VÅRD, SKOLA, OMSORG – OCH PENSION
Sverige som välfärdsland var fram till 1970-talet en blommande trädgård. Visserligen redan vid den tiden med alltmera ogräs i rabatterna, konstbevattning och bekämpningsmedel av olika slag som vem som helst kunde förstå att det inte skulle vara långsiktigt hållbart. Idag har denna trädgård förvandlats till en sophög. Det enda som återstår av denna välfärd är minnet av att ”det var bättre förr” och socialdemokraternas obevekliga tal om det ständiga behovet av nya skattehöjningar.
De två ursprungligen konservativa politiska modellerna välfärdssamhället och folkhemmet hade under 1930-talet kidnappats av socialdemokratin. Socialdemokratin tog sedermera åt sig hela äran både för både dem och för landets välstånd. Samtidigt lät man alltmer marxistiska idéer ta överhanden i välfärdspolitiken, och därmed föröddes mer och mer det som en gång med rätta kunde kallas för svensk välfärd. Det resultat vi ser idag av den socialdemokratiska välfärdspolitiken är att varken speciellt mycket välfärd eller välstånd återstår, trots att Sverige under 1900-talet både har haft förutsättningarna och den uttalade viljan att bli världens bästa land ur både välfärds- och välståndssynpunkt.
Den svenska välfärdens kollaps är absolut inte ”borgarnas fel”, även om högern från start har varit skeptisk till den socialdemokratiska varianten av välfärdsstat. Faktum är att de borgerliga regeringar som varvat de socialdemokratiska från 1970-talet och framåt mer än någonting annat har varit goda förvaltare av den socialdemokratiska formen av välfärdsstat. Det är socialdemokraterna själva som genom sin politik har förött den svenska välfärden (detta har jag på olika vis berört i de tidigare delarna av denna artikelserie). Samtidigt är det också så att den svällande välfärdsstat som alltmer ingående kommit att lägga sig i också vanliga människors vardagsliv, medförde att den liberala kritiken mot allt som hade med välfärdsstaten att göra tog överhanden inom den borgerliga opinionsbildningen och sakpolitiken. Från oppositionshåll, där borgerligheten har befunnit sig 65 av de senaste 79 åren, har sympatier för välfärdsstaten inom det borgerliga blocket uppfattats som en politisk svaghet. Detta är förstås en av anledningarna till att nästintill ingen kritik alls har riktats mot socialdemokraterna från högerhåll i takt med att välfärdsstaten kollapsat. Det är bara liberala hurrarop som hörts.
Jag är socialkonservativ. Och ur mitt perspektiv är det väldigt beklagligt – och faktiskt förunderligt – att så lite kritik från högerblocket har hörts i debatten efter att socialdemokraterna först slagit fast att välfärdens kärna är ”vård, skola och omsorg”, och därefter så uppenbart misslyckats totalt med att leverera kvalitet inom alla dessa tre områden. Till att börja med befinner sig den svenska sjukvården i ett bedrövligt skick. Så dåligt att folk undviker sjukvården så långt det är möjligt. D.v.s. man vänder sig inte till sjukvården för att livet ska kunna fortsätta i normala spår, utan först när det inte går att hålla sig ifrån sjukvård längre och man behöver en komplett omstart. Anledningen till detta är dels att vårdköerna är jättelika – ingen vill stå i kö i över ett dygn för akutsjukvård och i över ett år för en operation. Dels att man inte längre vårdas på sjukhus utan skickas hem så fort det akuta besväret avhjälpts – man uppfattar sig både som en belastning, samtidigt som man inte känner att man får den omsorg man behöver när man är som allra svagast.
I den svenska skolan har barnen alldeles för länge inte fått någon riktig allmänbildning, de lär sig varken hyfs eller disciplin och vad värre är lär sig t.o.m. allt färre elever att läsa och skriva. Redan på 1970-talet började förfallet inom skolan bli tydligt, men det var inte förrän inför valet 2006 som borgerligheten med Folkpartiet i spetsen på allvar tog sig an kritiken av den veritabla flumskola som uppstått. Att de rödgröna nu kritiserar Alliansen för den svenska flumskolan (!) (t.ex. i SVT Agenda 30/5) säger allt om hur dålig borgerligheten har varit på opinionsbildning för en mera seriös kunskapsskola.
Vad gäller barnomsorgen så måste idag alla barn växa upp på kollektiva uppfostringsanstalter. Situationen runtom i Sverige är sådan att modern endast har möjlighet att ta hand om sitt eget barn under amningen. Eftersom ingen offentlig ersättning ges eller ens får ges (Länsrätten underkände till slut 1/7 2008 den s.k. Uddevallamodellen, som ansågs strida mot Kommunallagen) är det ytterligt få föräldrar som har ekonomisk möjlighet att ta hand om sina egna barn under barnens uppväxt (d.v.s. endast 1-2%). På dessa anstalter, som kallas för dagis, lär sig barnen den socialdemokratiska ordningen och livsåskådningen från grunden, inte som rent uttalad politisk indoktrinering utan i form av pedagogisk skolning – vilket fungerar bra på ungdomar och är väldigt effektivt just på barn. På dagis utvecklar barnen tinnitus av all stress de utsätts för (högsta andelen i världen). De blir också oroliga och otrygga i grunden – något som gör dem mer benägna som vuxna att ty sig till Staten snarare än att helt och hållet våga stå på egna ben. Absurt nog tror dagens svenska föräldrar att det är farligt för barnen att inte gå på dagis, oftast med hänvisning till att de då blir socialt efterblivna – som om hundra generationer av människor som inte gått på dagis skulle varit sämre rustade för ett civiliserat liv än barn som växer upp i det ”lyckliga” socialdemokratiska Sverige. Sanningen är att utvecklingen också ifråga om människors respekt inför varandra, värdiga beteende och förmåga att leva som självständiga människor har gått ner markant under de decennier vi försökt oss på denna form av kollektiv uppfostran.
Inom omsorgen utgör jämte barnomsorgen givetvis äldreomsorgen den andra grundstolpen. Otaliga är de exempel på medborgare som framhärdar slutet av sitt liv på s.k. ålderdomshem under omständigheter ovärdiga varje människa. Jag behöver väl bara nämna fluglarver i liggsåren och sovande i de egna kroppsutlåtelser, för att läsaren både ska minnas ett antal groteska bilder från nyhetsbevakningen och påminnas om de känslor vi alla känner att gränsen för en värdig – och framför allt dräglig – tillvaro på ålderns höst ligger betydligt högre än så. Att få statens tillstånd att överhuvudtaget bo ihop med sin make/livskamrat när man är gamla och sjuka, betraktas som ett lågprioriterat enskilt önskemål. Det visar det aktuella fallet med Gunnel och Arne i Eskilstuna. Detta exempel klargör bara alltför tydligt både hur illa ställt det är med den personliga välfärden för pensionärerna, och den familjefientliga attityd som präglar hela den socialistiska välfärdssynen. Dessutom visar det på ett alltför svagt engagemang inom Alliansen för äldres situation inom den av socialdemokraterna formade svenska välfärdsstaten.
Vid sidan om vård, skola och omsorg torde pension vara det viktigaste inslaget i ett välfärdssamhälle värt namnet. Det är nästan så man kan fråga sig varför inte pensionssystemet är en viktigare komponent i välfärdssamhället än t.ex. skolväsendet? Är det kanske för att pensionssystemet fungerar bra? Nja, det ser åtminstone väldigt mörkt ut inför framtiden när alla 40-talister har gått i pension och ska försörjas av dem som förvärvsarbetar, någonting man också kunnat räkna ut i decennier. Anledningen till att det ser så mörkt ut, är att de socialdemokratiska regeringarna har förskingrat en hel generations pensionsbesparingar (läs min artikel om detta). Detta har aldrig debatterats närmare i svensk politik, socialdemokraterna har aldrig behövt ställas till svars för det. Man kunde därför snarare anta att det är av dessa skäl som pensionssystemet inte fått en mera upplyft plats i debatten om välfärdssamhället och dess organisation. I våra dagars debatt rörande pensionen verkar dessutom både socialdemokraterna och Alliansen överens om att var och en kommer att behöva jobba längre än till 65-årsåldern, och att det hela bara handlar om att hitta en bra och blocköverskridande politisk lösning på detta. Det är rent ut sagt makabert! Hur oerhört viktigt det är ur välfärdssynpunkt att få några bra år i pension efter lång och trogen tjänst som yrkesarbetare och skattebetalare har jag tidigare skrivit om i en ledare i NWT.
Ett välfärdssamhälle fordrar givetvis en hel del skatt från medborgarna. Men varför betala jordens högsta skatter när vi inte får speciellt mycket välfärd? Och inte så mycket annat heller för den delen! När statsbyggandet som sådant påbörjades i tidernas begynnelse, lovades skydd mot fienderna i utbyte mot skatt. I dagens Sverige har vi inte ett militärt försvar värt namnet. Det befintliga inre skyddet mot kriminaliteten i form av polis- och rättsväsende lyckas inte heller upprätthålla lag och ordning på ett tillräckligt tillfredsställande sätt. Det sistnämnda hänger samman med att det alltför eftersatta polisväsendet går på knäna, och att domstolar läggs ner på löpande band. Att vi inte ens har ett ekonomiskt växande land bör helt klart också nämnas i sammanhanget. Om man har tur hjälper ens nära och kära en från vaggan till graven, och får en att känna både trygghet och tillförsikt i att man trots allt har varandra. Men även detta motarbetas genom den socialdemokratiska politiken i Sverige (se artikelseriens del 3).
Det svenska välfärdssamhället skulle behöva byggas om från grunden, och all marxism rensas ut. Jag har nu tillsammans med Rolf K Nilsson startat Facebook-gruppen Borgerliga för ett bättre välfärdssamhälle. Det är min övertygelse att vi inom högerblocket som står upp för ett välfärdssamhälle – en helt annan typ av välfärdssamhälle än den havererade socialdemokratiska välfärdsstaten – har väldigt mycket att bidra med i svensk samhällsdebatt och betydande politiska framgångar att se fram emot. Men vi behöver varandra! OBS att detta inte är någonting som vi gör i T&F:s namn eller så, bland våra skribenter finns också kritiker av välfärdssamhället. Så ska det också vara, det finns ingen direkt koppling mellan att vara konservativ och för välfärd. (Eftersom arbetet med dessa artiklar utvecklar sig så väl har jag nu också lagt till särskiljande egna rubriker för de tidigare artiklarna.)
- Tidigare delar i denna artikelserie:
- En konservativ syn på välfärdssamhället (III)
- En konservativ syn på välfärdssamhället (II)
- En konservativ syn på välfärdssamhället (I)
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Tack för ännu en välskriven artikel. Jag snubblade nyligen in på T&F utan att vara speciellt bekant med konservatism. Nu har mitt intresse ökat och jag följer er dagligen.
Jag håller i stort med dig om att de borgerliga varit dåliga på att kritisera socialdemokratin för att de misskött välvärden. Jag tycker också att det är viktigt med en grundläggande begränsad välfärd för alla, men… jag hävdar fortfarande att du har fel i pensionsfrågan 🙂
Här kommer några citat från din gamla artikel som du länkade till:
”För att ha råd med pensionsutbetalningarna hade den socialdemokratiska regeringen i allt större utsträckning tagit pensionsinbetalningar från de yrkesarbetande för att finansiera utbetalningarna till de nuvarande pensionärerna. Följden blev att man alltså inte längre arbetar ihop till sin egen pension – utan till sina föräldrars.”
Nej, det svenska pensionssystemet har aldrig inneburit att man betalat till sin egen pension. Det har hela tiden baserats på att de yrkesaktiva betalar för pensionärerna. Hade högerns linje i ATP-valet vunnit hade vi däremot haft det.
”Idag finns ett mycket allvarligt problem med att en stor andel av dagens pensionsinbetalningar går direkt till pensionsutbetalningar. När 40-talisterna nu går i pension skall de alltså bli försörjda av den klart mindre generationen av 70- och 80-talister. Det är helt enkelt ohållbart.”
Nej, det är inte ett problem. Det handlar om att koppla pensionen till de inkomster som man faktiskt har haft under livet. Det stora problemet med ATP och det gamla systemet var att några få goda inkomstår i slutet av karriären gav en hög pension för resten av livet. Med nuvarande system förstärks arbetslinjen även inom pensionssystemet, samt öppnar upp för ett större eget ansvarstagande avseende pensionssparande och liknande. Vilket är positivt.
Martin: ”Nej, det svenska pensionssystemet har aldrig inneburit att man betalat till sin egen pension. Det har hela tiden baserats på att de yrkesaktiva betalar för pensionärerna.”
Din tidigare synpunkt att man inte betalade till sin egen pension i det gamla pensionssystemet är korrekt. I min planerade kommande bok som bygger på alla dessa artiklar ska jag korrigera den formuleringen. Men det är alltså, vilket jag sagt tidigare, en felaktig uppfattning att pensionssystemet hela tiden betalats av de yrkesaktiva. De blivande pensionärernas pensionsinbetalningar lades dels på hög och åts upp av inflationen. Dels användes de till att inbetalda pensionspengar kontinuerligt användes för att dryga ut budgetunderskotten för en lång rad av socialdemokratiska regeringar. Dels konfiskerades de eftersom LO tyckte det var orättvist att tjänstemännen skulle få högre pension än arbetarna, trots att tjänstemännen avstått mycket mera lön. Efter allt detta räckte pengarna inte till för hela denna generation pensionärer, och man fick göra om pensionssystemet så att de som yrkesarbetar betalar till de som är i pension. Allt detta framgår i den relativt färska doktorsavhandling som jag hänvisar till i sagda artikel. Det är perspektiv som jag fått höra över köksbordet sedan jag var liten, och givet sagda doktorsavhandling är jag oerhört förvånad att detta inte har hållits emot sossarna.
”Sverige som välfärdsland var fram till 1970-talet en blommande trädgård. Visserligen redan vid den tiden med alltmera ogräs i rabatterna, konstbevattning och bekämpningsmedel av olika slag som vem som helst kunde förstå att det inte skulle vara långsiktigt hållbart”.
Konstbefattningen bestod av det mest absurda skattesystemet i hela västvärlden, där dåvarande finansministern, Gunnar Sträng, uppenabrligen inte såg någon som helst gräns för hur höga skatterna skulle kunna vara. Det Strängska skattesystemets fulländning kom genom ”Pomperipossaskatten” där det var frågan om 102 procents skatt.
Socialdemokraterna misslyckades visserligen med att socialisera näringslivet men var på god väg att socialisera medborgarnas inkomster. Följden blev att möjligheterna för samhällets fundamentala beståndsdelar de enskilda människorna och dess familjer kraftigt beskars.
Effekterna, av detta det socialdemokratiska välfärdssamhällets jättelika konstbevattningsprojekt, lever vi fortfarande med och det har skapat en beståenda skada då den på många sätt lamslagit människors förmåga att ta ansvar. En skada som kommer att ta generationer att läka.
”Men det är alltså, vilket jag sagt tidigare, en felaktig uppfattning att pensionssystemet hela tiden betalats av de yrkesaktiva. De blivande pensionärernas pensionsinbetalningar lades dels på hög och åts upp av inflationen. Dels användes de till att inbetalda pensionspengar kontinuerligt användes för att dryga ut budgetunderskotten för en lång rad av socialdemokratiska regeringar. Dels konfiskerades de eftersom LO tyckte det var orättvist att tjänstemännen skulle få högre pension än arbetarna, trots att tjänstemännen avstått mycket mera lön. Efter allt detta räckte pengarna inte till för hela denna generation pensionärer, och man fick göra om pensionssystemet så att de som yrkesarbetar betalar till de som är i pension.
Jag motsäger inte att sossarna varit duktiga på att förskingra pensionspengar. Problemet är ju att de inte har brytt sig om att det är de yrkesaktiva som betalar för pensionerna (innan 1948 när folkpensionen infördes så var det ju skattepengar rakt av som betalade för pensionerna, forutsatt att man räknar bort de privata pensionskassorna). Precis som du säger så har de använt pengarna till annat än vad de var avsedda för. Det motsäger dock inte min tes. Följden för sossarna blev ju att systemet underfinansierades, både pga av slösaktighet och inflation, men också pga av att ATP-pensionen var så gynnsamt utformad och att medellivslängden ökade. Det utarmade systemet.
Fördelen med det nya systemet är ju att det inte kan underfinansieras.
Har du läst Mats G. Nilssons pensionsrapport föresten?
Klicka för att komma åt PENSIONSPM_april_2010.pdf
Socialism bygger på att folk som jag ska rösta socialistiskt, jag bor i övre norrland, i lokalvalen är denna region närmast en ”enpartistat”.
Staten är vårt stora problem, inte storkapitalet, historiska fakta har dolts i socialismen, beskattning har beskrivits som solidariskt, när det egentligen alltid handlat om konfiskation och stöld, på medeltiden var skatt ett sätt för överheten i Svealand (kungen) att sko sig, och det som gällde var; betala eller dö (maffiasystemets grundide). Sen har socialismen gett ”skatteåterbäring” på RobinHood-vis, kanske logiskt. Men grundproblemet kvarstår, det är stöld. Men alternativet till socialism, vad skulle det vara för folk in norr…
Men det man nu ofta hör från ”liberaler” söderut innebär i princip att de tycker att vi här uppe haft det för bra för länge, nu ska tumskruvarna dras åt, nån kallade det för ”batong liberaler”. Detta trots att hela stockholmområdet levt i generationer på råvarudriften i norr, alla palats var en tid helt byggda på skogsstöld. Kronans och storbolagen betalar inte ett öre för sina råvaror, ganska bra bolagskalkyl. Klassisk kolonialism, De egentliga ägarna har fått ge upp. ”Krigsbyte”
Man kan vara vänster utan att vara socialist, faktiskt, vänster betyder bara att man är emot stordrift, maktkoncentration och konfiskation, höger är egentligen något som ingen vill vara, kommer väl från franska revolutionen, de som som stöttade den galne envåldshärskaren -Kungen, de satt på högra sidan i dåtidens parlament. Av samma skäl måste de som tycker stundande prinsessbröllop är mysigt vara analfabeter. Kungen införde de höga skatterna (G. Vasa), sossarna och annan stockholmsbaserad makt förvaltar systemet, naturligtvis, de lever ju på den. Skatterna skulle betalas av ”nån annan”, helst då folk i de tvångsannekterade delarna av kungariket, som Skåne eller övre norrland, pengarna skulle samlas i kungens kassakista (statskassan), som krigsbyte ungefär, de välbeställda skulle naturligtvis inte betala skatt, ”friherrarna” (kungens kompisar), grunddragen känns igen än, storfräsarna betalar ingen skatt, skatt betalas av ärliga småföretagare, och korkade lantisar. Men min fråga är: -vad är alternativet.
”Av samma skäl måste de som tycker stundande prinsessbröllop är mysigt vara analfabeter. Kungen införde de höga skatterna (G. Vasa), sossarna och annan stockholmsbaserad makt förvaltar systemet, naturligtvis, de lever ju på den. ”
Vad är detta för tal?
Det må vara att Konung Gösta var den som organiserade skatteindrivningen på ett mer effektivt sätt men skatter var inga något nytt påfund. Vidare, skall herr Johansson vara medveten om, har alltid vårt folk, historien igenom, haft ett och annat att säga till om när det gäller skatter. I vår förra regeringsform av 1809 manifesterades detta på följande sätt:
”§57: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af riksens ständer allena vid allmän riksdag.”
Att relatera det hela till det nu instundande högtidliga Tronföljarbröllopet finner jag synnerligen irrelevant och även ytterst tarvligt.
Kung Gösta??? Gösta Vasa? Ja du kanske inte ens vet vad han hette, än mer inte att han dubblade skatten i riket efter tillträdet, beskattningen tog sig även andra avskyvärda former, som du kan läsa dig till själv, innan du säger så säkert hur det var.
Jag märker att man kritiserar inte kungen ostraffat, det är ”tarvligt”…vår myspysiga kungahus, detsamma som konfiskerade 3/4 av landarelen i norr med den s. k. Avvittringen, den tydligaste effekten av svensk kolonialism, kronskogen, andra stal i U-länder Svenska kronan stal i norr… Stöld som stöld.
Samma krona, ättlingar till ”Gösta” utövade etnisk rensning i Skåne (Karl XI) då det landskapet införlivades med våld i Kungadömet. Gustav II Adolf skrev följande stolta brev hem till Stockholm februari 1612: -”varit inne i Skåne och detta till största delen avbränt så att 24 kyrksocknar samt Vä ligger i aska” -Myspys var ordet. Nånting att fira 6:e juni varje år?
Att Karl XI är på svenska 500-sedeln är inte så populärt i Skåne.
Troligen är ”Fältmarskalken” en representant för ”batongliberalerna”, valet av pseudonym antyder ju det.
Herr Johansson,
Att ni icke besitter några djupare insikter om svenska namnformer står här fullständigt klart. Namnet Gösta är en form av namnet Gustaf. Den konung vi här diskuterar skrev sitt förnamn på olika sätt av vilka följande kan nämnas: ”Gødztaff”, ”Giöstaff”, ”Göstaff”, ”Gustaff”, ”Gostavs” eller ”Gustavus”. Av dessa kan ju två förkortas till Gösta och det var även så han ofta kallades i folkmun.
Vidare använder herr Johansson den populära men helt ohistoriska benämningen Gustav Vasa. Denne konung nämndes aldrig under detta namn. Före trontillträdet nämndes han Gustaf Eriksson och efter konung Gustaf (om vi nu i detta sammanhang använder den normaliserade formen av förnamnet).
Jag må i all ödmjukhet råda herr Johansson att det är en god regel att ta del av grundläggande fakta innan man sätter sig på allt för höga hästar vilket herr Johansson dessvärre gjort i denna del av diskussionen.
Till övriga punkter i herr Johanssons inlägg ber jag, med tanke på den sena timmen, att få återkomma.
Ja det är lika sorgligt att läsa ”alianspartist”, hoppar över det som var ämnet: -Sossarnas förvaltande av kungarikets misslyckade ofria högskattestat.
Man föraktar fortgåpende folkrätten, det jag kallar höger, sen skiter jag fullständigt i tyrannernas namnbestyr. Men det jag tycker borede vara allmänkunskap är att svenska kungamakten var precis lika vidrig som alla andra kungasystem i Europa, det man frigjorde sig ifrån under artonhundratalets liberala förändringar och revolutioner, det som aldrig nådde till Sverige, därav vårt skattetryck och den sämsta personliga friheten i Europa. De nationaldagar som verkligen firas i världen är de som hyllar frigörelse från förtryck, det som Sverige saknar.
Mitt ämne är inte kungahistoria utan de restprodukter av tyranni som finns, det de flesta inte vill höra tals om, man vill hellre gulla med det förbannade kungahuset, tyrannins hemvist, i och för sig nu bara som ett turistiskt hyllande av tyranner, men lika sjukt ändå. Jag trodde att liberaler var republikaner, men det kanske var att var för optimistisk, i Sverige är kanske även liberaler högermän. Var finns då hoppet? Kanske man innert inne då även gillar statens förtryck av den enskilde, den svenska ofriheten, där skatt betals av dom längst ner, och de stora drakarna skor sig. Finns någon äkta svensk liberalism överhuvudtaget? Förhoppningsvis är Allianspartist och Fälmarskalken inte representativa för detta forum.
Så har det åter hänt att min debattivrige ”frände” Fältmarskalken inte, vid användning av min dator, noterat att vissa fält är automatiskt ifyllda.
Jag vill här bara säga att jag inte tar någon sin helst ställning i denna diskussion och beklagar att det hela blivit fel.
Tomas Johansson: Till att börja med så befolkades ju Norrland från 1600-talet och framåt genom att bönder i svealand fick skattebefrielse i 25 år. Möjligen kan det, som du säger, kallas för ”kolonisering” av samernas territorium (även om folkrätten tillmäter bosättare vissa större rättigheter till ett område än nomadiserande folkslag) – men Norrland har inte styrts som koloni. Exemplet Skåne, som du också tar upp, styrdes däremot i början som provins. Men de massmord som ägde rum i samband med att detta gamla kungarike inlemmades i det svenska imperiet och vars syfte var att kväsa upprorsmakare, kan knappast kallas för etniska rensningar.
En viktig poäng om Sveriges styre som du gör, dock utan att själv sätta fingret på saken, är att vi sedan Gustav Vasas dagar har varit centralstyrda – Sverige har aldrig haft feodalism. Den fria svenska bondestammen är (nästan) lika gammal som ”svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta”. Dessutom har folket alltid upplevt att kungen står på deras sida, mot en adel som man från både kungens och övriga folkets håll såg med viss misstänksamhet på. Något ”förtryck” kan man alltså inte tala om i det gamla Sverige på det vis som enväldiga kungar och makthungriga adelsmän förtryckte folket ute i Europa.
Söderbaum presenterar standardformulär nr 1 av svenska missuppfattningar, att norra sverige befolkades 1600 och framåt… ja ta och besök Vuollerim 6000 så kan du börja få lite verklig information. Det man med säkerhet kan säga att det är en väldigt ”bekvämt” för överheten i stockholm (staten) att hålla sig till denna syn, då gör det ju inte så mycket att man tar av fok allt de äger, de fanns ju inge folk där ändå, typ, dom har vi ju skickat upp… Dravlet om skattebefrielse har man hört till leda, kan ha funnits i begränsad omfattning, men i verkligheten har ingen ”folkvandring” någonsin skett hit upp. Men som sagt det skapar en svag självkänsla, vilket åtminstone i delar av historien verkligen varit avsikten, att krossa folk i ockuperade territorier, om nödvändigt med våld, men enklare då med mentala metoder.
Att vrångbilderna styr beror inte bara på att man vill ha övre norrland till samma sak som andra kolonier, det beror också på den totala okunnigheten, även hos oss häruppe, liksom den ryggradslösa stilen, som ännu gäller, man ska tillhöra löneslavskollektivet, tjäna bra per timme i gruvor, på kahyggen eller som tidigare åt Vattenfall. Slava åt staten samtidigt som man massakrerar sin egen hembygd, LO gillar verkligen den grejen, försvarar den in i döden.
Att bönder historiskt varit kompisar med kungen är något man ofta får höra och läsa, när jag gräver djupt i lokala författares skidringar, t ex om hur kronan la under sig 3/4 av marken i norr, så inser att under gegreppet ”bönder” i detta fall ingår ingen i denhär landsändan, kanske storbönder söderut, men de har heller intet alls med fok här uppe att göra.
Samiska prylen är den mest avancerade av metoder, kronan bestämde helt enkelt att det finns nåt som heter samer, på sdamma sätt so man menämnde negrer eller indianer eller annat av samma typ, ett sätt nedvärdea för egna avsikter, i verkligheten va lappar inge som fanns, åtminstone inte på det sätt som riksljugarna på artonhundratae hittade på, för riktets bäst, mest häpnadsväckande är”lapp ska vara lapp”-politiken unger rasimens era, då tvingade man folk att t ex sitta på golvet… skiolinspektören accepterade inte att ”klappar” satt på stolar, man fick inte bo i hus… vilket man gjort sen istiden (Vuoller 6000 igen) man skulle heller inte få lära sig bvanlifa skolämnet, inte heller svaenska… sjukt är bara förnamnet, man ville skapa en ras av vildar levandes som nomader. Nu när det finns lokaa författare och museer så får vi lära oss hur det egentligen var, så gads kan man tycka men universitet mm har mest haft en roll att trycke på oss mellansvenska uppfattnigar om ditt o datt, även om de inte vet så mycket om vad som gäller norr om Ö-vik.
Hoppsan, råkade trycka på ”skicka” före jag läst igenom nedra halvan, ursäkta mig för alla stavfel.