Kristdemokraternas möjligheter och begränsningar

ANALYS | På ett helt annat sätt än under början av mandatperioden betonar KD-ledaren partiets konservativa drag, skriver Lena Hennel i SvD. Det är naturligtvis en alldeles korrekt notering. Efter valet 2006 valde Kristdemokraterna nämligen en helt annan väg. Partiet var faktiskt på rätt väg under valrörelsen 2006 men gjorde en väldigt märklig analys av det egna valresultatet. Man stötte sig med för stor del av befolkningen, resonerade man, och började således arbetet med att fila bort alla vassa hörn. Så få som möjligt skulle bli upprörda över partiets politik. Vid rikstinget 2008 nådde denna väg sin kulmen. Partiledningen drev igenom en del PK-förslag utan någon egentlig motivering, exempelvis gjorde man jämställdhetsbonusen till kristdemokratisk politik. Borgerlighetens radikalaste miljöpolitik basunerades också ut med stor emfas. De borgerliga ledarsidorna frågade sig vad partiet egentligen höll på med. Förstod inte Kristdemokraterna att de grävde sin egen grav genom att skapa bilden av sig själva som ett blekt snällistiskt mittenparti?

Men sen hände något, och partiledningen tog åt sig av kritiken. Verklighetens folk. Ideologiska attacker mot kulturvänstern, mot förståsigpåarna och mot kvoteringens filosofi. Göran Hägglunds tal vid Kristdemokraternas riksting 2009 får väl närmast beskrivas som en kulturkonservativ krigsförklaring. I Almedalen 2009 vågade Hägglund till och med kritisera genusindoktrineringen, som det närmast funnits en politisk konsensus kring. Förra veckan närvarade jag som ombud vid Kristdemokraternas riksting i Örebro. Den inslagna vägen från 2009 gäller uppenbart allt jämt. Partistyrelsens presenterade bland annat en proposition om politikens gränser, där det förklarades att Kristdemokraterna ska agera ”politikens gränsvakter”.

Igår var det alltså återigen dags för Göran Hägglund att göra entré på scenen i Almedalen (läs hela talet här). Jag tycker i ärlighetens namn talet vid rikstinget var betydligt bättre. Budskapet är dock fortfarande helt rätt. Men retoriskt var det faktiskt lite under förväntan, och några nya konkreta förslag bjöds åhöraren inte heller på. Några riktigt välformulerade passager finns dock, exempelvis:

Men det börjar också bli dags att se kvoteringsviljan över huvud taget i ett bredare perspektiv. I det ljus den förtjänar. För det är ju inte bara föräldrars möjlighet till tid med barnen som ska hamna i samhällsingenjörernas datamodeller. Det är alla möjliga skillnader mellan människor som ska förstoras, räknas på, och sedan matematiskt kvoteras. Vi går mot en utveckling där människor reduceras till representanter för grupper. Grupper som sedan ska ha visst företräde, och kvoteras. Vi drivs mot en sådan utveckling. Av de rödgröna, av vänstern i bredare bemärkelse, och av en förment liberal tyckarelit.

Retoriskt har partiledningen nu hittat rätt. Men retorik förpliktar. Fortfarande saknas mycket av den konkreta politiken bakom Hägglunds ord. Visst, nej till kvotering och sänkt dansbandsskatt är bra. Men man borde kunna gå längre. Man borde kunna slakta några av 68:ornas heliga kor. Var är förslaget om avveckling av Nationella sekretariatet för genusforskning? Var är kriget mot de opinionsbildande myndigheterna? Och varför inte förslå en radikal minskning av antalet politiker som ett led i kampen mot politisk klåfingrighet? Det finns så mycket att ta av, ändå saknas förslagen.

Alla allianspartier har ett talande gap mellan respektive partiledning och deras gräsrötter, så också Kristdemokraterna. Hur långt Göran Hägglund än går i kampen mot kulturvänstern, mot politisk klåfingrighet och för den västerländska civilisationens kärnvärden så är det fortfarande inget som är ordentligt förankrat bland partiets medlemmar. Det finns alltså inget som hindrar partiet att återgå till den politiska profil man antog under första delen av den mandatperiod som nu leder mot sitt slut. Det är en akut risk om valresultatet inte blir vad man hade hoppats på och partiet därmed gör analysen att anslaget i valrörelsen varit felaktigt.

Den bästa garantin för att Kristdemokraterna ska fortsätta på den inslagna vägen är således att partiet känner sig nöjda med valresultatet. Ett motiv så gott som något för högermän som inte riktigt litar på Kristdemokraterna, men gillar den nya retoriken, att avlägga en sympatiröst på partiet.

Dag Elfström

3 Responses to “Kristdemokraternas möjligheter och begränsningar”


  1. 1 Patrik Magnusson juli 10, 2010 kl. 14:15

    Kristdemokraterna skulle, liksom övriga allianspartier, behöva sätta ned foten och bestämma sig för mad man är för ett parti. Är man ett konservativt borgerligt parti, eller är man frikyrkligt snällparti?

    Som konservativ borgerlig väljare är det oerhört frustrerande att inte veta vilket parti som kommer att föra den politik man gillar och driva de frågor man tycker är viktiga. Jag tycker alla fyra allianspartierna har goda drag, och mindre goda.

    Det parti som imponerat mest på mig under den sista tiden är Folkpartiet. Samtidigt visade en undersökning under almedalsveckan att vad deras väljare mest önskade sig var en ny partiledare, mjukare skolpolitik och överlag mer socialliberal framtoning, d.v.s. exakt det som är bra med Folkpartiet vill man ta bort. Även där finns sannolikt ett gap mellan gräsrötter och ledning.

    Kanske har Dag en poäng i att man som konservativ gör klokt i att välja kristdemokraterna. Dels behöver ju partiet som jag själv skrivt om tidigare lite draghjälp, dels kanske ett bra valresultat är precis det som behövs för att KD slutligen skall sätta ner foten och bli det tydliga högeralternativet i svensk politik.

  2. 2 Anonym juli 12, 2010 kl. 0:28

    ”Kanske har Dag en poäng i att man som konservativ gör klokt i att välja kristdemokraterna. Dels behöver ju partiet som jag själv skrivt om tidigare lite draghjälp, dels kanske ett bra valresultat är precis det som behövs för att KD slutligen skall sätta ner foten och bli det tydliga högeralternativet i svensk politik.”

    Eller så inser man att alliansen är förlorad och att Reinfeldt är den mest vänstervridna statsministern sverige haft vid sedan Palme. Klart längre till vänster än PA Hansson och Erlander. Ja tom vänster om Göran Persson i många frågor. Veckans pinsamma magplask med en arbetsmarknadsminister som först kräver full könssocialisering av det fria näringslivet för att sedan avslöjas som torsk visar hur djupt moderaterna har sjunkigt. Visst, de andra allianspartierna kan inte anklagas för moderaternas moraliska kollaps men jag tror inte t.ex kd har en chans att på någon sett stå emot den fortsatta radikaliseringen. Det känns allt mindre viktigt att alliansen får fortsätta istället för vänstergänget. Det blir sd den 19/9. Tyvärr…

  3. 3 Allianspartisten juli 12, 2010 kl. 8:14

    ”Eller så inser man att alliansen är förlorad och att Reinfeldt är den mest vänstervridna statsministern sverige haft vid sedan Palme.”

    Knappast, jag tror det finns anledning att du, bäste Anonym, studerar efterkrigshistorien lite mera. Ditt inlägg hade dessutom blivit klarare om du angivit exempel på Reinfelts påstådda vänstervridning istället för som nu där du endast har svepande resonemang.

    Såväl Hansson och Erlander var tvivelsutan socialister med mål att en stor del av näringslivet på olika sätt skulle socialiseras. Blandekonomi var ett viktigt begrepp (…för övrigt är detta begrepp återupplivat i SD’s partiprogram).

    Hansson, drev i valet 1928 en argumentation som var nära nog kommunistisk (…bland annat strejkbrytare kallades drägg).

    Hela den sociala ingenjörskonstbygget, där allt mer av människors inkomster socialiserades (…genom skatter) drogs upp under Erlanders tid med dennes trogne finansminister Gunnar Sträng (…som även fick fortsätta att härja under Palmes tid då skattesystemet nådde sin fulländning och vissa fick betala 102 procent i skatt).

    Även Palmes efterträdare, Ingvar Carlsson (…nyligen ”avdammad” i Almedalsveckan) måste betraktas som en tvättäkta socialist. I en bok 1983, ”Vad är socialdemokrati?” uttrycket sig Carlsson på följande sätt:

    ”Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.”

    Vad sen gäller Persson så kan möjligen den socialistiska övertygelsen ifrågasättas men att han skulle stå till höger om Reinfelt ser jag som rena fantasier och kan inte påminna mig (…visst jag kan ha fel) någon fråga där så varit fallet.

    ”Det blir sd den 19/9. Tyvärr…”
    Valet är ditt, men en röst på SD är en röst på folkhemsnostalgi, blandekonomi och ett betydande statligt företagande och ägande. Alla dessa nämnda frågor är utifrån mitt perspektiv vänsterståndpunkter.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar