Jan Guillou och mediadrevet

En bild säger mer än tusen ord, heter det. Jan Guillou i sin ungdom.

Efter Expressens avslöjanden om den folkkäre författaren Jan Guillous betalda uppgiftslämnande till sovjetiska KGB för 40 år sedan, har den tidigare evigt stenhårde och känslokalle machomannen hamnat i ett tillstånd av emotionellt kaos. I väntan på Pressens Opinionsnämnds utlåtande huruvida Expressen förfarit juridiskt och pressetiskt korrekt i att på det vis som skett utpeka Guillou som hemlig sovjetisk agent och landsförrädare, eller om kvällstidningen på denna grund kan dömas för förtal och vållande av publicitetsskada för Guillou, beklagade sig sagde författare i SvD den 30 maj för att han har förlorat ett helt skrivår.

Jag tror att vi är rätt många på den konservativa sidan av politiken som känner klara sympatier för Guillou i detta läge. Det har förekommit en och annan bland oss under de senaste årtiondena som blivit uthängda i det av vänstern kontrollerade massmedia såsom värsta sortens politiska avskum, och i den svenska tryckfrihetens namn fått utstå förtal av sådant slag att de angripna inte bara blivit paria i media och kanske förlorat sitt jobb och sin familj – utan också fullständigt krossats rent emotionellt. Det är en sak om man verkligen avslöjas som en varg i fårakläder – men alltför många gånger har det bara handlat om ”guilty by association”.

Precis som Guillou uttrycker det är det ”en mardrömslik Kafkavärld” och även han vittnar nu om att ”det som gör att jag orkar leva är den starka och välgrundade förhoppningen att jag kommer att vinna”. Det är i alla fall tur för Guillou att han kan tröstäta sina delikatesser från Östermalmshallen dit han säger att han brukar gå i stort sett varje kväll, det ger honom livsgnista till nästa dag. Tänk om han istället hade levt i en Sovjetstat där han hade behövt köa i ottan med samma kuponger som alla andra för att få sitt dagliga bröd!

Guillou hör själv till den högeligen väletablerade sida av journalistkåren som normalt stått för fördömanden av detta slag, den salongsfähiga vänsterextremism som för sin del aldrig har behövt stå till svars för sitt obevekliga hyllande av de röda fanor under vilka över 100 miljoner människor notoriskt och ofta med högre effektivitet än i nazi-Tyskland har massmördats av totalitära statsmakter. Det är för all del på tiden att östdiktaturernas och förtryckets medlöpare i väst får smaka på sin egen medicin.

Men det finns faktiskt ytterligare ett skäl till att vi konservativa bör känna sympatier för Jan Guillou. Det är nämligen frågan om någon har gjort mer för konservatismens popularitet under de senaste 50 åren än vad han gjort, i och med hans Arn-trilogi. Dessa böcker är verkligen ett konservativt manifest i romanform, hur mycket kommunist författaren än själv är. Det ska tilläggas att jag är långt ifrån ensam om den uppfattningen, de flesta konservativa som har läst Arn-böckerna och som jag talat med håller med mig.

Rätt ska vara rätt, framför allt ur juridisk synpunkt. Även i detta kan Guillou vara lycklig att han inte lever i en sovjetstat där medborgarna ständigt måste vara beredda på godtycklig maktutövning. Men ur rättsstatssynpunkt är det ändå väldigt fel att media medverkar till att döma människor på förhand, och när det gäller att svärta ner opinionsbildare bara därför att det finns en chans att tysta dem så är det ur ett vidare demokratiskt perspektiv fullständigt förkastligt. Media av idag har en orimlig och omotiverat stor makt som inte heller behöver ta speciellt stor hänsyn till det juridiskt korrekta. Detta beror i mångt och mycket på ”skvallerpressifieringen” av media som gör att sensationslystnaden bara alltför ofta går före saklighet – eller ens rim och reson.

Detta är det stora problemet i sammanhanget, som även Jan Guillou fram tills nu TVIVELSUTAN (ett uttryck som han hellre använder än ”otvivelaktigt”) varit drabbad av. Igår kom dock avgörandet i Pressens Opinionsnämnd, som med en majoritet på 14 av 18 ledamöter friat Expressen för avslöjandena om Guillou. Det anses alltså korrekt att beteckna honom som hemlig agent åt Sovjet mellan åren 1967-1972. Fortsättning lär följa, den som tror att Jan Guillou tystnar i och med det här misstar sig sannolikt grovt.

Som debattör är Guillou enastående intelligent, kunnig och duktig och en av få socialister som jag verkligen respekterar i debatten. Det hade jag gjort oavsett om han skrivit Arn-böckerna eller ej, som förvisso allra mest fyller ut luckorna i den av vänstern stämplade och uthatade Verner von Heidenstams epos Folkungaträdet 1 och 2 (en romantisering av de ”riktiga” folkungalegenderna). Jag vill verkligen å det varmaste rekommendera sagda böcker av Heidenstam. De hör till Sveriges absolut bästa skönlitteratur genom tiderna, och Guillous tempelriddartrilogi täcker alltså in glappet mellan Heidenstams nr 1 och 2, liksom den fjärde Guillou-boken Arvet efter Arn tar vid efter Heidenstam.

Det man kan fråga sig är om Jan Guillou nu går samma öde till mötes som Verner von Heidenstam, och vanligt folk i framtiden kommer att rynka lite på näsan när de hör om hans böcker även om man vet att böckerna i sig är bra?

Jakob E:son Söderbaum

5 Responses to “Jan Guillou och mediadrevet”


  1. 1 Shahla Hafid juni 3, 2010 kl. 14:41

    Hej Jan Guillou

    Jag vill komma i kontakt med dig angående en politisk fråga som jag tycker att du kan hjälpa mig med.

    Med vänliga hälsningar

    Shahla Hafid

    adress:
    Lagerlöfsgatan 1E-115
    754 26 Uppsala

  2. 2 Allianspartisten juni 3, 2010 kl. 15:39

    ”Det är nämligen frågan om någon har gjort mer för konservatismens popularitet under de senaste 50 åren än vad han gjort, i och med hans Arn-trilogi. Dessa böcker är verkligen ett konservativt manifest i romanform, hur mycket kommunist författaren än själv är.”

    Först skall erkännas att jag läst såväl samtliga Hamiltonböcker som alla Arn-böcker. Jag är också villig att erkänna att Arn-böckerna lyckas förmedla en bild av tidig medeltid som säkert ökar både historieintresse och ger perspektiv på tankesätt som också har sin betydelse idag.

    Med detta sagt är det ändå vissa saker jag har svårt för i Guillous författarskap.

    Det första är det ”övermänniskoperspektiv”, som både Hamilton och Arn är exempel på. Det finns mycket gemensamt hos dessa karaktärer såsom perfekt fysik, gott handlag med vapen, oövervinnerlighet och moraliskt högtstående i största allmänhet. Detta är i grunden karaktärsklischer som är oerhört svartvita och förenklade. I händerna på en sämre författare än Guillou hade dessa klischekaraktärer varit förpassade till kiosklitteratur av det sämre slaget.

    Det andra som lyser igenom, om än ibland ganska förtäckt, är Israelhatet visavi beundran för den arabiska sidan i denna komplexa och mångfacetterade konflikt. Också här är Guillous författarskap svartvitt och förenklat.

    Min bild av Guillou blir därför ganska kluven samtidigt som jag ibland kan tycka att denne slottsvinsälskande björnjägare är något hycklande då hans livsstil, i alla fall utifrån mitt ”fördomsfulla” perpektiv, står i bjärt kontrast till de socialistiska idela han påstår sig stå för.

  3. 3 Patrik Magnusson juni 3, 2010 kl. 20:26

    Om Guillou och KGB-affären kan man ha många synpunkter. Vad gäller Guillou som person, ideolog och författare finns i sig en hel del att säga. Han är kunnig, slagkraftig och en färgstark person, vilket delvis vägs upp av en arrogant översittarattityd. Som författare är han skicklig på att skapa spännande och intressanta romaner, vilket försäljningssiffrorna för serier som Hamilton och Arn visar.

    Tyvärr tyngs hans verk ned av alla de ideologiska pekpinnar Guillou förser dem med. I Arn kan man leva med detta. Eftersom den utspelas på medeltiden blir moderna ideologier inte riktigt applicerbara så här lyckas Guillou hålla sig till det han gör bra, berätta en historia. Hamiltonböckerna däremot är bedrövliga. Där tappar allt som oftast intrigen styrfart för alla politiska pekpinnar Guillou skall hinna med.

    Detta för oss över till ideologin. Den främsta invändningen mot Guillou torde ändå vara hans ideologiska barlast. Karlen står ju för en soppa av 68-flummeri, antiamerikanism, israelhat, socialism och terroristromantisering. Totalt förkastligt således, och definitivt inget man som konservativ vill förknippas med.

    Vad man tycker om Guillou och hans verk är en sak. Huruvida han gjort sig skyldig till det samröre med KGB som Expressen påstår är en annan. Min bild är att han förvisso haft sådant samröre, vilket gör honom till en hycklare när han försöker framställa sig som antisovjetisk, men att det knappast rörde sig om något regelrätt spionage, och således faktiskt av begränsat nyhetsvärde.

    Ytterligare en vinkling på det hela är ju medias roll. Det är lätt att känna sympati för den enskilda människan som blir villebråd för mediedrevet. Exakt hur Expressen skött sin journalistik i detta fall har jag inte någon inblick i (nej, jag läser inte kvällstidningar eller andra skvallerblaskor) så det vill jag inte ha någon uppfattning om, men det är ju allom bekant att många inom journalistkåren för länge sedan lagt ambitionen att leverera en saklig och allsidig rapportering på hyllan. Det är sorgligt vem det än drabbar.

  4. 4 Allianspartisten juni 3, 2010 kl. 22:10

    ”Karlen står ju för en soppa av 68-flummeri, antiamerikanism, israelhat, socialism och terroristromantisering. Totalt förkastligt således, och definitivt inget man som konservativ vill förknippas med.”

    Ber att få instämma med föregående talare.

  5. 5 Thomas juni 6, 2010 kl. 22:27

    ”… Karlen står ju för en soppa av 68-flummeri, antiamerikanism, Israelhat, socialism och terroristromantisering. Totalt förkastligt således, och definitivt inget man som konservativ vill förknippas med.”

    Jag ber att få instämma med flera föregående talare.

    Mvh


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,284 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar