Ersätt biståndspolitiken med ny typ av u-landshjälp!

Föda eller föröda? Två gevärskulor till automatvapen är värda tre svenska skolluncher. En granatkastargranat är värd 24,000 skolluncher. Tänk dig en kulsprutesalva i Etiopien, vad den gör för fattigdomen och för förtrycket av folket. Dit går våra biståndspengar, inte till mat och förnödenheter menar artikelförfattaren.

Viss uppmärksamhet har på sistone riktats åt det faktum att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har sparkat Sidas generaldirektör Anders Nordström. I gårdagens SvD publicerades också en debattartikel av Jens Andersson om behovet av att ändra inriktning på biståndet med anledning av den nya globaliserade världens förutsättningar. Jag vill för min del allra mest peka på behovet av att genomföra en totalförändring av den svenska u-landshjälpen, givet hur denna idag är konstruerad.

Det svenska biståndet uppgick år 2006 till 28 miljarder kr, en ökning med 4,3 miljarder sedan föregående år. Procentuellt sett rör det sig om en 18%-ökning, medan som jämförelse pensionärerna fick en ökning på 0,75% samma år. Det är inte lätt att med någonting annat än socialistiska argument och socialistiskt tänkande motivera varför Sverige såsom Nordens fattigaste land ska vara världsbäst på att ge bistånd. Att överhuvudtaget skänka så mycket pengar som vi gör när vi har en så kolossal statsskuld och när välfärdssamhället går så dåligt, är direkt stötande. Att visa solidaritet med världens fattiga är i och för sig inget fel, men så som den svenska biståndspolitiken är uppbyggd handlar den dels om att stilla vårt eget samvete, dels om att stödja världssocialismen – snarare än att verkligen hjälpa de nödlidande ur sin svåra livssituation.

Biståndet är världssocialismens ”cash cow”

Afrika är den världsdel som mottar störst andel bistånd från västvärlden, och den fullkomligt kryllar av beväpnade milisgrupper. Sverige ger t.ex. bistånd till Angola, Burkina Faso, Burundi, Elfenbenskusten, Etiopien, Kenya, Sierra Leone och Sudan. Har Du någon gång funderat närmare på varifrån alla vapen i dessa krigshärjade diktaturer som vi ger bistånd till kommer ifrån? Och vad används vapnen och ammunitionen till – fred och ett starkt civilsamhälle? Eller går i praktiken alla biståndspengar till att förtrycka civilbefolkningen med vapenmakt, krig och mord på såväl politiska motståndare som etniska minoritetsfolk? Så ser i alla fall realsituationen ut i dessa länder.

Hur kan diktatorerna leva i sådan lyx och överflöd medan ländernas barn svälter ihjäl? Flera afrikanska expresidenter har anklagats för tillgrepp ur statskassorna och några har redan dömts till långa fängelsestraff. Deras länder har fått hundratals miljoner i årligt svenskt bistånd, varav betydande delar som rent budgetstöd. Kan det finnas en koppling till att landet är fattigt och miljarder strömmar in i biståndspengar? Kan det vara så att diktatorerna i själva verket ser biståndet som en säker inkomstkälla från väst så länge som deras folk lever utblottat och dör?

Den framstående afrikanska författarinnan Dambisa Moyo berättar i African Business om sin bok Dead Aid (2009): “As well as spawning corruption and conflict, I identify how this Aid stifles the entrepreneurial spirit and encourages a bloated bureaucracy that chokes off the very business development that is crucial for Africa’s economies.” År 2006 påtalade också Nigerias president att korruptionen kostar Afrikas stater ofantliga 148 miljarder dollar per år. Även den brittiska miljö- och människorättsorganisationen Global Witness har på senare år klargjort hur biståndspengarna från väst i själva verket bara ökar korruptionen och de sociala problemen i u-länderna. Och enligt en svensk rapport av Staffan Ivarsson och Stefan Fölster som kom i mars 2009 var det inte ett enda av 108 granskade svenska biståndsprojekt som i efterhand kunde utvärderas ifråga om resultat. I de allra flesta fall medger inte den politiska situationen i landet att biståndsgivare följer upp vart pengarna tar vägen. Så enkelt är det, och det vet ju även diktatorerna – som givetvis inser att de bäst behåller sin makt och får en stadig inkomstgaranti från väst om de fortsätter att hålla sitt folk i fattigdom. Ja, det är ofattbart – men det är såhär verkligheten ser ut ifråga om biståndspolitiken!

Andra länder som Sverige skänker biståndspengar till är Azerbajdzjan, Kambodja, Kina, Pakistan och Vietnamn. De har det gemensamt med de tidigare nämnda afrikanska länderna att de är hårda socialistdiktaturer som begår övergrepp både mot sin egen befolkning och mot grannfolk. Är det med andra ord så att västvärlden med sina biståndspengar göder en humanitär katastrofsituation över stora delar av världen? Och för den delen att det demokratiska väst i själva verket ekonomiskt stöttar världens största hot mot demokrati? Svaret lutar definitivt åt Ja!

Biståndet är en helig ko i svensk politik som inte bara är politiskt inkorrekt att ifrågasätta – för att använda samma slags metafor är den i själva verket också världssocialismens cash-cow. Den ekonomiskt integrerade socialistiska rörelsen världen över skulle stå oerhört mycket svagare om det inte vore för alla biståndspengar från västvärlden. Men att skänka pengar till diktaturer är verkligen bokstavligen att kasta pärlor för svinen. Att tanken är god räknas faktiskt inte utanför marxismens teorivärld. I verkligheten, som befolkas av människor som tvärtemot marxismens utgångspunkter är mycket olika varandra, är det bara resultatet som räknas. Därför bör det svenska biståndet i dess nuvarande form inte bara reformeras, som biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i och för sig gör ett bra jobb med – biståndspolitiken bör skrotas. I dess ställe bör vi bygga upp en helt ny form av statlig u-landshjälp.

Hur bör vi istället hjälpa tredje världen?

Jordens högsta skatter till trots har Sverige inte råd att ta hand om alla som far illa i världen. Och vi måste i allra första hand ta hand om våra egna, om dem som betalar dessa skatter! Det är inte rimligt att vi ska ta pengarna från våra gamla, sjuka och barn, och ge till människor som aldrig har betalat skatt i Sverige. Förutom att vård, skola och omsorg är i kris så lider även polis, rättsväsende och kriminalvård av resursbrist. Detta är inte bara ohållbart, det är direkt huvudlöst – och biståndspolitikens vackra retorik om ”solidaritet” ekar onekligen väldigt ihåligt i den karga verklighetens ljus.

Om man ska vara realistisk så kommer den växande andelen understödstagare (se min artikel om detta) inom 10 år från nu antingen leda till att den svenska statsskulden ökar från redan gigantiska nivåer, eller att skatterna höjs ytterligare och ytterligare till dess att vi gjort oss själva till slavar för hela världen. Slavar som inte gör någonting annat än jobba för att andra ska kunna leva på vår bekostnad, medan våra egna barn, gamla och sjuka fortsätter att fara illa – det är fullkomligt hutlöst!

Ska vi då inte hjälpa tredje världen? Jovisst! Om det är någonting vi ska skänka till tredje världen så är det: know-how. Visst handlar det om pengar, men det handlar betydligt mer konkret om personresurser – d.v.s. om syftet är att vi ska komma till rätta med PROBLEMEN i tredje världen. Vidare bör västvärlden avskaffa subventionerna till sitt jordbruk, vilket idag leder till att världsmarknadspriset på jorbruksvaror hålls nere. Detta medför att tredje världens konkurrenskraft hämmas enormt, och att dessa länder hålls fast i ett ekonomiskt underutvecklat läge. Sådana åtgärder är både mera verksamma än att skänka pengar till tredje världen, de kan inte försvinna i korrupta politikers djupa fickor, och de leder definitivt inte till att man varje år stöttar världssocialismen med tiotals miljarder kr från svenska skattebetalare.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

5 Responses to “Ersätt biståndspolitiken med ny typ av u-landshjälp!”


  1. 1 Patrik maj 31, 2010 kl. 17:24

    Ännu en klockren känga mot socialisternas världsbildsmonopol. Bistånd överlåts lämpligast till privata organisationer som får konkurera om privatpersoners egna surt förvärvade slantar genom att uppvisa faktiska resultat.

    Den eventuella korruption och ineffektivitet som dessa organisationer dras med drabbar i så fall endast de som skänkt pengar av egen fri vilja, och förhoppningsvis kommer dessa oegentligheter fram förr eller senare vilket möjliggör ett förnyat ställningstagande från de enskilda bidragsgivarna. Detta till skillnad från den statliga biståndsbyråkratin som år ut och år in får fortsätta sin högst tvivelaktiga verksamhet utan åtgärder i form av minskade anslag, ansvarsutkrävande är ju dessvärre något som saknas inom den svenska byråkratin. Vi skattebetalare har istället endast att finna oss i att bli beskattade på pengar som kanske går till mat till svältande människor, kanske, som du nämnde i din text, till ammunition som används mot desamma.

    Den korruption och ineffektivitet som det statliga biståndet dras med drabbar däremot desto fler, nämligen skattebetalarna. Svältande människor svälter inte desto mindre bara för att pengarna förskingras, försvinner eller förslösas med en statlig biståndsorganisation som mellanhand istället för en privat aktör.

  2. 2 Allianspartisten maj 31, 2010 kl. 17:35

    Visst finns det fortfarande ofantligt mycket att göra på detta område.

    En bit på väg har vi dock kommit om man jämför med den tid då svenska biståndspengar östes ut t.ex. över den kommunistiska diktaturstaten Kuba och till planekonomiska experiment som bedrevs av diverse obskyra socialist- och kommunistregeimer i Afrika. Nämnda pengar var fullständigt bortkastade och förvärrade snarare än förbättrade situationen.

  3. 3 Björn juni 1, 2010 kl. 19:51

    Jordbrukssubventionerna är av någon anledning en favoritslagpåse utmed hela det svenska politiska spektrat. För egen del tycker jag att det är viktigt att Europa, ja till och med varje enskilt land i Europa, är någorlunda självförsörjande vad gäller livsmedel. Man vet aldrig vilka tider som komma skall. Vidare vill man i många länder bevara lantbrukstraditioner, möjliggöra lantligt boende (”levande landsbygd”), bibehålla öppna landskap, etc. Att slopa jordbrukssubventionerna synes mig gå tvärs emot alla dessa önskemål. Möjligen borde man pröva storleken av subventionerna, då vi har en överproduktion i Europa.

    Ett exempel på mitt första argument är att det skulle kunna inträffa inom en snar framtid att transporter blir dyrare än vi är vana vid. Detta skulle helt skifta balansen för hur lönsamt det är att frakta varor långväga från framställning till förbrukning. Att då finna sig ha avvecklat kompetens och kapacitet som kan taga mycket lång tid att återuppbygga vore olyckligt.

  4. 4 Söderbaum juni 2, 2010 kl. 12:58

    Björn: Det finns många problem med EU:s jordbruksstöd. För det första går större delen av det till franska bönder. För det andra är den enskilt största mottagaren av EU:s jordbruksstöd
    Elisabeth II av Storbritannien. För det tredje går en stor del av kakan till att åkrar bara ska ligga i träda.

    Jag delar din uppfattning att både Europa och för den delen varje land för sig borde vara självförsörjande på det allra mest viktiga. Men EU:s jordbruksstöd fyller framför allt den funktionen att det håller kvar fransmännen i unionen och visar att EU kan göra i alla fall någonting med alla pengar från ländernas medlemsavgifter – eftersom så oerhört mycket politik inte är genomförbar i det att medlemsländerna inte är överens om EU ska utvecklas till en socialistisk federation eller rent frihandelsområde med gemensamma säkerhetsintressen.

  5. 5 Thomas juni 2, 2010 kl. 18:44

    Söderbaum m fl,

    Vad hemskt det är, att det finns så många problem med EU:s jordbruksstöd. Ytterligare ett område där EU knappast glänser.

    Mest retar det nog omvärlden att ett, som det inte sällan sägs, idylliskt och ineffektivt fransk jordbruk får så mycket pengar.

    Det är knappast mer inspirerande att en person som aldrig behövt bekymra sig för sin försörjning i form av Elisabeth II är den andra enskilt största mottagaren av EU:s jordbruksstöd.
    Ordet ”stöd” förknippar nog många med verkligt behövande individer.

    Sedan framstår det som tämligen kvalificerat vansinne att en stor del av jordbruksstödet satsas på att åkrar bara ska ligga i träda.
    Detta samtidigt som många i världen svälter ihjäl.
    Även om det är svårt, borde politiker sätta sig ned för att tillse att bördiga marker utnyttjas för odlingar, och att överskottet av skördarna kan komma svältande till del. Detta utan att världspriset på olika sädesslag rasar.
    Att lösa denna knut, är säkerligen en stor utmaning, men det bör göras eftersom knuten berör människoliv.

    Mvh


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,743 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar