Rekommendation inför hösten: Stödrösta

Valet närmar sig obönhörligt, och opinionsmätningarna kommer nu i svärmar som vore de norrländska myggflottiljer. Än leder kaosets rödgröna riddare, än alliansen. Än står Sverigedemokraterna och knackar på porten till Riksdagen, än är de som bortblåsta i opinionen. Vad man kan konstatera i all denna osäkerhet är dock att läget ser betydligt ljusare ut än vad det gjort under snart sagt hela den gångna mandatperioden. Alliansen ser faktiskt ut att ha en hyfsad chans att vinna valet.

Jag vågar nästan utlova att de fyra allianspartierna kommer att få fler röster än de tre rödgröna. När det kommer till kritan tror jag många av de traditionella sosseväljarna värjer sig inför tanken såväl på Sahlin som statsminister, som en koalition där Lars Ohlys kommunister och stenålderskramarna i miljöpartiet får ett avgörande inflytande. Vissa torde ta det numera inte särskilt stora steget över till det nya arbetarepartiet, andra parkerar på soffan.

Åkesson(SD) hoppas bli tuvan som stjälper det borgerliga lasset

Ja, men då är ju allt klappat och klart. Eller? Nja, det finns dessvärre ett par hinder på vägen. Det första hindret består av årets stora utmanare, Sverigedemokraterna. Om de kommer in i Riksdagen är det ytterst osannolikt att något av de två stora blocken får egen majoritet. Så pass jämnt är ändå läget.

Skulle detta ske får vi ett ytterst osäkert parlamentariskt läge. Teoretiskt skulle alliansen kunna ge sig till att försöka regera vidare i minoritet, utifrån den kyliga beräkningen att de rödgröna ändå inte är beredda att samarbeta med parian SD. Jag tror det vore lite väl optimistiskt. Både när det gäller utrikespolitik och ekonomisk politik ligger SD betydligt närmare de rödgröna än alliansen. Upplagt för en rad nederlag i Riksdagen för en alliansregering i minoritet således, och i förlängningen nyval.

Andra tänkbara lösningar i detta läge vore någon form av blocköverskridande regering, eller ett rödgrönt försök att regera i minoritet. Sammantaget kan man säga att en röst på SD i praktiken kommer att bli en röst för en mindre stabil och handlingskraftig regering, och/eller för ett ökat rödgrönt inflytande över det politiska livet. Rekommendation ett för att en alliansseger verkligen skall slå genom är helt enkelt – inga röster på SD.

Maud Olofsson (c) erbjuder det mest marknadsvänliga alternativet

Nästa hinder består av Riksdagsspärren. När nu allianspartierna med dårens envishet väljer att gå till val som fyra enskilda partier har vi således den uppenbara risken att något av de fyra partierna inte klarar att kvala in till Riksdagen. Två partier, C och KD, ligger sedan länge mycket farligt nära den gränsen. Skulle ett av dessa falla genom är det adjöss och Good Bye för alliansregeringen, oavsett om de flår flest röster eller inte. Återigen – så jämnt är läget att en sådan genomklappning ofelbart avgör valet.

Rekommendation två för en alliansseger är således – stödröstning. När inte politikerna klarar av att agera för att undanröja detta potentiella hinder för en alliansseger får vi väljare kliva in och ta ansvaret och se till att inte detta val blir en moderat pyrrhusseger. Moderata sympatisörer gör klokt i att överväga om de inte istället skulle kunna lägga sin röst på Maud Olofsson eller Göran Hägglund. Folkpartiet står nog på egna ben, men har knappast råd att avvara särskilt många stödröster.

Kanske är det till och med så att när man som moderat börjar granska alternativen så framstår inte längre moderaterna som det självklara valet. Tiden då moderaterna var det tydliga högeralternativet i svensk politik är borta. För de som främst värnar om en tydlig marknadsekonomisk profil torde idag Centern vara ett bättre alternativ än Moderaterna. Där finner vi de politiker som tydligast står upp för ett avskaffande av värnskatten, rätten för företag att driva sjukhus, lättnader i arbetsrätten, och som motsätter sig höjda tak i arbetslöshetsförsäkringen.

Centern kan också vara ett alternativ för den borgerligt lagde som har en mer skeptisk läggning till internationellt samarbete, t.ex. i form av EU och NATO, där ju centern har en mer ljummen inställning än övriga allianspartier. Centern skiljer också ut sig genom sin mera tillåtande inställning till spridning av upphovsrättsskyddat material, så för den som annars hade tänkt kasta bort sin röst på Piratpartiet torde Centern kunna vara ett rimligt alternativ.

Göran Hägglund (Kd) står för det mest familjevänliga alternativet

Kristdemokraterna kan istället vara ett alternativ för den borgerlige med mera socialt konservativa åsikter. För den som sätter särskilt värde på den traditionella kärnfamiljen, föräldrars möjligheter att själva bestämma hur deras barn skall tas om hand och annat som rör den egna livssituationen är Kristdemokraterna det självklara valet.

Även de borgerliga väljare som är mera restriktiva i sin syn på värdet av en fri marknad när det handlar om varor och tjänster, t.ex. alkohol och spel, som för vissa brukare övergår i ett destruktivt missbruk, har i KD ett alternativ. I övrigt sticker Kd numera egentligen ut i väldigt få frågor, så för den allmänborgerligt lagde torde Hägglund vara ett lika gott val som t.ex. Reinfeldt.

Vart och ett av allianspartierna och dess företrädare har naturligtvis egoistiska skäl att önska sig en maximering av sitt stöd. Därför inser jag att denna min uppmaning till stödröstning knappast torde välkomnas av moderaterna, som ju är det parti vars väljare jag ber rösta annorlunda. Samtidigt hoppas jag att moderaterna inser att inte ens ett valresultat i nivå med deras allra bästa opinionssiffror idag är värt någonting om ett av dess allierade partier snubblar på mållinjen och får mindre än 4%.

Måtte denna rysare vi har framför oss, hur den nu än utfaller, bli en väckarklocka för allianspartierna. Måtte detta vara sista gången vi går till val som fyra partier. Tiden har kommit att ta nästa steg i samarbetet. Nu är det dags att bilda Allianspartiet, och låta de fyra nuvarande allianspartierna gå i graven.

Patrik Magnusson

62 Responses to “Rekommendation inför hösten: Stödrösta”


  1. 1 Stoller juni 24, 2010 kl. 20:48

    Jag förstår hur du tänker och du har en klar poäng. Men finns det inte något som går förlorat vid en skrotning av de olika borgerliga partierna på riksnivå (vilket ju förslaget i praktiken innebär).

    Om vi förlorar en vitaliserande konkurrens, om vi förlorar en dynamisk borgerlig mångfald, var hamnar vi då? Risken är att vi skapar ett nytt (S)torparti med makten som självändamål. Risken är att vi skapar en borgerlig motsvarighet till socialdemokraterna. En vedervärdig tanke.

    Vi får heller inte glömma att de borgerliga partierna skiljer sig åt i ideologi och praktik. Det är väljarna som avgör vilket av de fyra partierna som ska ha mest att säga till om. Demokratin som sådan skulle alltså förlora på ditt förslag. Demokrati kräver mångfald. Politisk likriktning har vi mer än nog av i detta land under lång tid.

    Stödrösta om ditt hjärta tillåter dig, men avskaffa ej den inomborgerliga debatten!

  2. 2 Erik Hellsborn juni 24, 2010 kl. 21:11

    Ett annat alternativ för en stabil högerregering är att de fyra helt enkelt slutar behandla SD som en pestsmittad och överväger ett samarbete.
    Priset blir en kursändring i frågar kring invandring och integration, belöningen att man i övriga frågor kommer kunna fortsätta på samma väg som man gått de sista fyra åren.

  3. 3 Patrik Magnusson juni 24, 2010 kl. 21:56

    Stoller:

    ”Om vi förlorar en vitaliserande konkurrens, om vi förlorar en dynamisk borgerlig mångfald, var hamnar vi då?”

    Var har vi hamnat nu? Du kan väl inte på allvar mena att vi har en dynamisk mångfald inom alliansen. Partierna är ju utslätade till oigenkännelighet.

    Naturligtvis har du en poäng i att det finns risker med min modell. Det beror lite hur ett sådant parti skulle organiseras. Ett toppstyrt homogent parti skulle definitivt bli ett monster av sossesnitt.

    Ett parti som tillåter och uppmuntrar en livlig intern diskussion, där individuella kandidater och fraktioner får mera utrymme att bilda opinion och söka väljarnas gunst kan däremot bli den vitamininjektion som borgerligheten behöver.

    ”Vi får heller inte glömma att de borgerliga partierna skiljer sig åt i ideologi och praktik.”

    Historiskt håller jag med dig, men inte idag. Visst finns ideologiska skillnader inom alliansen, men de skiljelinjerna går inte mellan de fyra partierna, utan oftare inom dem. För en konservativ är partistrukturen just nu en mardröm.

    Inom praktiskt taget samtliga allianspartier finns en minoritet med mera konservativa värderingar. Dessa blir dock överkörda redan inom sitt eget parti, innan de olika partierna börjar kompromissa sig samman i alliansen.

    Om alla dessa splittrade konservativa fick samlas under ett tak skulle de kunna bli en betydelsefull minoritet inom ett alliansparti, och faktiskt få möjlighet att få gehör för lite av sina ståndpunkter.

    Skulle ett sådant enat alliansparti inte förmå tillgodose sina konservativa väljares intressen i alla fall i någon utsträckning finns alltid möjligheten att de bryter sig ur allianspartiet och startar eget. Det kan man göra i ett 50%-parti, men knappast i ett läge när vi har fyra allianspartier, varav åtminstone två riskerar att få respass ur Riksdagen. Ett femte alliansparti i det läget…Nej!

    Jag tycker att det känns oerhört frustrerande att tvingas välja mellan att rösta för ett starkt försvar (fp) och då få feministisk klåfingrighet på köpet, mera av marknadsekonomi (c) och då få semiisolationism och värderadikalism på köpet, eller en juste familjepolitik (kd) till priset av nej till NATO och släpphänt biståndspolitik.

    Kanske är det jag som har en märklig uppsättning värderingar, men jag tycker att de små variationer i åsiktspaketen allianspartierna uppvisar är fullkomligt ologiska och utan ideologisk röd tråd. Jag hade kunnat köpa fyra partier om ett hade varit renodlat socialkonservativt, ett liberalkonservativt, ett nyliberalt och ett socialliberalt, men inte fyra socialliberala med varsin avvikande gimmick.

  4. 4 Patrik Magnusson juni 24, 2010 kl. 22:09

    Erik Hellsborn:

    Även om vi bortser från det faktum att det finns betydande ideologiska hinder för ett samarbete mellan alliansen och SD, inte bara på invandringens område, utan även inom viktiga frågor som ekonomi och utrikespolitik, så finns det betydande taktiska hinder.

    Det går inte att komma ifrån att såder 80% av befolkningen fullkomligt avskyr SD, och att det för båda blocken finns betydande vinster att göra på att utmåla sig själv som den principfaste som vägrar kompromissa med mörkrets krafter, medan motståndarna utmålas som makthungriga och ryggradslösa, som redo att gå i allians med djävulen själv om det ledde till Rosenbad.

    Det är inte alls osannolikt att den sida som eventuellt skulle lyckas övertyga väljarna om den verklighetsbeskrivningen skulle kunna få tillräckligt många att byta sida för att vinna egen majoritet, oavsett om SD kommer in eller inte. Mot den bakgrunden är det ett faktum att SD är pestsmittade, oavsett om man tycker det är rättvis eller ej i sak.

    Vad som skulle hända om SD kommer in, och ingen allians får egen majoritet återstår dock att se. När det kommer till kritan är det inte säkert att principfastheten är lika stark som före valet när det bara är en teoretisk möjlighet, och då man har allt att vinna på att framstå som principfasta.

    Min gissning är att om denna situation skulle uppstå så får vi någon form av samarbete mellan alliansen och miljöpartiet, men förhoppningsvis slipper vi få reda på om min gissning är rätt. Förhoppningsvis vinner alliansen en majoritet av egen kraft.

  5. 5 Andreas Braw juni 24, 2010 kl. 22:56

    Att låsa sig vid ett gemensamt parti är nonsens. Ska Liberati och de konfessionella i KD samsas under samma partipiska? Aldrig i livet. Vi brinner för helt olika saker, och enigheten skulle krossas om partierna slogs ihop. Massor av ideella krafter skulle förloras. De mindre grupperna, som vi kristdemokrater, skulle bli överkörda i alla frågor – nu kan vi ställa ultimatum på ett annat sätt. Att slå ihop partierna är att döda högern.

  6. 6 Patrik Magnusson juni 25, 2010 kl. 7:31

    ”De mindre grupperna, som vi kristdemokrater, skulle bli överkörda i alla frågor – nu kan vi ställa ultimatum på ett annat sätt.”

    Uppenbarligen tolkar vi dagens läge lite olika. Att bli överkörd i alla frågor är precis så jag uppfattar dagens vardag för Hägglund & Co.

    Den enda typ av ultimatum Kd utnyttjat de senaste åren är av typen ”Om vi inte får gehör för krav X, så överger vi krav Y också”

    Men jag håller med om att ett sådant enat alliansparti aldrig skulle kunna funka om det organiserades som ett traditionellt svenskt parti med vinande partipiska. Det skulle med nödvändighet behöva bli en ny sorts parti.

    Hur ser du på problematiken med små allianspartier som riskerar att åka ur Riksdagen, och därmed bana vägen för Mona Sahlin som statsminister? Har du någon bra alternativ lösning till sammanslagning för att eliminera detta hot är jag idel öra.

  7. 7 Andreas Braw juni 25, 2010 kl. 9:50

    Ok. Vi blir överkörda. Hur var det med sänkta skatter för pensionärer, med fastighetsskatten, med vårdnadsbidraget, med allt vi gjort för vården?

    Med fyra partier kan vi driva fyra olika linjer. Tro inte att Maria Larsson hade blivit minister i ett sammanslaget allmänborgerligt parti. Tro inte att Allan Widman hade kunnat närma sig en post som försvarsminister i ett stort parti. Det krävs flera partier för att inte ”nya moderaterna” ska försoffa borgerligheten helt.

    Det vore intressant att se hur du tycker att kristdemokrati, socialliberalism, batongliberalism, nyliberalism, teknokrati och liberalkonservatism ska samsas i ett nytt parti rent praktiskt. Tror du att våra frikyrkliga medlemmar i KD tänker dela partibok med Alexander Bard? Tror du att muslimerna i moderaterna tänker samsas med oss i KD? Eller att centerns LRF-bönder kommer att gilla stockholmsmoderaterna?

    Alliansen är ett bra sätt att hindra bottendöd i partierna. De får behålla sin karaktär, men till viss del driva gemensam politik. Någon annan lösning är inte möjlig.

  8. 8 Julius juni 25, 2010 kl. 14:06

    Fegt av er att inte uppmuntra folk att rösta för deras politiska åsikter. Detta uppskattar jag inte alls.

  9. 9 Oskar juni 25, 2010 kl. 14:33

    Genom att stödja de nyliberala allianspartierna går författaren såväl emot tidningens idéförklaring som den konservativa ideologins kärnfrågor. Det är verkligen beklagande att Braw så okritiskt låter Alliansen representera en konservativ väljargrupp när blocket gång på gång har svikit konservativa väljare.

  10. 10 Oskar juni 25, 2010 kl. 14:35

    Jag vill rätta mitt tidigare inlägg. Kritiken gäller naturligtvis Magnusson och inte Braw.

  11. 11 Thomas juni 25, 2010 kl. 16:05

    Patrik Magnusson m fl,

    ”… Det går inte att komma ifrån att sådär 80% av befolkningen fullkomligt avskyr SD…”

    Utan minsta lilla ironi, och utan att vara partimedlem i Sverigedemokraterna (sd) – eller något annat parti för den delen – har jag inte kunnat låta bli att smått fascineras av den demoniseringsprocess av sd som etablissemanget inom politik och media har utför i många år nu. Därför vill jag förutsättningslöst ställa frågan om det finns någon här på T&F som seriöst vill söka lägga ut texten om vad denna avsky kan komma sig av?

    Här duger det liksom inte att säga att sd är rasister, fascister, nazister etc, för de är de inte.
    Det är heller knappast sanningsenligt att säga att alla partier som likt sd är emot invandring i ett öppet, informerat samhälle – med så mycket beresta människor som det svenska – alltid kommer att ogilla sd, ty sd är inte per definition emot invandring. Vad det handlar om, är att sd är emot en ogenomtänkt, okontrollerad massinvandring tillåten och genomförd under decennier. Detta är dock inte detsamma som att per automatik vara emot all form av invandring.
    Faktiskt inte.

    Jag tillåter mig att i sammanhanget undra hur den politiska debatten blivit så ytterligt intellektuellt ohederlig, att ca 80 procent av befolkningen bestämt sig föra att döma ut, och rent av avsky, ett politiskt alternativ de vet så lite om?
    Beror det på att mänskligheten i stort är tämligen intellektuellt ohederlig? Kan det komma sig av den mångåriga, tämligen orättvisa, mediakampanjen mot sd, som fått många bland det s k vanliga folket att tro på allt media framför angående sd?

    Jag är en slags ideologisk blandning mellan socialkonservativ, neokonservativ, samt nationalkonservativ, och kallar mig gärna medkännande konservativ.😉 Vad gäller höstens val, har jag inte beslutat mig för att rösta på sd. Jag har överhuvudtaget inte beslutat mig för att rösta alls, och detta kan bli det första valet där jag blankröstar.

    Rent generellt har jag sedan jag började följa det amerikanska politiska livet via Fox News alltsedan presidentvalet år 2008, alltmer börjat inse hur allsköns vänsterliberaler infiltrerat den offentliga sektorn och media, och utnyttjar denna maktposition till att ständigt söka demonisera allt som står för någonting mer traditionellt, och rentav konservativt.

    Ungefär samma mönster tycker jag mig märka i Sverige i form av svenska gammelmediers ständiga demonisering av sd. Jag tror att många vet och känner på sig att sd inte är någon mörkermakt, men de vet samtidigt att detta är ett för svenska förhållanden nytt inslag i och med att det vill och vågar inte den ena traditionalistiska och konservativa positionen. De mer inlästa har börjat att förstå, att sd är ett värdekonservativt parti, vilandes på den breda socialkonservativa fåran. Som ett sådant parti vill sd ej ha en massa liberaliseringsreformer av det svenska samhället, utan snarare en återgång till en äldre, mer beprövad, lagstiftning. Detta ligger knappast i linje med en tämligen ekofascistisk, bögfeministiskt vänsterdiktatur till samhälle, som nog mer än en vill beskriva Sverige som. Även om ett dylikt språkbruk av många kan anses som direkt vulgärt och ytterligt motbjudande.

    Får sd igenom sin agenda kommer Sverige att vara ett land utan samkönade äktenskap, utan homoadoptioner, utan inseminationer av lesbiska och ensamstående kvinnor, utan daltande med grova våldsbrottslingar, utan ogenomtänkt massinvandring, utan ett Kalle Anka-försvar, utan en rättsapparat som för länge sedan tycks ha gett upp inför kriminaliteten, och ett land med kärnkraft.

    Detta är knappast en typ av land som socialister, vänsterliberaler, och självutnämnda rättrådiga borgerliga politiker och mediamänniskor tycks önska sig. Folket däremot, kanske är av en avvikande mening. Jag tror på det senare, och tror vidare att sd kommer in i riksdagen. Sker det inte i år, lär det hända 2014. Detta inte minst eftersom sd tycks ha så god skjuts på sitt ungdomsförbund sdu.

    Sverigedemokraterna kommer nog in i riksdagen, inte minst på grund av sin öppet traditionalistiska, värde- och nationalkonservativa agenda. Detta oavsett om belästa (fortfarande ingen ironi) skribenter på forum som T&F anser att sd inte är ett verkligt konservativt parti, och oavsett att statsvetare som Stig-Björn Ljunggren menar att till sd dras mest bara s k white trash.

    Jag tror att såväl T&F som allehanda statsvetare och andra intellektuella är fel ute, och att vi ser en ny kraft födas inom svensk politik.

    Jag kan naturligtvis ha helt fel, men detta är vad jag tror i nuläget.

    Mvh

  12. 12 Andreas Braw juni 25, 2010 kl. 16:35

    Förlåt att jag stöder en regering som på allvar sänker skatter och uppmanar folk att ta eget ansvar. Förlåt att jag stöder ett parti som genomfört flera helt nödvändiga frihetsreformer för familjer och äldre. Förlåt att vår politik ger resultat.

    Politik är det möjligas konst. Tänk på det, ni som stöder partier utanför riksdagen, utan inflytande. Alliansen gör skillnad. Om ni inte klarar av att skilja på retorik och politik, så förstår jag att ni inte gillar alliansen. SD:s stora paradstycke är att välta Alliansen och ge oss Mona som statsminister.

    SD kanske kan låta som en bra idé, tycker ni. För det första är de uttalade folkhemssossar, för det andra är deras företrädare på tok för dåliga. De som jag träffat runtom i landet har varit under all kritik. Undantaget var Stefan Lundkvist som precis hoppat av från CUF. SD:s riksdagslista är för övrigt genuint usel, och den enda som vore någon egentlig tillgång i Riksdagen, nämligen Stellan Bojerud, står på en kass position på riksdagslistan.

    I övrigt bör man ta upp hur SD skött sig lokalt. Deras lokala företrädare har hoppat av sina uppdrag, skolkat från kommunfullmäktige, lagt helt tokiga förslag och knappast tillfört något där de har fått chansen. Åk ut i småkommunerna och prata med SD-folket där – maken till inkompetens har jag aldrig stött på!

    Personligen har jag flera gånger skrivit om t.ex. problematiken med mångkultur, jag är stolt över att vara svensk och jag har också skrivit om att hetsandet mot SD är obefogat. Jag är inte heller nyliberal eller liberal över huvud taget. Däremot stöder jag helhjärtat den regering som genomfört de största skattesänkningarna någonsin i Sverige, som börjat skapa ordning i rättssystemet (även om jag hoppas att vi blir av med Beatrice Ask efter valet) och driver tillsammans med många andra på för att försvarsfrågorna åter ska hamna i fokus.

  13. 13 Thomas juni 25, 2010 kl. 19:28

    Andreas Braw m fl;

    ”Förlåt att jag stöder en regering som på allvar sänker skatter och uppmanar folk att ta eget ansvar. Förlåt att jag stöder ett parti som genomfört flera helt nödvändiga frihetsreformer för familjer och äldre. Förlåt att vår politik ger resultat…”

    Det finns ingen anledningen för en gentleman som du att överhuvudtaget be om ursäkt, jag försäkrar.🙂

    Att jag skrev mitt inlägg ovan, bl a angående den allomfattande demoniseringen av sd, var för att problematisera just denna behandling, och inte för att attackera enskilda sympatisörer till Alliansen. Jag önskade heller inte att helt underkänna borgarna.
    För övrigt kan jag lugnt försäkra, att i valet mellan Alliansen kontra de röd-gröna, mellan Anders Borg versus Thomas Östros, mellan bejakare av kärnkraft och en trygg energipolitik kontra ursinniga kärnkraftsmotståndare och ekofascister, mellan en Allians som nog vill upprusta försvaret när vi får en mer uthållig högkonjunktur versus en trojka som käckt uppmanar USA att nedlägga samtliga sina internationella militärbaser, mellan arbetslinje kontra bidragslinje, mellan kunskapsskola versus flumpedagogik osv, osv, osv, är det ingen tvekan om att jag väljer Alliansen framför de röd-gröna.

    … Jag är bara så ytterligt sorgsen i mitt hjärta över de faktum att snart sagt allt av konservativa ideal tycks vara närmast bortsopade från Allianspartiernas agendor, eller har jag månne missat något?

    ”… Politik är det möjligas konst. Tänk på det, ni som stöder partier utanför riksdagen, utan inflytande. Alliansen gör skillnad. Om ni inte klarar av att skilja på retorik och politik, så förstår jag att ni inte gillar alliansen. SD:s stora paradstycke är att välta Alliansen och ge oss Mona som statsminister…”

    Jag gillar Anders Borg, Göran Hägglund, Maria Larsson, och många andra politiker i Alliansen. Jag tycker Alliansen gör skillnad mot en riksdag dominerad av allsköns vänsterdårar. Detta hindrar dock inte mig från övertygelsen om att det kommer att hända saker när hela det ‘fält’ som kunde ha bestått av allsköns värde- och nationalkonservativ politik lämnas därhän.
    Men någon slags logik går det att anta att ett eller flera värdeorienterade partier kommer att göra anspråk på att fylla detta fält med en mer traditionellt orienterad politik, och om dessa partier är nog lyckosamma i sin valkampanjer, lär de komma in i olika politiska församlingar.

    När det gäller det faktiska slutresultatet av höstens val, vet ingen hur det blir. Jag är dock envis och naiv nog att anse att det inte går att kräva att alla hela tiden ska taktikrösta. Några måste få rösta på alternativ de faktiskt känner för, även om detta leder till problematiska parlamentariska situationer efter valet. Om inte verkligt fria val tillåts, har vi ingen demokrati. Det är naturligtvis bekvämast för Fredrik Reinfeldt om Alliansen får minst femtio procent av rösterna, men väljarnas uppgift är inte att behaga sittande statsminister. Om väljarna kan anses ha någon uppgift, torde den snarast vara att behaga sig själva genom ett ärligt röstande.

    Vad gäller fru Sahlin som statsminister, kan jag efter att ha följt diverse sd-bloggar etc – jämte andra politiska sajter – i ca ett års tid, lugnt intyga att merparten av sd:are är djupt besvikna på socialdemokratin, och alls inte anser Mona Sahlin lämplig som regeringschef.
    Inte alls.

    ”… SD kanske kan låta som en bra idé, tycker ni. För det första är de uttalade folkhemssossar, för det andra är deras företrädare på tok för dåliga. De som jag träffat runtom i landet har varit under all kritik. Undantaget var Stefan Lundkvist som precis hoppat av från CUF. SD:s riksdagslista är för övrigt genuint usel, och den enda som vore någon egentlig tillgång i Riksdagen, nämligen Stellan Bojerud, står på en kass position på riksdagslistan…”

    Här väljer jag i princip att passa, eftersom en privatperson som jag knappast har till uppgift att försvara och marknadsföra sd. Jag kan dock inflika att min bild av sådana som Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson, Erik Almqvist m fl ledande sd:are, är att dessa är välutbildade – många har läst vid Lunds universitet – är tämligen allmänbildade när det samhälle, statsvetenskap, historia, ekonomi m m, och ex inte bör jämföras med allehanda företrädare för Ny Demokrati under tidigt 1990-tal.
    Vidare kan nämnde Stefan Lundkvist framhållas som ett framtidslöfte, och Pavel Gamov från Uppsala-distriktet är en annan. Det finns fler.

    ”… I övrigt bör man ta upp hur SD skött sig lokalt. Deras lokala företrädare har hoppat av sina uppdrag, skolkat från kommunfullmäktige, lagt helt tokiga förslag och knappast tillfört något där de har fått chansen. Åk ut i småkommunerna och prata med SD-folket där – maken till inkompetens har jag aldrig stött på!”

    Jag betvivlar alls inte sanningshalten i din historiska verklighetsbeskrivning, men vill dock undra om inte det är just en historik. Det har såvitt jag förstår gjorts många utbildningsinsatser hos sd under senare år, varför de som idag kandiderar på de olika listorna borde kunna vara väl så kompetenta som sina historiska företrädare.

    I sammanhanget går det ju även att tillägga följande. Det är knappast något mysterium att det har varit svårt att få mer välutbildat, kunnigt, väletablerat folk att gå med i sd fram till dagsläget, och rentav kandidera för partiet, när alla som har gjort det har kunnat räkna med betydande repressalier i sina privatliv. Det kan handla om trakasserier i bostadsområdet, uppsägningar, utfrysningar, vuxenmobbing, och otaliga fysiska attacker. Det finns sd-representanter som lakoniskt drar på sig skyddsdräkter av kevlar när de ska ut i skolor och prata eftersom knivattacker har förekommit osv.
    Att sd under dessa förutsättningar överhuvudtaget finns till som parti, förmår locka till sig folk, och t o m har lyckats komma över 5 procent i många opinionsmätningar är inget annat en smärre bragd.

    Det visar väl också att jag har någon slags poäng, när jag framhåller att sedan borgerliga partier alltsedan kds blev det vänsterliberala kd, i princip gett upp det konservativa fältet, kommer det att hända något i form av nya partialternativ.

    När dessutom allt av politiskt och mediamässigt etablissemang inte ser några som helst problem med de totala konsekvenserna av en okontrollerad, tämligen illa skött, massinvandring sedan 1970-talet, ökar det självfallet ytterligare möjligheten att nya politiska alternativ uppstår.
    Tvivelsutan så.

    ”… Personligen har jag flera gånger skrivit om t.ex. problematiken med mångkultur, jag är stolt över att vara svensk och jag har också skrivit om att hetsandet mot SD är obefogat. Jag är inte heller nyliberal eller liberal över huvud taget. Däremot stöder jag helhjärtat den regering som genomfört de största skattesänkningarna någonsin i Sverige, som börjat skapa ordning i rättssystemet (även om jag hoppas att vi blir av med Beatrice Ask efter valet) och driver tillsammans med många andra på för att försvarsfrågorna åter ska hamna i fokus.”

    Jag stöder skattesänkningar, uppstyrningen av rättssystemet, och allt sunt som kommer från Alliansen. Frågan är dock om jag tycker att detta räcker för att ge denna grupp min röst..?
    Jag tvekar storligen, men kan väl säga så mycket som följande. Stödjer jag Alliansen blir det i form av en röst på den värdekonservativa falangen inom kd, eller dito inom m.
    Risken är dock stor att jag efter ett sådant röstande lär vara besviken fram till 2014 års val, eftersom allt av värdekonservativa falanger alltid tycks bli totalt överkörda nuförtiden.
    Åtminstone hos Alliansen.
    Tyvärr.

    Mvh

  14. 14 Högersosse juni 25, 2010 kl. 22:14

    Patrik skriver: ”När det kommer till kritan tror jag många av de traditionella sosseväljarna värjer sig inför tanken såväl på Sahlin som statsminister, som en koalition där Lars Ohlys kommunister och stenålderskramarna i miljöpartiet får ett avgörande inflytande. Vissa torde ta det numera inte särskilt stora steget över till det nya arbetarepartiet, andra parkerar på soffan.”

    Såsom varande någon sorts högersosse tycker jag att du träffar helt rätt i din analys. Jag har *oerhört* svårt att se Sahlin som statsminister. Tycker inte hon håller måttet och anser även att hon svajar för mycket i värdefrågor. De oreformerade kommunisterna i V(PK) vill jag absolut inte ha med av uppenbara skäl. MP är jag egentligen positiva till (förutom vissa flummerier kring försvar, rättspolitik, asylpolitik och syn på kultur- och värdefrågor) och hade helst sett att Sahlin hade hållit fast vid en koalition med enbart MP.

    Ur min synvinkel finns tre alternativ för väljare som mig.

    1. Hålla för näsan och rösta på S eller MP.
    2. Rösta blankt.
    3. Rösta FP lokalt (jag bor i Malmö och vill inte ha kvar vänstersossen Reepalu), MP el. S regionalt och blankt riks.

    Alliansen jag av ideologiska skäl när det gäller fördelningspolitik, synen på a-kassa och sjukförsäkringen inte rösta på i valet till Riksdagen.

    Tack för mig.

  15. 15 Högersosse juni 25, 2010 kl. 22:25

    Patrik: ”Jag tycker att det känns oerhört frustrerande att tvingas välja mellan att rösta för ett starkt försvar (fp) och då få feministisk klåfingrighet på köpet, mera av marknadsekonomi (c) och då få semiisolationism och värderadikalism på köpet, eller en juste familjepolitik (kd) till priset av nej till NATO och släpphänt biståndspolitik.

    Kanske är det jag som har en märklig uppsättning värderingar, men jag tycker att de små variationer i åsiktspaketen allianspartierna uppvisar är fullkomligt ologiska och utan ideologisk röd tråd. Jag hade kunnat köpa fyra partier om ett hade varit renodlat socialkonservativt, ett liberalkonservativt, ett nyliberalt och ett socialliberalt, men inte fyra socialliberala med varsin avvikande gimmick.”

    Du har en stor poäng i det du skriver. Det finns inte längre någon ideologisk skärpa. Inom socialdemokratin, som är ett stort och brett parti, av tradition en partivänster och en partihöger. Det har både sina nackdelar och sina fördelar. Som högersosse är jag inte främmande för att ibland rösta borgerligt (främst FP och ev. KD). Jag tror dock ibland att man får låta brännande sakfrågor (som t ex NATO-anslutning som även jag är för) stå tillbaka för en mer generell ideologisk struktur inom ett parti som man finner tilltalande. Men det *är* svårt och jag förstår helt och fullt som tycker att det är svårt. Jag tror dock att man också ska ha större tilltro till variationen inom medlemmarna/gräströtterna i ett parti. Bara för att partiets ledarskikt och program deklarerar att man är emot eller för något i en sakfråga, så kan det ibland finnas starka strömningar bland medlemmar/sympatisörer som tycker annorlunda. Och tiderna förändras. Så småningom kommer dessa sympatisörers åsikter kanske att göra avtryck i partiprogrammet. Ja, så brukar jag se på det. Man får försöka vara pragmatisk – dock utan att bli principlös, vilket väl är risken för många borgerliga partier (och även socialdemokraterna och miljöpartiet…). En positiv bieffekt om SD kommer in i Riksdagen är väl att den stagnanta och gråa blockpolitiken sprängs, partipolitiken tvingas vitalisera sig och partierna omgruppera. Det kan både vara bra och nödvändigt. Själv hade jag gärna sett att socialdemokraterna gick mer i den riktning som de danska socialdemokraterna under Helle Thorning-Schmidt har gått när det gäller t ex synen på integration. Men Sahlin har ju deklarerat att hon tycker de i princip är högerpopulister. En helt verklighetsfrånvänd åsikt i mina ögon.

  16. 16 Högersosse juni 25, 2010 kl. 22:28

    Usch, nu ser jag att det finns en massa syftningsfel och utelämnade ord i mina inlägg! Ber om ursäkt och hoppas att kärnan i det jag vill säga går fram.

    Är nog lite trött för att skriva… Sorry.

  17. 17 Caspian Rehbinder juni 25, 2010 kl. 22:46

    Centerpartiet är inte ett alternativ för Piratpartiet, av flera anledningar. Dels har Centerpartiet inte en särskilt mycket mer tillåtande attityd till fildelning – de röstade till exempel igenom Ipred-lagen. Framför allt är det dock integritetsfrågan det faller på. Piratpartiet är så mycket mer än bara upphovsrättspolitik – det handlar om att driva frågan om varje individs rättigheter, att skydda människan mot en för stark och övervakningsbenägen stat, och föra rättssäkerhetens talan mot exempelvis justitieministrar som tycker att oskuldspresumption och rättegång är onödiga hinder för en dom. Och i dessa frågor är Centerpartiet sannerligen inte ett alternativ. De röstade mangrant för FRA-lagen. De röstade som ovan nämnt igenom Ipred, vilket inte bara innebär ”hårdare tag” mot fildelare, utan också minskad rättssäkerhet för enskilda individer som hamnar i konflikt med storföretag.

    Centerpartiet må ha ett fint öppenhetsmanifest, men så länge de fortsätter strunta i det kan de inte vara ett alternativ till Piratpartiet.

    Att de har den mest företagarvänliga politiken – och därmed den politik som bäst kommer gynna Sveriges ekonomi – hyser jag dock inga tvivel om, och många centerpartister har jag stort förtroende för, med Hanna Wageius som favoritexempel.

  18. 18 Andreas Braw juni 26, 2010 kl. 7:59

    KD-kritikerna uppmanas att uppdatera sig en aning. Årets uppsättning av KD-politik är konservativare än på länge. Hägglund gör ett strålande jobb. För att inte tala om mitt förbund KDU, som vi egentligen borde publicera en artikel om.

    I min kommun har SD en underkänd barnskötare som andranamn. Det duger inte. Och det är snarare regel än undantag med usla representanter. I Växjö (som ändå är en stor kommun) har man Samuel Älgemalm, en försvenskad iranier som skyller kommunens problem på judarna. Det håller inte. Dessutom måste man börja presentera en bredare politik. Den budget som de kör med i år är ett skämt. Och i debatter kan de inte uppge någon annan politik än den som de har i invandringsfrågan (ivrigt framprovocerat av de andra partierna, skall sägas). Mitt samlade intryck av SD är att de är haverister i allmänhet. Det vore tråkigt om vi fick såna i riksdagen.

  19. 19 Tomas Johansson juni 26, 2010 kl. 8:09

    Stoller skriver: Demokrati kräver mångfald, ja det vi har i många kommuner är enpartisystem, Fälldins ide att kalla dåvarande allians för ickesocialistisk var genial, eftersom ”borgerlig” i stora delar av riket är ett skällsord. Ingen vill vara ”borgerlig” i kommunpolitiken i bruksorter i norr.
    Det finns ett uppenbar tomrum i svensk politik där ickesocialistisk arbetarpolitik/småföretagarpolitik borde finnas, ungefär Obamas område. Därför har vi troligen världens sämsta regelsystem för ”mikroföretag”, basen för allt i ett samhälle, att det går att bygga nya verksamheter, en detalj i samhälls livet som socialismen ”glömde”. Storbolagen gillat sånt, då kan de behålla sina monopol.

  20. 20 Rut juni 26, 2010 kl. 8:57

    Braw, varför många SD.:are har hoppat av beror mycket på sådan som Ni. Denna hets av avsky som SD utsetts för har ledat till att de ha misshandlats, förlorat jobb, förföljs och trakasserats. Det finns en enormt många kunniga, sunda och genuint intellektuella människor som absolut skulle vilja aktivera sig för SD och med glädje representera dem lokalpolitiskt med de vågar inte mycket pga den hets de utsätts för och den hånfulla attityd de bemöts av från mer anpassade högermänniksor som er. Många människor med långa erfarenheter av arbete inom försvarsmakt, polismakt och annat som ligger det konservativa hjärtat nära väljer att hålla tyst för att istället med stolthet och glädje vilja stödja och kämpa öppet för det enda parti som står för ädla och ståndaktiga värdekonservativa värderingar för sitt fosterland. Alla inom T&F tar varje chans att avfärda SD som ett ”white-trash” parti eftersom de passar er bättre och få er att se bättre ut framför vänstern eftersom de totaldominerar media, läroverk och kultur, detta har ni accepterat och väljer istället att använda SD som slagpåse tillsammans med vänstern så att ni kan två era händer. En fariseisk judaskyss med andra ord.

    Det finns tokstollar inom SD, men det finns det även inom alla allianspartier. Den dagen denna hets, våld och förföljelser av SD upphör kommer fler ansluta sig för då kostar det inget att vara patriot.

  21. 21 Andreas Braw juni 26, 2010 kl. 11:14

    Jag har aldrig hetsat mot SD, jag har skrivit att deras företrädare är oseriösa, att deras politik är enkelspårig och att deras riksdagslista är dålig. Det känns lite konstigt att ställa upp för ett parti som man ogillar bara för att de är synd om dem.

    Nu lugnar vi ner oss och släpper kniven. Om ni inte gillar T&F så behöver ni inte bränna tid på att skriva bittra kommentarer här.

  22. 22 Thomas juni 26, 2010 kl. 11:15

    Andreas Braw m fl;

    ”KD-kritikerna uppmanas att uppdatera sig en aning. Årets uppsättning av KD-politik är konservativare än på länge. Hägglund gör ett strålande jobb. För att inte tala om mitt förbund KDU, som vi egentligen borde publicera en artikel om…”

    Om det är så att kd går i en verkligt (vänster)konservativ riktning, är det naturligtvis bra. Det torde ju vara på detta vis kd kan legitimera sig, ty ännu ett vänsterliberalt parti är knappast Sverige betjänt av. Jag hoppas denna utveckling fortsätter, och önskar kd lycka till med detta arbete.

    ”… I min kommun har SD en underkänd barnskötare som andranamn. Det duger inte…”

    Nej, det duger inte.

    ”… Och det är snarare regel än undantag med usla representanter…”

    Det är tråkigt och illa. Det är även illa att det sedan många år förekommer den kanske värsta förtal- och mobbningskampanj som det här landet har sett mot sd och dess företrädare. Det är verkligen inte smickrande för Sverige som nation. Verkligen inte, och jag är naiv nog att tro att vi här har en stor orsak till att sd i nuläget har så svårt att få verkligt många företrädare som är av typen mer sofistikerade, välutbildade personer. Denna personlighetstyp kan dock komma att ansluta sig i en helt annan utsträckning i det fall sd blir ett etablerat riksdagsparti.

    ”… Dessutom måste man börja presentera en bredare politik. Den budget som de kör med i år är ett skämt…”

    Det får stå för dig och andra sd-kritiker. De flesta som dömer ut sd:s budget tycks göra detta utifrån uppfattningen att sd gör en alldeles för stor skattning av vad invandringen kostar, och hur mycket pengar som kunde användas till annat om vi drog ned invandringen till Danmarks och Finlands nivåer, dvs med 90 procent.
    Med anledning av detta, skulle det vara intressant om sd kom in i riksdagen, eftersom partiet angett att de som första åtgärd ska ge Riksdagens utredningstjänst i uppdrag att utvärdera kostnaderna för massinvandringen.
    Hittills har jag aldrig hört något misskreditera nämnda utredningstjänst, varpå deras utredning ang detta borde tas på allvar. Äntligen skulle det komma fram förhoppningsvis trovärdiga siffror på vad det ytterst ogenomtänkta, bland allmänheten illa förankrade, jättelika experiment i form av massinvandringen faktiskt kostat svenskarna sedan 1970-talet.
    Äntligen.

    För de som betraktat sd:s skuggbudget, och som inte tror att det är fel att som sd hävda att invandringen kostar tiotals miljarder per år, kanske mer, kommer inte denna skuggbudgeten att framstå som ett skämt.

    De som själv vill läsa in sig lite mer på sd:s politik, kan för övrigt göra det här: http://sverigedemokraterna.se/vara-asikter/

    ”… Och i debatter kan de inte uppge någon annan politik än den som de har i invandringsfrågan (ivrigt framprovocerat av de andra partierna, skall sägas)…”

    Sd kan visst säga mycket om andra frågor än invandringsfrågan, men tacka tusan för att detta inte märks när de andra partierna i princip vägrat att ta debatter med sd genom alla år. År efter år.
    Dessutom har allehanda rektorer agerat i strid med lagen och gjort sitt bästa för att utestänga sd och sdu från att komma till skolor och informera om sin politik, åtminstone till helt nyligt. Rektorerna var väl rädd att bli åtalade…

    Vad gäller regelrätta debatter mellan politiker från sd resp andra partier, har det dock förekommit sådana. En av dem hölls den 14 januari mellan Björn Söder (sd) och Anders Åkesson (mp) i Kristianstad. Det var en debatt som för en gångs skull inte rörde invandring, utan frågor ang kultur, kommunikationer m m. Debatten kan ses här: http://www.sdtelevision.se/?p=415

    ”… Mitt samlade intryck av SD är att de är haverister i allmänhet. Det vore tråkigt om vi fick såna i riksdagen.”

    Ditt intryck är sant för dig, och bör inte ifrågasättas. Vad olika debattörer kan göra, är att komplettera din bild av sd med sin egen.
    För egen del har jag aldrig hört lokala företrädare för sd tala, men fäster i dagens läge inte så vansinnigt stor betydelse vid om de är oerhört väletablerade, oerhört välutbildade, oerhört mediatränade, och oerhört skickliga. Detta eftersom ex en universitetsutbildad, allmänbildad, verbal person med goda sociala förmågor – attraherad av sd:s politik – sannolikt inte kontaktar partiet för att kandidera på någon sd-lista. En sådan åtgärd kan nämligen krascha vederbörandes sociala liv för all framtid.
    Om däremot de ursinniga attackerna, och oinitierade beskyllningarna, gentemot sd i framtiden upphör, eller åtminstone märkbart minskar, tror jag dock att vi kommer att få breda rekryteringar till sd från helt andra samhällsskikt jämfört med idag.

    Detta är vad jag tror, och vad jag har för tankar rörande sd av idag, även om jag naturligtvis kan ha gått fel i mina tankegångar.

    Mvh

  23. 23 Penumbra juni 26, 2010 kl. 12:08

    Instämmer! Det är viktigt att hålla Kd och C över 4%-spärren. jag som normalt röstar moderat kommer att ge Kd min röst i årets val. Håller också med om Sd:s eventuella roll i riksdagen – de kommer att bli isolerade och åstadkomma noll. Istället kan det bli något slags urvattnat kompromissregerade i 4 år och därmed slut på de reformer som Alliansen har påbörjat. Har berört saken på min egen blogg:

    http://jajamenmen.blogspot.com/2010/06/goda-nyheter-harliga-nyheter-men.html

  24. 24 Andreas Braw juni 26, 2010 kl. 12:58

    Intressant att få ett högersosse-perspektiv på valet också. Jag undrar hur Göran Persson, Erik Åsbrink och de andra röstar i höst. Vill de verkligen hellre ha Mona är borgarna vid makten?

  25. 25 Allianspartisten juni 26, 2010 kl. 15:36

    ”Intressant att få ett högersosse-perspektiv på valet också. Jag undrar hur Göran Persson, Erik Åsbrink och de andra röstar i höst. Vill de verkligen hellre ha Mona är borgarna vid makten?”

    …och hur tänker Kjell Olof Feldt rösta, han som nyligen uttalade sig mycket kritiskt kring tankarna på att införa nya konfiskativa skatter (…som med orwellskt nyspråk kallas för ”skatt för förmögna” av den rödgröna sörjans kamrater)?

  26. 26 Allianspartisten juni 26, 2010 kl. 15:46

    ”När nu allianspartierna med dårens envishet väljer att gå till val som fyra enskilda partier har vi således den uppenbara risken att något av de fyra partierna inte klarar att kvala in till Riksdagen.”

    Helt klart hade ett valförbund varit en mycket bättre lösning. Gemensam beteckning på listorna ”Allians för Sverige” och sedan hade varje parti kunnat ha listor med egna förträdare. Nu blev det dessvärre inte så och ser det kritiskt ut närmare valet skulle jag mycket väl kunna tänka mig att stödrösta. Det allra viktigaste nu är att vi håller den av kommunister anfrätta rödgröna sörjans allians utanför Rosenbad så att Alliansen kan fortsätta den förändring, bort från socialism, som trots allt inletts.

  27. 27 Stoller juni 26, 2010 kl. 20:21

    Patrik Magnusson: ”Var har vi hamnat nu? Du kan väl inte på allvar mena att vi har en dynamisk mångfald inom alliansen. Partierna är ju utslätade till oigenkännelighet.”

    Jag håller med dig i hög utsträckning. Jag tror dock att vi med ditt förslag riskerar att gå ytterligare steg i fel riktning.

    Jag tror att kravet på enighet i alliansen är så högt att den seriösà inomborgerliga debatten har lamslagits, särskilt på ide’nivå. Sossarna (svenska journalister) har under lång tid riktat in
    sig på bristande borgerlig enighet. Man måste hålla ihop för att vinna valet samtidigt som detta missgynnar de borgerliga småpartierna. Det eviga dilemmat.

    Kan alliansen vinna nästa val har andra förutsättningar. De har då redan bevisat att de är regeringsfäiga. De har klarat det konkreta, det vardagliga regerandet och de har gjort det utan dramatiska avhopp av ministrar eller partier. Kanske leder detta till att man inte skäms för att föra fram, kontrastera och debattera de olika borgerliga bilderna av människan och det goda samhället. Därmed kan kanske svenska folket få lära sig något om vad olika former av liberalism och konservatism faktiskt är och hur de skiljer
    sig åt från varandra och från socialism.

  28. 28 Patrik Magnusson juni 26, 2010 kl. 20:58

    Anderas Braw:

    Jag tror inte att det ligger i vare sig mitt, ditt, eller Kristdemokraternas intresse att vi fördjupar denna diskussion ytterligare. Jag nöjer mig med att konstatera att vi har olika syn på Kd:s genomslag i alliansen, och på möjliga och lämpliga vägar för alliansens fortsatta utveckling.

    Julius:

    ” Fegt av er att inte uppmuntra folk att rösta för deras politiska åsikter. Detta uppskattar jag inte alls.”

    Rätt skall vara rätt. Det finns ingen ”Er” bakom artikeln. Bara jag. Åsikterna i denna är helt mina egna, och som Braws invändningar visar delas den inte alls av alla övriga skribenter. Skall du peka ut någon som feg får du ge dig på enbart mig. Sedan tycker jag att din tolkning av mitt budskap är något hårdragen. Naturligtvis skall man rösta efter sin åsikt.

    Däremot gör jag ett antagande att läsaren, liksom jag, i grunden önskar sig en fortsatt alliansregering. Givet denna övergripande målsättning, och givet att skillnaderna mellan allianspartierna ändå är tämligen små, tycker jag inte att det vore att göra särskilt mycket våld på sina åsikter om man t.ex. byter en röst på (m) till en röst på (kd) för att därigenom öka chanserna till en alliansseger. Jag tror också att de små allianspartierna missgynnas av den dominerande ställning moderaterna har i alliansen. Många allmänborgerliga ger nog sitt stöd till (m) även om de åsiktsmässigt kanske ligger närmare t.ex. centern.

    Högersosse:

    Tack för din beskrivning av hur du resonerar. Jag känner mycket väl igen den beskrivningen bland de mera traditionella sossarna som utgör en stor majoritet bland väljarna här uppe i Norrland, möjligen med den skillnaden att Miljöpartiet bland partifolket här är nog så illa sedda som kommunisterna.

    Oskar:

    Jag hävdar på inget sätt att alliansen är idealiskt för en konservativ, men nu är jag mer av realist än drömmare. Av de alternativ som står till buds för den konservative väljaren är alliansen det bästa. På många områden har man genomfört viktiga förändringar i rätt riktning. Kan bara vi konservativa samla oss till en mera effektiv opinionsbildning inom alliansen finns hopp om förbättringar på andra viktiga områden.

    Thomas,

    Dina många och långa kommentarer fordrar lite mera genomläsning och eftertanke. Jag ber att få återkomma.

  29. 29 Högersosse juni 26, 2010 kl. 21:14

    Även om jag inte är SD-sympatisör, så måste jag ge Thomas åtminstone delvis rätt i sin analys. SD behandlas inte hederligt och ärligt i debatten eller av andra partier.

    Det sker en förenkling så fort man talar om dem eller deras politik. Om något av de övriga demokratiska partierna till höger eller vänster hade haft lite stake och ett uns av ärlighet istället för att bara fiska efter röster och triangulera sig till slätstrukenhet, så hade de öppet diskuterat behovet av en reformerad integrationspolitik och en stramare rättspolitik för att ta två exempel. Istället lämnar man över problemformuleringsprivelegiet till SD genom sin totala beröringsskräck inför frågorna. Och istället för att (som bl a Mona Sahlin) använda Danmark och dansk politik som skräckexempel kunde man intressera sig för hur sina broderpartier ser på samhällsfrågor av idag.

    Risken med denna beröringsskräck är ju att den enda öppning som serveras folk blir SDs nationalism, vilket i mina ögon är en enkelspårig och på sikt farlig situation.

  30. 30 Thomas juni 26, 2010 kl. 21:22

    Patrik Magnusson;

    ”Thomas,

    Dina många och långa kommentarer fordrar lite mera genomläsning och eftertanke. Jag ber att få återkomma.”

    Välkommen att återkomma! Jag vill åter inskärpa att jag inte på minsta vis velat håna partierna i den borgerliga Alliansen när jag skrivit mina inlägg med skilda resonemang kring sd.

    I korthet handlar mina kommentarer mest om att sunda konservativa principer bör komma fram mycket, att principerna är oändligt mycket viktigare än partier, och att sd – även om det inte är ett konservativt parti som de amerikanska republikanerna och brittiska tory – ändå kunde få något erkännande för att det positionerat sig klassiskt konservativt: sd vill sänka abortgränsen till 12:e graviditetsveckan, förespråkar samkönade äktenskap, vill endast ha adoptioner för heterosexuella par, önskar se märkbara förbättringar för äldre, rättsväsendet, försvaret osv.
    Viktiga områden där sd alltså positionerat sig klassiskt konservativt.

    Erkännandet låter dock vänta på sig, kommer sannolikt aldrig, och blott en allomfattande, tämligen brutal, demonisering finns i dess ställe.
    Så ser det ut, och lite allmänt har jag resonerat kring dessa företeelser, och tycker väl inte att det riktigt har blivit helgjutna responser på mina undringar.

    Mvh

  31. 31 Patrik Magnusson juni 26, 2010 kl. 22:05

    Stoller:

    ”Kanske leder detta till att man inte skäms för att föra fram, kontrastera och debattera de olika borgerliga bilderna av människan och det goda samhället.”

    Låt oss hoppas att du har rätt. Vid sidan att som nu betona det man är överens om, tror jag att man skulle vinna på att även betona det man är överens om att man är oense om.

    Fick vi fyra allianspartier som var och en hade en tydlig profil, och där väljarna fick chansen att med sitt val indikera var tyngdpunken bör ligga, kanske den vitalitet som vi alla eftersträvar skulle kunna vinnas.

    Med fyra tydliga alternativ tror jag också att rösterna skulle fördela sig lite jämnare bland allianspartierna, och vi kanske slipper det ständiga oroandet för 4%-spärren.

    Tyvärr tror jag dock att vägen dit är allt annat än enkel. Det finns för mycket av inre meningsskiljaktigheter inom partierna, och för mycket av vakthållande om olika karriärposter för att man skall orka med att mejsla ut tydliga profiler. Ingen skulle bli gladare än jag om det visar sig att jag har fel här.

  32. 32 Patrik Magnusson juni 26, 2010 kl. 23:08

    Thomas,

    Risken är väl uppenbar att min kommentar blir lite splittrad eftersom den rör många olika frågor. Jag börjar dock med det jag upplever som din kärnfråga – varför är SD en paria?

    Dessvärre tror jag inte att det finns något enkelt svar i linje med att ”SD är paria för att de är rasister”, eller ”SD är paria för att de utsatts för en komplott av det vänsterintellektuella etablissemanget”. Allt för mycket av förenklingar funkar helt enkelt inte. Det hamnar för långt från verkligheten. Detta är också en huvudanledning till att jag har så svårt att sätta min tilltro till SD:s politik. Jag upplever den som enkelspårig och baserad på förenklade problembeskrivningar.

    Det finns en rad samverkande faktorer som gör SD till ett så kontroversiellt parti. För det första har man i sin närhistoria en stor rad tveksamheter både vad gäller centrala företrädares vandel och partiets trovärdighet vad gäller att hålla rent mot rasistiskt och fascistiskt idégods. Detta kan dels utnyttjas av partiets motståndare, dels lever det kvar i väljarkårens minne som en varningens finger, en osäkerhet om vad som egentligen döljer sig bakom officiella partiprogram och uttalanden.

    För det andra så finns det helt klart en massiv mur av politiskt och medialt motstånd mot SD. Det har sin grund både i rent partitaktiska hänsyn (rent egoistiskt är det aldrig välkommet med ännu fler partier att slåss om väljare med) och mera ideologiskt grundade. Så länge det handlar om en saklig kritisk granskning av idéer och kandidaters meriter tycker jag att SD faktiskt får tåla detta precis som andra partier. Det finns en tendens hos SD:s företrädare att skrika ”komplott, demonisering och förföljelse” så snart de utsätts för minsta ifrågasättande. Det ger mest ett patetiskt intryck och tar udden av de protester som faktiskt är befogade.

    Det finns nämligen en typ av motstånd mot SD som helt klart är förkastlig och förtjänar all kritik. Det är den typ av social stigmatisering, utfrysning, karriärhinder, och rena fysiska övergrepp som du tar upp och som förekommer. Jag har markerat detta förut, och gör det gärna igen. Detta är helt ovärdigt en demokrati och fullständigt oacceptabelt. Detta är metoder som hör hemma i den yttersta extremvänstern, men som dessvärre tycks ha vunnit viss legitimitet en bra bit in bland normalt mer demokratiskt sinnade.

    För det tredje finns det även i dagens mera städade flora av SD-åsikter en hel del som väcker anstöt hos många. Invandringsfrågan är definitivt en sådan. Annat som många tar avstånd ifrån är värdefrågor om t.ex. abort som många konservativa, jag själv inkluderad, har tämligen lätt att acceptera eller t.o.m. applådera. Där kan man säga att vi konservativa delvis har samma bekymmer som SD. Värderadikala idéer har genom decennierna fått så starkt fotfäste genom indoktrinering i media och skolan, att de uppfattas som orubbliga axiom.

    Jag vill för undvikande av missförstånd betona att jag inte räknar in mig i de 80% (min grova gissning) som avskyr SD, dock inte heller i de 5% som sympatiserar med partiet. Tittar jag i de partitester som finns att göra hamnar SD regelmässigt på femte plats för mig, bakom de fyra allianspartierna, men före de rödgröna. Jag har inga problem att ge SD erkännande för att de i vissa frågor för fram konservativa värderingar, men som helhet räcker detta inte till för mig. Det finns för mycket i viktiga frågor jag inte kan ställa upp på.

    Sedan en liten kommentar till detta:

    ” Jag är dock envis och naiv nog att anse att det inte går att kräva att alla hela tiden ska taktikrösta.”

    Ingen har rätt att kräva att någon annan skall rösta på ett visst sätt, eller rösta överhuvudtaget. Det gör inte jag heller. Däremot anser jag mig ha rätt till en åsikt om hur det vore klokt att rösta, och även rätt att framföra denna åsikt i förhoppning om att övertyga andra om det kloka i den. Sedan må ju var och en göra som de vill.

    Jag anser att det vore klokt att när man väljer hur man skall rösta ta hänsyn till vilka troliga konsekvenser ens röst får. Det ligger ju så att säga i eget intresse. Man avger ju sin röst för att uppnå viss effekt. Om det visar sig att effekten blev den motsatta torde det ge upphov till viss besvikelse.

  33. 33 Thomas juni 27, 2010 kl. 6:53

    Patrik Magnusson;

    Tack för en artig och intressant resonerande respons på mina tankar och resonemang!

    Ett tips till de som framgångsrikt vill peka på brister med meningsmotståndares politiska agenda, oavsett vilka motståndarna är, torde vara att anlägga en ansats liknande den Patrik anlade ovan. Det vill säga, att lugnt och kunnigt resonera kring vissa frågor utan personangrepp, utan småaktigheter, fokuserad på den egna politiska ansatsen, värdet av denna, och skärpan i ens egna argument.

    Genom detta sätt att debattera torde meningsmotståndares politik få en såväl negativt kritisk som en konstruktiv genomlysning. Konstruktiv pga att kritiken ständigt utmynnar i beskrivningar av alternativ som framstår som attraktivare, samt redogörelser av varför dessa alternativ är attraktivare.

    Mvh

  34. 34 Allianspartisten juni 27, 2010 kl. 8:57

    Frågan, vad som skulle hända om SD hamnar i vågmästarrollen, vilket alls inte är otänkbart, tål väl att tänka på.

    Även om SD i vissa frågor, som ”…sänka abortgränsen till 12:e graviditetsveckan, förespråkar samkönade äktenskap, vill endast ha adoptioner för heterosexuella par” hyser ståndpunkter som väl är att anse som värdekonservativa finns det andra frågor där man appellerar till folkhemssocialismen med social ingenjörkonst och socialistiska komponenter i ekonomin(…programmet talar om blandekonomi, statligt ägande av viktiga tillgångar m.m.). Detta sistnämnda gör att jag som borgerligt sinnad väljare reagerar mycket starkt och inte kan se ett enda skäl till varför en icke-socialist skulle ge SD sin röst.

    Vidare är SD det enda parti som, vid sidan av kommunistpartiet, förespråkar ett utträde ur EU. Detta gör man samtidigt som man förespråkar en förstärkning av försvaret vilket möjligen ur ett rent teoretiskt perspektiv är logiskt men som ur ett realistiskt perspektiv blir omöjligt. Min fasta övertygelse är att vår enda verkliga möjlighet att återupprätta ett försvar, värt namnet, är ett nära samarbete med våra europeiska grannar och vänner och i förlängningen en gemensam europeisk försvarsmakt.

    Jag avstår här att kommentera SD’s syn på nationalism och etncitet, frågor som jag ventilerat tidigare, men även dessa frågor gör, enligt min mening, SD till ett omöjligt alternativ för en konservativt sinnad person.

    Om SD hamnar i vågmästarrollen tror jag det finns två alternativ där inget är särskilt tilltalande.

    Det ena alternativet är att Alliansen fortsätter i form av en minoritetsregering. Detta kommer dockatt sluta med regeringkris och nyval. Det finns tillräckligt många frågor, särskilt inom den sociala ingenjörskonstens område, där SD förr eller senare kommer att ställa sig på de rödgröna kamraternas sida och i riksdagen trycka på samma knapp som kommunistledaren kamraten Ohly.

    Det andra alternativet är att miljöpartiet byter sida och kanske till och med får någon ministerpost i Alliansregeringen. Detta kommer dock att kosta i form av tillväxtfientliga (…och i realiteten miljö- och klimatfientliga) pålagor av olika slag.

    Dessa alternativ får mig än mer motiverad att ”kavla upp ärmarna” och dra mitt lilla strå till stacken för att säkerställa ett fortsatt borgerligt majoritetsregerande genom Alliansen.

  35. 35 Utlandssvensk juni 27, 2010 kl. 13:12

    En ganska impertinent artikel måste jag säga. Det är inget fel på logiken i resonemanget om man utgår från din synpunkt men vad får dig att tycka att du bör tala om för andra hur de ska rösta. De har säkert sin utgångspunkt.

    Vidare handlar din artikel (och för övrigt många av kommentarerna) mest om hur makten ska säkras och inte om vilket Sverige vi vill ha. Detta faktum kan nog ses som ett tidens tecken när egentligen inte något parti utom SD presenterar en ideologiskt grundad politik. Vänstern har ju raderat ut sin de senaste dagarna i samband med diverse rödgröna överenskommelser. Ett alliansparti skulle på motsvarande sätt radera ut det sista av en högerideologi.

    Själv har jag historiskt röstat M utom i förra valet då jag röstade C. Dessa alternativ är idag otänkbara. Med dagens två maktblock är det inte något nederlag för de rödgrönt lagda om t.ex. centern får sitta kvar i riksdagen tack vare stödröster. Skillnaderna är för små, även om vissa säkert tycker att förmögenhetsskatten är en stor och viktig fråga.

    Vad opinionsbildarna i Sverige har lyckats med är att få dig och andra att inte inse att SDs framgångar inte beror på främlingshat utan på att allianspartierna helt enkelt är för rödgröna.

  36. 36 Patrik Magnusson juni 27, 2010 kl. 13:35

    ”men vad får dig att tycka att du bör tala om för andra hur de ska rösta.”

    Ähum, jo vi har något som kallas valrörelse just nu. Den går i stort sett ut på att den som har en politisk åsikt försöker övertyga andra om det kloka i denna, och det kloka i att rösta på ett visst sätt. Det står varje läsare fritt att ta till sig eller förkasta mina råd, och vill man helt slippa dem så är det ju faktiskt t.o.m. helt frivilligt att läsa mina artiklar.

    Annars får jag väl ge dig rätt i att denna artikel saknar djupare ideologisk mening, utan handlar om rent taktiska överväganden. Även om det senare så här i valtider är högst relevant kan jag hålla med om att det förra normalt är mycket mera intressant. Förhoppningsvis finner du på T&F även sådana artiklar ibland.

    Jag håller med dig om att allianspartierna är alldeles för rödgröna. Problemet är att det inte finns något bättre alternativ. De rödgröna är trots allt ännu mer rödgröna, och från min horisont är SD, om än inte i alla frågor, mer rödgröna än alliansen också.

    Det Sverige saknar är ett vitt alternativ!

  37. 37 Utlandssvensk juni 27, 2010 kl. 13:46

    Men om vi ska tala taktiska överväganden så måste ju rimligen det bästa alternativet från din ”vita” horisont vara ett försök till samarbete med SD. De frågor där du upplever SD som mer rödgröna än alliansen är ju just de frågor vilka man förstår att SD är berett att förhandla kring. Sedan skulle väl från ett värdekonservativt perspektiv bara återstå russinen i kakan.

  38. 38 Patrik Magnusson juni 27, 2010 kl. 17:12

    Utlandssvensk:

    Vore det upp till mig, och vore SD beredd att låta alliansen få genom sin utrikes/europapolitik och ekonomiska politik, samt åtminstone kompromissa om migrationspolitiken, så skulle ett sådant samarbete vara fullt möjligt.

    Problemet är att jag knappast representerar alliansens mittfåra, från vars mera socialliberala horisont även det jag tycker är rätt ok i SD:s politik är förkastligt. Oddsen att dessa, eller än mindre alliansens vänsterflygel skulle överväga ett sådant samarbete är minimal.

    Sedan återkommer vi till det taktiska. Att ens antyda att man överväger ett samarbete är detsamma som att aktivt uppmana en stor del av sina väljare att rösta på det andra blocket.

    Sådant är som jag uppfattar det läget inför höstens val. Inga politiska positioner, vilket t.ex. de nya moderaterna tydligt visar, är huggna i sten. Kanske mäktar SD med att fortsätta reformeras till en punkt där man i framtiden blir en rumsren samarbetspartner.

  39. 39 Cavatus juni 27, 2010 kl. 18:17

    Kan du ange källor på vad exakt det är som inte är ”rumsrent”?

  40. 40 Patrik Magnusson juni 27, 2010 kl. 19:38

    Cavatus:

    Begreppet ”rumsrent” i min kommentar ovan skall tolkas subjektivt, d.v.s. i detta fall en samarbetspartner som andra partier vill befatta sig med.

  41. 41 Johan Olofsson juni 27, 2010 kl. 19:40

    Uppmaningen till stödröstning är väl tämligen självklar, likaså är det givetvis klokt att fram till valet låta bli att låsa sig för ett samarbete med partier utanför Aliansen. Men för att undvika dödlasten av en omedelbar svekdebatt vid regeringsbildningen borde de borgerliga också låta bli att i förväg utesluta samarbete.

    Förslaget om ett Alliansparti skulle däremot, om det förverkligades, föra många väljare till Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.

    I och för sig vore det kanske en sund utveckling om Miljöpartiet fick mera av en borgerlig prägel.

    Men väljarnas problem att hitta ett parti som de kan sympatisera med, det kommer i varje fall inte att bli mindre med bara ett enda borgerligt alternativ.

    De politiskt aktivas problem att solidarisera sig med sitt parti kommer att bli långt större. Demokratiska företrädare kommer att föraktas än mera än idag, för att de argumenterar för ståndpunkter långt ifrån sina egna. Selektionen av principlösa och makthungriga som ser politiken främst som en födkrok, den är varken i demokratins eller nationens intresse.

    Mycken politisk analys i Sverige är väldigt närsynt. Många skulle tjäna på att studera Finlands, Danmarks och Norges politiska nutidshistoria. Man skulle då kanske också hitta ett och annat att ta efter, som kanske till exempel Finlands personvalssystem som gör den enskilde fullmäktige och riksdagsledamoten friare att föra en egen politisk linje. Det skulle kanske göra det lättare för väljarna att hitta någon kandidat man kan solidarisera sig med, och också företrädarnas känsla av ansvar gentemot de företrädda.

    En av de frågor som kommentarerna ovan kretsar kring är ”Varför SD är paria” och ”Varför SD har så dåliga kandidater.” Jag tycker att den frågan är både intressant och viktig, men tror själv att en av de viktigaste förklaringarna är att SD ger röst åt en grupp väljare som de flesta av oss inte riktigt vill kännas vid, människor som har drabbats negativt av, och är genuint besvikna på, den nuvarande samhällsutvecklingen. Själv arbetar jag sedan 20 år tillbaka inom vård och socialtjänst. Jag vet inte hur det är inom andra branscher, men här har jag kunnat följa en utveckling med tilltagande främlingskap inför ”det officiella Sverige”.

    Bor man i samma bostadsområden som stora invandrargrupper så har man själv (eller ens nära och kära) personligen upplevt hur otryggheten har ökat, både fysiskt där man bor och rör sig, och på arbetsmarknaden. Men de etniska svenskar som bor kvar i miljonprogramsområden, det är givetvis de sämst utbildade och de med sämst förmåga att övertyga andra. De är patrask och pöbel, sett ur medelklassens perspektiv. Och medelklassen är, som vi nog alla vet, normbildande och dominant i Sverige.

    Därmed inte sagt att alla SD:s sympatisörer skulle tillhöra det understa skiktet av arbetarklassen, men vi andra kan nog lätt identifiera SD som en kanal för patraskets revolt mot oss.

  42. 42 Allianspartisten juni 27, 2010 kl. 20:52

    ”Förslaget om ett Alliansparti skulle däremot, om det förverkligades, föra många väljare till Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.”

    Får man fråga varför?

    Miljöpartiet är ett populistiskt storstadsparti som saknar verklighetsförankring särskilt på transport- och energipolitikens område. Populistiskt inriktar man sig också på storstadsväljare (…där man förmodligen ser potentialen vara störst) och struntar i landsbygdsbefolkningen som man vill brandskatta genom kraftigt höjda bensinskatter.

    Jag har svårt att se att miljöpartiet skulle ha någon större möjlighet att ta alliansväljare. De centerpartister som stått fast vid sitt kärnkraftmotstånd och som umgåtts med ”åter-till-naturen”-tankar har nog redan tagit steget.

    Dock som ett populistiskt parti är miljöpartiet lättrörligt varför det alls inte är otänkbart att man vid en parlamentariskt oklar situation mycket väl kan tänka sig att byta sida.

    Även Sverigedemokraterna är också det ett populistiskt parti med en ganska vildvuxen mosaik av åsikter. Visst kan man säkert locka till sig en och annan alliansväljare men inte heller här tror jag att potentialen är särskilt stor. Folkhemssocialismens ”bäst före datum” har trots allt passerats med marginal och så också de av nationalromantiken färgade utopierna om nationalstaten. Inte heller Sverigedemokraterna går i takt med verkligheten.

  43. 43 Cavatus juni 27, 2010 kl. 22:31

    ”Visst kan man locka till sig en och annan väljare, men jag tror inte potentialen är särskilt stor”.

    Nej, jag tror inte heller den potentialen är särskilt stor, om riksdagspartierna lyckas med sitt uppsåt att hemlighålla fakta, statistik och kostnader kring immigrationspolitiken fram till valet. Om man lyckas med att se till att svenskarna fortsätter att befinna sig i sin dvala, lär du får rätt.

    Men skulle svenskarna däremot få tillgång till denna information, skulle du inte få rätt i dina prognoser.

  44. 44 Johan Olofsson juni 28, 2010 kl. 0:25

    ”Jag har svårt att se att miljöpartiet skulle ha någon större möjlighet att ta alliansväljare. De centerpartister som stått fast vid sitt kärnkraftmotstånd och som umgåtts med ”åter-till-naturen”-tankar har nog redan tagit steget.”

    Så kan man tro, och det står ju var och en fritt.

    Min uppfattning är dock att väljaren vid varje val jämför de olika alternativen med varandra, och mycket väl kan byta parti från ett valtillfälle till ett annat, liksom väljare mycket väl kan rösta på olika partier i de kommunala valen respektive i riksdagsvalet.

    Väljare kan t.ex. dela Miljöpartiets uppfattningar om kollektivtrafik eller stadsplanering utan att för den skull i varje val rösta med Miljöpartiet. På samma sätt kan väljare dela Sverigedemokraternas kriminalpolitiska eller immigrationspolitiska uppfattningar utan att hittills ha röstat på det partiet.

    Om väljaren vid valet 2014 har att välja mellan ett sammanslaget Alliansparti och Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna så är sannolikheten nog stor för att fler väljare kommer att attraheras av de mindre partierna. Exempelvis torde väljare som bedömer klimatfrågan som viktig attraheras av Miljöpartiet, medan sådana väljare, som ser behovet av en självständig försvarsmakt börja göra sig påmint, möjligen kommer att attraheras av Sverigedemokraterna.

    Att Sverigedemokraterna och Miljöpartiet är, eller av många beskrivs som, populistiska partier betyder inte alls att folk kommer att låta bli att rösta på dem.

    Om vi med populism menar antielitism så stämmer det tveklöst in på dagens Sverigedemokrater, men det hindrar ju inte att många väljare kan omfatta och attraheras av denna antielitistiska tendens, eller i varje fall bortse från den som mindre viktig.

    Många konservativa nationalister torde hittills ha röstat med Moderata Samlingspartiet. De känner sig säkert inte hemma bland de Nya Moderater som tagit ytterligare ett stort steg bort från konservatismen. Och ett Alliansparti har alla förutsättningar för att ytterligare fjärma sig från nationalism och konservatism. Om Sverigedemokraterna under den kommande mandatperioden förmår att framställa sig själv som ett någorlunda seriöst riksdagsparti så är ett tillskott av f.d. Allians-väljare nog lika ofrånkomligt som tillskottet av f.d. socialdemokratiska väljare.

    Och ifall ett nybildat Alliansparti försökte kalkera Sverigedemokraternas kriminal- eller immigrationspolitik, så skulle det självfallet leda till röstförluster mot socialdemokratin och Miljöpartiet.

    Det är mera ändamålsenligt att låta olika partier presentera olika program, och sedan låta partiernas valresultat bestämma vilka kompromisser som kan göras.

    Låsningar av den typen som Thorbjörn Fälldin uttalade inför valet 1976 är livsfarliga. De leder ofelbart till antingen en mördande svekdebatt och/eller regeringskriser. Och skulden faller självfallet på både den som ställer ut en garanti och de övriga som går in i ett riskabelt regeringssamarbete i full vetskap om konflikten. 1977 års laddning av Barsebäck II, och de följande interna striderna om energipolitiken, drabbade inte bara Centerpartiet. Den har påverkat tilltron till de borgerliga partiernas regeringsfäighet ända till Fredrik Reinfeldts regering.

  45. 45 Robert Stenkvist juni 28, 2010 kl. 5:10

    ”Sammantaget kan man säga att en röst på SD i praktiken kommer att bli en röst för en mindre stabil och handlingskraftig regering, och/eller för ett ökat rödgrönt inflytande över det politiska livet. Rekommendation ett för att en alliansseger verkligen skall slå genom är helt enkelt – inga röster på SD.”

    En röst på SD är en röst på det enda konservativa alternativet. KD som konservativt kunde möjligen gå för sig under Svenssons dagar, nu är det ett skämt.

    Någon (tror det var Braw) påtalade att Alliansen gjort något åt kriminalpolitiken. Fullständigt fel, Ask har kommit med ett ogenomtänkt förslag om grälla kuvert till misstänkta, vad mer har de gjort? Jag avskyr Sahlin, men Olofsson är faktiskt ett lika dåligt alternativ (nästan i alla fall).

    Nä, förövrigt är ju både Alliansen och de ”rödgröna” överens i viktiga frågor, en röst på Alliansen är en bortkastad röst.

  46. 46 Allianspartisten juni 28, 2010 kl. 9:47

    Johan Olofsson,
    Det finns alltid väljare som byter vid varje val, dock ser jag inte att ett Alliansparti, eller kanske snarare ett valförbund, som jag förespråkar, skulle drabbas av något strömhopp av väljare till vare sig miljöparti eller sverigedemokrater.

    ”Exempelvis torde väljare som bedömer klimatfrågan som viktig attraheras av Miljöpartiet…”

    Själv fäster jag stor vikt vid klimatfrågan och här ser jag miljöpartiet som det absolut sämsta alternativet. Varje realist inser att en lösning av klimatfrågan kräver en omställning av energisystemen och att denna måste påbörjas snarast och grunda sig på känd teknik. Användningen av kärnkraft är här fundamental vilket jag tror de flesta alliansväljare (…och många socialdemokrater) inser. Miljöpartiet bedriver i detta avseende en helt oansvarig politik då man helt förlitar sig på teknik som antingen inte finns eller som ännu befinner sig i sin linda.

    ”…som ser behovet av en självständig försvarsmakt börja göra sig påmint, möjligen kommer att attraheras av Sverigedemokraterna.”

    Ja möjligen kanske någon kan attraheras. Dock i dagens situation är dessvärre inte försvarsfrågan någon stor fråga i debatten och dessutom har jag, som påpekats tidigare, väldigt svårt att se hur vi som litet enskilt land skulle kunna lösa försvarsfrågan helt med egna resurser. Här behöver vi samarbeta nära med EU, ett samarbete som sverigedemokraterna vill lämna. Sverigedemokraterna är inte trovärdiga om de skulle påstå att vårt land på egen hand kan återupprätta ett försvar värt namnet. Inte heller här tror jag det skulle bli något strömhopp.

    ”Många konservativa nationalister torde hittills ha röstat med Moderata Samlingspartiet. De känner sig säkert inte hemma bland de Nya Moderater som tagit ytterligare ett stort steg bort från konservatismen.”

    Att moderaterna tagit steg bort från konservatismen stämmer och då särskilt på värdekonservatismens område. Däremot tycker jag att begreppet ”konservativ nationalist” är en anomali. I yngre dagar såg jag mig kanske som en konservativ nationalist men i takt med tilltagande ålder (…och förhoppningsvis någon mer gnutta visdom) ser jag begreppen som oförenliga om man med nationalist menar någon som vill bygga samhället utifrån en nationalistisk ideologi där nationen är det i allt centrala.

    Nationalism i nämnda mening är en utopi medan jag menar att konservatismen till sin natur är icke-utopisk. Konservatismen tar sin utgångspunkt i den verklighet vi lever och respekterar alla de begränsningar som finns och försöker med utgångspunkt från detta hitta en hållbar försiktig väg framåt.

    Nu innebär inte detta att jag skulle motsätta mig allt som har med ”nationella egenskaper” att göra. T.ex. tror jag att modersmålet har en central roll då det endast är genom detta som vi kan uttrycka och kommunicera nyanser och inre känslor.

    Jag tror också att nationalstater visst kan fungera men detta innebär inte att de är någon patentlösning. Det senare 1900-talets historia visar på flera fall där priset varit alldeles för högt för att skapa sådana stater.

  47. 47 Cavatus juni 28, 2010 kl. 14:40

    ”Låsningar av den typen som Thorbjörn Fälldin uttalade inför valet 1976 är livsfarliga”. Därför bör dagens politiker ha tagit lärdom av detta och inte vara kategoriska och avfärda SD, när det finns risk att de blir Sveriges tredje största parti. Om det blir en instabil situation är det snarare partiernas fel, som så kategoriskt före valet tävlar om att avfärda SD.

  48. 48 Johan Olofsson juni 28, 2010 kl. 19:33

    Bäste Allianspartist!

    Du frågade hur jag kunde tro att ”förslaget om ett Alliansparti skulle […] föra många väljare till Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.”

    Jag har nu förklarat hur jag kan tro det.
    Att du själv inte är en sådan väljare är i sammanhanget helt ovidkommande.

    Det är säkert inte så att alla väljare är lika insatta som du.
    Inte heller gör de samma prioriteringar.

    Ska du försöka analysera väljarkåren måste du först och främst inse att dina egna tyckanden gäller för dig själv, inte för alla andra.

  49. 49 Allianspartisten juni 28, 2010 kl. 19:50

    Johan Olsson,
    ”Ska du försöka analysera väljarkåren måste du först och främst inse att dina egna tyckanden gäller för dig själv, inte för alla andra.”

    Var någonstans gör jag anspråk på att sitta inne med hela sanningen och vad är det i den analys som gör den allmängiltigare än min?

    Både du Johan och jag ser på världen utifrån var sitt perspektiv. Följaktligen gäller dina tyckanden enbart för dig och ingen annan. Egentligen ganska självklart, eller hur? Men bara för att de endast gäller för dig måste du ju, precis som jag, få ge uttryck för dem.

    Sedan tycker jag en sån här diskussion blir ganska tråkig om man inte vill diskutera sakfrågan utan istället insinuera att diskussionsparten är ”helt insnöad”.

  50. 50 Patrik Magnusson juni 28, 2010 kl. 23:40

    Roligt att ni är på hugget kära läsare, och att vi fått en livlig debatt. Jag tvingas medge att jag inte hinner kommentera era intressanta åsikter i den utsträckning de förtjänar och för det ber jag om ursäkt. Jag skall dock försöka kommentera en del.

    Robert Stenqvist: ”KD som konservativt kunde möjligen gå för sig under Svenssons dagar, nu är det ett skämt.”

    Där gör vi olika bedömningar. Kd vacklar måhända en del, och har fått vika sig mycket inom alliansen, men det finns många klart lovande tendenser inom partiet som gör att jag ser anledning att hoppas att de kan utvecklas till ett gott konservativt alternativ.

    Cavatus:

    ” om riksdagspartierna lyckas med sitt uppsåt att hemlighålla fakta, statistik och kostnader kring immigrationspolitiken fram till valet…”

    Tycker mig ana en konspirationsteoretisk ansats här. Det finns väl en uppsjö statistik kring detta, och inte minst SD brukar ju vara flitiga med att föra fram sin tolkning av denna statistik. Att sedan andra partier gör en annan tolkning av denna statistik är inte mer konstigt än att alliansen och rödgröna röran är oense om tolkningen av praktiskt taget all statistik som rör arbetsmarknaden eller ekonomin.

    Man lägger olika vikt vid olika variabler och tolkar samband olika, både utifrån skilda ideologiska utgångspunkter och rent krassa försök att få statistiken att passa den verklighetsbeskrivning man vill torgföra. I det avseendet torde Sverigedemokrater varken vara bättre eller sämre än andra politiker.

    ”Om det blir en instabil situation är det snarare partiernas fel, som så kategoriskt före valet tävlar om att avfärda SD.”

    En instabil situation får vi främst om något block skulle envisas med att försöka regera utifrån en position i minoritet. Jag tvivlar på att någon verkligen skulle försöka detta. Hamnar vi i ett läge med en Riksdag utan klar majoritet tror jag vi går någon form av blocköverskridande samarbete. Det är i praktiken vad partierna säger när man utesluter samarbete med SD. Därmed tycker jag att man faktiskt givit väljarna en hygglig fingervisning om vad man har att vänta.

    Jag vill också passa på att ifrågasätta det antagande som tycks ha anfäktat många SD-sympatisörer, nämligen att bara man tar sig in i Riksdagen så dikterar grundläggande demokratiska värderingar att man ska få rätt att agera vågmästare. Någon sådan rätt finns så klart inte. En sådan ställning kan ge stort inflytande till ett parti som politiskt befinner sig i brytningslinjen mellan två stora block, men knappast ett som i många frågor befinner sig på kollisionskurs med alla övriga partier.

    Johan Olofsson:

    ”Förslaget om ett Alliansparti skulle däremot, om det förverkligades, föra många väljare till Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.”

    ”Demokratiska företrädare kommer att föraktas än mera än idag, för att de argumenterar för ståndpunkter långt ifrån sina egna.”

    Jag vill än en gång betona att ett gemensamt parti av den typ jag skissat i artikeln inte kommer att kunna vara ett toppstyrt parti med en partipiska a la socialdemokraterna. Skall ett sådant parti kunna fungera måste det ges mycket mera utrymme åt kandidater att rösta efter egen övertygelse, och för kandidater med ungefär lika politisk profil att föra fram sina egna listor i valen.

    Låser man sig i tanken vid den typ av partier som finns idag förstår jag att man blir förfärad över idén med ett gemensamt alliansparti. Min vision är ett alliansparti som kan fungera som lös sammanhållande kraft kring ett antal plattformar med lite olika inriktning. Sedan tycker jag inte att man skall låsa sig vid en lösning. Jag är alltid beredd att lyssna till andra som har bra förslag till lösningar. Det viktiga är att man finner ett sätt att undanröja 4%-hotet, och en modell som kan låta borgerligheten på en gång markera grundläggande enighet i centrala frågor, samtidigt som man kan tillåta en profilering kring vissa frågor, och där ge väljarna en chans att med sin röst påverka tyngdpunkten i den politiska inriktningen.

    Jag tycker inte att det finns någon självklarhet i att ett enat alliansparti skulle tappa väljare till SD eller MP. Så här långt har ju båda dessa partier främst visat förmåga att locka f.d. s-väljare. Med tanke på hur homogent alliansen uppträder idag har jag svårt att se vad en grön väljare eller en nationalist skulle finna hos något av allianspartierna idag som man skulle gå miste om ifall de slogs samman. Det vore minst lika troligt att ett sådant alliansparti skulle kunna locka väljare från sossarnas högerflygel.

    ”medan sådana väljare, som ser behovet av en självständig försvarsmakt börja göra sig påmint, möjligen kommer att attraheras av Sverigedemokraterna.”

    Jag tillhör sannolikt de allra mest engagerade väljarna när det kommer till försvarsfrågan, och jag kan inte förneka att när alliansens försvarspolitik såg som allra skakigast ut i mitten av mandatperioden så tog jag i desperation en närmare titt på SD:s försvarspolitik, och lekte på allvar med tanken att överge alliansen.

    Denna närmare titt gav dock ingen större mersmak. SD har generellt inte givit intryck att sätta försvarsfrågorna särskilt framskjutet. De drunknar helt enkelt i migrationspolitik. I sak har man inte heller särskilt mycket att komma med. Smärre budgettillskott lovar man förvisso, men inte mer än vad t.ex. Folkpartiet numera är beredda att skjuta till, och som Allianspartisten kommenterat, så är det en enorm skillnad mellan att som SD vilja isolera sig från omvärlden och sträva efter att försvara sig helt på egen hand, och att som alliansen söka sig mot mer av internationellt försvarssamarbete.

    Skall man förverkliga SD:s säkerhetspolitiska lösning räcker det inte med att skjuta till ett par miljarder årligen till försvaret. Då handlar det nog snarast om tresiffriga miljardbelopp, och så mycket är inte ens jag beredd att skjuta till, och än mindre SD. Som tur är har alliansen kravlat sig ur de värsta dikeskörningarna vad gäller försvarspolitiken. Mycket återstår ännu där, men man har i alla fall återtagit rollen som det minst orealistiska alternativet i försvarsfrågan.

  51. 51 Thomas juli 1, 2010 kl. 11:22

    Patrik Magnusson;

    ”Roligt att ni är på hugget kära läsare, och att vi fått en livlig debatt…”

    Det är roligt att du tycker om att vi är på hugget!🙂

    Såvitt jag förstår, har ett parti som sd oerhört långt kvar innan det kan anses som ett fullt legitimt socialkonservativt alternativ, även för de väljare som hittills oftast röstat borgerligt för att få ett mer konservativt utseende på politiken och på Sverige.

    Vad som är legitimt bland inte så få borgerliga sympatisörer, är väl att rent allmänt arbeta för att få in mer av konservativa värderingar, inte minst avseende det arbete som Alliansen kommer att bedriva fram till 2014 år val. Oavsett om detta arbete görs i regeringsställning, eller i opposition.

    Med anledning av detta, vore det förnämligt om dugliga skribenter här på T&F, säkerligen med bra mycket mer inside-information än många av oss övriga, kunde ge regelbundna kommentarer fram till valet om hur pro- eller antikonservativa de borgerliga partierna är i olika frågor.

    Visserligen går det att i olika texter här på T&F nämna att en viss kandidat till riksdagen, för ett visst parti, inte alls kan anses som konservativ, eller tvärtom. Jag tror dock att en kompletterande information om hur ett parti som helhet ligger till i konservativt hänseende, storligen skulle uppskattas.

    Mvh

  52. 52 Pappan juli 1, 2010 kl. 13:10

    SD riskerar att få samma olyckliga roll som Ralph Nader i det USA-val där Bush segrade över Gore. Hade Naders gröna väljare röstat på Gore så hade världen sluppit Bush.

    En röst på SD kan vara i praktiken innebära en röst på Sahlin.

    Men jag tror inte det.

    SD har en vision. Det är denna vision — det man vill verka FÖR — som visar vad man vill verka MOT.

    Visionär politik är riskabel. Den kan missbrukas på ett helt annat sätt än småfrågepolitik. En spade av stål kan missbrukas på ett helt annat sätt än en spade av frigolit. För att den fungerar. Det som är brukbart kan missbrukas. Det som inte kan missbrukas är obrukbart.

    Blundar man för SD:s vision så ser man bara vad SD är mot, och ser då ett populistiskt missnöjesparti centrerad kring en enda fråga. Ett sådant parti måste man givetvis avfärda som oseriöst.

    Jag ser visionen. Gör ni?

    Pappan

  53. 53 Thomas juli 1, 2010 kl. 18:36

    Pappan;

    ”… Blundar man för SD:s vision så ser man bara vad SD är mot, och ser då ett populistiskt missnöjesparti centrerad kring en enda fråga. Ett sådant parti måste man givetvis avfärda som oseriöst.

    Jag ser visionen. Gör ni?”

    Jag tycker mig definitivt se visionen, men jag går inte omkring och pratar om mitt synsätt.
    Detta eftersom jag bor i en av de mest sekulära, ursinnigt vänster-progressiva, skoningslöst feministiska utbildningsorter landet uppvisar.

    Här styr begreppet och företeelsen politisk korrekthet hela samhällslivet med järnhand, och den som på minsta sätt yppar sympati med sådant som sd:s vision och agenda, blir sannolikt betraktad som fullkomligt omdömeslös, och blir utfrysen.

    För den som ej är ekonomiskt oberoende, framstår scenariot ovan knappast som attraktivt.

    När jag närmare tänker efter, lär det knappast vara någon hit att på minsta lilla vis ange att man har konservativa preferenser heller. Detta då merparten av de som bor i nämnda stad till största delen är socialister resp vänsterliberaler, och lär uppfatta alla som kommer ut ur den konservativa garderoben som jämbördiga med fascister.
    Eller någonting ännu värre.

    Mvh

  54. 54 Patrik Magnusson juli 1, 2010 kl. 19:31

    Thomas,

    ”…regelbundna kommentarer fram till valet om hur pro- eller antikonservativa de borgerliga partierna är i olika frågor.”

    Låter som en mycket god idé. Tror att jag i något svagt ögonblick utlovat något liknande. Skall försöka dra mitt strå till stacken.

    ”Detta eftersom jag bor i en av de mest sekulära, ursinnigt vänster-progressiva, skoningslöst feministiska utbildningsorter landet uppvisar.”

    Hu, det där låter ju nästan som min närmaste större stad, Umeå.

  55. 55 Pappan juli 1, 2010 kl. 20:37

    Genom en elementär uteslutninsprocess kan man med till visshet gränsande sannolikhet fastställa den gode Thomas vistelseort till Umeå, skulle jag säga. Jag har själv kära anhöriga som hör till skaparna och väktarna av sagda stämning. Sånt är livet!

    Men för att återgå till det väsentliga: SER man SD:s vision och bejakar den som sin egen, vad är då problemet? Den demokratiska processen förutsätter visserligen, som det påpekas på SD:s hemsida nånstans, det civiliserade samtalet — men numera finns ju denna förnämliga inrättning; nätet. Så samtalsmöjligheter med lika- och oliksinnade råder det egentligen ingen brist på numera.

    Pappan

  56. 56 Thomas juli 1, 2010 kl. 21:22

    Patrik Magnusson;

    ”… Hu, det där låter ju nästan som min närmaste större stad, Umeå.”

    Ja, det handlar om Umeå. Därutöver är det kul att se att det bland de fasta skribenterna på detta förnämliga forum finns genuina (?) norrlänningar.

    Pappan;

    ”Genom en elementär uteslutninsprocess kan man med till visshet gränsande sannolikhet fastställa den gode Thomas vistelseort till Umeå, skulle jag säga. Jag har själv kära anhöriga som hör till skaparna och väktarna av sagda stämning. Sånt är livet!”

    Din tanke – och uteslutningsförmåga är utmärkt, och vad gäller den småknepiga staden Umeå, får jag stillsamt konstatera att sådant är livet.

    ”… Men för att återgå till det väsentliga: SER man SD:s vision och bejakar den som sin egen, vad är då problemet? Den demokratiska processen förutsätter visserligen, som det påpekas på SD:s hemsida nånstans, det civiliserade samtalet — men numera finns ju denna förnämliga inrättning; nätet. Så samtalsmöjligheter med lika- och oliksinnade råder det egentligen ingen brist på numera.”

    Internet är naturligtvis en befrielse, och utan denna kommunikationskanal skulle jag nog ha en bra mycket sämre livskvalitet än vad jag har.

    De bästa delarna av Internet – ex seriösa sajter ang historia, samhälle, politik, kultur m m – är sannerligen en källa till såväl tröst som befrielse många gånger.
    Otvivelaktigt är det så.

    Mvh

  57. 57 Patrik Magnusson juli 2, 2010 kl. 9:21

    ”Därutöver är det kul att se att det bland de fasta skribenterna på detta förnämliga forum finns genuina (?) norrlänningar.”

    Jodå, om du med genuin norrlänning menar med rötter i Norrland, så passar jag nog väl in. Mitt släktträd innehåller så långt det går följa, till 1500-talet, idel västerbottniska bönder och en och annan soldat, och själv är jag både född och uppväxt utanför Umeå.

    Om man däremot med genuin norrlänning menar en person som anammat jantelagens och socialismens läror är det uppenbart att jag landat en bit från mittfåran😉

  58. 58 Cavatus juli 2, 2010 kl. 9:43

    Patrik, du skriver ”Det finns väl en uppsjö statistik kring detta, och inte minst SD brukar ju vara flitiga med att föra fram sin tolkning av denna statistik.”

    Det intressanta är ju att SD aldrig får komma till tals i media och framföra statistiken. Där ligger locket på bergfast och media i en och allians med riksdagspartierna, ser till att detta lock ingalunda lättas på. Det har t o m Lena Sundström erkänt öppet i Studio 1:

    http://aktualia.wordpress.com/2010/02/25/locket-fortsatt-pa/

  59. 59 Cavatus juli 2, 2010 kl. 9:44

    Om detta skriver även den svenska journalistpseudonymen Julia Caesar. Hon beskriver hur hennes kolleger förfuskar fakta för att springa maktens ärenden:

    http://snaphanen.dk/2010/06/20/s%C3%B8ndagskronik-medloparnas-forraderi/

    Nu börjar det spekuleras om vem av de kända svenska journalisterna denna pseudonym verkligen är. Här finns länkar till alla hennes krönikor:

    korta.nu/jc

    Så att säga att SD brukar vara ”flitiga att föra fram” något, är en sanning med modifikation. NÄR senast fick SD uttala sig i media? När?

  60. 60 Johan Olofsson juli 2, 2010 kl. 10:14

    ”Så att säga att SD brukar vara ”flitiga att föra fram” något, är en sanning med modifikation. NÄR senast fick SD uttala sig i media? När?”

    SD har sin arena i ”bloggosfären”.
    Där refereras för jämnan till sajter som, exempelvis, http://affes.wordpress.com/

    Det Sverige jag ser, det blir alltmer segregerat.
    Själv befinner jag mig just nu på den skånska landsbygden. Det finns väletablerade danskar som har sommarstugor här, några få tyskar, och det finns enstaka kvinnor från Thailand som har gift sig med svenska män, men i övrigt inte en invandrare så långt ögat kan nå. Jag skulle gissa att det inom 2 mils radie inte bor en enda av de många invandrarfamiljer som kommit till Sverige sedan 1990.

    Situationen är likartad i stan. I vår trappuppgång bor en dansk familj och en ingift tyska. Det är det. Men ett par kvarter bort är det tvärt om. Där är de inhemska efternamnen rena undantag.

    Och massmedia och den politiska sfären fungerar på precis samma sätt. De politiker jag kan rösta på i höstens val, de bor väl skyddade från den otrygghet som är många andra människors vardag.

    Den här segregeringen verkar kunna leda fram till en situation med lika stora outlösta spänningar som före demokratins genombrott i Sverige.

    Sett ur ett konservativt perspektiv kanske 1917/18 års utveckling är svår att värdera positivt, men man kan ju trots allt glädja sig åt att Sverige den gången slapp undvika det inbördeskrig som i vårt östra broderland gav långvariga och svårläkta sår.

    De senaste decenniernas obetänksamma mottagande av stora mängder människor från annorlunda kulturer har satt vårt samhälles sammanhållning i fara. Och precis som för hundra år sedan verkar vi vara väldigt blinda för den fara som hotar.

  61. 61 Patrik Magnusson juli 2, 2010 kl. 12:29

    ”NÄR senast fick SD uttala sig i media? När?”

    Suck, när skall ni släppa denna martyrimage? Jag tycker man ser Åkesson och hans partikamrater lite överallt i TV och på dagstidningarnas nyhets- och debattsidor. Inte minst på webben, i egna bloggar, eller som här i kommentarer på motståndarnas bloggar, är ni ju öerhört flitiga.

    Som allianssympatisör kan jag bara drömma om att ha lika många flitiga och engagarede meningsfränder där ute i cyberrymden. Så underskatta och undervärdera inte er själva. Ni hörs.

    Om ni sedan har förväntningen att få föra fram era åsikter oemotsagda som om de vore fakta, förstår jag om ni blir besvikna. Det får ingen, och jag ser ingen anledning att ni skulle vara ett undantag.

  62. 62 Magnus i Solna juli 3, 2010 kl. 20:32

    Även jag kände snabbt igen Umeå. Har sen många år flytt till Solna och kan andas lite lättare…
    Ang röstning så blir det troligtvis C till riksdagen och M kommunalt. Jag är inte speciellt road av omdaningen av M till det bästa socialdemokratiska partiet men M i Solna är mer traditionella moderater. I landstingsvalet kanske det blir KD.
    Jag är kärnkraftsanhängare sedan iaf 10 år tillbaka och ateist. Trodde inte att jag en dag skulle överväga röster på C och KD.
    SD kommer inte att få min röst, men övriga partier måste börja våga ta upp migrationspolitiken samt kriminalpolitiken till diskussion.
    Jag tror att SD kommer in i riksdagen och att samtliga nuvarande riksdagspartier klarar spärren. PP kommer inte in i dagsläget.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar