KD och nämndemannasystemet

I torsdags presenterade Kristdemokraterna ett förslag om att det befintliga systemet där partierna tillsätter domstolarnas nämndemän ska ersättas med ett nytt, där alla myndiga medborgare tvingas vara nämndemän i två års tid. Den modell KD föreslår har den amerikanska ordningen som förlaga, och sköts genom lottning bland domsagans invånare.

Allra först måste sägas att detta är en typ av reformförslag som alltför sällan syns i svensk politik: en systemreform som syftar till avpolitisering. Förslaget ingår i partistyrelsens tredje och sista proposition till partiets riksting 1-3 juli i Örebro, och går väl ihop med en av de föregående propositionerna som handlar om att staten ska träda tillbaka till förmån för ett friare civilsamhälle.

Men det finns ändå många betänkligheter i förslaget. Till att börja med skulle det gå alldeles utmärkt att avpolitisera nämndemannasystemet utan att ändra lagen så som KD föreslår. Idag är det egentligen inte de politiska partierna som tillsätter nämndemännen – de nominerar bara. Sedan är det kutym att kommunfullmäktige utan vidare bifaller nomineringarna. Men ingenting hindrar kommunfullmäktige att ta in andra medborgare som nämndemän. Varför inte sätta in en annons i lokaltidningen och, i samråd med domstolen, göra lämplighetstester?

Sedan har jag för min del ännu mer att invända i själva principfrågan. Varför ska överhuvudtaget lekmän döma? Och ”allmän domstolsplikt”, eller ”civil värnplikt” som vice partiordförande Maria Larsson som tagit fram förslaget själv kallar det, är väl ändå alltför absurt? Förutom att det går dåligt ihop med KD:s försök under det senaste året att tvätta bort bilden av sig själva som ett tvångs- och förbudsparti.

Låt oss göra en kortfattad historisk tillbakablick. Nämndemannasystemet bygger på en urgammal svensk tradition. Redan under vikingatidens ting bereddes vanligt folk utrymme att aktivt medverka vid maktutövning mot enskilda i anledning av lagbrott. Detta har utvecklats till principen om rätten att dömas av sina jämlikar, som idag hävdas.

Samma slags ordning finns också i common law-länderna, främst Storbritannien och USA. Där har en jury av vanliga medborgare att ta ställning till huruvida den åtalade är skyldig eller ej. Detta system utgår dock från en annan rättsordning, där rättsutvecklingen följt det allmänna medvetandets utveckling om rätt och fel och etik, snarare än den politiska viljan hos radikala partier – vilket fallet är t.ex. i Sverige. Då är det en helt annan sak att ”dömas av jämlikar” genom en jury av vanliga medborgare.

Att allmänhetens värderingar avspeglar sig i domstolarna är förvisso en vacker tanke. Problemet i det av social ingenjörskonst alltför länge präglade Sverige, är dock att lagarna ofta inte speglar allmänhetens värderingar – utan de värderingar som politikerna vill att folket ska ha. Nämndemannasystemet får därmed funktionen för det första att agera dimridå för en politisk utveckling som folket annars förmodligen hade motsatt sig desto starkare. För det andra att sabotera de nuförtiden alltför inskränkta delar av lagstyre som finns i det svenska rättssystemet, nämligen de lagfarna juristernas makt att döma i enlighet med tidigare förkunnade domar. Det är faktiskt ganska groteskt att skattemedel används på detta vis.

Ett faktum som ofta påpekas i debatten är att tings- och länsrätterna begår fler misstag i sin rättsskipning än överrätterna. Detta beror i och för sig närmast på att de är både överbelastade (alltför få jurister i varje tingsrätt, och dessutom läggs tingsrätter ner på löpande band) och att de allra flesta rättsprövningar börjar där. Till saken hör att överprövning alltid finns som möjlighet – och då ska givetvis ännu bättre experter bedöma saken, inte andra nämndemän som ju bara bygger hela sin uppfattning på löst tyckande.

I ett samhälle som uppbärs av detaljerat skrivna lagar, till skillnad från common law-systemet som enbart bygger på rättspraxis, bör inte juridiskt okunniga människor ges makten att avgöra utfallet av domstolarnas rättsprövning. Detta medför att ett av de främsta rättsäkerhetsrekvisiten sätts ur spel: förutsebarheten. Därmed inte sagt att moralen inte bör återspeglas i rättssystemet, men det är lagarna som ska leva upp till etiken – inte rättstillämpningen – och lagarna stiftas alltså av riksdagen genom beredning och majoritetsbeslut. Om folket inte uppskattar den samhällsutveckling som äger rum ska de helt enkelt ta ställning för en annan politik vid valurnorna.

Som det är idag har nämndemännen vid sidan om den åtalades skuld också att ta ställning till en rad komplicerade rättsfrågor som t.ex. brottsrubricering, brottspåföljd och förverkanden. För att rättegångar ska bli så rättvisa som möjligt är det naturligtvis nödvändigt att domstolarna och dess aktörer kan agera på bästa möjliga sätt. En grundläggande förutsättning för detta, som KD nu alltså vill trygga, är domstolarnas politiska oberoende. Men det måste också vara den bästa kunskapen om rätten som styr. Modern juridik är betydligt mera komplicerad än den var på vikingatiden.

Därför bör man gå ett steg längre än vad KD nu föreslår, och helt och hållet avskaffa jury- och nämndemannasystemet i Sverige. Det är ju den skrivna lagen som ska tillämpas på bästa sätt, och ingen kan förstås bättre göra detta än lagkunniga jurister. Huruvida någon ska dömas på föregivna grunder och vilken grad av straff inom aktuell skala som ska utdömas borde vara en fråga om bättre vetande, inte om tyckande. Varje medborgare som blir ställd inför rätta ska (läs: borde) ha rätt till en professionell prövning, och inte vara utelämnad åt det ytliga omdömet hos lekmän som infinner sig i domstolen en gång i månaden. För att vara rättvis måste prövningen göras av personer som är desto mera klarsynta och har ett större och djupare helhetsperspektiv utifrån ett äkta engagemang och erfarenhet.

KD har i alla fall rätt i att det är på tiden att vi reformerar nämndemannasystemet, och som initiativ till debatt är detta förslag mycket välkommet.

Jakob E:son Söderbaum, jur. kand.

13 Responses to “KD och nämndemannasystemet”


  1. 1 Fältmarskalken juni 6, 2010 kl. 11:32

    Ett fullständigt vettlöst förslag från kristdemokraterna. Det synes mig som att man näst intill förespråkar gatans parlament. Måhända är det partistyrelseledamoten, samhällsomstörtaren, konungasmädaren och ordföranden för rikets republikaner, advokaten Ahltin, som ligger bakom detta mot all hävd stridande förslag.

    Såsom herr Söderbaum nämner är nämndemannainstitutionen ett grundläggande fundament i vårt rikes rättskipning och folkstyre, som kan föras tillbaka åtminstone till den så kallade vikingatiden. Detta är således en i högsta grad urgammal hävdvunnen institution som visat sig fungera väl i 1000-talet år och som det icke finns någon som helst anledning att avskaffa.

    Till herr Söderbaum något ofullständiga uppfattning om nämndemannainstitutionens betydelse i historisk tid må tilläggas att tingen alls icke enbart hade att ”medverka vid maktutövning mot enskilda i anledning av lagbrott.”. Tingen var i själva verket kärnan i det regionala själstyret, på nivån över socknar och gäll. Här avhandlades varjehanda spörsmål, innefattande även biläggande av tvister, fastighetsaffärer, underhåll av vägar och organisation av verkställande gällande olika kungliga beslut. Dessa andra uppgifter kom efterhand, med början under 1700-talets andra hälft, att övertagas av andra insitutioner.

    Till nämndemän utsågs högt respekterade och betrodda personer. Många satt på sina ämbeten i långeliga tider och kom på sina respektive orter också att anlitas för varjehanda ärenden där ovälda mäns närvaro tarvades.

    Principen att dömas av jämlikar är fundamental och detta kan icke ske utan att medverkan från lekmän. Herr Söderbaums åsikt att lekmannamedverkan helt skulle avskaffas finner jag oerhört naiv och stridande mot 1000 års historisk erfarenhet och hävd.

    Att avgöra ett brottsmål är icke en enkel uppgift utan något som kräver att olika perspektiv belyses. Lagarna, som förvisso är vårt samhälles yttersta fundament, säger icke allt och i detta sammanhang synses det nödvändigt att uppmärksamma herr Söderbaum på de domarregler som alltjämt finnes i lagboken och som ursprungligen lär ha formulerats av Olaus Petri:

    ”…
    8) En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Där en ond och orättvis domare är, där hjälper god lag intet, ty han vränger ocg gör dem orätt efter sitt sinne.

    9) Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag: för de skäl som lagen haver med sig, gillas hon

    10) All lag bör med beskedlighet driven varda: förty högsta rätt är största orätt, och måste nåden vara rätten.

    11) Lagen gillar icke allt det hon föreskriver: förty all misshandel kan icke uppräknas i lagboken.

    12) Domaren akte i all lag, vad hans uppsåt var som lagen gjorde, annars varder hon missbrukad och vändes till ett annat sinne, än hans mening var som lagen gjorde.

    13) Den meninge mans bästa är den yppersta lagen, och därföre det som finnes den menige man till nytta vara, det bör hållas för lag, ändock att beskriven lag efter orden synes annorlunda lyda”

    20) Där man haver icke beskriven lag uppå, där skall man bruka landets skäliga sedvänja för lag, och döma därefter”

    Domarreglerna avlutas med följande än idag högaktuella ord:

    ”Orätt saköre gör ingen herre rik:
    Men lag och rätt är Herrens pris”

    Av domarereglerna framgå med all önskvärd tydlighet att lagens hela tillämpning alls icke endast finns i juridiken utan att även andra perspektiv måste belysas. Lekmannamedverkan är således ett fundament för rättsäkerheten vilket herr Söderbaum borde betänka.

    Att domareuppgiften, där nämndemannen fyller sin del, är en grannlaga uppgift är ställt utom allt tvivel. Att då, som kristdemokraterna synes förespråka, kasta in folk från gatan förefaller att vara fullständigt huvudlöst. De som kallas att fullgöra nämndemannasysslan måste vara personer som åtnjuter största respekt och anseende och som fört ett ärbart levene.

  2. 2 Fältmarskalken juni 6, 2010 kl. 11:34

    Vill påpeka att det i texten ovan helt oavsiktligt insmugit sig en tramsig så kallad ”smiley”. Denna har således ingen mening utan skall helt bortses ifrån.

  3. 3 Söderbaum juni 6, 2010 kl. 12:53

    Fältmarskalken:

    Det är som sagt Maria Larsson som ligger bakom KD-förslaget.

    Jag gör i min text inga anspråk på att ge en heltäckande bild av hur tingen fungerade. Ett ytterligare bidrag till din beskrivning av den lilla del av tingsverksamheten som gällde dömande, är ju dels att lagen uttolkades av lagmän, ett yrke som gick i arv. Dels att de äldste i regel var de bland befolkningen som vid sidan om lagmännen hade mest att säga till om i samband med dommar. Därigenom garanterades en så meritokratisk uttolkning som möjligt – till skillnad från hur dagens nämndemannasystem fungerar.

  4. 4 Fältmarskalken juni 6, 2010 kl. 14:44

    Herr Söderbaum,
    Här torde vara på sin plats att något differentiera diskussionen.

    Lagmännen var de som under medeltiden, och så länge landskapslagarna ägde bestånd,ledde landstingen där landskapslagarna upprätthölls. Huruvida man kan tala om egentliga nämndemän vid dessa ting torde vara något osäkert. Lagmännen var oftast medlemmar av de mera framträdande frälsesläkterna. Ämbetet gick understundom, dock långt ifrån alltid, från far till son. Någon lagbunden arvsrätt till ämbetet fanns dock icke.

    Under senmedeltiden kom betydelsen av landstingen att minska och de utvecklades sedermera till något som kan liknas vid överdomstolar. När Svea Hovrätt inrättades 1614 kom dessa landsting att upphöra.

    Detta uråldriga landsting skall icke förväxlas med lagmansrätten som enligt 1734 års regeringsform var överrätt i tvistemål men icke i brottsmål. I lagmansrätterna fanns nämndemän vilka ofta tillika var nämndeman i en av de härader som lydde under lagmansrätten.

    På den lägre nivån fanns häradsrätten, som åtminstone kan relateras till medeltiden. Häradsrätten leddes av häradshövdingen och bestod av en nämnd av 12 i häradet bofasta bönder, nämndemännen eller tolvmännen.

    Enligt Konung Magnus Erikssons landslag av år 1352 tillgick tillsättandet av häradshövding så att lagmannen kallade häradets bönder till extra ting. Här ålåg det häradets bönder att utse nämnden, d.v.s. nämndemännen. Lagmannen i förening med nämnden utsåg sedan tre kandidater till häradshövdingeämbetet. Bland dessa tre kandidater utsåg sedan Konungen häradshövding.

    Huruvida dagens nämndemannainstitution är meritokratisk eller icke kan det säkert råda tvivel om. Dock torde det ändå vara så att huvuddelen av våra nämndemän kan betraktas som livserfarna då medelåldern ligger över 55 år. Ett som är säkert är dock att kristdemokraternas förslag icke är det ringaste meritokratiskt utan tvärtom visar förakt för erfarenhet och visat gott anseende.

  5. 5 Söderbaum juni 7, 2010 kl. 13:46

    Fältmarskalken: Lagmannen som företeelse och lagmannaäterna i Sverige sträcker sig betydligt längre tillbaka än frälsets införande år 1280.

  6. 6 Fältmarskalken juni 7, 2010 kl. 18:30

    Herr Söderbaum,
    Det kan nog antagas att flera av de mäktiga släkter, till vilka lagmän och andra stormän hörde, under tidig medeltid har sitt ursprung från den så kallade vikingatiden och icke helt osannolikt än tidigare.

    Här må som exempel nämnas östgötalagmannen Magnus Bengtsson, nämnd som lagman första gången 1247, och dennes son Bengt Magnusson, nämnd såsom lagman i Östergötland första gången 1269. Även den sistnämndes son Magnus Bengtsson var lagman i Östergötland på 1290-talet. Dessa tillhörde den ätt som i facklitteraturen benämnes Folkungaättens lagmansgren.

    Ett annat exempel utgöres av den inflytelserike Tiohäradslagmannen Karl Ingeborgsson, vilken nämnes som lagman i Tiohärad 1266. Även dennes son, Magnus Karlsson, var lagman i Tiohärad och nämnes som sådan 1301. Denna släkt går under benämningen Lejonbalk.

    Att undertecknad nämner dessa släkter såsom frälsesläkter är måhända något oegentligt. Dock är undertecknad här i gott sällskap då även Riddarhuset använder denna benämning i ”Äldre svenska frälsesläkter, utgivna av Riddarhusdirektionen (1957-2001)”. Frälset stipulerades förvisso först 1280 genom Alsnö stadga även om måhända denna stadga enbart dokumenterade en praxis som redan var etablerad. Otvivelaktigt är dock att stormannasläkterna från tiden före 1280 i en mycket stor utsträckning kom att utgöra frälset.

    Det är undertecknads förhoppning att herr Söderbaum har fördragsamhet med denna Riddarhusets och undertecknads möjligen något vidlyftiga användning av begreppet frälsesläkt.

  7. 7 Söderbaum juni 7, 2010 kl. 21:18

    Att frälset från år 1280 kom att bestå av de gamla stormannaätterna, lagmannaätterna och en del ättlingar till dem som dragit hem stora rikedomar från fjärran land under vikingatiden, är ett faktum jag ofta tagit upp i debatter och ingenting som på något vis går emot Riddarhusets forskning om det svenska frälsets ursprung.

    Men för att återgå till huvudfrågan; när uppstod ”nämndemannen” som ämbete i svensk historia, då? Det har jag faktiskt ingen aning om. Nämnder är någonting som jag möjligen skulle förknippa med Axel Oxenstiernas förvaltningsorganisation…

  8. 8 Fältmarskalken juni 7, 2010 kl. 22:06

    Herr Söderbaum,
    Av mitt inlägg ovan, med referens till Konung Magnus Erikssons landslag, framgår att häradsrätterna och dess nämnder torde varit väl etablerade redan år 1352. Dock lär häradet, och även dess ting, vara betydlig äldre än så.

    I Svealandskapen benämndes häraderna ursprungligen ”hundare”, en benämning som dock ersattes av härad i ovannämnda Konung Magnus Erikssons landslag. Ett första belägg förekommer på den så kallade Jarlabankestenen, daterad till 1000-talet, invid Vallentuna kyrka, där texten lyder:

    ”Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han levde, och han gjorde denna tingsplats, och ensam ägde han hela detta hundare”.

    Sålunda kan det nog på relativt goda grunder antagas att nämndemannaämbetet har en 1000-årig historia och är långt äldre än Axel Oxenstiernas förvaltningsreform. För egen del har jag på pergamentsbrev belägg för namngivna förfäder som såsom nämndemän satt ting redan under Konung Johan III:s tid.

    Sammanfattningsvis kan konstatateras att vårt nuvarande nämndemannaämbete i tingsrätterna är en direkt och obruten fortsättning på nämndemännaämbetet i häradsrätterna, vilka avskaffades 1971. Nämndemannaämbetet torde näst intill vara det äldsta ämbete vi har i riket möjligen till och med äldre än Konungaämbetet.

  9. 9 Söderbaum juni 8, 2010 kl. 9:36

    Fältmarskalken:

    Jag är väl förtrogen med häradenas historia, och kan till din historiebeskrivning tillägga att de är beskrivna redan i de gamla landskapslagarna och att de av allt att döma har förkristet ursprung. Vallentunastenen från 1000-talets senare hälft, som du nämner, är det äldsta belägget för hundare i Svealand. Den äldsta motsvarande geografiska indelningen i Svealand kallades för hund, och har betydligt äldre historia än så. Jag rekommenderar varmt Sven Tunbergs ”Studier rörande Skandinaviens äldsta politiska indelning” (ja, jag har den själv i bokhyllan).

    Jag har det beständiga intrycket att du alltid vill skriva folk på näsan. Uppriktigt sagt ser jag ingenting i din senaste redogörelse som logiskt leder till din slutsats i fjärde stycket att nämndemannaämbetet har en 1000-årig historia, jag ser bara ännu en historielektion av Wikipedia-karaktär på ett endast delvis relaterat område.

  10. 10 Fältmarskalken juni 8, 2010 kl. 21:24

    Herr Söderbaum,
    Innan herr Söderbaum utbrister i excesser hade det varit klädsamt om han tagit sig tid att nogsamt ta del av vad jag framfört i denna diskussionen. Har exempelvis herr Söderbaums förtrogenhet kring tidig administrativ indelning, såsom insinueras, ifrågasatts? Alls icke. Vad resonemanget gäller är nämndemännen och denna institutions historia. Hela min argumentationen avser att klargöra att nämndemän förekom redan under medeltiden.

    Låt mig här klargöra att jag redan i mitt inlägg (6/6, 14:44) framför att begreppet nämnd förekommer redan i Konung Magnus Erikssons landslag från 1352.

    I ett senare inlägg säger herr Söderbaum (7/6 21:18):

    ”Men för att återgå till huvudfrågan; när uppstod ”nämndemannen” som ämbete i svensk historia, då? Det har jag faktiskt ingen aning om.”

    Har då icke herr Söderbaum läst mitt tidigare inlägg kring Konung Magnus Erikssons landslag? Eller förnekar herr Söderbaum att begreppet nämnd skulle förekomma i denna lag från 1352?

    Låt mig här ge ytterligare ett exempel. En äldre typ av handling där nämndemännen förekommer är fastebreven (”lagfart”). Här har jag själv pergamentsbrev från 1500-talet, undertecknade av 12 nämndemän, i min besittning. Vid skifte av jord utfärdade häradshövdingen fastebrev för den nye ägaren av jorden under medverkan av nämnden, 12 i häradet bofasta män. Detta, herr Söderbaum, stipuleras i jordabalkens 12:e paragraf i Konung Magnus Erikssons landslag:

    ”Alla staßa ßer man skal sik laghlika iorß af hænda meß köpe ællæ skipte, ßer skulu tolf bolfaste mæn {fæstæ} [fasta] aat vara, af ßy sama hæræße sum iorßin ligger i, ok hæræzhöfßonge skal firi skilia ok næmna man sum sik iorßena af hænde, ok sua sighia: ßenne man afhænde sik iorß sina sua mykla ok i ßem by, nær by {ællæ} [ok] fiærran, ok meß allo ßy ßer til ligger innan garz ok vtan, afhændir sik ok sinum aruum vndir han ok hans arua, ok fore sua manga pæninga, ok ßer æru ßesse tolf fastæ aat, ok vi ærum alle til vitne æt ßet ær a ßinge laghlika giort. Kan ßön iorß sißan klandas, ßa skal ßen sum iorßin klandas före sina fastæ næmna; ße tolf skulu ßet suæria, huar i sin staß, ok bißia sik sua guß hullan sum han köpte ße iorß laghbußna, {Æru nakare döße af ßem fastamannum} [ok vi varum fastæ aat ßy köpe. Æru nakare döße af ßem fastæmannum], ællæ vt lændis farne, ællæ i {laghforfallum} [lagha forfallum] sum framleßis six, sua æt ße gita ei ßer [til] kumit, ßa næmne aßra bolfasta mæn i ßera staß, ße sum ßa a ßinge varo ßa ßet köpit giorßis; ße skulu samu leß suæria sum fastæ skuldo æn ße til varo. Orkar han ßen eßin ganga, ßa a hæræzhöfßonge ßet köp staßukt döma, ok haui ængin vald oftare ße iorß quælia, sum {æntima} [entima] ær sua varß, ßy æt ßaghar laghlika ær vart for enum, ßa ær {vært} [vart] for allum sum frammaleßis kunno a kæra.”

    Ett obestridligt faktum är dessutom att en nämnd omnämns såväl i Upplandslagen, Södermannalagen och Västmannalagen en tolvmannanämnd, utsedd av länsamnnen, vars uppgifit var att utse de två domare som skulle dömma vid ting som hölls i hundarne.

    Med detta finner jag det belagt att det förekom nämnder, och således även nämndemän, åtminstone i slutet av 1200-talet (Upplandslagen stadfästes 1298).

    Att såsom herr Söderbaum gör, att förmoda Axel Oxenstiernas medverkan i nämndemannainstitutionens skapande, saknar således all historisk grund.

    Utifrån detta gör jag också en förmodan, vilket icke är det samma som belagd fakta, att då ting i härader och hundare förekommit redan under så kallad vikingatid, kan det även vid denna tidpunkt kan ha funnits en form av nämnder och därigenom nämndemän.

  11. 11 Söderbaum juni 9, 2010 kl. 14:31

    Fältmarskalken: Jag brukar varken utbrista i eller ägna mig åt excesser, men det är mitt intryck att somliga andra i det här kommentarsfältet har en dragning åt det hållet av purt självhävdelsebehov. Precis som du säger är det varken klädsamt för en enskild person eller för en debatt att ägna sig åt slikt.

    Att nämnder nämns i Magnus Erikssons landslag är ingenting som jag omedelbart förknippar med nämndemannaämbetet inom rättssystemet. Alltså nämndemän som medverkar vid själva dömandet. Du får allt visa på tydligare koppling i så fall. Jag är ödmjuk och säger bara att jag inte vet.

  12. 12 Fältmarskalken juni 9, 2010 kl. 19:02

    Herr Söderbaum,
    Mitt enda uppsåt i denna diskussion är att lägga fakta på bordet och i detta finns intet personligt. Det jag då förväntar mig är att ovedersägliga fakta erkännes, respekteras och icke förvränges. Halstarrighet för halstarrighetens egen skull är något, det skall erkännas, som jag finner ytterst oklädsamt.

    Vid en genomgång av Konung Magnus Erikssons landslags tingsmåslbalk kan slutsatsen icke bli någon annan än att nämndemannen är ett objekt i denna lag. Exempelvis förekommer begreppet nämndeman, ”næmda man”, explicit i tingsmålsbalkens 3:e och 32:a paragraferna. Begreppet nämnden, ”næmdinne”, förekommer på 8 ställen i nämnda balk.

    Även i Konung Kristoffers landslag från 1442, en modernisering av Konung Kristoffers landslag, förekommer såväl nämnd som nämndeman. Här skall vi ock ha klart för oss att Konung Kristoffers landslag i princip gällde fram till det att det att 1734 års lag stadfästes av Konung Fredrik den 23 januari 1736.

    I detta sammanhang kan nämnas att bevarade domböcker från häradsrätterna i allmänhet finns från åren kring 1600. Dessa domböcker är jag väl förtrogen med och här inleds varje ting med en uppräkning av nämnden. Dessa ting verkade utifrån Konung Kristoffers landslag.

    Härmed torde herr Söderbaums utsaga ”Att nämnder nämns i Magnus Erikssons landslag är ingenting som jag omedelbart förknippar med nämndemannaämbetet inom rättssystemet.” vara vederlagt och en åtminstone 758 år lång tradition av nämndemannaämbetet kan konstateras.

  13. 13 Fältmarskalken juni 9, 2010 kl. 19:05

    I tredje stycket i inlägget ovan har ett fel insmugit sig, där det står ”en modernisering av Konung Kristoffers landslag”, skall vara ”en modernisering av Konung Magnus Erikssons landslag”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar