Samhällsgemenskapen måste värnas bättre

> Även publicerad på Opinionen.se 3 juli

Då och då händer det att även liberaler sätter ner foten och uttrycker sin förtvivlan över att ett viktigt konservativt inslag i samhället fattas – trots att liberalerna själva många gånger motarbetar dessa. Saken är ju också den att en politisk strävan efter frihet är otillräcklig i sig. Det kommer alltid att finnas behov av ”mer frihet”, men total frihet är ju faktiskt ett tomt vakuum. Livet kan inte gå ut på att sträva efter ett vakuum. Människor vill känna mening i tillvaron, och då är samhörighet och identitet viktiga komponenter.

I DN den 27 juni skriver sålunda den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten, aktuell med boken Fosterland (Bonniers 2010), att splittringen av samhällsgemenskapen i Sverige har gått för långt. Hennes utgångspunkt är självbiografisk utifrån egna erfarenheter av hur det var när hennes familj kom till Sverige 1976, och med hennes egen syn på det svenska samhällets utveckling fram tills idag.

Socialismen och liberalismen

Demirbag Sten har alldeles rätt. Det svenska samhället idag är ett trasigt och pinat samhälle, efter åratal av politiskt utstuderad och genomdriven söndring. Först tog socialdemokratin över, och var framgångsrik i att kasta ut väldigt mycket av det gamla för att genom social ingenjörskonst införa ett kollektiviserat, ”modernt” massamhälle där klass ställdes mot klass. Ingen annanstans i västvärlden har socialismen varit så framgångsrik i att skaka sönder de gamla grundvalarna för ett samhälle och göra folk så beroende av den hämmande och förtärande staten som i Sverige.

Under Kalla kriget framträdde liberalismen som den starkaste motståndaren mot socialismen, vilket medförde att konservatismen hamnade i skymundan i samhällsdebatten. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps har socialliberalismen tagit över som ny huvudideologi i Sverige. Denna normupplösande variant av liberalism, som med det omåttliga (tomma) frihetsidealet som galjonsfigur aktivt strävar efter att befria även dem som inte vill ”bli befriade”, och som dessutom vill ha så mycket nya inslag som möjligt i samhällsbilden.

Krackelerat samhälle

Tidigare förenades vi av och definierade oss utifrån kulturell samhörighet. Man var t.ex. i första hand smålänning, i andra hand svensk, i tredje hand europé och i fjärde hand västerlänning. Kulturella olikheter spelar fortfarande stor roll. Men idag definierar folk också sig själva utifrån sådant som kön, sexuell identitet, musikstil och vilka TV-serier man följer. Acceptansen för olikheter har blivit mycket större, men att bara acceptera olikheter är idag otillräckligt. Förutom att samhällsgemenskapen krackelerat tenderar nu dessutom dessa olika grupper att ställas mot varandra: kvinnor ställs mot män, homosexuella mot heterosexuella, emos mot britpopare, och den som inte sett alla ”Sex and the City”-avsnitt är liksom lite efter.

Samtidigt med denna utveckling har såväl socialistiska som liberala politiker medverkat till att svensk folkkultur förpassats ut ur det offentliga rummet. Detta har skett så till den grad att få vanliga människor idag kan sätta fingret på vad ”svensk kultur” egentligen är. Politiskt korrekta journalister och politiker försummar inte heller ett tillfälle att påpeka att det inte existerar någon svensk kultur. Vilket givetvis är trams. Det måste även Dilsa Demirbag Sten ha märkt av ganska tydligt. Men det blir faktiskt ett bekymmer för invandrare när svenskar inte ens själva kan förklara sin kultur – hur ska de då kunna komma in i samhället? (Nej, liberaler och konservativa är givetvis överens om att statligt tvång aldrig kan vara rätt svar i sådana här sammanhang.)

Öppna portarna

I detta närmar vi oss pudelns kärna. Vi behöver öppna dörrarna på vid gavel för att släppa in våra invandrare i den svenska kulturen. D.v.s. de svenska referensramarna, synsätten, rotade umgängesformerna och värdegrunden.

Det hindrar inte invandrare från att parallellt värna om sin gamla kultur. Detta bör i god konservativ ordning vara helt upp till familjen, och hur föräldrarna väljer att uppfostra sina barn. Den svenska adelssläkten Hamilton som kom till Sverige på 1600-talet vårdar fortfarande sitt skotska arv i t.ex. namngivning och genom att bära kilt till fests. Men vid sidan om sina stolta skotska familjetraditioner har de också odlat en svensk kulturell identitet. Och det är ju så det ska vara. Istället för att människor av olika kultur och klassbakgrund ställs mot varandra – i socialismens, liberalismens, jämlikhetens, diskrimineringens eller rättvisans namn.

En gemensam angelägenhet

Människors olikheter är någonting positivt, och det är genom våra olikheter som vi bäst kan komplettera varandra. Men det måste också finnas ett socialt kitt som håller oss samman. Annars riskerar olikheterna att medföra otrygghet ifråga om hur vi ska förhålla oss till varandra, och som en konsekvens av det respektlöshet, hänsynslöshet och i värsta fall en destruktiv osämja gentemot dem som inte är precis som en själv. Låt oss därför slå vakt om och odla den svenska kulturen, gemenskapen och identiteten. Det är, märkväl, absolut ingenting främlingsfientligt i sig – det är socialt ansvarstagande och ett sätt att undvika att alla blir till rotlösa, osjälvständiga individer under en stark Stat som intervenerar också i vanliga människors liv för att undanröja varje tänkbart hot mot dess egen makt.

Vårdandet av folkkulturen är slutligen inte helt och hållet en privatsak, som liberalen Demirbag Sten skriver i sin artikel. Det är en gemensam angelägenhet som är den enda lösningen på hennes problem som inte innebär att samhällsmedborgarna formas av politikernas skrivbordsidéer och sociala experiment – utan av generationernas erfarenhet och de geografiska grundförutsättningarna i någonting unikt som både gammelsvenskar och nysvenskar måste kunna vara stolta över att vara en del av. I detta har vi tillsammans en spännande utmaning för de infödda svenskarna att, i samröre med dem som betraktar oss med utomståendes ögon och samtidigt vill ingå i vår gemenskap, hitta tillbaka till förståelsen för vad det innebär att vara ”svensk”.

Jakob E:son Söderbaum

10 Responses to “Samhällsgemenskapen måste värnas bättre”


  1. 1 Högersosse juli 10, 2010 kl. 20:29

    @Söderbaum,

    Jag delar kanske inte helt din kritik mot socialdemokratin, även om det ligger ett uns av sanning i den.

    Jag är dock helt med när du skriver: ”Politiskt korrekta journalister och politiker försummar inte heller ett tillfälle att påpeka att det inte existerar någon svensk kultur. Vilket givetvis är trams.”

    och:

    ”Men det blir faktiskt ett bekymmer för invandrare när svenskar inte ens själva kan förklara sin kultur – hur ska de då kunna komma in i samhället?”

    Detta är ju givetvis helt rätt och det måste bli ett slut på den masochistiska och självförlöjligande hållningen till svensk och västerländsk kulturell identitet. Fortgår den lämnar man istället fältet fritt till SD eller genuint fascistiska och ”identitära” krafter. Sverige är ett märkligt land i detta avseende och det måste framstå som märkligt för invandrare när vi inte själva är stolta över eller visar en vilja att värna vår kultur. Men eftersom dessa sentiment har rasismstämplat under två-tre decennier, så har det blivit socialt stigmatiserande att tala väl om det svenska och europeiska kulturarvet. Förhoppningsvis kan detta snart komma att ändras. Men det kräver en ändring av den svenska mentaliteten.

    För övrigt vill jag bara påpeka att tidiga socialdemokrater såsom Alf Ahlberg förespråkade ett ”etiskt minimum” som sammanhållande kitt i samhället. Man förespråkade också en syntes av kollektivism och individualism. Det var en humanistisk socialdemokrati, där småskalighet, personlighetsdaning och bildningssträvan stod högt i kurs. Tyvärr vann de mer centralistiska (och ibland rent marxistiska) strömningarna och lyckades ta över huvudfåran inom idéutvecklingen. Folkrörelsedemokraterna fick stryka på foten, men deras idéer – som starkt påminner om dagens kommunitärers – är fortfarande gångbara.

  2. 2 Allianspartisten juli 10, 2010 kl. 21:43

    ”Samtidigt med denna utveckling har såväl socialistiska som liberala politiker medverkat till att svensk folkkultur förpassats ut ur det offentliga rummet. Detta har skett så till den grad att få vanliga människor idag kan sätta fingret på vad ”svensk kultur” egentligen är.”

    För mig är den allra viktigaste gemensamma nämnaren i vår kultur vårt språk och modersmål. Det är endast genom modersmålet vi kan uttrycka nyanser och våra innersta känslor varför språket är oerhört fundamentalt.

    Till detta kommer givetvis en gemensam historia där vi, i motsats till nästan alla andra länder i Europa, kunnat forma vårt samhälle i fred under de senaste 200 åren. Ur detta har vårt statskick och vår demokrati, med deras styrkor såväl som svagheter, kunnat utvecklas. Här finns beståndsdelar som säkert kan definieras som en gemensam värdegrund men denna får inte förväxlas med socialdemokraternas nu fullständigt krackelerade folkhemsideologi.

    Om ovanstående, språk, historia och värdegrund, kan betraktas som ”folkkultur” är väl mera tveksamt.

    Ska man försöka ge begreppet ”folkkultur”, i meningen sedvanor och levnadssätt, ett väldefinierat innehåll är frågan om inte vår nationen är en för stor entitet. Vårt land är stort och avlångt och ”folkkulturen” i t.ex. de allra nordligaste delarna av landet är i många avseenden en helt annan än den i i de allra sydligaste delarna. Här skiljer mycket i ett stort spann från byggnadskultur till umgängesformer och matkultur.

    Sedan är det givetvis så att skillanderna i vårt moderna samhälle minskar genom att människor flyttar längre och oftare och genom att vi idag har tekniska lösningar som ställer upp helt nya förutsättningar för kommunikationen människor emellan. Detta kommer att leda till att tidigare regionala skillnader kommer att försvagas. Ett exempel på detta kan vi se genom att allt färre använder utpräglare dialekter.

    För ”folkkulturen” har nog alltid den närmaste omgivningen varit styrande för utvecklingen. Historiskt har den närmaste omgivningen, av rent praktiska skäl, varit geografiskt avgränsad. I dagens ”cybersamhälle” är den geografiska avgräsningen inte längre lika självklar. Vi går nu in i en brytningstid som på något sätt kan jämföras med historiska skeenden där folkvandringar varit betydande och många nya kontakter uppkommit.

  3. 3 Oskari juli 10, 2010 kl. 22:35

    Visst, bristande självkänsla och investering i nationell kultur (dvs positiv patriotism) har bidragit till att söndra den svenska sociala gemenskapen. Vem vill betala världens (näst) högsta skatter när man inte känner någon gemenskap med andra som bor i landet.

    Men, effekterna av denna bristande nationella självkänsla har förvärrats av den frikostiga flyktinginvandringspolitik som svenska politiker för i flera decennier nu. Varför betala världens (näst) högsta skatter när jag inte känner någon gemenskap med andra svenskar och många av de som jag försörjer inte ens är ‘svenskar’ (dvs ser sig själva som sådana eller ens talar svenska hemma)?

    Detta stör i o f s inte mig särskilt mycket. Jag har råd att bo långt ifrån områden med ‘integrationsproblematik’.

  4. 4 Allianspartisten juli 11, 2010 kl. 7:52

    ”Visst, bristande självkänsla och investering i nationell kultur (dvs positiv patriotism) har bidragit till att söndra den svenska sociala gemenskapen.”

    Den bästa investeringen vi kan göra är att satsa på vårt svenska språk och säkerställa att våra nya svenskar får bra kunskaper i detta. Språket är grunden för kommunikation och utan denna får vi ett segregerat samhälle som inte är bra för någon.

  5. 5 Andreas F juli 11, 2010 kl. 10:00

    Herr Söderbaum har faktiskt helt rätt vi bör fostra folk i svensk historia, kultur och språkbildning. Vi har ett ansvar att förmedla det som varit så folk vet vart ifrån det är dem kommit. I andra länder är det en självklarhet att slå vakt om sin egna identitet och ta vara på det unika i sina samhällen.

    I Storbritannien så har man en stark anknytning till det som varit oberoende av politisk färg. Hur kommer det sig att svenskarna helt glömt bort sitt arv, egentligen? För inte mindre än 200 år sedan var vi en av de stormakterna som satte världsagendan. Ingen har någon aning om varför idag. Under Gustav III hade världskända teaterföreställningar och musikanter, knappt någon som vet något om det.

    Nej! Den svenska identiteten bör återtas och definiera Sverige åter igen.

  6. 6 Tomas Johansson juli 11, 2010 kl. 15:30

    Jag tror alla fattar att Svenska staten har varit en koloss som utrotat mycket av det vi värnar mest om, eller åtminstone förflyttat det ut i marginalen, i brist på lyckade uppror historiskt mot densamma, vilket de flesta andra folk lyckats med. Men jag börjar bli trött på ett säga det om igen, det är inget sossarna byggt upp, med lite snabb hitorisk översikt kan alla förstå hur hur den starka staten byggts upp, det är nåt som pågått i alla fall i femhundra år. Varför får man inte säga som det är, envåldsmakten införde de höga skatterna mm, det alla lider av, även om sossana (ledningen) hoppas på förnekelsen. Sossarna likt alla andra socialistiska system brukar likt i ryssland ärva totalmaktsystem som tsarer eller liknade byggt upp, för egen vinning.
    Två block leder Sverige, det ena med socialism i basen, det andra med gammkonservativa med i bakgrunden, pest eller kolera som jag ser det. En fri stark lokal region som en del av ett fritt Europa behöver en betydligt friare förhållande till staten, det som verkar ske i öresundsregionen, Skåne återgår i praktiken till de ursprungliga kontakterna med Danmark, Stockholms/statens makt minskar. På samma sätt bör väl utvecklingen bli även här i norr, storregion som kan få lite ordning på den avskyvärda kolonala stil som rått i sådär 200 år minst. Dagligen kommer saker upp i media här, insändarsidorna, som visar på den absurda styrning som myndigheter mm centralt utövar på saker som de sällan riktigt vet vad de handlar om, nu senast regler runt jakt. Värst är det nog för småföretagen, framtida arbetsmarknad.
    Jag uppskattar verkligen mycket av det som skrivs här, men kan inte begripa hur så många tror att sossarna infört den starka lätt psykopatiska staten, det är helt enkelt barnsligt att tro att arbetarrörelsen byggt upp den svenska staten. Men det fokus på sociala frågor som arbetarrörelsen haft har klart flyttat andra frågor lång ut i marginalen. Vurmandet för sossarnas/statens mångkultur är ett dåligt skämt, om man vet vad staten löpande gjort mot egna kulturella olikheter t ex i norr, språk och egna traditioner har motarbetats i flera hundra år, så effektivt att det ofta försvunnit helt. Det kan inte fortsätta. Vi är bakgrundslösa ”svenskar”, med svaga egna traditioner eller saker att vara stolta över, sossarna har förstärkt det, inte av illvilja kanske, de har haft fokus på annat. Sossarna eller facket ska pyssla med det de kan, avtalsrörelser, arberarskydd mm, de ska inte styra landet, inte heller kommuner.
    Skotland nämndes här, ja man blir grön av avund när man ser de starka lokala kulturer som finns där och på Irland, de har slagits i århundraden mot den engelska kronan, ganska hemskt, men det har gett betydligt större självförtroende och kraft nu.

  7. 7 Johnny juli 23, 2010 kl. 11:20

    Centralmakten Sverige har gått från kungligt envälde till idag riksdagens envälde. I praktiken blir det en regeringskoallition och en oppositionskoallition av sju riksdagspartier som klarar 4% spärren, det skulle räcka med de sju partiledarna i riksdagen om de hade lika många röster var som de erhållit av svenska folket, då skulle vi åtminstonde spara löner, resor, kost, logi för 342 (349-7) riksdagsmän vars enda uppgift är att trycka på samma knapp som sin partiledare, nu får han/hon trycka själv.

    Ett naturligt krav är att svenska folket får välja landets ledare i direkta val, ”Statsminister”, ”Länsminister” och ”Kommunminster” (om man inte vill använda ordet president i stället för minister) borde alla väljas i direkta val av folket. Det blir 100% personval, vi röstar på den personen som vi har mest förtroende för och som vi anser har bästa politiken och vi kan direkt rösta bort personen i nästa och förhindras inte av dagens partilistor som partistyrelse/partistämma bestämmer.

    Ett styrelseskick med självklar maktdelning mellan verkställande makten (Statsminister och hans regering), lagstiftande makten (Riksdagen) och en konstitutionsdomstol samt bindande folkomröstningar i viktiga frågor.

    Vi har haft 25 gamla län i Sverige som blivit 21 landsting som indelas i 290 kommuner, ett steg tillbaka till 25 landsting, ett för varje län, där folket i varje kommun fick välja sin ”kommunpresident” som får en plats i Länsriksdagen och folket i ett län får välja sin länspresident som sitter i Riksdagen och har lika många röster där som antalet röstande i länet. För mig blir detta en enkel och tydlig direkt demokrati i varje kommun, landsting och landet, naturligtvis bindande folkomröstningar i större frågor så att folket alltid har den yttersta makten och att regering och riksdag inte kan köra över folkets vilja.

    Problemet är att det finns miljoner åsikter om hur landet skall styras och möjligheten att nå konsensus är låg.

  8. 8 Fältmarskalken juli 23, 2010 kl. 17:52

    ”Ett styrelseskick med självklar maktdelning mellan verkställande makten (Statsminister och hans regering), lagstiftande makten (Riksdagen) och en konstitutionsdomstol samt bindande folkomröstningar i viktiga frågor.”

    Det torde vara ställt utom allt tvivel att maktdelning är en förutsättning för ett gott och rättsäkert samhälle. Den lösning som Johnny förespråkar förefaller mig dock som föga genomtänkt.

    Att ha direktval till den verkställande makten förändrar icke något i sak. Den verställande makten ligger då fortfarande i händerna på politiker vilka icke sätta ovälden i första rummet utan kortsiktigt röstfiske. Det blir icke bättre för att en statminister vald av 51 procent av medborgarna oinskränkt skall styra över de 49 procent som icke valt honom. Sammanblandningen av politiska beslut och oväld myndighetsutövning kommer i detta perspektiv icke att skilja sig ifrån den situation vi ha i dag med 1975 års degenererade regeringsform.

    Grunden måste vara att den verkställande makten utgår från lagarna och att utövandet under lagarna måste lyda under en oberoende och oväld institution. I den utifrån maktdelningsprincipen utformade regeringsformen av år 1809 tillkommer den verkställande makten Konungen vilket är en god ordning.

    Min åsikt är således att politikens och politikernas huvuduppgift är lagstiftning och beskattning vilka utövas av riksdagen medan den verkställande makten bör utövas av den oberoende och ovälda institution som monarkin utgör.

    Vidare förefaller det som om Johnny är ytterst bristfälligt insatt i såväl rikets administrativa indelning som vårt lokalstyre.

    Län och landsting är helt olika institutioner och må icke sammanblandas. Länet med landshövdningen i spetsen utövar den verkställande makten på det lokala planet, d.v.s. i länet.

    Landstingen å andra sidan är i princip sekundärkommun som på lokalstyrets grund utövar de uppgifter som de tillkommer enligt lagarna. Vårt lokalstyre är urgammalt och ovärderligt varför det är är av yttersta vikt att det icke sammanblandas med den verkställande makten.

  9. 9 Johnny juli 24, 2010 kl. 14:48

    Fältmarskalken: Kan inte se någon demokratisk fördel med en icke valbar verkställande makt, för mig är det ett naturligt krav i en demokrati att folket väljer sin/sina ledare i direkta val. En demokratisk vald kung eller drottning skulle jag kunna tänka mig med maktdelning i verkställande, lagstiftande och dömande makter. En demokratiskt vald kung/drottning känns som en naturlig utveckling av vår monarki, från envälde till maktdelad konstitutionell demokratisk monarki.

    En del förespråkar återgång till majoritetsval i enmansvalskretsar, där varje kommun (290 st) utgör en naturlig valkrets, eftersom alla kommuner innehåller olika mängd röstande medborgare så skulle varje vald riksdagsman erhålla lika många röster i riksdagen som som antalet människor i kommunen. Ett steg framåt för Riksdagen eftersom folk skulle veta vilken person som de valt att representera dem och 100% personval, men ingen maktdelning.

    I det Amerikanska systemet utörs Kongressens båda kamrar av representanter som inte har någon exekutiv makt som det blir i mitt exempel ovan. Schweiz verkar också ha ett stabilt system med självständiga kantoner i federal samverkan plus stöd för folkomröstningar, well det är de två demokratiska styrelseskick som jag tycker fungerat bäst i världen.

    Kanske har jag dåliga kunskaper om Län, Landsting, Länstyrelse och Landskap, så här är några intressanta fakta länkar om saken.

    Här finns information om Län (21 st), Länstyrelse och Landsting:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_l%C3%A4n

    Här finns information om våra gamla landskapsindelning (25 landskap) med bla Småland, Västergötland, Öland, Lappad som numer försvunnit i administrationen:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Landskap_i_Sverige

  10. 10 Fältmarskalken juli 24, 2010 kl. 20:49

    Johnny,

    Kan inte se någon demokratisk fördel med en icke valbar verkställande makt, för mig är det ett naturligt krav i en demokrati att folket väljer sin/sina ledare i direkta val.

    Grundproblematiken är att en vald verkställande makt främst företräder de som valt den, vilket kan vara 50.001 procent, och icke de som ej valt dem, vilket kan vara 49.999 procent. Verkställande makt är en fråga om utövande av lagar och denna verkställande makt måste vara oväld så att den kan företräda hela folket. Endast på detta sätt kan en verklig rättstat byggas.

    Gå vi sedan till lagstiftning och beskattning är detta en annan fråga där majoritetsbeslut är den bästa ordning vi känner och det är här politiken har sin roll. Må det dock i detta sammanhang tillåtas mig att citera den store statsmannen och försteministern Sir Winston Churchill som uttryckte de tänkvärda orden: Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.

    I frågan om majoritetsval kan jag icke se annat än att även detta skulle kunna vara funktionellt. Relationen mellan den valde och de företrädda bli nog otvivelaktigt starkare i detta fall. Ett system av denna typ skulle dock kräva två valomgångar i det fall en kandidat icke får över 50 procent.

    När det sedan gäller frågan om län, landsting och kommuner är problemet att Johnny i dessa ser en hierarki vilket icke är fallet. I någon mening är det istället frågan om parallella suveräna entiteter med olika ansvarsområden. De två sistnämnda utgör grunden i vårt urgamla folkstyre och må icke sammanblandas med den verkställande makten på riksplanet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar