Försöket att göra högern kristdemokratisk

> Även publicerad i Poleteia, organ för KSF, nr 2 för 2010.

Birger Ekstedt (1921-1972)

I mitten av 1950-talet bildades en organisation vid namn Kristet Samhällsansvar (KSA). KSA fungerade som en lobbyorganisation som skulle förmå de politiska partierna att sätta kristna kandidater högt upp på sina vallistor. De anordnade även studiecirklar och utbildningsdagar på olika teman som berörde samhället och kristendomen. KSA var noga med att poängtera att de var helt partipolitiskt obundet. Men att organisationen främst verkade inom borgerliga kretsar får nog anses som utrett. Den mest namnkunniga politikern inom KSA var högerledaren Jarl Hjalmarson. Sven Danell, som var KSA:s första ordförande, hade emellertid sina sympatier hos Centerpartiet.

KSA reagerade på vad man kallade ”avkristnadet av Sverige”. KSA nådde emellertid ingen större framgång i den vänsterradikala snålblåst som drabbat Sverige. Deras situation försämrades ytterligare när en rad symbolfrågor gick dem emot. Bland dessa frågor tål att nämnas kristendomsämnets reducering i gymnasieskolan och att filmen 491, som ansågs vara för grafiskt sexuell, tilläts visas på svenska biografer om än i censurerad version. Utvecklingen föranledde en diskussion om man skulle bilda ett kristet parti. Denna utveckling skedde både inom KSA och inom andra kristna grupper, inte minst pingströrelsen med sin ledare Lewi Pethrus. Pethrus var för all del även en framträdande företrädare för KSA men pingströrelsen blev i sin helhet ”politiserad” under 60-talets första hälft.

KSA är den viktigaste komponenten i Kristdemokraternas förhistoria. KSA är också på ett tillfredsställande sätt utrett av eftervärden. Inte minst Harald Lundbergs bok Kristet samhällsansvar med Lewi och Sven som utkom här om året. KSA belyses också förtjänstfullt i Göran Johanssons doktorsavhandling Kristen demokrati på svenska från 1985. Men det finns en annan aspekt av partiets förhistoria som tyvärr sällan belyses. Det rör utvecklingen inom Högerpartiet under 60-talets början och den koppling som finns däremellan och skapandet av det kristna parti som så småningom skulle bli det vi idag kallar Kristdemokraterna. Om jag tillåter mig att vara lite konspirationsteoretisk skulle jag kunna tro att denna del av Kristdemokraternas rötter tystades ner under den vänstersväng partiet gjorde under 70-talet. Men det låter jag vara osagt. Hur som helst kan förhoppningsvis denna artikel hjälpa till att sprida lite ljus i detta bortglömda hörn av Kristdemokraternas förhistoria.

Under andra hälften av 50-talet bubblade det under ytan i Högerpartiet. Det fanns många åsikter om vilket håll partiet skulle gå. En tämligen högljud men knappast speciellt mångtalig grupp bildade vad som kom att kallas den kulturkonservativa falangen. Denna delade KSA:s farhågor om avkristnades risker och ville att högern förlade sin politik på en tydligare kristen grund. Den mest framträdande representanten för denna grupp var prästen Birger Ekstedt, som så småningom skulle bli Kristdemokraternas första ordförande. Ekstedt och de kulturkonservativa var oroade för den liberalisering och anpassning till modernismen man ansåg att högern genomgick. Pingstledaren Lewi Pethrus anslöt sig också till Högerpartiet under slutet av 50-talet med motiveringen att de egentligen var det enda parti som utan omsvep sade sig värna om kristendomens ställning i samhället. Pethrus hade tidigare, likt många andra frikyrkomänniskor, förordat Folkpartiet som politiskt alternativ men skrämts bort av partiets tilltagande kulturradikalism.

Ulla Lidman-Frostenson (1910-1962)

Den kulturkonservativa grupperingens första riktiga nederlag inträffade vid partistämman 1956 när deras ändringsförslag i partiprogrammet avvisades. Men högerledaren, Jarl ”Jarlen” Hjalmarson, ville visa att han uppskattade de förbättrade relationerna partiet fått med kyrkorörelsen och inrättade därför ett kulturråd där både Birger Ekstedt och Lewi Pethrus beredes plats. Ekstedt beskrev själv kulturrådets uppgift som ”att kartlägga formerna för en kulturkonservativ folkrörelse”. Hjalmarson ville även att Pethrus skulle ges plats på partiets riksdagslista i Stockholm, men stockholmshögern ansåg att han var allt för gammal. För att visa sin välvilja gav de istället plats åt Ulla Lidman-Frostenson, en annan framträdande personlighet inom pingstkyrkan, som mycket riktigt också blev invald i riksdagen 1957, där hon satt fram till sin död 1962.

1960 års riksdagsval var en vändpunkt för högern. Partiet hade stadigt ökat under hela 50-talet men backade nu från 19,5 till 16,5 procent. Den rappa och populära Hjalmarson avgick från partiledarposten och ersattes med den försiktige och fundersamme ultraakademikern Gunnar Heckscher. De flesta var överens om att partiet behövde förändras. Men åsikterna gick rätt kraftigt isär hur och på vilket sätt detta skulle ske. Det nya partiledarvalet verkade inte till kulturrådets fördel. Vid en konferens på Gimo herrgård sommaren 1962, som kulturrådet arrangerade, hävdade Heckscher att det fanns andra värderingssystem än kristendomen som kunde vara vägledande för det goda samhället. Ekstedt replikerade syrligt med att ”vi aldrig kommer förstå konservatismens inre väsen om vi inte lär oss inse att den är regilöst inspirerad”. Det var inte bara den nya högerledaren Heckscher som hade svårt för Ekstedt och Pethrus politiska linje. I Svensk Linje, organ för konservativa studentförbundet, hette det att kulturrådets synpunkter var ”frånstötande för varje intellektuell” och att rådet hade en ”reaktionär och negativ syn på vår tids problem”. Ekstedt svarade med att konstatera att studentförbundet uppenbarligen blivit kidnappat av liberaler.

Redan 1960 hade Hjalmarson, innan han avgick, som ett sista stöd till de kulturkonservativa grupperingarna tillsatt en programkommitté med uppgift att ta fram ett kulturpolitiskt program för högern. 1962 års partistämma gav partistyrelsen i uppdrag att egenhändigt besluta i frågan. Vilket också skedde vid ett turbulent sammanträde, där kulturrådet var inbjudet, i februari 1964. Programskriften betonade förvisso kristendomens betydelse men tog samtidigt avstånd från kontinentens kristdemokratiska partier. Där till gick programskriften mot flera av de hjärtefrågor som kretsen kring Ekstedt verkade för, som exempelvis kristendomsämnets stärkande i skolan. Detta var en stor besvikelse Birger Ekstedt som nu började förstå att Högerpartiet inte längre var en framkomlig väg att gå. Lewi Pethrus, som i praktiken avslutat sitt engagemang i högern efter Hjalmarsons avgång 1960, hade för sin del redan börjat skissa på en ny partibildning och vann nu över Ekstedt för denna sak.

Några månader efter nederlaget rörande högerns kulturpolitiska program bildades det parti vi idag kallar Kristdemokraterna.

Dag Elfström

13 Responses to “Försöket att göra högern kristdemokratisk”


  1. 1 Pappan juli 1, 2010 kl. 12:23

    Tack för en av många intressanta artiklar! Jag har ofta undrat vad som hände med konservatismen efter det att Moderaterna blev liberalister.

    Speciellt intressant i denna artikel var det att lära mer om Gunnar Heckschers betydelse för händelseutvecklingen.

    Men kan dagens KD verkligen göra anspråk på att axla manteln efter den gamla kristna konservatismen?

    I partitester blir jag visserligen KD. Men jag uppfattar inte KD som kristet konstervativt.

    Pappan

  2. 2 Vilhelm Skytte juli 1, 2010 kl. 15:25

    Vilket mervärde! Information och kunskap som inte är fritt tillgänglig på internet, sammanställd på ett välskrivet och intressant sätt. Bra jobbat, Elfström.

  3. 3 Patrik Magnusson juli 1, 2010 kl. 19:23

    Instämmer i tidigare berömmanden. Mycket intressant artikel, Dag.

    Pappan:

    KD gör tappra försök att ta upp den svenska konservatismens fallna mantel. Jag är den förste att medge att man inte lyckats fullt ut, men vad jag kan se finns det just nu en lovande trend, inte minst hos framtidens Kristdemokrater i KDU. Men visst finns det, tyvärr, även broderskapsliknande falanger som bitit sig kvar.

  4. 4 Erik P. juli 3, 2010 kl. 11:26

    För lov att instämma med tidigare kommentarer: Mycket bra artikel!

  5. 5 Staffan Andersson juli 4, 2010 kl. 22:25

    Tack för en bra artikel.

    En liten sak: Ulla Lidman-Frostenson var vid denna tid ingen framträdande representant för pingstkyrkan som du skriver. Hon hade visserligen verkat som pingstmissionär i Kina flera år på trettiotalet men uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen i Stockholm (bör ha varit redan på 40-talet) sedan hon låtit sin make, den kände svenskkyrklige prästen Anders Frostensson (1906-2006) döpa deras barn. Även hennes far Sven Lidman kom i konflikt med Lewi Petrus (vilket PO Enquist som bekant uppmärksammat i en roman) och tillhörde senare Arne Imsens uppmärksammade Maranata-församling.
    Däremot kan hon antas ha haft ett betydande stöd inom pingströrelsen för ett riksdagsuppdrag även efter sin uteslutning.

    Som kuriosa kan nämnas att hennes morfar var bankmannen och kosntsamlaren Ernst Thiel, som grundade Thielska galleriet. Han kom från Norrköping och var son till en invandrad belgare och en norrköpingsjudinna. Moderaten och sångaren Magnus Ugglas mor är barnbarn Ernst Thiel och sålunda tremänning till Ulla L-F. Ulla L-F var också svägerska till TV-personligheten Pekka Langer (om nu någon kommer ihåg honom).
    Ledamoten av svenska akademin, Katarina Frostensson är brorsdotter till Anders Frostensson.

  6. 6 Staffan Andersson juli 4, 2010 kl. 22:30

    Förtydligande: Naturligt är det många som kommer ihåg Pekka Langer, jag syftar snarare på den något yngre generation som jag förmodar dominerar bland Tradition & Fasons läsare. Fast den har väl aldrig hört talas om honom…

  7. 7 Dag Elfström juli 4, 2010 kl. 22:37

    Staffan: Tack för informationen. Det stämmer säkerligen. Dock är artikeln redan publicerad i tryckt form och därför vore det inte lämpligt att detaljändra.

    Intressant med släktskapet med Ernst Thiel.

  8. 8 Staffan Andersson juli 4, 2010 kl. 22:38

    Rättelse: Dag skrev aldrig att hon var representant för pingstkyrkan (som jag skrev) utan en personlighet inom pingstkyrkan, vilket alltså inte stämmer vid denna tid.

  9. 9 Staffan Andersson juli 4, 2010 kl. 22:41

    Dag: Eftersom hon säkert hade ett betydande stöd inom pingströreslen för sitt uppdrag är det inte heller något allvarligt fel.

  10. 10 Waldemar Ingdahl juli 5, 2010 kl. 9:01

    Tack för artikeln, Dag. En sak förstår jag inte, hur kunde sedan KDS (kristdemokratisk samling) bli det parti det blev under Ekstedt och Alf Svenssons tidiga ledarskap om rötterna var konservativa?

    Charlie Weimers hade en intressant tankegång om gamla KDS vs. Kd

    http://weimers.wordpress.com/2009/03/19/en-ny-kristdemokrati-bakgrund-och-skiss/

  11. 11 Dag Elfström juli 5, 2010 kl. 12:50

    Waldemar:

    Influenserna kom som sagt från mer än högern, så att säga att rötterna enbart var konservativa är fel. Man satsa väldigt tidigt på ett tvärpolitiskt grepp. Första programskriften är dock rätt knökig, även om tredjevärldsromantiken även då var påtaglig. Sen gjorde partiet en vänstersväng under början av 70-talet. Lite paradoxalt nog influerades man rätt mycket av just den vänstervåg man bildades för att stoppa.

  12. 12 Fältmarskalken juli 5, 2010 kl. 13:57

    Här må nämnas att detta parti vid sitt bildande endast till en mycket begränsad del lyckades attrahera Svenska Kyrkans prästerskap och den mera lutherskt inriktade delen av detsamma.

    En del i detta var givetvis den starka kopplingen till pastor Pethrus, från den Svenska Kyrkan fristående, samfund. För många i det det lutherskt sinnade prästerskapet kom alltjämt högerpartiet att utgöra det självklara valet, då man som statskyrkans försvarare, icke önskade liera sig med fria samfund. Att partiet på detta sätt kom att förknippas med de separatistiska pingstvännerna torde vara ett av skälen till den 27 år långa ökenvandringen, under vilket partiet misslyckades med att inväljas i riksdagen.


  1. 1 Obligatorisk läsning om kulturkonservatismen i Sverige « Trackback vid juli 13, 2010 kl. 9:04

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar