningslösa vandaliseringen som nu och sedan länge övergår denna stad.

– Såja, såja, sade jag lugnande. Inga besinningslösa överdrifter.

– Det började redan när jag var ung, återtog onkel H. Utan att fästa minsta avseende vid mitt inpass. I strid mot Gustaf III:s snillrika plan för det centrala Stockholms förskönande pluggade man till Gustaf Adolfstorg så att den chaussé som skulle leda från Slottet till Haga aldrig kunde bli verklighet. Så rev man med berått mod Adelcrantz operahus, detta smycke i Stockholms arkitektur och ersatte det med Anderbergs cigarrlådor, vilket får sägas vara inbegreppet av en antiklimax. Slutligen, för att fullborda förstörelseverket, uppförde man på Helgeandholmen det nya riksdagshuset, en blasfemi, som kom t.o.m den gamle oscarianen i Oscar II att rysa, om man får tro hans egna memoarer.

– Begär onkel kanske att man ska riva operahuset, när man just på dess ombyggnad lagt ner 25 miljoner av vilka åtminstone några kommit själva operan till godo?

– Nej, det vore mycket begärt. Men nu när Skandinavbanken ska flytta från Gustaf Adolfstorg kan man väl riva ner dess gamla lokaler och förverkliga Gustaf III:s tanke? Ett minimikrav är i varje fall att riksdagshuset, denna monstruositet i sten, jämnas med jorden för att lämna plats åt en grönskande park. Förlägg riksdagen till nån av stadens utkanter, förslagsvis det anrika Konradbergsområdet , så att du som ska flytta till Marieberg inte behöver springa benen av dig i ivern att hinna upp på pressläktaren i tid!

– Men nu är ju onkel inne på precis samma linje Garpe, nämligen att riva ner stan!

Den gamles ögon hotade att tränga ut ur sina hålor.
– Bara den värdelösa bebyggelsen din unge lymmel! Inte den kulturhistoriskt värdefulla!

– Ska det vara Östermalm, det, va? Gamla äckliga Strandvägen? Onkel menar väl inte att onkel tycker Strandvägen är vacker?

– Strandvägen är i sin helhet ett omistligt monument över en särpräglad kulturhistorisk epok, ett monument stört endast av den nybyggnad, som tillkommit i hörnet av Styrmansgatan. Dessutom är Strandvägen Stockholms vackraste gata. Gå den en vårnatt, när fasaderna med sina torn och tinnar förvandlas till bläcksvarta silhuetter mot en grönblå himmel och du tror dig drömma.

– En mardröm, ja! Östermalm är till stor del förslummat.

– Låt mig då får bo i slummen!

– Helvetet ligger på Östermalm, om man får tro den titel en ung begåvad författarinna häromåret gav sin debutroman.

– I så fall säger jag – mutatis mutandis – som den amerikanska generalen en gång sa om Texas och helvetet: ge mig höghusen och Östermalm så hyr jag ut höghusen och bor på Östermalm! Om Östermalm är helvetet bör det bli naturskyddat. Må helvetet bli ett kulturreservat. Jag kräver att helvetet förvandlas till svensk nationalpark!

– Jag tror inte onkel får med sig Garpe på det, sade jag försmädligt.

– Nu är vi tillbaka vid utgångspunkten, Garpes programförklaring. Är den inte typisk för det parvenytänkande, den socialistiska avundsjuka och skadeglädje, som odlas av utbölingar, som kommit sig upp. Hr Garpe från Bergslagen! Det hörs på namnet att han är avkomling till de tyska fogdarna som på sin tid förtryckte vårt folk. När garparna satt på bergens toppar! Ska vi stockholmare inte ha nåt att säga till om när det gäller Stockholm? Här ställs vi gång på gång inför fasansfulla fullbordade fakta av allsköns femtekolonnare, som konspirerar i sina generalplanenämnder. Det måste bli ett slut på detta! Jag har sagt det förut och jag upprepar det: Föreningen Stockholms fasta försvar mot yttre fiender räcker inte till. Vi måste skydda oss också mot fienden i vår mitt. Vi måste bilda Föreningen Stockholms rörliga försvar mot fantasilösa, traditionslösa, pietetslösa arkitekter, stadsplanerare och kommunalmän. Bort med tassarna! Ner med Garparna!

Sagittarius

Redaktionen

3 Responses to “Sagittarius om… Joakim Garpe och Stockholms skönhet”


  1. 1 S. O. Pettersson maj 30, 2010 kl. 10:46

    ”Här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?”
    Raden syftar förstås på sista versen i August Strindbergs dikt esplanadsystemet. http://runeberg.org/strindbg/esplanad.html
    Möjligen begriper inte alla det nuförtiden.

  2. 2 Dag Elfström maj 30, 2010 kl. 11:03

    Jodå, man kan hitta ganska många motsv. litterära referenser i många av Onkel H texterna🙂

  3. 3 romaren juli 12, 2010 kl. 20:20

    wow tänk om strandvägen rivits, jag skulle lida av kronisk depression om det hänt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar