Sagittarius om… Herbert Tingsten och tyckarna

SAGITTARIUS | Sådär ja, åter tid för Gunnar Unger. Veckans artikel handlar om opinionsbildning och ”småtyckare och stortyckare”. Mycket nöje!

Texten är först publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964). Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Tomtar på loftet!

– Småtyckare och stortyckare, yttrade onkel H. fundersamt. På vad sätt skiljer sig egentligen stortyckare från småtyckare?

– Genom att använde mera munläder, föreslog jag. Onkel och Olof Lagercrantz, exempelvis, är typiska stortyckare. Ni gormar alltid när ni debatterar och vinglar fram på gränsen mellan det sublima och det löjliga med talrika övertramp åt jag ville inte säga vilket hållet.

– Jag undanber mig en dylik jämförelse, fräste den gruvlige gubben.

– Det gör säkert Olof Lagercrantz också, sade jag.

– Hut, pojklymmel! Men småtyckare då?

– De talar med mindre bokstäver.

– Skulle det vara du det? Eller kanske Svenska Dagbladets ledaravdelning?

– Ja, om onkel menar inga överord, lugna, sansade, balanserade, kloka omdömen.

– Småkloka?

– Hut, gubbstut!

– Nå, riksdagen då? Våra riksdagsmän får väl anses höra till småtyckarna.

– Jo, i den mån de tycker något alls och inte bara voterar.

– Jag såg just att första kammaren infört ett värdefullt hjälpmedel åt sina ledamöter. Det är ett slags skylt på talmansstolen, där de genom skioptikonbilder kan få reda på vad det är de debatterar. Hur vore det att komplettera den med en skylt på vilken det framgick hur de ska votera?

– Sossarna lär redan skicka ut stenciler till alla grppledamöter med besked om hur de ska rösta i en viss fråga.

– Storartat! Men varför inte utvidga servicen till att omfatta alla partier via skioptikonapparaten? Så här alltså: Nu debatteras det och det. Vid voteringen röstar h nej, fp nej, cp ja, s ja och k ja. Vilken rationalisering av demokratin! Ingen behöver av misstag trycka på fel knapp längre. Skulle detta genomföras kan ju även 1962-1963 års lagtima riskdag sägas ha åstadkommit ett resultat.

– Nu tycker jag onkel var orättvis.

– Jasså. Vad har du kunnat upptäcka för resultat då?

– Jo, ett jämförande studium mellan närvarosiffrorna i kamrarna och Sveriges kommunikationer har lett därhän att man numera på förhand kan bedöma hur länge debatterna bland de folkvalda fribiljettsinnehavarna på Statens järnvägar kommer att vara före helger och veckoslut. Det är bara att ringa till ”Upplysningen järnvägen”.

Gunnar Unger(till höger) i en radiodebatt med Herbert Tingsten.

– För att återgå till stortyckarna, sade den förfärlige åldringen, så får man väl räkna Tingsten dit. Är det någon som tar mun full så är det ju han.

– Tyst, inte ett ont ord om Tingsten, sade jag. Han är min gode lärare, som Jacques stekvändare brukade kalla abbé Coignard, detta sagt utan alla jämförelser i övrigt.

– Javisst ja, Tingsten gav dig en klapp på axeln i sina memoarer, sade den gemene gamlingen.

– Det har verkligen inte med saken att göra, svarade jag stelt.

– Nehej, naturligtvis inte. Men har du läst vad han skrivit i Idun-Veckojournalen häromsistens under den skämtsamma rubriken ”Varför bråda om storken och kungen?”. Där han uttalar denna din lärofader bl.a. följande:

”Det gamla försvaret för jultomten har sedan några årtionden slagit igenom i fråga om alla möjliga ålderdomliga seder och institutioner. Varför bråkar om monarki och kunglighetsfjäsk, det är löjliga och urmodiga ting och därför är det löjligt att kritisera dem. Statskyrkan och religionen, det är lite komiskt eller konstigt att allvarligt hålla på dem, men just därför komiskt och konstigt att angripa dem. Ordensväsendet: det är löjligt att fästa avseenden vid sådana småsaker, och därför klokast att med ett förstulet leende av ironi anamma och låtsas respektera. För femtio år sedan var alla dessa problem brännande, de var skiljelinjer mellan konservativa och radikala, men nu är de på väg att bli jultomtar, genomskådade och ändå sedda med tolerans eller välvilja.”

Även du får väl medge att detta stortyckande är bara dumt?

– Inte dumt, svarade jag undvikande. Tingsten är konstitutivt oförmögen att vara dum. Men låt oss kalla det en smula bornerat.

– Det tycker jag är milt uttryckt. Att säga att religionen och kyrkan är något komiskt och monarkien och kungligheten något löjligt och urmodigt, det vittnar om en kvasirationalistisk egenrättfärdighet, som jag skulle vilja kalla förstockad snarare än bornerad.

– Men detta är ju ingenting nytt, utbrast jag irriterat. Det är ju samma gamla käpphästar som motionerades i DN:s ledarspalter så länge Tingsten var tidningens chefredaktör.

– Du tillstår alltså att hans utgångspunkter är lika godtyckligt valda som…

– Som onkels? Javisst. Jag har väl inte för intet lärt mig ideologikritik av Tingsten. Det är klart att låta oss säga läran om folksuveräniteten är precis lika metafysisk som läran om kungadömet och Guds nåde. Huvudsaken är väl att vi här i landet lyckats åstadkomma en kompromiss mellan monarki och demokrati som i praktiken slagit mycket väl ut.

– Ehuru lärjunge till Tingsten vidgår du med andra ord att det finns och bör finnas utrymme i tillvaron för andra synpunkter än de förment rationalistiska.

– Javisst. Var gång jag hör ordet rationalism tänker jag alltid på den odödlige Nils Darell-historien: ”Det finnf dom fom fäjev att två och två ä fyva. Och få finnf de dom fom fäjev att tve och ett också ä fyva. Vem fan fka man egentligen tvo på?”

– Det är ingenting att skämta om, anmärkte onkel H. förargat. Du sa nyss att din beundrade Tingsten var konstitutivt oförmögen att vara dum. Men han är lika konstitutivt oförmögen att vara något annat än intellektuell. Har du aldrig tänkt på att när du läst hans i och för sig lysande memoarer, i sitt slag de mest fängslande böcker skrivna på svenska, hur – jag vill inte vara torftig, men på något sätt torr, färglös och doftlös och klanglös hans värld är? Han bekänner själv att han inte har något sinne för musik, måleri, skulptur, arkitektur, att han är oemottaglig för naturens skönhet att han hellre läser en pjäs än ser den spelas. Men bara därför att han är lika blind och döv för de oerhörda känslovärden, som är förknippade med till exempel religionen, ger det honom verkligen inte rätt att kalla andras religiositet för komisk.

– Han är nu en gång en konsekvent rationalist.

– Tingsten konsekvent? Det finns bara ett ord för hans tomtefilosofi: tomtar på loftet! fnyste den gräslige geronten.

Sagittarius

Redaktionen

0 Responses to “Sagittarius om… Herbert Tingsten och tyckarna”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar